Kategori: Lite annat

Det är en onsdag.
Det är inte vilken onsdag som helst.
Det blir framåt kvällen en onsdag som vi kalixbor kommer bära med oss i minnenas bank i lång tid.
Det är onsdagen den 10:e mars 1993.
1993.
Trettio år sedan.

Kalix var en bygd i glädje.
Folket i denna bygd, och även i andra bygder runt om i vårt län, gick omkring med mungiporna uppåt.
Okej, okej, det fanns ju också en del som bara muttrade surt och klagade högljutt över att vi övriga äntligen fått något att glädjas över efter några tunga år i kommunen.
Det pratades på arbetsplatser.
Det pratades bland kyldiskarna och kaffepaketen på det som då hette Domus och idag heter Coop.
Det pratades överallt.
Det t.o.m skrevs i de två länstidningarna som i den tiden hade egna lokala reportrar och krönikörer.
Det pratades och skrevs om KALIX/NYBORG BK.

Så nu när alla dessa trettio år passerat och vi har 10:e mars 2023 kliver vi ut på minnenas allé och vänder söderut.
Etthundra tjugotre mil söderut.
Till staden i de norra delarna av Småland.
Till staden där femfaldige världsmästaren i speedway, Ove Fundin, föddes 1933 och ikonen inom svensk radio och tv, Lennart Hyland 1919.
Denne Hyland avled fem dagar efter Kalix/Nyborgs besök i staden.

Staden som ligger vackert placerad vid Svartåns utlopp i sjön Sommen benämns redan 1345 som Tranuaas och idag heter, det lite mer lättuttalade, Tranås.
Strax söder om de centrala delarna av stan, längs länsväg 131, ligger idrottsplatsen Bredstorp.
Med bla en bandyplan som legat där med konstfrusen is sedan 1969 och invigd i januari året efter.
Kanske den största händelsen i bygden sedan Tranås blev utnämnd som stad samma år som Lennart Hyland föddes, 1919.
En bandyplan som idag, likt många andra arenor, heter en sponsors namn,


På denna bandyplan denna onsdag i början av mars 1993.
På ena planhalvan står det femtiotvå år gamla hemmalaget Tranås BoIS.
På den andra står de tillresta laget från Norrbottens kustland, det tre år unga laget Kalix/Nyborg BK.
På läktaren står sjuhundrafem hemmafans men också fem-sex nedresta bortafans som vill vara med att skriva svensk bandyhistoria.
Förutsättningarna är klara.
Hemmalaget klara för nästa års upplaga av Allsvenskan.
Bortalaget, med allra största sannolikhet, klara för samma Allsvenska.
Men….
….det ska spelas om det.

Förutsättningarna var klara.
Och för KNBK ganska gynnsamma.
Två poäng och fjorton plusmåls skillnad bättre än närmsta, och enda, konkurrent om platsen till Allsvenskan, Västanfors IF.
Ett ”Fläkten” som i den tiden hade is på sin arena under hela vintern.
Ett ”Fläkten” som denna onsdag ställdes mot avsågade Bollnäs.
Det ska väl inte kunna hända nåt hemskt?
Men om nu KNBK ligger under med sex-sju bollar i paus samtidigt som VIF leder med lika många så kan det ju bli hemskt.

Lokalradions egna kanal, P4, som startat tidigare under året skulle sända glimtar från de bägge matcherna under ordinarie sändningar.
Bara en sån sak.
Direktrapporter från två bandymatcher i lokalradion.
Ett tecken på intresse.

Själv satt jag på min fabrik.
I den tiden gick jag skift och hade denna vecka eftermiddagsskift, 13:30 till 20:30.
Efter klockan 19:00 såg inte många arbetskamrater till mig.
Många frustade ”Jaja, det är som vanligt med honom, han ser man inte mycket av”
Jag satt andäktigt tyst och stilla inne i pappersbrukets lab.
Radion kontrollerad, dammad och kanalen inställd.
Nu var det puls.
Strunt i dragstyrkor, böjmotstånd och cobb.
Struntsaker.
Nu var det P4 som gällde.

Matchen var igång.
Senaste provresultatet helt ok, bara godkänna.
Sjutton minuter senare måste strömmen gått  på fabriken.
Allt blev mörkt.
Allt blev tyst.
Reportern i radion berättade då på sin småländska dialekt att hemmalaget Tranås inom loppet av en minut gjort 2-0.
2-0.
Sjutton minuter.
Sen spelades nån låt.
Fortfarande 2-0.
Hjärtat passerade halsgropen.
Innan allt lugnade ner sig och livet blev en fest.
För både folk och fä.
Mellan minuterna tjugofyra och trettiosex.
2-1. Kjell Svedlund.
2-2 ”Micha” Illarionov.
2-3 ”Palle” Rönnqvist.
Att sedan Tranås kvitterar strax innan paus var inget jag fick hicka över.
Nu kan inget hindra Kalix/Nyborg BK att bli historiska.

Efter kaffet följs så lagen åt på deras vandring mot avancemang.
Hemmalaget gör 4-3
Gästernas ryske virvelvind ”Micha” Illarionov kvitterar.
Med kvarten kvar gör hemmalaget 5-4 och 6-4 utan att någon som helst skrämselhicka uppstår.
De långväga gästerna tar ikapp.
”Palle” 6-5 i åttionde.
Pauli Miettunen 6-6 i åttiofjärde.

Mitt skift är över.
Portvakten undrade nog vad han såg virvla förbi sitt fönster vid pass 20:30 denna onsdag i mars.
Dåtidens sprinterstjärna, britten Linford Christie, vann det året, 100 meter vid VM i Stuttgart på vindsnabba 9,87 sekunder.
Han hade bara fått silvermedalj med den tiden om han som just passerade portvakten vid fabriken i Karlsborgsverken hade deltagit.

Vi hörde slutskedet av matchen i bilen på väg hem.
Vi hörde reportern berätta om att ”Palle” stänkt in 6-7 i minuten åttiosex.
Och när vi så passerar ”Pulingkorsningen” hör vi att matchen på Bredstorp IP i Tranås i Småland i södra Sverige är slut.
Och att matchen i Bollnäs också är slut.
Där vann jagande Västanfors med uddamålet, 8-7.
Glädjen är stor i min bil.
Och jag hör hur rösten inte riktigt håller då han som sitter bredvid, med lite fuktiga ögon, ska säga nåt.
Han är pappa till en av spelarna.
Det blir lite känslosamma kilometer innan vi är hemma.

Väl hemma ringer det på den vita telefonen på köksväggen.
Ett samtal från andra sidan skogen.
En mycket god kamrat från Påläng ringer.
Genom telefonens ledningar skålar vi i whisky och drömmer oss fram mot nästa säsong.
En nästa säsong i ALLSVENSKAN.
En säsong bland lag och spelare vi bara läst om eller sett glimta förbi i ”Sportspegeln”.
Ni förstår ungdomar, i den tiden visade ”Sportspegeln” bandy.
Även om det idag är svårt att förstå.

Det har hunnit bli fredag då laget kommer åter hem till Norrbotten.
En lite sömnig samling bandyspelare.
En sömnig samling bandyspelare som flyttat gränsen för det nordligaste laget i Allsvenskan ca femtio mil.
Från Sandslån och Härnösand upp till Kalix.

När planet landat på Kallax (inget Luleå Airport då inte) och spelarna släntrar in i ankomsthallen väntar klang och jubel.
En av de som kommit för att fira de senaste norrbottniska idrottshjältarna var självaste landshövdingen, Gunnar Brodin,
Brodin gratulerar med blomsterkvast och tal.
Så gör en landshövding.

Då laget åtta mil senare kliver av bussen vid torget utanför det nybyggda Folkets Hus är det folkfest.
Det myllrar av kalixbor som vill ta emot och hylla ortens hjältar.
Tusentals är de som tagit sig till platsen dit Kalix Kommun ordnat mottagning.
Det var t.o.m annons i tidningen där kommunen gjorde reklam för det hela.
Tro´t om ni vill.


Man har nog sällan och aldrig sett så många glada kalixbor på en och samma plats någonsin.
Glada rop ekade i stan.
Och i någon lägenhet efter Köpmannagatan satt Pelle Pessimist och gav svador över vilket ståhej som pågick.
– Ska man inte få vara sur ifred?


P4 Norrbotten sänder direkt från festligheterna
Mellan inslagen och intervjuerna spelas årets tvåa i Schlager-SM ”We are all the winners”, med Nick Borgen vid micken och friidrottsdamerna Erika Johansson, Maria Akraka och Frida Johansson som bakgrundskör.
Just refrängen vevas ofta och mycket.
”We are all the winners, we are all the best….”
En låt som, för mig, alltid är förknippad med just den fredagen.

Om jag var på plats?
Nix, även då behövdes jag för den svenska exportindustrin.


Reklam
Vill ni ta del av mera från den underbara säsongen 1992/1993?
Då har jag en liten skrift om den.


Pris: 50 :-
Med frakt: 100:-
Bet. med swish: 070-5171634

// Sargis

Ännu en oxvecka bakom oss.
Ännu en oxvecka framför oss.
Men visst känns dessa oxveckor lite lättare?
Ljuset börjar återvända.
Även om omvärlden badar i mörker så tar dagen befälet allt tidigare på morgonen och håller ut längre på kvällen.
Någonstans i fjärran finns nog en vår ändå.

Men först ska vi ta bandysäsongen 22/23 i hamn.
Och till hamnen är det fortfarande många mil och förrädiska grund.
Än går ingen säker för de faror som lurar.
Spännande tider framöver.
Vilka går upp ett snäpp?
Vilka går ner ett snäpp?
Vem vinner?
Vem vinner inte?

Strålande tider, härliga tider.

Helgen som vi är på väg att lämna har varit en intensiv bandyhelg.
För alla.
Matcher på snart sagt varenda isbelagd liten yta runt om i landet.
Utom i Fagersta.
Där är allt en soppa.
Allt har blivit pannkaka.
Att följa Västanfors IF:s kamp mot Fagersta kommun angående isproblemen på arenan är ingen munter läsning.
Allt som skulle bli bra när kylanläggning och kylrör byttes blev inte bra.
Inte på långa vägar.
De senaste hemmamatcherna har man fått spela på is i Smedjebacken.
Hemmaplan för klassiska IK Heros.
Vibbar från sjuttio- och åttiotalet då vi såg de gulklädda på bandyplaner i norr.

Kalix med- och motgångar
Nåväl, vi lämnar den synnerligen tråkiga följetongen där och vältrar oss i glans och skimmer.
Guldglans.
Guldglans i en hall i Gubbängen i de södra delarna av Stockholm.
KALIX BANDY P14.

Ett lag som har svårt att hitta motståndare under vintern.
Man har varit ner till Uleåborg för match.
Kalix ligger mittemellan Uleåborg och Skellefteå men i Ske-å finns ingen bandy så de tjugo milen ner till Uleåborg och Samuli Niskanens OLS känns nog bättre.
Jag vet tyvärr inte om man varit på nån mer turné bortom korsningen till Siknäs.
Umeå kanske.

Hur som haver.
Denna helg åkte en spelsugen samling unga bandyspelare ner till huvudstaden för att delta i ”Youth Star Cup”.
Det började illa.
Dagen innan avresa ringde lagets ende målman.
– Jag har fått magsjuka.
Som sagt, lagets ende målman.
Så vad göra?
Kalix tränare Englund ringde till Niclas ”Apollo” Sandberg, bördig från Karlsborg och under lång tid spelare i Gustavsberg IF
Nuförtiden tränar Sandberg GT76 P14-lag som också skulle delta i denna cup.
– Kan vi låna en målis från något lag då vi spelar?, undrade Englund.
Och i bandyfamiljen hjälps man åt.
Utan att blinka svarade Sandberg att det skulle lösa sig.
Och resan ner för de förväntansfulla unga grabbarna i rött och vitt startade.

Cupen inleddes på fredagen.
Med förlust för laget från norr.
5-3 i baken mot GT 76.
Ett lag man skulle möta en gång till lite senare under helgen.

Senare på kvällen fick Gustavsberg smaka på norrbottnisk revanschlusta.
6-2.
Segertåget var igång.
Mot nya mål.
Vart är vi på väg?

Lördagen kom.
Och så också nästa seger.
Örebro SK.
4-2.
Påfyllning av kol och tuffa vidare.
Falu BS var ett kort stopp på vägen.
9-1.
Varpå söndagens första stopp blev kvartsfinal mot Vetlanda.

Matchstart 09:00.
Sömniga grabbar?
Inte alls.
Uppladdningen kanske bestod av musik med knaster i ”Skivor från Vetlanda”.
För laget snurrade på i 78 varv och för smålänningarna hackade och raspade spelet.
3-0 till Kalix då stenkakan slutat snurra.
Mot nya mål.
Vart är vi på väg?

Daniel Välitalo.
Icke ett obekant namn inom vår sport.
Uppväxt på Djuptjärn i Kalix.
Ja, det heter PÅ Djuptjärn.
Försvarsikon i Edsbyn.
Finns inte en nu levande person i ”Byn” som inte känner till den gode ”Välli”.
Nu tränare i Edsbyns P14.
Som nu ska möta Kalix Bandy i semifinal.
Finalen hägrar där borta.
En final där GT76 väntar.
Det blir en rafflande tillställning.
Kalix får en drömstart.
2-0 efter sex minuter och två sekunder.
EIF reducerar men Kalix gör 3-1 strax innan paus.
3-1, tjugofem långa minuter kvar.
Håll i!
Håll ut!
Håll tätt!
Byn reducerar än en gång.
3-2.
Bandygrytan är skoningslös.
Visar hörna för Byn.
Missad hörna.
Djupt andetag nu.
Vi står på läktaren på Fomab Arena för att följa vårt lag U möta SIF/Norrtelje men ögonen sår still i sitt gloende i telefonen.
4-2 hurra!
4-3 och fem minuter kvar.
Kämpa!
”Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus”
Bandygrytan blinkar till med en vacker text.
Matchen slut.
Tåget tuffar på i ostoppbar fart.
Kalix Bandy spelar final.

En final där åter GT76 står laddade.
Fått vila lite längre efter sin semifinal.
Men vila är överskattat när man ska spela cupfinal.

I denna final får en målvakt från Spånga Bandy den stora äran att vakta bur för det vackra laget från vidderna.
0-0 när de börjar.
0-0 när första halvleken börjar brinna ut.
Då.
1-0: Elias Fredriksson.
Bra att ta med in i omklädningsrummet.

Tjugofem minuter kvar.
Tjugofem oerhört långa minuter.
Tick…………..tack………ti……ck………..
Bandygrytans klocka går långsammare än när en nyvaken kalixbo ska säga en mening.
2-0: Elias Fredriksson.
Bravo!!
Svar direkt.
2-1.
Svavelosande ord.
Tio kvar.
2-2.
På den femtioelfte hörnan i rad för GT.
Attans.
Fyrtiosex av femtio.
Hörna Kalix.
3-2: Emil Kattilavaara.
Spännande är ett litet ord nu.
Fyrtiosju.
Hörna GT.
*Blundar*
Missad hörna.
Femtio.
Matchen slut.

Och vinnaren är: KALIX BANDY!

Slutstationen är nådd.
Högst på segerpallen.

Stort GRATTIS till er alla.
Och omtanke till den stackars killen som fick stanna hemma med magsjuka.
Även om du nu var tvungen stanna hemma så har även du en stor bidragande orsak till denna framgång.
Hoppas verkligen att sjukdomen snart ger med sig och att du kan känna dig stolt över detta.

P14 vann.
Kalix Bandy Dam vann.
4-1 mot Bollnäs under lördagen i en match jag inte såg.
4-3 idag, söndag, mot Härnösand i en match jag såg.

På den klassiska starttiden 10:00.
Jaja, klassisk är den kanske inte men matchen startade då.
Elva minuter senare gör hemmalaget 1-0.
Emma Andersson.
Sån start är bra.
Och bättre blir det.
Tjugosju.
Emma Lambertsson.
2-0.
Varpå Haik tar Time Out.
En lyckad åtgärd.
Enstaka minut senare gör man 2-1.
Och vind i seglen på den vita skutan.
Känner att man åter är med i matchen.
Skapar några farligheter och ett par hörnor.
Dock utan framgång.
I stället.
– Ett tredje mål innan paus skulle smaka gott, sade vi experter på läktaren.
Och visst smakade det gott.
3-1, Emma Andersson.
Minut fyrtiofyra.
Om trean smakade gott så smakade fyran utsökt.
4-1, finska splitternya förvärvet Noomi Valikainen.
Direkt på avslag blev det paus.
En paus där butterbullan smakade lika bra som de två senaste målen.

Andra halvlek.
Spelkvaliteten sjönk som Titanic.
Hafsigt och slarvigt.
Inget ordnat spel så långt ögat nådde.
Vilket inte är så långt.
Men det blir spännande avslutning.
4-2 i sjuttiosjunde.
Kalix radar upp hörnor.
Radar upp var det.
Mot Bollnäs under lördagen, tjugoen hörnor och noll mål
Idag, tolv och noll mål.
Så gör Haik 4-3 och det återstår några minuter.
Känns som en evighet.
Kalix målis Katja Illarionova får nypa en låg och hög, lite förrädisk, boll inför en liten publik som håller andan.
Sekunderna efteråt kan vi andas ut.
Två poäng till i säcken.
I sista hemmamatchen för säsongen.
Ett faktum som är trist så det dammar.

Herrarna då.
A och U.
U föll idag mot SIF/Norrtelje med 3-2 i en svängig match.
Tyvärr drog en spelare i Kalix på sig ett rött kort redan innan paus vilket gjorde uppförsbacken lite brantare.
3-0 till laget från Roslagens famn när vi närmade oss timmen.
Snön började sakta dala i en takt som ger tecknarna hos Walt Disney nåt drömskt i blicken.

Kalix gör två reduceringar och slår en missad straff.
Lite småirriterat bland spelarna.
Dramat kröp innanför alla mina lager kläder.
Och det är inte få.
Sen är det slut.

A-laget får väl en liten upprättelse idag då de ger topplaget Örebro en tuff kamp.
Men det var tungt att följa resultattavlans siffror som visades under U-matchen.
Hela tiden jagande.
Två mål upp.
Ett mål.
Nä, åter två.
Ett.
Nu.
Nä.
7-5 till ÖSK som är med i den slutgiltiga striden om kval.

Lördagens debacle lämnas därhän.
Men tv-sändningen från Katrineholm var femstjärnig.
Hatten av till ni som skötte den.
Och ett extra lyft på hatten till kameraskötaren.
Hela tiden rätt.
Mycket bra.

11-4.
Vi lämnar det.

Ikväll firar vi guld.

Och tar sats mot en ny oxvecka.

// Sargis

Det kanske är den allra starkast lysande stjärnan vi sett på världens bandyscener som nu ska hyllas.
Jag hyllar honom så här.


27 april 1962.
För några veckor sedan hade vi svenskar lurats att sätta en nylonstrumpa framför tv-skärmen för att kunna se programmen i färg.

I vårt grannland i öster föddes denna fredag en liten kille på BB i Torneå.
Mor och far Ohtonen enades om att den lille skulle få namnet Jukka.
Jukka Ohtonen.
Ett namn som nu sextio år senare nämns med vördnad och respekt i bandykretsar.
Och även vid massa- och pappersfabriken i Karlsborgsverken.

De första åren
Åren går och en dag går den lilla familjen till närmsta is för att Jukka ska få lära sig åka skridskor.
Han var en lättlärd kille och hans långa karriär inom bandyn sattes i rullning.
Han skolades in i Tornio PalloVeikkot, mer känt som ToPV.
Blev sin klubb trogen till våren 1981.
Hans första säsong i klubbens A-lag slutade i moll.
Laget åkte ur ligan men Jukka var ett hett villebråd på marknaden.

Det blev OLS Uleåborg som fick hans signatur.
Och succén lät inte vänta på sig.
Under de tre säsonger han spelar i OLS helgula dress tar klubben tre guld i de finska mästerskapen.
Tre säsonger.
Tre guld.
Uleåborg hade fått en ny hjälte.

Till Kalix
De styrande i IFK Kalix hade under några års tid haft sina krokar ute i grannlandet i hopp om fin fångst.
Ett par fina namn hade passerat i den röda tröjan under åren men nu högg det till ordentligt.
Man trodde förts att det var bottennapp.
En gammal sjunken stock som kroken fastnat i.
Men det var en fångst klädd i guld.
Trefaldigt guld.
Man hade lyckats håva in hela Uleåborgs superhjälte.
Jukka Ohtonen var klar för IFK Kalix.
Jag vill nog påstå att där och då förändrades bandyklimatet i Kalix.
Det blev taget på allvar.
Lite proffsigare attityd.

Det blev två år på Furuhedsplans is
Men det blev också två år på Furuvallens gräs.
För det räckte ju inte att han var en fantastisk bandyspelare, karln var ju även en femstjärnig fotbollsspelare.
Vilket skulle visa sig än tydligare i hans nästa steg i karriären.

Under de två säsongerna vi såg honom i IFK gick laget till allsvenskt kval båda åren.
Dock utan att vara riktigt nära avancemang.

Men spel i den högsta serien var något som lockade, den nu tjugofyraårige, finländaren.
Så när laget under E6:an hörde av sig var valet enkelt.
Han lämnade IFK i norr för IFK på västkusten.

IFK Kungälv.
Han stannade bland maneter, krabbor och gôa gubbar på västkusten i sju säsonger.
Bandy på vintern (eller det nu västkustarna kallar vinter) och fotboll med Gais under en säsong.
En säsong som, givetvis, slutade i glädjeyra.
Det var säsongen 1987 som de grönsvarta makrillarna tog, efter tolv år på bakgården, klivet upp i Allsvenskan och Jukka var en bidragande orsak med sitt stabila spel i backlinjen.
Efter den succén klev han av fotbollen då han kände att det krävdes för mycket att dubblera på elitnivå.
Det är vi bandyvänner för evigt tacksamma för.

Tillbaka till Kalix
Vi är nu framme vid våren 1993.
Telefonen ringer hos familjen Ohtonen i Kungälv.
– Hej du, det är från Kalix/Nyborg BK. Skulle du kunna tänka dig att flytta upp till oss?
Jukka lade på luren och funderade en stund.
Vid nästa samtal var parterna överens och flyttlasset gick tillbaka till norr.

Den 21:e november samma år spelade Kalix/Nyborg BK sin första match någonsin i det som då hette Allsvenskan (idag Elitserien).
Den första allsvenska matchen någonsin i Norrbotten.
Motståndet hette Selånger SK.
Inför storpublik vann KNBK matchen med 6-3.
Och den historiske första målskytten i Kalix/Nyborgs allsvenska historia blev…
…ni kanske kan gissa vem.
#8 Jukka Ohtonen.

KNBK:s vandring på vägen av framgångar fortsatte hela den säsongen.
Den slutade, kanske lite snopet, i den femte och avgörande kvartsfinalen mot blivande svenska mästarna Västerås SK.
Men laget från norr hade skapat rubriker och bandysverige var lyriska över laget och dess spelare.
Och en av de mest lysande stjärnorna var den pudelkloke mannen från Torneå.
En gigant.
En härskare i mittens rike.
En spelfördelare som med sitt lugn och sin klokhet på banan kom att bli en av de som nämns i tidigt skede då man frågar folk (även mig) om vilken spelare som varit klubbens bäste genom alla år.
I mångas ögon den allra bäste.
#8 Jukka Ohtonen. (ifall ni glömt)

ToPV
Han fortsatte glädja publiken i Kalix fram till 1999 då han lockades av finländska toner i moderklubben ToPV.
Givetvis fortsatte framgångarna.
Under de nio säsonger han spelade i det grönvita laget vid gränsen vann man sex guld och tre silver.
Överallt där man läser om lagets framgångar under de åren nämns Ohtonen som en starkt bidragande orsak.
Jag minns honom i finalen 2007 mot HIFK (Helsingfors) som spelades i Haparanda.
ToPV vann med 7-3 och Jukka var magiskt bra.

HT Bandy
Under sommaren 2008 beslutade de styrande i gränstraktens bandy att göra en ordentlig och gemensam satsning mot den svenska societeten.
Nu skulle kartan ritas om.
Händer skakades och bollen var i rullning.
Ett år senare var ytterligare en framgång lagd i Jukka Ohtonens påse.
Han hade fört HaparandaTornio Bandy till Elitserien.
Det hurrades vid gränsen.
Övriga bandysverige rynkade lite på näsan.
Det blev två säsonger i eliten innan falluckan öppnades.
Jukka som var spelande tränare hängde med en säsong till innan han, våren 2011, lät meddela att han nu skulle lägga undan både klubba och skridskor.
En fantastisk karriär var till ända.

En av de största bandyspelarna vi haft i vårt område, i svenska ligor, i finska ligor, kanske i hela bandyvärlden.
Dessutom en mycket trevlig och skojfrisk herre som jag stöter på då och då på vår gemensamma arbetsplats.

Nu ska han hyllas.
I samband med Kalix Bandys herrlags match mot Lidköping AIK den 29:e januari ska Finska Bandyförbundet ge honom en utmärkelse i ”Hall of Fame” för allt han betytt för finsk bandy.
¤ En lång framgångsrik spelarkarriär.
¤ Långa och betydelsefulla ledaruppdrag inom bandyns förenings- och förbundsvärld.
¤ Övrig förtjänstfull och betydelsefull verksamhet bandyn till fromma.

Jag förutsätter att alla kalixbor sluter upp.
Att ni kommer ut på drivorna för att hylla denne legendar.
Det är definitivt en av de största namn vi haft i Kalix, oavsett idrott.

Hans meritlista är imponerande.
I det finska landslaget spelade han 139 A-, 5 ungdoms- och 5 pojklandskamper.
Han spelade för första gången i A-landslaget säsongen 1980–1981 vid 17 års ålder.
Han avslutade sin landslagskarriär med VM-brons på hemmaplan (Haparanda och Uleåborg) 2001.
Totalt, mellan 1983 och 2001, spelade han i 10 VM och i dem 57 matcher.

¤ Tre VM-silver: 1987, 1989 och 1999.
¤ Sex VM-brons: 1983, 1985, 1991, 1995, 1997 och 2001

¤ Nio finska mästerskap:  Med OLS – 1982, 1983 och 1984.
                                              Med ToPV – 2000, 2002, 2004, 2005, 2006 och 2007.

¤ Tre finska mästerskapssilver:  Med ToPV – 2001, 2003 och 2008

¤ Två gånger årets bandyspelare: 1994 och 2000,
¤ 13 säsonger i finska bandyligan och 15 säsonger i svenska
¤ Årets tränare: 2010 i HT Bandy.

Onnea Jukka Ohtonen!

// Sargis



Jukka i HT:s dress


Full fart framåt i klassisk Kalix/Nyborg-skrud


Guldglädje med OLS 1982.
Jukka står i övre raden utan hjälm.


Guld med ToPV 2009

Kalix Bandys närmaste granne i Bandyallsvenskan fyller jämnt.
80 år minsann.
Och man ska vara snäll med sina grannar.
Därför vill jag hylla vår granne så här.



Det är tisdagen den 19:e januari 1943.
En gråkall tisdag.
Det faller ett lätt snöfall.
Inne på Ericssons konditori i Ljusdal råder ett stilla lugn.
I ett hörn står en radioapparat av märket Radiola.
Det varvas musik där bl.a Ulla Billqvist sjunger sin tre år gamla jättehit ”Min soldat” och nyheter om det krig som råder ute i Europa och om den lilla flicka som denna dag föds i Port Arthur, Texas, USA.
En liten flicka som kommer döpas till Janis Lyn Joplin.

”Hans skor är för stora och hans mössa för trång,
hans byxor för smala och hans rock är för lång.
Men det gör det samma, för han är min soldat
någonstans i Sverige”

Personalen på kondiset gnolar med och dammar lite förstrött bland borden.
Det plingar i dörrklockan och in stiger några sammanbitna personer.
Borstar bort snöflingorna från kragen, sätter sig ner vid ett lite avskilt bord och beställer in bakelser och kaffesurrogat.
Nåt annat kaffe fanns inte att tillgå i dessa tider.
Under de värsta tiderna under kriget fick man endast köpa tretton gram per person och vecka.

Personerna vid bordet hummar och mumlar för att personalen inte ska höra vad som är i görningen.
Plötsligt hörs ett unisont; JA!
Och en av de sammansvurna brister ut i ett leve.
– Vi har just bildat en förening, leve Ljusdal BK!
– Och vi ska spela den vackraste sporten av dem alla, bandy!
– Hurra!
Personalen bjöd på påtåren.

Månaderna gick.
Våren, sommaren och hösten passerade revy.
Det närmade sig åter vinter.
Och den unga klubben stod vattenkammade och redo.
I gult och grönt och vit bandykeps.
Man skulle spela i en serie med Edsbyns, Brobergs och Bollnäs reservlag.
En match mot varje.
Förlust mot Edsbyn.
Oavgjort mot Broberg och Bollnäs.
Men placeringen blev strax utanför pallen.
Fyra.
Sist.

Det skulle bli bättre.
Mycket bättre.

1975.
Ett gyllene år i den klubb som detta år fyller trettiotvå.
Ett år som för alltid är fastnitat i minnet på vareviga invånare i stan.
Man hade säkrat segern i div1 Norra redan i den nästa sista omgången då man vann mot rivalen från kusten, Broberg, med 6-3.
Avslutade med oavgjort mot Västanfors 2-2 på deras IP.
Kvartsfinalen spelades bäst av tre och LBK fick Örebro SK på sin lott.
6-3 hemma på IP följdes upp av 3-3 på Örebro isstadion vilket räckte för avancemang.
Nu väntade IFK Kungälv i semifinalen.

Första matchen borta på Skarpe Nord.
Spänningen inne på konditoriet i Ljusdal är påtaglig.
Den gamla Radiolan är kasserad och en ny och fin stereoradio är införskaffad den står nu på och spelar en glad dansbandslåt med ett band i den tidens utstyrsel.
Musiken som skvalade ut fick tystas ned då de första rapporterna kom via en knastrig telefonledning från västkusten.
Hörde man rätt?
LBK hade på den erkänt svårspelade arenan besegrat IFK Kungälv med 6-3.
Nu var finalen nära.
Och med 2-2 hemma så var saken klar.

Söderstadion se upp!
Ljusdal BK laddar om.
Dags för revansch för finalförlusten 1972 mot Katrineholm.

Och så var dagen inne.
16 mars 1975.
Utanför järnvägsstationen i Ljusdal tassar en hemlös byracka förbi.
Det enda tecken på liv den ser är en tappad servett och en tom burk som innehållit nån dryck.
I fjärran tutar ett fullsatt tåg på sin väg mot Stockholm.
Ljusdal är en öde stad.
Folket tar sig Söderstadion.

Finalen ska spelas mellan LBK och Villa/Lidköping.
Folkfest.
17 220 bandyvänner på läktarna.
När sen slutsignalen går är de tillresta från Hälsingland i eufori.
8-4.
Och på Ericssons fick personalen se till att det fanns guldbakelser när tåget kom tillbaka.

Vi i Kalix har ofta stött på detta lag.
Utan att ha nån som helst statistik på det så tror jag att LBK kan vara det lag vi mött flest gånger sedan vi blev Kalix/Nyborg och sedan Kalix Bandy.
Vi har vunnit matcher i vardagens serielunk.
Vi har vunnit viktiga matcher.
Vi säkrade slutspelsplats under vår första säsong i Allsvenskan den 19 januari (!) 1994 då vi vann med  6-3 hemma på vårt IP.
Vi säkrade fortsatt spel i Elitserien den där magiska marsdagen 2018 då vi vann med 10-2 och stämningen var att jämföra med SM-guld.

Men vi har också dystra minnen.
Förlorat i vardagens grå serielunk.
Förlorat i viktiga matcher.
Mars 2005.
Dubbelmöte.
LBK vill upp.
Kalix vill inte ner.
Må bästa lag vinna.
LBK vinner hemma 6-3.
Kalix vinner hemma med 7-4.
Glädjen var total i de gulklädda.
Man gick upp på fler gjorda bortamål.

Samarbetspartners.
Under några år samarbetade vi grannar över staketet på flick- och damsidan.
Några tjejer från LBK tränar hemma och matchar i Kalix.
Föräldrar med bandyhjärta skjutsade tjejerna till de matcher som spelades i Kalix.
Det uppmärksammades vida omkring.
Själva tog vi det med ro.
Man ska väl samarbeta mellan granngårdarna.
Det lönar sig bäst för alla parter.
Och det är trots allt bara sjuttiotre mil mellan oss.

Mitt bästa minne med denna vitala åttioåring är från våren -22.
Bandy när bandy är bandy.
I strålande vårsol kommer en busslast unga spelare i grön och gult för att ha en härlig helg i Kalix.
Det var en upplevelse såväl för unga knattar från Ljusdal som för en inte lika ung farbror från Nyborg, strax utanför Kalix.

Så jag lyfter keps, luva och cylinderhatt för åttioåringen.
Stort GRATTIS Ljusdal BK!
Och välkomna än en gång till Kalix den 25:e februari.
Vi ses då.


En dag ska jag besöka Ljusdal och ert IP med vacker hängande belysning.
Ta det som ett löfte eller hot.

// Sargis

Trettondagshelgen 2022 är över och förbi.
En helg som vi enligt västlig kristendom firar att de tre vise männen anlände till stallet i Nasaret där den lilla knatten Jesus tretton dagar hade sett dagens ljus.
De kom med presenter, presenter som dagens små knattar hade fnyst över axeln åt och skickat hem de tre männen med en obscen gest.
Ingen mobiltelefon, dator eller A-traktor.

Nåväl, denna helg är för oss bandyvänner en intensiv helg.
Matcher varje dag vid alla de möjliga tidpunkter.
Bandygrytan står och småsjuder från tidig morgonstund till sen nattimme.
En härlig helg.
Kanske det hade uppskattats om de tre vise männen gett frikort till valfri bandymatch till den där Jesus.

Vad har då hänt under helgen?
Det må ha firats i helgen.
Inte i Kalix.
En lite dyster helg.
Inte ens rökelse eller myrra och definitivt inget guld.
Herrlaget föll.
Lag U gör en trippelhelg längs norrlandskusten.
Tre dagar, tre matcher, en vinst.
F17 spelar ett sammandrag i Flickallsvenskan på Grosvad i Finspång.
Grosvad.
Får lite vibbar av ”Ett päron till farsa”.
Griswold.
Tjejerna spelar fyra matcher på två dagar.
Faller i alla, men endast i den sista faller de igenom.

Herrlaget faller mot IK Tellus som därmed tar revansch för förlusten i Kalix på annandagen.
Vår kapten Johan Sundquist gör 0-1 på straff redan i den andra minuten.
Sen vänder hemmalaget på biffen med tre mål inom fem minuter i mitten av halvleken.
Janne Rintala reducerar och Simon är en stolpträff ifrån kvittering.
Strax därpå gör ”Chrille” Frohm 4-2 innan kaffet.
I andra drar männen i blått ifrån upp till 7-2, varav två på straff, innan Janne gör matchens sista mål.
Och vi drar oss till minnes matcherna hemma på gatan då föräldrarna ropat in de vilt kämpande spelarna där ute under gatlampan.
Då avgjordes matcherna med det dramatiska ”Sista målet vinner”.
Jag kan ju tycka att sånt ska tillämpas vid såna här tillfällen.


Janne Rintala gjorde två mål i förlusten mot Tellus
Foto: Kenta Jönsson

Ännu tyngre gick det för Katrineholm.
I Örebros hemmahall.
1-0 i baken efter knappt fyra minuter.
4-0 i samma bak efter åtta och en halv minut.
Uppförsbacken börjar bli jobbig.
7-0 efter tjugoen och 13-0 (!) när domaren tutar för rast.
Uppförsbacken är gigantisk.
Lång och tung.
Hela vägen nerifrån Coop upp till vattentornet på Rammelberget.
Andra halvlek vinner de modstulna männen från staden som en gång hette Fulbonäs.
ÖSK gör bara ett mål, på straff dessutom, och gästerna gör två.
– Alltid något, sade fan när han fick se Åmål.
Måhända uttryckte han samma ord nu.

Även Katrineholm U stod rejält på hakan i sin match nere i Jönköping.
10-2 i baken där.
Det blev en tung helg även i Södermanlands tredje största stad.

Kalix U åkte buss.
Långt bort.
Långt hem.
Sundsvall. Skutskär. Umeå.
Med en tunn och liten trupp.
Man fick tunna ut A-lagets trupp för att kunna täcka upp den frånvaro som rådde i detta U-lag.
Fredagskväll på Gärdehov i de norra delarna av Sundsvall.
1-1 med kvarten kvar.
Den blivande storstjärnan i kommunens bandy, Vidar Fredriksson, gör 0-1.
Selånger kvitterar och tar ledningen.
Robin Larsson kvitterar men hemmalaget ser till att staden får fira ordentligt med att avgöra kampen i minut åttiosex.

Lördagen tillbringades i Skutskär.
Klassisk bandyort.
6-1 till de gröngula som hänger på i ett jämnt toppskikt.
Fem lag inom tre poäng.

Söndagen på Nolia i ett snöigt Umeå.
Äntligen.
I en match som aldrig ville ta slut.
Tidstillägg på tretton minuter pga en belysning som trilskades.
-Tack för det, sade spelarna i Kalix.
-Tack för senast, sade Kalix Isac Köpsén som var tillbaka på arenan där allt började.
Där hans bandykarriär tog sina första vingliga skär mot framtiden.
Idag avgjorde han den långa matchen med en kvittering (3-3) i nittioandra och ett segermål (3-4) i  minut etthundratvå.
Och vi kalixsupportrar får äntligen något att fira denna helg vi också.
Inte bara ägna oss åt snöskottning.

Kalix U har just nu full äganderätt på plats nio.

Lite anknytning till Kalix.
Två av våra lysande exporter gjorde varsitt mål.
Tanja Illarionova var utlånad till Bollnäs i Damallsvenskan.
Inför femhundratre (503!) personer i den alldeles nya hallen i Bollnäs satte Tanja en hörna.
Tyvärr räckte det inte och segern och poängen drog iväg tre mil västerut längs väg 50, till ärkefienden Edsbyn.

 I Elitserien gjorde Hanna Snäll ett av AIK:s åtta mål i segermatchen mot Uppsala BoIS.
0-8 på tavlan i hörnet på Studenternas då matchen var till ända.
Målvakten i hemmalaget har också lite anknytning till vårt lag.
Säsongen 2016/2017 vaktade Tytti Segerman buren för Kalix Bandy.
Jag minns bl.a hennes två straffräddningar mot Skutskär i seriens sista match.
Den sista nöp hon och sträckte upp sin hand där bollen låg som klistrad.
En fin bild i minnesbanken.

I herrarnas div1 norra gör Jimmy Simu ett mål och Jimmy Strömbäck tre då deras Gustavsberg vinner mot SIF Norrtelje med 7-1


Tytti Segerman och Hanna Snäll
Foto: Ronnie Ahlsén

Övrigt.
Vi kan väl fortsätta med damerna.
Elitserien.
På annandagen satte folket i Lidköping julskinkan och glöggen i halsen.
-Vad är det vi ser? muttrades det runt om vid julborden i stan.
Favoriterna i blått som knappt förlorat en match sen högertrafiken genomfördes föll pladask i Västerås där de grönvita vann med 6-3.

Tolv dagar senare.
Chans till revansch.
Att Villa skulle förlora två matcher i rad hade tett sig märkligare än en pingvin i Sahara.
Processen blev kort.
Pingvinen kunde stanna kvar bland de övriga pingvinerna på Antarktis.
Hemmafavoriterna vinner med klara 9-2 och invånarna i Lisch kan återuppta det firande de fick ställa in tidigare.
Extra roligt för damerna i blått att målfabrikör Tilda Ström är tillbaka efter två matchers skadefrånvaro.
Hon visar vägen direkt med två mål och är nu uppe i tjugotre på sju matcher.

Herrallsvenskan.
Vi hänger kvar i Lidköping.
Lidköping AIK.
De kommer den närmaste tiden sitta vid skolbänken och lära sig hur länge en bandymatch pågår.
Att lära sig att inte sluta spela då klockan slår nittio.
Att spela till de hör de ljuva tonerna som ljuder då ”the fat lady sings”.
Eller när domaren blåser slutsignal.
Vi minns annandagens tapp hemma mot Boltic.
Laik har 3-0 och klockan går mot nittioett.
Damen som ska sjunga börjar förbereda sig.
Utsmyckningen på torget i stan sätts igång och Cool Candys gör soundcheck.
Bortalaget jagar.
Viktor Mardakin gör 3-1.
Minuten efter kommer ytterligare en reducering.
Och.
I nittiofjärde kvitterar Elis Lindgren.
3-3.

I helgen.
I Karlstad.
Laik har 4-0 i paus.
Boltic jagar och kommer upp till 4-3.
Laik gör 5-3 i sjuttiosjunde.
Och med det svidande poängtappet senast har de kanske lärt sig läxan.
Men ack och ve.
Hemmalaget reducerar i åttionionde.
Och käftsmällen kommer efter nittiotre och en halv minut.
5-5.
På torget i Lidköping får åter arrangören plocka in utsmyckning och Cool Candys stuva undan sina instrument.

Idag, söndag, tar Västanfors sin första tvåpoängare.
Mycket välbehövligt.
Att det dessutom sker mot närmaste konkurrent, Surte BK, där i sumpmarken gör ju saken än bättre för ”Fläkten”.
7-4 hemma på sitt IP gör att man nu ser ryggtavlan på detta Surte, blott två poäng skiljer de bägge.

Kalix hittar vi på plats nio, sex poäng från kvalet uppåt och sex poäng från kvalet nedåt.

Damallsvenskan.
IFK Rättvik får sin nolla i kolumnen för förluster raderad.
Hemma i sin hall faller man i en dramatisk match mot Söråker.
4-5 och laget från Medelpad tar steget upp på andra plats, fem poäng efter just Rättvik i en lite haltande tabell.
Kalix hittar vi på sjätte plats.

Helgens målskyttar
¤ Tova Grönoset: Sex mål för sitt Västerås SK U då man under söndagen vinner den allsvenska matchen på bortais mot Tranås Dam med stora 9-1.

¤ Oscar Larsson: Gör matchens första mål efter tjugo sekunder och matchens sista efter knappa nittiotvå minuter. Däremellan gör han ytterligare fyra och är en mycket stor vinstfaktor då hans Örebro SK Bandy/Köping IS vinner med 7-6 på bortaplan mot Lesjöfors/Filipstad i div2 Mellan.
Anrika föreningar där, Lesjöfors och Köping.

¤ Erica Persson: Ännu en sexmålsskytt. Hon gör sina mål för sitt AIK som gör pulvermos av stackars Sunvära under lördagen.
Matchen i Elitserien på Sjöaremossen slutar 16-0 i solnaiternas favör.

Helgens sandlåda.
SHL.
Sandlådans Hockey Liga.
I matchen Timrå – Luleå.
Strax innan paus mellan andra och tredje perioden blir det fånerier på isen och Luleås Leo Komarov blir ensam utvisad, vilket han med all tydlighet inte uppskattar
Under paus skickar Timrås OFFICIELLA twitterkonto ut ”Leo Komarov, din mamma väntar vid informationen”
Luleå vänder matchen och vinner varpå man på Luleås lika OFFICIELLA twitter svarar ”Hej, Timrå IK, era mammor väntar vid informationen”

Vi pratar alltså officiella konton.
Inte någon supporters.
Klubbarnas officiella.
”Det var inte något som skulle komma ut” säger Timrås pressansvarige.

Varför i hela friden skrev du det då?, undrar jag.
Många kanske rycker på axlarna för sån här och kallar det roligt.
Det gör inte jag.
I en tid då hån, pikar, kängor och allt vad fasen media blåser upp inför de ungdomar vars ledare lägger ner tid och engagemang för att lära sina adepter vad gott kamratskap och sportsligt uppträdande innebär gör att jag blir rasande av såna här saker.



Apropå NSD.
Jag brukar ibland gorma som en utsvulten bandhund på vår lokala media.
Så därför måste jag ju även hylla den då tillfälle ges.
Som nu.
Under lördagen fick vi läsa ett långt reportage om Jonas ”Skorven” Persson.
Ett riktigt bra reportage.
Hatten av.
Bravo.

Till sist.
Kvällspressen har lite svårt med matematiken ibland.

Expressen eller Aftonbladet


Och utanför mitt fönster fortsätter snön att falla.
// Sargis

I skrivande stund tar 2022 sina sista andetag.
2023 är redo.
Redo att ta över efter ett år som på en personlig nivå blev ett år med återfunnet hopp, med återfunnen glädje över vardagen.
Men även ett år där vi fick ta del av fasansfulla nyheter gällande krig och ofattbar ondska.
Ett år av omtumling.
Och ett år då många storheter lämnade oss.

Inte ett öga torrt då den störste av våra hockeyspelare, Börje Salming, avled i slutet av november.
Vi såg honom, svårt medtagen av sin sjukdom, göra handhjärta till svenska folket efter att ha blivit hyllad i ”Tidernas Hockeygala” som direktsändes i tv.
En vecka senare somnade han in.
En hel hockeyvärld sörjde.

Nu senast nåddes vi av budet att fotbollsikonen Pelé somnat in, 82 år gammal.
En spelare från det första fotbolls-VM jag minns, Mexico 1970.
Nio år gammal (fyllde tio i december) med mitt första samlaralbum.
Brasilien med mängder av idoler: Gerson, Tostao, Rivelino, Jair, mfl, mfl.
Och så #10.
Edson Arantes do Nascimento.
Pelé.
Glädjen då hans nuna dök upp i en påse bilder inhandlad på ”Manhemskiosken” var obeskrivlig.
Minns hans nick mot Gordon Banks.
Där fick jag min första målvaktsidol.
Minns hans lilla passning ut på tom yta lite till höger om sig där Carlos Alberto kom lufsande och med ett kanonskott gjorde ett av de fyra mål brassarna gjorde i finalen mot Italien.
Så enkelt, så genialt.

Och apropå fotbolls-VM.
Sedan det där VM-et 1970 har jag varit uppspelt som ett barn på julafton då det vankats världsmästerskap i den gröna ytans schack.
Fram till i år.
Iskallt.
Jag såg inte många minuter av spektaklet.
Ett VM ska inte spelas i november-december.
Ett VM ska inte spelas i ett land liknande Qatar.
Att sedan fotbollens översta skikt har tappat all sans och vett gör ju inte saken bättre.
Både vad gäller spelare som bara tänker på sitt varumärke och pampar i slips, kostym och tjocka penningkuvert.

Nyårsbandy.
Förr en tradition.
Kanske vore något att återuppta.
Heta matcher innan Freddie Frinton, i rollen som betjänten James, åter ska snubbla övertigerfällen på golvet hemma hos Miss Sophie.

Man spelar en sån match i Gustavsberg.
På Ekvallen.
Alltid en folkfest.
Årets nyårsafton samlades 1258 glada bandyvänner för att se Gustavsberg och GT 76 spela 6-6 i div1 norra.
En match där GIF kvitterade i minut nittiofyra.
Ett mål i en anda av Karlsborgs BK.
Viktor Brännmark gör målet framspelad av Jimmy Simu.
Men en underbart häftig publiksiffra.
Ettusen tvåhundra femtioåtta.
På en div1-match.
En champagnekork i luften för den siffran.

Fullt lika många var det inte på drivorna på drivorna runt Nyborgsvallen nyårsafton 1961.
Jag minns inte om ens jag var där.
Ett år och en månad ung.
– Härlig bandypropaganda, sade ordförande i Norrbottens bandyförbund, Arne Wamming, efter matchen Nyborgs SK – Karlsborg IK (ja, de hette IK då)
Tränare Knut Bergström i NSK öste beröm över sitt lag där han tyckte alla gjorde en helhjärtad insats och alla gjorde sin plikt.
2-0 till hemmalaget, som gjorde premiär i div2, efter tretton minuter.
Bägge målen av legendariske Göte ”Skojarn” Lindbäck.
2-2 efter arton minuter.
Lasse Hahto och Lennart Josefsson målskyttar.
Avgörandet kom sex minuter innan slutsignal.
2-3 Göte Holmqvist, efter ett fint anfall tillsammans med Rune ”Nitti” Bergström.
Denne ”Nitti” som jag träffat då jag besökt Studenternas i Uppsala där han sedan länge bor.
En mycket glad och trevlig man som alltid har nån trevlig historia att berätta.

Det blev ett lågmält nyårsfirande på byn det nyåret.
I bruksorten på andra sidan älven stod glädjen högt.

Annan bandy under året.
Edsbyn blev herrarnas svenska mästare.
Man besegrade favoriterna från Lidköping med 5-4 i en, i mina ögon, mycket sevärd final.
En taktisk triumf för laget från Hälsingland som utförde det de skulle till punkt och pricka.
Bara lyfta på bandykepsen.

Damfinalen vanns dock av favoriterna från Lidköping.
En final där eftersnacket mest skulle handla om isens kvalitet.
Urdålig, sade många.
Inte så dålig, sade andra.
Kommentatorn i tv blev stundtals lite enformig i sitt gormande om isen.
Experten vid sidan höll lite lägre profil.
Hur som haver vann Villa mot AIK med klara 4-0.

Villas herrar må ha missat guldet.
Men de har landets vassaste målskytt i sin trupp.
I sedvanlig tröja #21.
Christoffer Edlund.
Gjorde, enligt egen utsago i Bandypuls, sitt första mål i Elitserien ”typ” 2004 då han spelade med Vetlanda BK i en match mot Katrineholm.
I en match mot samma Katrineholm 2009 gjorde karln tolv mål.
Tolv.
Och i 2022 års sista match för sitt Villa/Lidköping gör han fyra mål.
Det fjärde betydde han mål nummer 1000 i den svenska högsta serien.
1000 mål från hans klubba.
Den förste att lyckas med den siffran.
Det kan jag tycka är imponerande.
Till och med mycket imponerande.

Tusen mål gjorde varken Kalix Bandys bägge vinnare av 2022 års allsvenska skytteligor.
¤ Tanja Illarionova gjorde tjugoåtta mål på de tolv matcher hon spelade.
¤ Johan Sundquist gjorde fyrtiofem mål på de tjugofyra matcher han spelade.

Kalix under året.
Den nya bron över älven färdigställdes.
Det var understundom svårt att ta sig över då man hade fullt upp att titta på de halsbrytande scenerna då grävskopor balanserade på de små stumpar som fanns kvar då de ihärdigt hackade ner bit för bit av den gamla och förpassande den till minnen.

Under en helg i början av mars då vårsolen vräkte sina strålar över vår arena fick jag den stora glädjen av att se bandy när den är som allra bäst.
Ljusdal BK kom upp med en spelsugen samling elva-tolvåringar.
För att möta en lika spelsugen samling i Kalix Bandy.
Lägg därtill Kalix F14.
En makalöst härlig syn.
Man spelade mot varandra.
Man spelade med mixade lag.
Man spelade utan resultat.
Och alla spelade med glädje och energi.
Bäst av allt och alla var knatten i LBK som förkunnade att han aldrig varit till Kalix, bara till Stockholm.
Bara till Stockholm.
En gedigen insamling och förstående sponsorer gjorde att de unga spelarna i LBK kunde åka upp till oss utan att det kostade dem ett enda korvöre.
Och sedan allt var betalt och de unga fått lite godis till hemresan skänktes överskottet till Cancerfonden.
Ett initiativ som får mig lite känslosam.

Kalix Bandys bägge representationslag.
Två lag som aldrig får det uppskattande de så väl är förtjänta av.
Två lag som är sedda lite över axeln av folket.
Vad det beror på?
Tja, det får det folket svara på.
Ty det är två förnämliga lag som reser land och rike runt och gör den bästa reklamen för vår ort.

Hur gick det under året.
Damerna först.
Inledde spelandet för året då alla storhelger var förbi och man börjat ana en förlängning av den ljusa tiden av dygnet.
Sextonde januari.
Och visst blev det dygnet lite ljusare.
De rödklädda damerna vann hemma mot Härnösand med 6-4.
Emma Andersson gjorde tre mål.
Tanja Illarionova två.
Tvillingarna Strömberg, Natalie och Caroline, ett var.

Vinstmaskinen var igång.
Förutom en plump nere i Umeå vann tjejerna all matcher under våren.

Till arkivet för fina idrottsminnen lägger vi också den sista seriematchen.
Ledningen från Östersund ringer någon dag innan.
– Vi har inte tillräckligt med spelare, vi måste lämna WO.
– Glöm det, sade ledare i Kalix, ni får låna spelare från vårt F17.
Sagt och gjort.
När bussen, som åkt de sjuttio milen från Jämtlands huvudstad, svänger in på arenan i Kalix står några spelsugna tjejer från Kalix redo för att dra på sig ÖBS tröja och representera laget.
Så gör man när man tänker på sporten i första han och resultaten i andra.

Efter matchen bjuder Kalix sina motståndare på smörgåstårta som tack för senast då ÖBS, med en minuts varsel, ställde upp som motståndare då bussen från Kalix närmade sig Högslätten i Härnösand och deras ledning just ringt och förmedlat sjukdom i laget.
– Klart vi ställer upp, sade ÖBS.
Utan att då veta att en smörgåstårta värd att begå synd för skulle bjudas någon vecka senare.

Efter en sommar som blåste bort kom så hösten åter.
In i badkaret och träna.
Med två nya tränare, Mattias Snäll och Emil Wallin.
Utan måldrottningen Tanja som lämnat för Skutskär.
Ett Skutskär som lade ner sitt damlag och Tanja värvades av Sandviken.

Fina nyförvärv i Sara Nordqvist och Clara Ulvemark, bägge från Västerås.
Lova Rydell inser att en vinter utan bandy är lång, mörk och tråkig.
Den insikten gör att hon åter knyter skridskorna och drar tröja #86 över huvudet.

Träna.
Träna.
Pass efter pass.
För att, utan match i benen, gå in i hetluften igen  dagen då vackra Grace Kelly hade fyllt nittiotre.
12 november.
I den kanske tuffaste bortamatcherna av dem alla.
IFK Rättvik.
6-0 i baken

Oavgjort mot Edsbyn dagen efter följdes upp av två snöpliga poängtapp hemma mot Östersund och Edsbyn innan segern äntligen kom då Söråker besegrades med 3-1.
En mycket spännande kamp där 2-0 blev 2-1 och ett märkbart skärrat hemmalag började fundera på de två tunga tappen i de senaste matcherna.
Även vi på läktaren kved av obehag.
I slutminuterna gör Emma Lambertsson 3-1 och en glädje och lättnad sprids över arenan.
I detta nu har man ett speluppehåll längre än en arbetslös vinter.
Senaste matchen, den mot Söråker, gick av stapeln 17 december.
Nästa match är IFK Rättvik hemma den 14 januari.
En evighet.

Tunga tapp också då Hanna Olsson och Thilde Nilsson lämnat.
Studierna i Luleå är avklarade för Hanna så hon tar sin skolväska på ryggen och reser hem till moderklubben Sunvära.
Thilde tar sin ryggsäck och flyttar till Norge med sin ishockeyspelande pojkvän.
Mycket trist.

För Hannas del måste hennes minnen från Kalix toppas då hon fick pris som bäste hemmaspelare av en mycket kompetent enmansjury.
Ett beslut som inte kan varken diskuteras eller överklagas.
Vem som var i juryn?
Plötsligt fick jag lite hosta.
Men till protokollet skall tilläggas att hon var väl värd det.
Hon var mycket bra, även i den matchen.

Den där Mattias Snäll som nu tränar damlaget.
Han spelar med herrlaget.
Och.
Nyligen tog han också på sig rollen som ledare för ”Bandy- och skridskokul”
En föreningsmänniska som är värd all hyllning.
Och en staty på torget vid Gallerian.
Tack, Mattias.

Herrlaget.
Inledde detta, enligt kinesisk astrologi, Tigerns år helgen 15-16 januari.
Inledde med en resa till fjärran.
Lördag Nässjö.
Söndag Katrineholm.
I Småland blev torsken stor, 9-4.
I Södermanland delades fisken i lika delar, 6-6.

Vi drar oss också till minnes matchen mot Åby/Tjureda hemma på Fomab.
Första gången dessa småländska herrar kommer till Kalix.
De gör 1-0.
De gör 2-0.
Och de gör 3-0.
Det är tio minuter kvar.
Handlare Sjökvist förbereder segerkonfekt i sin butik.
Nisse på Åsen bjuder upp sin Eulalia.
Hela Småland sjunger och ler.
Men allt fick ställas in.
Ty hemmalaget i rött gör tre snabba, varav det sista på övertid, och vinterns bästa match i Kalix slutar lika på tre.

Helgen efteråt visar en skarpskytt från Pålänge hur man skjuter hörnskott och straffslag.
Tyvärr, för oss med rödvita sympatier, gjorde han det i Boltics dress då de tar bägge poängen med sig till Karlstad.
2-4 på tavlan och Elis Lindgren, som dundrat in två mål, är helgens okrönte konung i Värmland.
De träffarna han fick på där.
Jösses Amalia.

Laget gör en mycket bra säsong och slutar femma, sju poäng från kvalet.

Efter en ”Silly Season” som, i vanlig ordning, får biblioteket att framstå som en festlokal i jämförelse står det klart att tre tongivande spelare lämnar.
Flinke högerhalven Tuomas Mokko, stabile vänsterbacken Tony Vanha och ryske speluppbyggaren Anton ”Tony” Voronchikhin lämnar sina tröjor till förfogande.
Stora luckor lämnas.

Ibland funderar jag på ”Tony”.
Han ville komma tillbaka.
Men som läget är i världen var det en omöjlighet.
Jag har fått höra att han nu spelar i nåt lag i den ryska andradivisionen men lever på hoppet att en dag kunna återvända.

De stora luckorna som lämnats öppna skulle nu täppas igen med en comeback och två unga, oprövade kort, från Umeå och Rättvik.
Jimmy Berglund drar åter på sig #45.
Isac Köpsén från Umeå och Jonathan Norén från Rättvik ansluter.
Tyvärr lämnar Jonathan klubben under december då han inte kommer till rätta med spelet och livet runt omkring.
Han ska tydligen spela med sin moderklubb Norrtelje nu så jag kan bara önska honom all lycka i framtiden.
Stort tack för att du provade dina vingar hos oss.

Hittills i vinter har laget i vanlig ordning svajat lite inledningsvis.
Saknaden av bandyhall är som tydligast på startsträckan av serien.
Man möter lag som varit på stor is sen augustimånen lös över kräftfesten.
Det blir inte bra.
Dessutom måste man inleda serien med resor var och varannan helg då kylaggregatet i Kalix inte har varit av bästa snitt de senaste åren.
Är nu renoverat men problem med leveranser och stora förseningar ställde alla drömmar om tidig is på kant.
Dessutom vill ju ingen is i hela världen frysa till när Gubben Höst bjöd på alldeles för varm temperatur och regn i mängder som får,  Waialeale, vulkanen i mitten på Kauai, en av hawaiiöarna där det faller i genomsnitt 12 350 millimeter regn per år, att framstå som rena öknen.
Det blev inte heller nåt bättre av att vi bandyvänner stod och kokade av ilska.

Senaste matchen såg dock riktigt bra ut.
Med ett försvarsarbete av gott snitt och bra utdelning framåt skickade man hem IK Tellus med 6-3.
Blev lite stirrigt ett tag då stockholmarna kröp upp till 4-3 men när Simon gör 5-3 stängs matchen.

U.
Under hösten blev vår förening ett lag rikare.
Kalix Bandy U döptes det nya till.
Enstaka veckor innan starten av div1 Norra meddelar Karlsborg att man lägger ner bandyn.
Det vill säga det enda de har.
Om det beslutet kan man tycka mycket kring.
Det gör åtminstone jag.
Men jag är mycket glad över att de styrande i vår förening snabbt insåg faran och tog över laget i sin ägo.
Lite knorr om ökade utgifter men jag tycker man ska fokusera på det positiva med att ha ett lag även i div1 där de få unga klubben har kan få speltid.

I samband med förvärvet av laget lade jag ut en swishkampanj på Facebook.
Tänkte väl få in ett par, tre tusen.
Det blev närapå sexton tusen!
Jag är stum av glädje och mitt hjärta blir varmt då jag ser hur vi inom bandyn tänker lite längre än på det egna.
Jag tror det är unikt.
Och något vi ska värna och vara mycket rädda om.
Bandyn är för liten för att vi inte skall kunna hjälpa varandra.

I detta div1 har de bl.a mött Helenelund IK.
I samband med den matchen fick jag en förfrågan om att träffa två hängivna supportrar för HIK.
Självklart.
Alltid lika trevligt med möten bandyvänner emellan.
Vi träffades en stund innan match.
Bytte lite souvenirer, inte Kalix starkaste sida kanske, och snackade bandy.
Det visade sig att den ene av de två gjorde sin hundrade match på raken som följeslagare till sina svartklädda hjältar.
Etthundra.
Hemma, borta, vart än ni spelar är jag där.
Hundra matcher i rad.
Och sviten fortsätter.

Jag slutar här och önskar er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR.
Och ’Lycka till’ med de lag ni har närmast hjärtat.

// Sargis

Sist av allt undrar jag hur alla de som klagar över hur dyrt allt blivit kan stå och bränna upp massor av hundralappar, till och med tusenlappar, under nyårsnatten.












 

För trettio år sedan.
Det var en gång ett bandylag som hette Kalix/Nyborg BK.
Ett lag som efter två säsonger av inkörning nu skulle ta steget upp i de fina salongerna.
Ett lag som på förhand var tippat av seriekonkurrenterna att så skulle utfallet bli.
Detta hände sig i tiden 1992/1993.
Trettio år sedan.
Det tål upprepas.
Trettio år sedan.

Inledningen av serien, som då hette div1 norra, hade börjat som man tänkt sig.
Fem matcher.
Fem vinster.
Folket pustade ut efter ännu en arbetsvecka och Lucia stod framför spegeln och sjöng upp sig.
Denna helg var det dags för henne och hennes tåg att ta vacker ton i gård och stuva.
Och ett bandylag från norr satte sig i en buss för att sjunga julsånger hela vägen ner till Borlänge och Bollnäs.
Trettio år sedan var det.

På lördagen tog man anrika Tunet i Borlänge i besittning.
Hemmapubliken fick hurra i den tolfte minuten då Mikael Jernberg satte 1-0.
Fem minuter senare blev hurraropen ett besviket sorl.
Den alltid så spelskicklige Peter Nilsson satte 1-1 och kvällen blev än mörkare i dalametropolen.
Och kvällen blev kolsvart och iskall för masarna då KNBK satte fyra mål på sju minuter i slutet av första rundan.
Fiolerna tystnade och knätofsarna frös till is.
När nittio minuter var avverkade visade resultattavlan 3-8 och stadens fyrtiotusen invånare var tysta tillsammans.

Dagen efteråt sjöng Lucia upp och bandylaget från norr åkte buss de fjorton milen mellan Borlänge och Bollnäs.
En sammanbiten samling.
Nu väntade en tidig seriefinal.
Bollnäs hade samma målbild som Kalix.
Allsvenskan.
Sålunda en oerhört viktig drabbning väntade på Sävstaås.
En klassisk arena som i dagens tid har övergivits för en mycket efterlängtad bandyhall.

Åttahundratjugoåtta förväntansfulla hälsingar hade tagit sig på plats.
Det var, som alltid, dans på Sävstaås.
Högtalarna pumpade ”Snoddas”, Arne ”Rosen” Quick och Jennie Norelli.
Nu skulle norrbottningarna få lära sig texten till ”Flottarkärlek” och hur bandy skall spelas.
Domaren blåste igång.
Ett förväntansfullt jubel över Hälsinglands skogar och domäner.
En halvtimme senare sågs åttahundratjugoåtta gapande munnar runt arenan.
Till och med hästarna på travbanan bredvid stannade i sitt trav och stod gapande av förvåning.
Resultattavlan visade svidande 0-4.
Tre mål av ”Palle” Rönnqvist och ett av Pauli Miettunen satte männen i orange i ett knepigt läge.
Det var ju inte så här de tänkt sig.
Och så var det ju den där Rönnqvist.
Han hann med ett till innan rast och tavlan visade då 2-5.
Pausens kaffe smakade orm för hemmasupportrarna.
Någon försökte sig på ett optimistiskt, Får vi 3-5 direkt så är vi med.
Han blev fort tystad.
Andra halvlek hann bara börja innan hemmakeeper Asikainen fick kröka rygg igen.
Resten av matchen blev en uppvisning i rött och vitt.
Och en uppvisning av en tröja med #17 på ryggen.
Sex mål.
Fyra hörnor.
Ett frislag.
En straff.
Patrik ”Palle” Rönnqvist.

Och Kalix/Nyborg behöll sin nolla i kolumnen för förluster.
Medan folket i Bollnäs fick trösta sig med att Per Persson fick Fred Åkerström-stipendiet det året.
Sångare i Perssons Pack som föddes i Alfta men är bosatt i Bollnäs.
”Jag var nöjd och alltid mig själv till behag och trodde mig visst inte dum
Tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag en ungmö som gjorde mig stum”

För länge sedan
Låt oss backa bandet ytterligare något år.
När året är slut är, den långt senare, förbundskaptenen i vår sport Kenth Hultqvist tio månader gammal och antalet tv-licenser i landet har ökat från sjuttiofem tusen till hisnande tvåhundrafemtio tusen.
Under sommaren avgörs fotbollens VM i Sverige och Pelé gör stormande succé i sin debut.
1958.

Tjugoåttonde december det året möter Nyborgs SK IFK Luleå i viktig match i div3 Norrbotten.
Ett hundratal åskådare på plats på snödrivorna runt Nyborgsvallen.
Då fanns inte ”Holken”.
Den finns inte idag heller.
1 december (av alla datum) 2016 revs den gamla mytomspunna läktaren.
Gisten, ful och skev, men den ville alla väl.

Åskådarna med sympatier för laget från byn tystnade i kråksången då IFK satte 1-0 efter tio minuter.
Som tur var tog spelarna det som en tändvätska och satte snurr på skridskor och klubba.
Om du ber en bandyvän från den tiden nämna ett namn från NSK kommer med stor säkerhet Göte ”Skojarn” Lindbäck nämnas med vördnad och respekt.
En dåtidens stjärna.
Han kvitterar nu Luleås ledning och lite senare gör Knut Strand 2-1.
Denne Strand som då var lyckligt ovetande om att han långt senare ska, i sin yrkesroll som bilskollärare, få dras med en långhårig tanig yngling bakom ratten i en gul VW Golf.
En yrkesman med styrka i nerv och sinne.

När NSK genom nämnde ”Skojarn” sätter 5-4 tio minuter innan slut anar hemmapubliken framgång och vinst.
Det bidde inte så.
IFK kvitterar strax innan domare ”Spiggen” Nordgren tycker att det får räcka för idag.
Dramatik i tid som flytt.

I dagens tid.
Kommande lördag (10/12) kommer Edsbyns damer på besök för tidig match.
Avslag redan då ”Melodikrysset” lämnar över till nästa program, 11:00.
De bägge lagen har redan stött på varandra.
Detta trots att Kalix gör blott sin fjärde match.
Och.
Vad än konstigare är.
Edsbyn gör sin…….andra.
En smula märkligt kan tyckas.
Underlig äro herrans och seriemakarnas vägar.
Första mötet i Edsbyns hemmaborg slutade lika på tre sedan Kalix haft 3-1 med kvarten kvar.
Två mål i baken inom fyra minuter gjorde att hemresan blev några mil längre och dystrare.
Segern var ju så nära.
Desto muntrare miner på de rödblåa som nog firade sin poäng med utsökt fika på ”Sommars” anrika café.
Jag hade äran att besöka det stället för något år sedan så minnena får det att vattnas i min mun.

Kalix damer kommer senast från en mycket snöplig förlust mot Östersund BS.
En målfattig historia som hemmalaget ledde med matchens enda mål, inprickat strax innan paus av Emma Andersson, ända fram till minuten åttionio då jämtländskorna kvitterade och vred om kniven minuten senare genom att göra 1-2.
En riktigt sur torsk för damerna i rött.
Men sura torskar förgås.
Flyter bort i strömmen.
Mod repas och nävar knytes.

För Kalix del har serien inletts med två förluster och en oavgjord.
-Rättvik 0-6
-Edsbyn 3-3
-Östersund 1-2

De fyra målen hittills är jämnt fördelade på fyra olika skyttar.
¤ Emma Andersson.
¤ Natalie Strömberg.
¤ Emma Lambertsson.
¤ Hanna Olsson.

Och du Hanna, du kan väl stanna.
Det blir bättre så.

Div1-laget.
Kalix Bandy U.
Samma dag som damerna.
Dock ej samma tid.
Kunde ha blivit lite trångt om ytorna.
Avslag i denna match 15:00.
Motståndare är Helenelund IK.
Ett lag vi senast såg på Fomab den åttonde mars 2020.
I ett kval där Kalix definitivt inte ville vara.
Ett kval som gällde en plats i Allsvenskan.
Denna snöiga söndag gällde det för Kalix att vinna.
Man hade börjat med kryss i Västanfors så två poäng här skulle smaka.
Innan paus satte Jimmy Berglund två och kvarten in i andra satte han sitt och lagets tredje.
Vi runt arenan pustade i en gemensam pust så snöyran ändrade riktning.
I slutet gjorde Elis Lindgren och, den idag ack så saknade, ”Tony” Voronchikhin varsitt och 5-0 på tavlan när domaren blåste eld upphör.
Sen avblåstes kvalet då Kalix och Västanfors hade ointagligt försprång och ett litet virus hade börjat härja i vår värld.
Spelarna i HIK fick moloket packa undan sin utrustning och ladda om inför en ny säsong i div1.

Denna säsong har laget från de sydligaste delarna av Sollentuna kommun startat med tre raka vinster och ligger i täten i ett lite haltande fält.
Lagets bäste målskytt heter Rasmus Hård.
Han har på lagets tre matcher hittat nät vid sex tillfällen.
Näst bäst är Willy Johansson med fyra mål på två matcher.
Se upp för dessa.

Hemmalaget har spelat två matcher.
Och vunnit bägge.
Selånger Bandy 6-4.
Östersund BS 5-1.
Lagets målkung är, föga förvånande, Pontus Bergdahl.
En spelare som gjort hundratusen mål i sin karriär.
I år tre på två matcher.
Men poängbäst i laget är Hugo Olsson, en yngling som vi också känner från A-laget, med ett mål och tre assist.

Två obesegrade lag på varsin planhalva.
Spänningen ligger tät.

Övrigt att notera.
 – Först och definitivt främst.
Apropå Helenelund.
Det finns supportrar.
Det finns hängivna supportrar.
Och så finns det två gentlemän med HIK i hjärta, lungor och tår.
På lördag står de på läktaren vid vår arena för att hjälpa sitt lag till framgång.
Ett inslag som spelarna i laget är van  med.
De två supportrarna står bakom sitt lag för etthundrade matchen i rad.
Etthundra matcher.
I rad.
Det är inget annat än imponerande.
Hundra mil för match hundra.
De bägge herrarna måste belönas med medalj ur konungens hand och staty på det nya torget som planeras i Helenelund.

 – Kalix Bandys unge Vidar Fredriksson uppmärksammades efter förra helgen.
Med all rätt.
Bandypuls allsvenske expert Mårtensson tog ut honom som ”Veckans spelare” efter succén mot Västanfors där hans energi och ungdomliga entusiasm gav två assistpoäng.
En ny stjärna är född.

Och du Vidar, fortsätt med bandyn.
Det är som lite bättre.

– Ruddalen i Göteborg blev landets tjugonde bandyhall.
 Grattis Göteborg och grattis SK Höjden.

– Långt bortom nybyggda bandyhallar kämpar ismakarna i Söderfors och Skutskär mot vädrets makter och illvilliga kommunpolitiker.
Nu läser jag att isen ligger såväl på Skutskär IP som Bruksvallen.
Heja alla ni som lägger ner er tid och energi för bandyns bästa.

– Bortom rubrikerna och glamouren klockan 21:00 en tisdagskväll i Stockholm spelar GoIF Kåre och Hagalund IS match i div3 Stockholm.
21:00 en tisdagskväll, finns ändå nånting vackert i det.

 – Fredriksberg BK, Blekinges bidrag till bandysverige, startar upp flickverksamhet.
Riktigt kul att läsa.

– Laget med div2:s högsta medelålder hade seriepremiär under onsdagskvällen.
Trots tre mål av Jonny Lind, 52, föll Enebyberg mot Helenelund IK U med 5-6.
Hans-Elis Johansson, 60, visar ännu en säsong att inte heller åldern har nån betydelse.

Ta nu chansen under helgen att ge er iväg för att titta på en bandymatch nära er.
Bandy är för vackert för att missas.


Ta hand om er
// Sargis

Oktober var i sin sista fas.
Det är söndagsförmiddag runt om i hela landet.
Det blåser en iskall vind från norr.
Rakt genom lång kalsong och vinterjacka.
Det var då.
Det var då jag besökte ett stycke svensk idrottshistoria.
Som nu har nått sin ändstation.
Nu ska hela rasket rivas.
Ut med det gamla.
Borde jag vara rädd?

Redan vid entrén slås man omkull av hänförelse.
Allt är skevt.
Biljettluckan står öppen.
Räknesnurran vid ett av vändkorsen har för evigt stannat på 36731.


Läktaren är luggsliten och färgen flagnar.
Ovanför spelargången är samma symbol som ovan entrén.
Klubbmärket, ett H med en stjärna.
En IFK-stjärna.
Så enkelt.
Så vackert.



Gräset är äkta och förvånansvärt grön trots sen årstid.
Det fortsätter blåsa.

Besöket är över.
Första och sista gången jag fått äran att besöka Kamratvallen i Holmsund.
Där en gång allsvensk fotboll spelats.

Klockorna i kyrktornet några hundra meter bort börjar klinga.

Ödets timme är slagen.