Kategori: Lite annat

Bandy.
Min allra käraste av alla sporter.
Min kära bandy.
Du har tagit ett steg till i din utveckling.
Du fick mig att tappa andan.
Du har nu visat de allra mest avoga att du är VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Och det kommer du alltid vara.
Punkt.

Det vi fick ta till oss under den stora finaldagen trodde jag inte fanns.
Men herregud så du överraskade mig.
En magisk lördag vid min tv.
Det var väl det enda felet med alltihop, att jag inte var på plats.
Men jag lovar, nästa år.
En sån här uppvisning vill jag se på plats.

Uppvisningen började redan på förmiddagen med damerna.
Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

En härlig match med galen inledning.
Två lag med full gas framåt.
Det där med defensiven, det tar vi en annan gång.
Det bedarrade en smula men matchen var en fröjd att se.
En match på allra den högsta nivån.
Och målet.
Frislaget.
Lobben.
Iskyla.
Handleder.
Sanna Gustafsson.
Magi.
Ett mål som måste visas i skolklasser som lockbete.
Ett mål som måste målas av.
Förutom målet med M såg vi bland mycket annat:
¤ Systrarna Friman i Villa.
¤ Sjuttonåriga målvakten i Villa, Olivia Jacobsen, göra debut och agera som det var hennes match fyrahundrafemtiofem.
¤ Tova Grönoset i VSK är en personlig favorit.

Sen kom herrarna in.
Jag har sett mången elitserie- och slutspelsmatch under säsongen.
En del har varit sådär, de lade jag för sig.
En del har varit bra, de lade jag för sig.
En var osannolik, den lade jag för mig.
Finalen.

Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

Jag tror med säkerhet att vi aldrig sett vår vackra sport stå på den nivån under nittio minuter plus tillägg.
Två lag som bara skulle vinna.
En Martin Landström som levererar passningar som inte finns.
En Martin Hammarberg som dunkar på hörnor.
En Christoffer Fagerström som gör tre.
En Christoffer Edlund som gör fyra.
Målmännen Thimfors och Kjellson.
Villa går mot guld.
VSK kvitterar i den allra sista sekunden.
Målet inskickat av han som avgjorde finalen ifjol.
Viktor Spångberg.
Edlund avgör i början av förlängningen.
Värt att notera i en bok:
¤ 2023, Viktor Spångberg avgör för sitt VSK mot Villa 1:42 in i förlängningen.
¤ 2024, Christoffer Edlund avgör för sitt Villa mot VSK 1:40 in i förlängningen.
Nästan kuslig precision.

När bandyn är som allra bäst är den på detta vis.
Det kan inte bli bättre.
Tror jag.
Jag har sagt så förr då man sett en match utöver det vanliga.
Men detta…..nä, det kan inte bli bättre.
Eller vad säger ni spelare?
Kan ni ta det till nästa nivå?
Finns det en sådan över huvud taget?

Efter denna uppvisning måste nu de ledande i svensk bandy verkligen lägga all kraft på att sälja in vår sport i de stora mediehusen.
Visa upp detta.
SVT gör en sändning i toppklass och måste, MÅSTE, ta till sig detta och inse att sporten faktiskt gör sig riktigt bra i tv om man bara vill.
Tekniskt kunnande och massor av kameror gjorde sändningen till en riktig höjdare.
De som hädanefter påstår att man inte ser bollen i bandy på tv ställer vi i skamvrån.
Ett sedan länge förlegat uttalande som blev än mer förlegat efter detta.
Så ni på SVT hör min bön: En match per omgång under vintern vore en dröm, amen.
Tidningarna som, idag, bara jagar klick hade ju blivit nerklickade om de ägnat större intresse av finaldagen än om Wahlgrens eller bantningstips.
Det är jag övertygad om.

Vi som står utanför de styrandes korridorer behöver ta oss i kragen och försöka hjälpa till att göra reklam för vår sport.
Jag kan ibland tycka det är alldeles för mycket negativa tongångar om än det ena, än det andra.
Bandyn ska spelas utomhus.
Bandyn ska spelas inomhus.
Planen är för stor.
Spelet är för defensivt.
Det är för dyrt.
Klubborna ska vara gjorda ”bordi björkarna nere på fjär´n”.

Jag respekterar alla synpunkter och det är av olika tankar vi förs framåt, men på en punkt viker jag mig aldrig.
Och då menar jag aldrig.
En final.
EN.
Inte tre, inte fem, inte femton.
En.
Fortsätt utveckla den, finns alltid nån lite del som kan bli bättre.
Hitta rätt i, den nästan omöjliga frågan, om spelplats.
En viktig men inte helt lätt fråga.
Som jag har gillat atmosfären runt omkring i Uppsala.
Som jag gillade SPELET i Västerås.

Har dock ingen aning om hur arrangemanget runt arenan såg ut.
För några (kanske fler än så) år sedan fanns det som kallades ”Hemmaplan” där folk kunde strosa runt och bekanta sig med lagen i Elitserien.
Kanske köpa en liten souvenir.
Jag har själv stått där för Kalix räkning och tyckte det var riktigt trevligt.
Även de år jag inte stått där har jag uppskattat att träffa representanter för de olika föreningarna.
Mer sånt.

Allt handlar om att synas i bruset.
Och det måste vi i bandyn bli bättre på.
Visa det positiva.
Prata om det positiva.
Även om vi alltid har motvind så finns det alltid ett hörn där det finns lä och värmande solsken.
Sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt.

Så hören upp du kära bandysport.
Du och jag.
Oavsett division, nivå eller väder.
Vi står tillsammans.
Tills dess strålkastarna slocknar och vemodet rullar in.

// Sargis

En säsong är över.
Den blåa täckjackan är hängt undan.
Men till nästa höst igen, kommer den tillbaks igen.
Så även min penna och mitt block.
Så här i inledningen av ”Silly season” kan jag avslöja det.
Det blir ännu en säsong med bokstäver, ord och meningar i bandyns tjänst.
Ännu en säsong under balkongen.
På trappen upp till damernas.
Damernas omklädningsrum, ifall ni trodde nåt annat.
Och vem vet, rätt vad det är kanske jag dyker upp på annan arena.
Det är för mig ett kärt nöje.
Att få träffa bandyvänner på annan ort.


^{Jag står här även nästa säsong}

Vad har då hänt denna, stundom griskalla, vinter?
En vinter som, för herrlaget, blev lite annorlunda än vad grundtanken var.
Ni känner ju till det vid det här laget.
Det blev en vinter i div1 Norra.
Passar här på att, från hjärtat, tacka alla i herrlaget för det sätt de ställt upp för föreningen.
På alla sätt bidragit till att hålla flödet ur penningpåsen så litet som möjligt.
En, utöver det sportsliga, en mycket hedervärd insats av alla inblandade.

Resan genom vintern lämnade startpunkten den tolfte november.
En söndag i november då den mörka omvärlden glömdes för en stund.
Solen sköljde över höstens lätta snötäcke och den nyspolade isen på vår arena blänkte som en spegel.
En magisk bild.
En perfekt start på en resa som ska nå ändstationen i Borlänge med obarmhärtig dramatik etthundranitton dagar och tjugofyra matcher senare.

Denna magiska söndag då allt började stod finska OLS på andra sidan mittlinjen.
Nittio minuter senare lämnade de isen med en 5-1 förlust.
En match där vitamininjektionen Vidar Fredriksson gör vinterns första mål när han i den tionde minuten vispar 1-0.
Vidar som tyvärr missade en lång bit av resan under vintern då en skada i handen satte stopp på åkturen.
Och det är med stor sorg i bandyhjärtat jag hör att han nu tar andra vägar i sitt stora idrottskunnande då han antagits på hockeygymnasiet i Luleå.
Jag lyfter på min huvudbonad, tackar honom för det vi fått se av honom inom bandyn och önskar honom all lycka i framtiden.
Tack för showen Vidar, och bandyn finns ju alltid kvar ifall du skulle ångra dig.

Och under samma helg har damerna börjat sin allsvenska safari.
Denna helg i hälsingeskogarnas sus.
Seger under lördagen mot Bollnäs i den hall jag kommer besöka om någon vecka senare och knapp förlust mot Edsbyn i den hall jag kommer besöka samma helg som den i Bollnäs.

Två dagar senare kliver jag in i en av de tre minibussar som ska ta herrlaget långt ut i Europa för en svår internationell match.
Tjugo mil i en lite kylig novembertisdag.
4-4 på en bandyarena med stor läktare i Uleåborg.
En hamburgare på ett hak.
Tjugo mil hem.
Midnatt råder då de tre minibussarna anländer hemmahamnen.
Morgonen efter stiger spelare och ledare upp när tuppen gal och masar sig iväg till sina jobb.
Att vara bandyspelare är inget för den morgontrötte.
Själv gormar jag lite på tuppen, vänder mig och somnar om.
Livet som pensionär.

^{Uleåborg en tisdag i november}

Helgen efter börjar allvaret.
Serien.
Vad är div1 för serie?
Kalix Bandy räknas som Burj Khalifa-höga favoriter.
Alla, med betoning på alla, räknar med en enkel resa mot seriens topp.
Men, som alltid, det ska spelas om det.
Man vet aldrig vad som döljer sig på okända farvatten.
Det kan dyka upp grund, minor och illvilliga sjörövare bak närmsta liten kobbe så det gäller att hålla fokus även om utsikten är god.

Det börjar med uppsaliensiska Unik Bandy hemma på Fomab Arena.
En Fomab Arena som förmodligen inte heter Fomab Arena nästa säsong.
När serien räknas ihop långt senare har Kalix Bandy stänkt in etthundratrettiosju mål.
Det första kommer på en vänsterhörna efter en minut och femton sekunder i denna match.
Anton Khrapenkov.
När slutsignalen rullar ut över nejden visar resultattavlan 7-2.
Stor seger trots att spelet såg lite vingligt ut fram till snabba 4-2 och 5-2 efter drygt sjuttio minuter.
Men trots allt, en bra start.

Helgen efter kommer Isak på besök.
Isak åker hem med en tung förlust.
Klang, jubel och girlander för hemmalaget.
9-0.
– Vi är betydligt bättre hemma, sade den härlige figuren Groth i Isaks ledarteam.
Jo tack, det skulle vi minsann bli varse om helgen efter.

Damerna fortsatte ha sina matcher bortom kommungränsen.
Bortom den skylt som någon kilometer bortanför korsningen till Siknäs förkunnar att vår kommun slutar och Luleås tar över.
I Rättvik och Söråker.
En pinne i Dalarna.
Noll pinnar i Medelpad.

Det blev december.
Jag och gamle målkungen Jonas Claesson fyllde år.
Kanske inte lika många.
Jag och sonen körde ner till samma hälsingeskogar som damerna nyss lämnat.
Basläger i Bollnäs.
Utflykt till Edsbyn på fredagskvällen.
Såg Byn och Saik kryssa på 7-7 i en trevlig match.
På lördagsförmiddagen traskade vi till den nya hallen i Bollnäs för ett besök.
En stilig byggnad med lite gammal industri bevarad.
Vi såg även en stilig biograf inne i stan.
Sen åkte vi till Falun.


^{Den pampiga biografen i Bollnäs}

I Falun skulle Kalix Bandy ta ännu en seger.
Tre i rad.
Trodde jag.
I trevlig miljö drack vi kaffe, åt en korv och surrade vacker vintersport med trevligt folk.
– Vi är betydligt bättre hemma.
Med mycket nöd och än mer näppe bärgade Kalix hem en poäng.
Men det satt hårt åt.
Efter Isaks kvittering tio före slut osade det brända poäng för norrbottningarna över hela Lugnets friluftsområde.
Från backhopparbackarna och ut på E16.

Dagen efter åkte vi till Ljusdal.
Ett besök hemma hos en kär bandyvän innan det var dags att pallra sig iväg till den klassiska arenan där minnen från fornstora dar känns i hela arenan.
Dessutom en skylt på reklamväggen med de klokaste ord jag läst på länge.


^{Detta budskap}

På denna klassiska mark skulle vi se Järvsö och Kalix i kamp.
Det blev Järvsö i kamp.
Kalix i kramp.
Men till slut lyckades man få in två bollar, segern var bärgad och poängen stuvades in i den buss som senare satte kurs mot hemmaplan sjuttiofem mil norrut.
I en svart Kia på väg mot Umeå satt en bekymrad far och son och oroades över de två matcher vi sett.

På självaste nobeldagen är det chans till revansch för Järvsö.
I en match jag inte såg.
Det blev ej heller någon nobelmiddag.
En ordentlig mansförkylning satte stopp.
Det blev ingen revansch.
Våra herrar hade skakat av sig det som inte stämde helgen innan och satte full fyr.
12-2.
Och i Stockholms stadshus kunde folket fortsätta sitt glufsande efter att ha följt Bandygrytan under timmarna två.

Damerna hade hemma……inte denna helg heller.
Stor torsk i poängfisket mot Spånga/Bromsten.
Segerdans och sång efter stor vinst vid massabrukets fot i Skutskär.
Apropå Spånga/Bromsten BK.
Ett lag som inte tappade en enda liten poäng på sin vandring mot Elitserien.
Raka spåret med fjorton segrar på fjorton matcher i serien och den hyfsade målskillnaden 177-18.
I kvalet vann man de bägge matcherna man spelade med målskillnaden 17-3.
Bara buga sig.

Dagarna blir allt mörkare.
En vecka till vintersolståndet.
Det är i denna tid det känns som att det skymmer innan gryningen.
Det ljus vi har kommer från strålkastarna där borta där en gång det bara var skog och en liten vattensamling där idag parkeringen är.

Och nu.
Nu har Kalix damer hemmamatch.
Äntligen.
Då kommer också snö i massor.
På alla längder och i alla riktningar.
Men våra damer på hemmaplan rår inget snöfall på.
Knappt ens seriesuveränen Spånga längre fram i tiden.
Denna match blir rik på snö och fattig på mål.
1-0 på en tavla med snö på.

Och nu blir det jullov.
Inga fler matcher under år 2023.
Herrarna skulle haft en match hemma mot Umedalen men den flyttades till trettondagen.
Den blev inte av då heller.
Men lite underligt kändes det att vara utan vacker vintersport redan i mitten av december.

Julen kom.
Julen gick.
Tomtefar tog tomtemor under armen och åkte iväg till solig strand och välförtjänt paraplydrink.
På annandagen vallfärdade svenska folket till bandyarenorna.
Det talades om storpublik lite här och var.
Men det gick media förbi, de pumpar sidorna fulla med en annan sport på is.

Hos Kalix konkurrenter ute på Värmdö, Gustavsberg IF, äger den stora publikfesten rum på självaste nyårsafton.
En tradition de kört på med sedan mitten av 90-talet.
Förra vintern hittade 1258 personer till Ekvallen för att se ”Gurra” och GT 76 spela 6-6 innan nyårsfirandet skulle ta fart.
Och denna säsong kom det elva till, 1269.
Ettusen tvåhundra sextionio!
Det är en helt otrolig siffra.
Denna dag kom folket för att se sitt GIF ta sig an Skutskär.
De gick hem till ”Grevinnan och betjänten” med ett stort leende sedan deras favoriter vunnit
med 5-1.
Hatten av ni i Gustavsberg som knyter ihop detta.
Ni har verkligen lyckats.
Och strax innan tolvslaget läste Tomas von Brömssén en dikt på Skansens scen.

När klockorna hade ringt ut och det nya året lagt sig till rätta kom kylan till oss i norr.
Det blev kallare för var dag.
Vi suckade vid minus tjugo.
Vi suckade lite till vid tjugofem.
Ännu lite mer vid trettio.
När termometern stannade vid trettiosju fanns inga suckar kvar.
De var bottenfrusna.
Vi satt i ett järngrepp.
Fastfrusna i kung Bores våld.

Trettonhelgen var det dags för match.
Herrarna möter Umedalen i matchen som flyttats från annandagen.
Damerna möter Söråker.
Var det tänkt.
Kung Bore skrattar hånfullt och öppnar kylventilerna lite extra.
Matcherna ställs in och värmekällorna i våra slott och kojor går för full maskin.

Till slut släpper han på sitt grepp och vi anar bättre tider.
Strålande tider, härliga tider.
Äntligen får vi åter träffas över en rykande kopp kaffe och expertsnack vid vår arena.

Vi är nu två veckor in i år 2024.
13:e januari.
Tord Grip fyller åttiosex och på vår bandyis står Spånga/Bromsten BK.
Under ledning av den mycket trevlige ledaren Michael Bratt tänker de ta ytterligare en vinst med tvåsiffrig marginal.
Det blir den bästa match jag såg våra damer göra under vintern.
Och det bästa målvaktsspelet.
Katja Illarionova var briljant och hennes kamrater framför sig är lysande.
Endast 4-0 till SBBK och ledare Bratt påpekar att han varit till Kalix vid ett flertal tillfällen med olika lag.
Och aldrig förlorat.
– Du är inte välkommen till oss någon fler gång, säger jag till honom.
Vi skrattar, skakar hand och han lommar iväg mot lagets buss.
Jag lommar iväg till min bil och känner en sån glädje över det damlag vi har i Kalix Bandy att det blir lite känslosamt.

Herrlaget är på turné.
Lördag, 13-0 mot Selånger.
Söndag, 10-0 mot Östersund.

Den förkylning jag hade i mitten av december har satt sina spår.
När vi nu närmar oss helgen då vårt herrlag ska åka ner till Stockholm för tre matcher på tre dagar.
Jag och frun hade bokat resa och hotell.
En trevlig helg med bandy och träff med goda vänner från Linköping på programmet.
Såg även fram emot att få träffa den store Helenelund-supportern Stefan och hans polare och även Martin i SIF/Norrtelje.
Det gick åt pipsvängen.
Jag kände att jag inte var tillbaka i full blom.
Kraften (om jag nu mot förmodan hade nån innan) var bortblåst.
Farbror doktorn bockade för varenda ruta i kolumnen för ”Post-Covid”
Det är väl själve skam att man kan bli smittad via posten.
Ska aldrig mer öppna ett brev, bara räkningar och Covid.
Jag var tvungen kasta in handduken och resan avbokades.
Det fick bli en helg vid grytlocket istället.
Och trots allt.
Det blev en hejdundrande helg.
Tre dagar.
Tre matcher.
Tre segrar.

Under fredagskvällen fick dock gästerna från polartrakterna slita ont för poängen.
Försvarsgiganten Jonathan Johansson dundrar in en hörna till 4-3 tio minuter innan slutet vilket står sig tiden ut.

Lördagens match kände jag lite extra oro inför.
Seriefinal.
Mot Gustavsberg.
Johan Sundquist i målform och segern blev betryggande 8-3.
Johan gjorde fem.

Sista dagen på turnén tillbringades i staden där Margareta Krook växte upp, Norrtälje.
Måhända ropade hon från sin himmel ”Hörruduru! Ta’rej i brasan!” då domaren dömer mot hemmalaget.
Den klassiska repliken från ”Skattkammarön” där en stilla kväll med sällskapsspel blir ett fullkomligt kaos.
Ute på bandyisen i stan är Kalix skoningslösa och vinner med stora 13-4.
Efter dessa tre segrar känner jag att kvalet inte längre går att missa.
Det ska till ett större under än Cheops pyramid för att laget ska missa någon av de två översta platserna.

Januari närmar sig slutet.
På lördagen kommer Skutskär på besök för dubbla matcher.
Herrar.
Damer.
Dubbelseger, tjugosex gjorda mål och endast ett insläppt.
16-0 och 10-1.
Dessutom ger varje mål skönt klirr i kassan då välvilliga företag och privatpersoner skänker en summa för varje hemmamål i de bägge matcherna.
Jag tackar så hjärtinnerligt de som nappade på min uppmaning.
Än en gång bevisas att bandyvänner är lite bättre.
Till och med MYCKET bättre.

3:e februari.
”The day the music died”
Året är 1959, ett flygplan kraschar nära Clear Lake, Iowa, USA.
Buddy Holly, JP ”Big Bopper” Richardson och Richie Valens omkommer.

I bandyns värld sätter Kalix Bandy återigen fyra poäng in på kontot.
Damerna gör 3-0 på Bollnäs i en match där den unge målvakten Hannah Blombäck får kliva fram från avbytarbänken.
Och som hon gör det.
Hållen nolla och ett femstjärnigt målvaktsspel.

Herrarnas målman för dagen är Joel Snäll.
Han vill inte vara sämre han.
Håller sin nolla och utespelarna gör nio mål framåt.

Vad gäller målvakter kan jag tycka Kalix Bandy har fyra fenomenala i de bägge representationslagen.
Oskar Sundqvist och Joel Snäll på herrsidan.
Katja Illarionova och Hannah Blombäck hos damerna.
Hannah har jag dock inte sett så mycket av men i matchen mot Bollnäs var hon mycket bra och visade att hon minsann är att räkna med.
Katja har tagit ett steg till i vinter.
Utstrålar ett lugn och visar upp en jämn och hög nivå i sina ageranden.
I Joel och Oskar har Kalix två jämna målmän, de står allt som oftast varannan match och det känns lika stabilt oavsett vem av dem som står.
Och så minns vi ju Joels straffräddning mot Gustavsberg i kvalmatchen nyligen.
Frimärke.



^{Uppvisning i akrobatik av Joel och Katja}

Det bet lite i kind och näsa då vi såg damerna bjuda på propaganda mot IFK Rättvik under lördagen och herrarna lika så mot GT76 under söndagen.
Ett GT som gjorde sin debut på vår arena.
I alla fall på seniornivå.
Att de möttes av en bister tjugogradig kyla och ett stekhett hemmalag gjorde ju det besöket lite extra minnesvärt.
På ett eller annat sätt.
Två snabba hemmamål runt tjugonde minuten satte avtryck och man dominerade sedan matchen tiden ut.
Det slutade med tennissiffror.
6-0.
Damerna vann även de med sex bollar, 7-1.
På söndagskvällen visar termometern -29.
Det är kallt.
Men med årets inledning i färskt minne så är dessa -29 nästan väder för flipflop och shorts.
Nästan.

Och är det inte kallt så snöar det.
Februari i ett nötskal.
Så även nu.
Umedalen en fredagskväll.
Och se det snöar, och se det snöar, det var väl…..inte ett dugg roligt.
Vi kan väl kalla det ymnigt snöfall.
I en match bestående av långa bollar vann de röda med 7-2.
När söndagen kom hade snöfallet dragit vidare för att förstöra ryggar på ilsket snöskottande stackare på andra orter.
På vår ort var det perfekta förhållanden och den sista hemmamatchen.
Gästerna kom från republiken Jämtland, från den stad som i Sverige har mest meter skyltfönster per invånare.
Östersund.
Stadens bandylag är ofina nog att göra matchens första mål.
Sen gör de inga fler.
Och hemmalaget gör elva.
Samtidigt på Högslätten i Härnösand vinner damerna sin match mot Haik/Selånger
med 3-1.
En bra söndag.

^{Snön faller och Kalix vinner mot Umedalen}

I och med den segern har damerna en god chans att befästa den tredjeplats i den norra versionen av årets Allsvenska.
Tredjeplats.
Det är, i alla fall för mig, en mycket fin placering.
Men det är två matcher kvar.
Och det är inte vilka matcher som helst.
Lördag och match mot närmsta konkurrent om denna plats på pallen, Edsbyn.
Söndag och match mot Söråker som innehar en ohotad andraplats.
Tar våra damer en poäng mot Byn är saken biff, potatis och lingonsylt.
När matchen startar visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
När domaren flöjtar för paus visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
När domaren tutar för full tid visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
0-0 (0-0) är inte de mest vanliga siffrorna i vår sport men i det här fallet är det väldigt fina siffror.
Tredjeplatsen är fastgjuten.
Dagen efter tar man ännu en fin poäng då man kryssar 3-3 mot Söråker.

En fantastiskt fin säsong är över för detta härliga lag.
Ett lag som har tagit många, långa, höga och breda kliv i sitt bandyspel.
Vi äro mången glad supporter som stått vid sidan av och öst lovord över det spel vi sett laget prestera.
Hatten av.
Tack för denna säsong alla ni spelare och ledare.
Jag hoppas verkligen få se er alla nästkommande vinter.
Ett litet extra tack till de fyra tjejerna från Umeå som bidragit till lagets framgångar.
När Umedalen av orsaker och anledningar blev tvungna att lägga sitt damlag i viloläge inför denna vinter visade bandysporten upp sin fina sida och tillsammans med ledare i Kalix ordnade man så att dessa fyra tjejer kunde träna på hemma i Umeå och ansluta till laget i Kalix då det var dags för match.
Det är så det ska fungera.
Hjälpande händer är så mycket bättre än ett trångsynt tänk på sitt eget.
Tack:
¤ Klara Stridsberg
¤ Linn Dahlén
¤ Meya Wikström
¤ Annie Hattinger
Och stort lycka till i framtiden.
Sen finns ju Kalix Bandy kvar ifall…..

Herrarna avslutar sitt segertåg genom div1 Norra på Nolia i Umeå.
På en is som inte riktigt var is.
Nån sorts mjukglass.
5-3 efter lite möda, besvär och två mål i slutskedet.

Serien är nu över.
Herrarna har endast tappat en poäng under de sexton matcher man spelat.
En poäng som ligger kvar och skräpar nedanför backhopparbackarna i Falun.
137 – 25 i målskillnad visar på frejdigt anfallsspel och en väl tätad försvarsmur.
Nu inväntar vi kvalet.
Då väntar andra bullar.
Kvalbullar.

Att laget skulle ta sig genom denna serie utan större bekymmer och nå kvalet var jag nog rätt säker på där i november då allt startade.
Men jag är ändå glad och tacksam på det sätt de gjort det.
Man har verkligen hjärta och spelat med fullt fokus trots att man, i vissa matcher, varit överlägsna och kanske kunnat slå av på takten.
Serien tycker jag ändå har varit rätt kul att följa.
Många nya bekantskaper och vid många tillfällen sett mer av hjärta och lagkänsla än kunnande.
Lite fint.
Framförallt fick jag en knäpp på näsan då jag, fördomsfullt, trodde att det skulle gås hårt på våra spelare då siffrorna rann iväg och motståndaren kände sig överkörd.
Tvärtom, det har varit muntra miner och schysst spel.
Jag hoppas verkligen att alla dessa klubbar har orken att fortsätta bedriva bandysport och ni gör det i samma anda som ni har visat i vinter.

Kvalet.
Vi visste länge att det lag som skulle följa med Kalix från vår serie var Gustavsberg.
Vi visste inte lika länge att det skulle bli Västanfors från div1 Östra.
Vi visste inte förrän dagarna innan avgång att det skulle bli Borlänge Bandy från Allsvenskan.
Ett Borlänge som via en spurt, likt engelsmannen David Wottles i 800-metersfinalen under OS 1972, var såhär nära att slippa kvalet och byta plats med Tillberga.
Men det höll inte riktigt ända fram så det var bara till att packa trunken och bege sig iväg på en resa till den mäktiga Kalixälvens mynning.

Där ett lag i röd dress ivrigt väntade.
Jag själv var hos barnbarnen Joel och Tyra i Umeå.
Följde matchen via Bandygrytan.
Denna fruktansvärda, hemska, hårslitande och alldeles……alldeles underbara Bandygrytan.
Hur skulle vi klara oss utan?
Vi har i Kalix under ett par vintrar försökt skicka iväg rapporteringen via brevduvor, det visade sig inte fungera särskilt bra.
De för%#%& fåglarna var mer intresserade av att göra sina behov där de definitivt inte ska göra sina behov.
Men så en dag i vintras, efter två år av folkets frustration, var duvorna plötsligt borta.
Hur de försvann?
Tja, ibland behöver vi inte veta allt.
Men borta är dom, tack och lov.

Tillbaka till det sportsliga.
Kvalomgång ett.
Borlänge Bandy.
Och jag i Umeå.
3-1 till masen efter blott nitton minuter.
Ajdå.
Mod repas och Grytan visar 3-3 när det blir paus.
Såja.
Hemmalaget gör tre raka till 6-3.
Bravo.
Borlänge reducerar och lite giftiga gaser stiger ut ur Grytan.
Hu.
Anton gör 7-4 i åttiosjunde och nu sprids ljuva dofter av framgång och två poäng.
Att sedan masen får till en reducering sekunderna innan slutet gör ju inte mycket för segern är ju norrbottnisk men alla mål är viktiga så kanske det inte var bra med det målet.
Det skulle visa sig att varje mål var viktigt.
Oerhört viktigt.

Lite grumlig blir dock denna seger då jag nås av nyheten att Johan fick ledas av isen märkbart omtumlad.
Sätter spinn i mina tankebanor då vi alla känner till hans historik gällande skakande hjärna, må inte detta vara ännu en.

Han blir kvar hemma då laget, helgen efteråt, reser iväg.
Att vara spelare i Kalix Bandy är ett liv på resande fot, och hand.
Ständigt på väg bort.
Ständigt på väg hem.
Denna vinter hade vi Umeå, trettiofem mil bort, som närmsta granne.
Nästa vinter blir det Rättvik som får bo på granntomten.
Åttiosex mil dit och åttiosex mil hem.

Med Johan hemma och Olov Englund inplockad ska nu laget möta Västanfors och Gustavsberg.
Det blev två tunga förluster att packa med på flyget hem.
3-4 mot Fläkten följdes upp med svidande 1-5 mot Gurra.
Dessutom åkte näste nyckelfigur på huvudskada i fredagens match.
Borta resten av kvalet.
Janne Rintala.
Det börjar kännas lite bittert nu.
Ska hela vinterns mål försvinna i ett kolsvart töcken.

Serien vänder och det vankas viktiga matcher på vår arena.
Nu måste poängen in.
Det är onsdagen den sjätte mars.
Årets sextiofemte dag.
Kalix ligger i väntan.
I väntan på kvällens match där ett lag från en ö står för motståndet.
Nej, inte från Båtön.
Gustavsberg från, Sveriges sjätte största ö, Värmdö i Stockholms skärgård.
Marginellt större än Båtön.
Matchen blev en minnesvärd historia.
Att vårt Kalix vinner, 4-2, är ju det viktiga men det är av andra orsaker vi kommer minnas kvällen.
100 – 0.
Att det vinnande laget har etthundra minuter på botbänken och det förlorande noll måste gå till historien.
Dessutom i en helt vanlig match, en schysst drabbning med lite tjuvnyp och lite onödiga slag här och var.
I mina ögon var det inget lag som var värre än det andra.
Jag tror jag lämnar den kvällens parodi här.
Men, som sagt, Kalix vann och är åter med i kampen om en plats i hissen.
Spänningen börjar kännas på allvar nu.

Fredagen kom.
Internationella kvinnodagen.
Och Västanfors på besök.
Bägge lagen på samma poäng.
VIF lite bättre målskillnad.
Tar nåt av lagen bägge poängen som ligger i potten tar de kommandot i kampen.
Det blir en bra match.
Och kapten Sundquist är åter med på isen, efter noggranna undersökningar är han godkänd för spel.
Det var, tack och lov, ingen hjärnskakning han råkat ut för så läkarna har stämplat ett stort ”OK” i Johans papper och vi i publiken hurrar lite extra då speakern ropar ut hans namn.
Männen i vitt tappar nog hakan då de i samma ögonblick de sparkar av sig skridskoskydden får höra den utropningen.
De hade nog hoppats att slippa möta en spelsugen Sundquist.
Och visst fasen var han spelsugen.
Tre mål och pådrivande i spelet.
Hade inte den vikarierande målmannen i VIF varit av högsta klass hade hemmavinsten blivit betydligt större än de 6-3 de nu stannade vid.

Måste ägna en rad till denna målis.
Adam Johansson.
Lade handskarna på hyllan för något år sedan då hans händer var stukade efter år av nypande av många och hårda skott.
Är nuförtiden endast ledare.
Men denna fredag blev en lite annorlunda fredag för den gode Johansson.
En målvakt hemma med skada eller sjukdom, vet ej vilket men hemma var han.
Johansson tog rollen som reservmålvakt.
Den målvakt som skulle stå denna kväll blir skadad på uppvärmningen så det är bara inse allvaret och remma på sig skridskorna för Johansson.
In i hetluften.
Han sade sig vara lite ringrostig och lite orolig.
Det såg vi inte mycket av.
Ett briljant målvaktsspel matchen igenom och pris ur matchjuryns hand.
Johanssons boogie-woogie-vals.

Sista matchen.
Sista omgången.
En kvalserie blir inte bättre (eller värre) än detta.


^{Det blir inte jämnare än så här inför en avslutning}

Kalix åker till Borlänge.
Västanfors väntar på besök av Gustavsberg.

Eftermiddagen blir fruktansvärd.
Vi är ute på skärgårdens isar och när jag lättar på Grytans lock första gången faller jag av skotern.
Femton minuter avverkade.
4-0 piskar mig i ansiktet.
Och i Fagersta står det 1-0.
Bye, bye o fina Allsvenska.
Drömmen börjar slakna om en vinter varm och fin…
Kalix piggnar till och jagar vidare.
Varje mål är viktigt.
Varje mål bakåt är mörkt.
Varje mål framåt tänder hopp.
Det växlar ägare av den åtråvärda andraplatsen alltefter matchernas gång.
När ”Fläkten” gör två snabba på övertid på deras IP stannar hjärtat.
Då återstår det ännu många, för många, minuter på Tunet.
Kalix ligger under 8-7 men saker kan ändras.
Men så.
Bandygrytan visar den ljuvligaste av alla ljuvliga skrifter, ”Matchen slut”.
Finns det någon som inte är slut efter en sån här gastkramning kan man undra.

^Poesi
Det resultatet innebär att:
Kalix Bandy åter är allsvenskt.
Med ett måls marginal.
Det räcker så.

Så nu återstår bara att säga TACK.
TACK till alla spelare och ledare i såväl herr- som damlaget för denna otroligt roliga vinter.
TACK till alla härliga bandyvänner runt de arenor jag har besökt, ni är ett mycket trevligt folk.
TACK till er alla som på ett eller annat sätt bidrar till mitt skrivande.
Alla vänliga ord.
Alla roliga kommentarer på Facebook.
Alla påpekanden när jag haft något galet.
Allt.
Ni är ovärderliga.
TACK!

Och glöm aldrig att bandy är världens vackraste sport.
Alltid.

// Sargis



^{Penna och block redo för en ny säsong}








 



 

Allt det trevliga har ett slut.
¤ En spännande bok.
¤ En god middag.
¤ ”Flottarkärlek” med ”Snoddas”.
¤ En bra film.
Och.
¤ Säsongen för Kalix Bandys damlag.

Kommande helg tar den slut.
Efter etthundrasex dagar tar det plötsligt slut.
Det som började i Bollnäs en lördag kl 17 i november.
Det har sedan dess snöat på vår hatt.
Det har varit så kallt att vi krupit in i frysskåpet för att få värme på bottenfrusen lekamen.
Tjejerna har oförtrutet tränat vidare.
Gnuggat åkvägar.
Skjutit hörnor.
Anfallsspel.
Försvarsspel.
Mittfältsspel.
Dragspel.
Jobba, jobba, jobba.
Tränarduon har manat på.
Men du milde Amalia vilket resultat all möda gett.

^{Det har varit kallt om näsa och kind}

Laget har inför helgen radat upp fyra segrar i svit och ligger innan helgen på en hedrande tredjeplats i Allsvenskan Norra.
Vinner man mot Edsbyn på lördag är den platsen säkrad.
Förlorar man kan man återta platsen genom att vinna mot den klara serietvåan Söråker.
Blir man fyra har man lik förbaskat gjort en mycket fin säsong.
Med betoning på MYCKET.

Vi äro många experter som stått runt isen på lagets matcher och uttryckt vår glädje över att se laget.
Ett lag som utstrålar spelglädje och vilja att hela tiden utvecklas.
Ett lag som spelar som ett lag.
Många delaktiga i anfallsuppbyggnad och alla delaktiga då försvarsarbete är tvunget.
Och gällande det där med försvarsarbete….

Spånga/Bromsten BK.
En lördag i mitten av januari kom dessa seriens suveräner till vår arena för att städa av det lag man tidigare har vunnit mot med stora 13-1 på hemmaplan.
Ett SBBK som innan denna lördag i mitten på januari hade smått ofattbara 81-5 i målskillnad.
På sex matcher.
81-5 på sex matcher.

Vi stod förberedda med fastknutna toppeluvor då vi anande att det kommer blåsa omkring blåklädda spelare ute på isen.
Jag tror aldrig jag gått hem från en förlorad bandymatch med mungiporna pekande upp mot januarikvällens mörka himlavalv.
Denna dag skedde det.
Efter ett lagarbete jag sällan sett maken till höll de rödklädda de stora favoriterna borta från framgångar och målkalas.
Ett lag i rött som tätade ihop, som slet likt gnuer i motvind, som hade gett sig….ja ni vet…på att inte låta motståndaren ta ännu en storseger.
Det blev endast 4-0 till de blåa från Stockholms norra delar.
I andra halvlek föll endast ett mål och det skedde i den absoluta inledningen.
Så nollan hölls i närapå fyrtiofem minuter.
Fyrtiofem minuter utan baklängesmål mot SBBK.
Mot ett lag som dittills gjort tretton och ett halvt mål per match.
Hur man nu gör ett halvt mål kan undra.

Och.
Inte nog med att vi fick se vårt röda lag spela ett försvarsspel av guld.
Vi såg en målvakt göra sitt livs match.
Fullständigt lysande.
Strålkastarnas sken bleknade då Katja Illarionova briljerade.
Vinterns bästa enskilda insats.

Vi har sett hela laget lysa mot Skutskär och Bollnäs.
Jag såg inte laget skotta snö mot Haik/Selånger.
Vi har sett laget dominera matchbilden mot IFK Rättvik.

Vi har sett de inlånade tjejerna från Umeå göra stor nytta även i röd tröja.
Tyvärr kanske det tar slut även det efter denna helg.
Tyvärr för oss som har rödvitt hjärta men bra för bandyn om Umedalen kan återuppta sin bandy för damerna efter en säsong i träda.
Men jag tackar er av hela mitt hjärta Klara, Linn, Meya och Annie.

Vi har sett lagets andre målvakt, Hannah Blombäck, få ta matchen mot Bollnäs.
– Tack för förtroendet, sa den unga Blombäck och spikade igen.
Hon höll nollan med bravur.
Jag lyfter min luva.
Där och då fick vi bevisat att vi har två målvakter av klass.

^{Två målvakter drillas}

Vi har sett nästa stora spelare.
Hon står där som en general i försvaret.
Libero.
En libero med härlig och kraftfull skridskoåkning när hon då och då, med bollen klistrad vid sin klubba, ger sig av på äventyr mot vettskrämda motståndare på andra planhalvan.
Hon är ung och hon heter Ada Olsson.
Hon är, i mina ögon, vinterns utropstecken.

Men framförallt.
Och det är vi många som sagt under vinterns gilla gång.
Vi ser ett lag.
Och det, det är det bästa i korpsången.

^{En korp}

Men efter helgen är det slut.
Allt det trevliga har ett slut.
¤ En spännande bok.
¤ En god middag.
¤ ”Flottarkärlek” med ”Snoddas”.
¤ En bra film.
¤ Säsongen för Kalix Bandys damlag.

Så passa nu på att se detta glänsande lag.
Lördag kl 11 mot Edsbyn.
Söndag kl 11 mot Söråker.

Ta med familjen ,grannen, nån du möter på Coop eller den där okände släktingen i Amerika som du fått mejl om att hen är villig att skänka dig sina miljoner bara du skickar dina bankuppgifter.

Ta med vår kommuns företrädare.
Ty de skulle må bra av att se vilket lag vi har.

Tyvärr ser jag inte dessa två matcher.
Jag är och träffar Joel och Tyra i Umeå.
Farmor och farfars två ögonstenar.

Jag passar därför nu på att buga mig djupt och tacka alla i och runt detta lag för denna säsong.
TACK.
Och stort ”Lycka till” under helgen.
Vi ses nästa vinter.
Det…det är en order!

// En imponerad Sargis.


^{Spelglädje.
Målglädje.
Det glada laget.
Bild av Lars-Åke Hultbäck.}

Det är söndagskväll i konungariket Sverige.
En helg går mot sitt slut.
En väldigt bra helg dessutom.

Kylan släpper sitt grepp.
En svinkyla som bitit sig fast nästan varje dag detta år börjar nu ”lena av”.
Och då vet ni ju vad som kommer istället.
Snö.
Igår, lördag, hopp om ljuset.
Förvisso -30 men då jag körde hemåt efter en tur upp till Kalix öste solen på ordentligt där den hängde en bit ovan Liljebacken och försatte hela ”långrakan” mellan Sandviks- och Ryssbältkorsningen i ett gult hav av solsken.
Reflexerna i den vita snön gjorde världen utanför bilfönstret vacker.
Men kopiöst kall.

Och nu ikväll, söndag, är det trettio grader mildare.
Men det har börjat snöa tvärsöver.

Bandygrytan har dock varit av bästa sort och bjudit på smaker av allra högsta klass.
Kalix Bandys herrlag har varit iväg på en tre dagar lång turné i trakterna kring huvudstaden.
En huvudstad som ligger lite avsides så man gjorde bort tre svåra matcher under helgen.
Tre matcher från fredag 19:30 till söndag 15:00.
Finns sporter där spelare limmar fast sig och sjunger protestvisor om de får spela två matcher inom kort tid.

^{Helgens tre hinder}

Fredag.
Första hindret i trippeln.
På Sollentunavallen.
Helenelund IK.
Det blev en rysare vid Grytan.
4-3 i norrbottnisk favör sedan Jonathan ”Böna” Johansson avgjort på hörna.
Johan Sundquist som hade en galaföreställning under helgen inledde sin kungavandring med tre mål i kylan i Sollentuna.
Clas Karlsson rammade målburen då han räddade en boll på mållinjen i slutet av matchen.
Vad är väl en stolpe när man har två poäng inom räckhåll?
En match.
Två poäng.
Bra.

^{Det går fort i bandy}

Lördag.
Andra hindret.
Seriefinal.
Vid foten av berget.
Ekvallen i Gustavsberg.
Gästerna från långt bort får ett trevligt välkomnande med fika, frukt och bröd i omklädningsrummet då de anländer.
Dessutom en fin handskriven lapp med texten ”Lite energi och kärlek. Välkomna till Gustavsberg”
Fantastiskt fint gjort.
Bandyvänskap på riktigt.


^{Ett välkomnade av klass}

Två obesegrade lag står redo.
Knappa sex minuter in i bataljen gör han sitt första mål för kvällen.
När nittioåtta är spelade har han gjort fem.
Ja, ni vet ju vem vid det här laget.
Vår kapten.
Johan Sundquist.
Hugo Olsson gör två och Robin Alamaa ett.
8-3 och från Grytan spred sig dofter av daggvåt sommaräng.
Ett resultat jag inte vågat tro på.
Två matcher.
Två segrar.
Upp i topp i tabellen.

Och Åke Söderblom var född denna dag år 1910.
Men det visste ni väl redan?

Söndag.
Tredje hindret.
Norrtälje IP.
”I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand
Och vassarna vagga och nyslaget hö, det doftar emot mig ibland”
Trippeln fulländad.

Jag var lite orolig inför denna match.
Tredje matchen på kort tid för ett lag som inte kunna träna ordentligt sedan Åke Söderblom föddes.
Eller åtminstone på lång tid då väderleksministeriet tyckt att de där usla norrbottningarna ska minsann få så de tiger.
Norrbotten har frusit.
Jag kan inte minnas att vi haft så här kallt under så lång tid.
Men för all del, jag kan ha fel.
Mitt minne tillhör inte de mest långvariga.

Hur skulle fredagens och lördagens matcher plus denna långa period av oregelbunden träning påverka spelarna idag?
Dessutom såg jag SIF/Norrtelje vinna stort i Umeå strax innan jul och jag såg några tröjor som såg vassa ut så att nöten skulle bli lika svår att knäcka som Povel Ramels kokosnöt var jag övertygad om.
Det blev inte så.
Kapten Johan fortsätter sitt målskytte då han gör matchens första mål efter två och en halv minut.
Niklas Sundqvist vevar in högerhörna efter fjorton.
Fyra minuter senare gör Johan sitt andra och Kalix tredje.
Det ljusnar.
5-2 i de långväga gästernas favör då helgens sista pauskaffe inmundigas.

Själv är jag på kalas med utsökt fika på bordet så det blir sporadiska uppdateringar från den  berömda Grytan.
Nån liten titt mellan tuggorna måste jag dock kosta på mig.
Känns dock tryggt att kunna sätta sig till bords och ta för sig av bordets läckerbitar och ha vetskapen om 5-2.
Det blir till slut stora 13-4.
Johan?
Jadå, han gör fyra.
Totalt tolv under helgen.
Ett bra facit.
Han har dock inte den rosa ledartröjan i div1 norras målliga.
Den innehas av Oskar Helin i Norrtelje.
Johan har gjort tjugofem mål.
Helin tjugoåtta.
Men i poängligan leder vår #17.
Lägg till åtta assist till de tjugofem målen.
Oskar Helin har endast tre assist.
Trettiotre – trettioett i Johans favör.

De övriga målskyttarna idag var.
Niklas Sundqvist.
Anton Hellman.
Casper Henriksson.
Mattias Snäll gjorde två.
Jonathan Johansson likaså.
Och även Janne Rintala.


^{Akrobaten Joel Snäll avvärjer ett hot}

Summering.
Tre matcher.
Tre segrar.
Den heliga treenigheten.
Femton plusmål att lägga i säcken.
Det börjar se bra ut.

Och nu
Nu väntar en trevlig bandysöndag.
Först en vecka utan svinkyla.
Förhoppningsvis utan stora mängder snö.
Apropå snö.
Den tjugofemte är det halvsnödagen.
Den mängd vi har då kommer fördubblas innan våren tar över.
Den tjugoåttonde är det Karl-dagen.
Det väder som råder då ska råda i sju veckor.

Men åter till kommande söndag.
Då äter vi palt.
Och vi ser Skutskär IF.
Såväl herrar som damer.

Återkommer till de matcherna.

// Sargis.

Och idag, söndag, år 1900 föddes Elof Ahrle.
Men det visste ni väl redan?

6:e januari.
Epifania.
Ett ord för denna dag som fanns redan år 150 hos de basilidianska gnostikerna.
Ett ord som lär betyda ”synligblivande uppenbarelse”.
Besvärligt för de gamla gnostikerna kan tyckas.
Vi kallar den ”Trettondagen”.

En stor dag för oss i bandybubblan.
Nästan, men bara nästan, i klass med annandagen.
Många fina matcher på menyn en dag som denna.
Dock inte i Kalix.
Här har kylan satt oss under press vareviga dag detta år.
Kallstart på 2024.
Det händer inte ofta att jag titta på termometern och gläds över -24.
Så hände i morse.
Efter många och långa dagar där samma termometer visat mellan -35 och -40 känns dessa -24 som en ljuv sommarbris.
Men all bandy är inställd.
Givetvis.
Herrarna skulle möta Umedalen idag , damerna Söråker imorgon söndag och P16 Umedalen idag.

Jag kan dock minnas tillbaka till en svinkall dag för många år sedan.
I en tid då köldgränserna var flytande.
Låg lite lojt och guppade omkring.
Att det kunde vara ohälsosamt viftades bort med tuff jargong.
– Äh, var inte sjåpiga, klart vi spelar.
Tack och lov har tider och jargong förändrats.

På förmiddagen denna dag såg jag NSK möta Selånger på Nyborgsvallen där bortom skolan mittemot vårt hus.
Det var nåt kopiöst kallt och matchen avgjordes i den lite annorlunda spelformen 4*22,5.
Efter slutsignalen traskade jag hem, tinade upp en smula, drog på ett lager till med kläder och körde upp till Kalix där matchen Kalix – Vetlanda gick av stapeln.
Lika bisarr kyla och matchen spelades 3*30.
Kalix #16 ”Kalle” Zaletaev var obegripligt bar där han som ett nedisat lokomotiv frustade fram genom polarkylan.
Har inget som helst minne av resultat eller nåt annat från matchen men ”Kalles” framfart och den bitande kylan sitter inpräntat i minnesbanken.
Så här efteråt kan jag ju tycka att de bägge matcherna givetvis skulle ha ställts in.
Men då hade jag ju inte fått minnas dem.

Låt oss backa tiden och göra lite historiska nedslag för denna helg

1960.
Tredje omgång i div3 Norrbotten.
Ute på Seskarö vann kamraterna från Kalix med 3-1 i sin första match i serien och en dyster stämning spred över ön då hemmalaget inkasserade sin andra raka förlust.
Och dessutom fick folket vänta ytterligare arton år innan den efterlängtade bron kom på plats.

Sportklubben från Nyborg åkte till Luleå för match mot sportklubben från stan.
LSK – NSK.
150 personer runt arenan såg gästerna dominera och skapa de flesta målchanserna.
Allt som oftast genom bröderna Alf och Olle Lundbäck.
Luleåkeepern ”Kingen” Isaksson var, som vanligt, omutlig och räddade hem de bägge poängen till sitt LSK.
2-1 när domarduon tyckte att det fick räcka.


^{Dramatik i Luleå}

6:e januari 1961 sändes det första programmet av ”Sportspegeln”.
Programledare var den legendariske Sven ”Plex” Pettersson.
Programmet var i svartvitt och folket hade inte lärt sig tricket med nylonstrumpan över tv-skärmen.
Jag minns dock inte om jag såg programmet.
Jag var blöt i håret sedan pastor Pedersen hällt vatten på mitt huvud.
Sicken typ, den där Lotta Engbergs farfar, hälla vatten på en stackars en månad gammal liten pys.


^{Jag hann inte med att följa NSK:s match i Bandygrytan}

Samtidigt i Boden.
Befolkningen träffas runt bandyisen för att heja fram sitt kära BBK i en match mot ett lag från en by en mil söder om Kalix.
En söderort.
Nyborgs SK.
Folkets hejande hjälpte och BBK gick segrande ur bataljen med stora 5-1.
Ett resultat som skrivande journalist tyckte var lite för stor då gästerna hade massor av chanser till framgång men hemmamålvakten Börje Moberg var på ett sjusärdeles humör och parerade gång på gång nyborgsspelarnas skott.

Två dagar senare fullbordades den dystra helgen för Kalix kommuns bandy då Pålänge GIF mot IFK Luleå med 6-1.

Året efter.
Trettonhelgen 6-7:e januari 1962.
Tredje och fjärde omgången i div2 Norra.

Haparanda kryssar mot Selånger, 2-2, och faller mot Härnösand, 0-2.
Karlsborg kryssar mot Härnösand, 2-2, och vinner mot Selånger, 5-1.
Nyborg sätter sig i en buss.
Man brukar säga att nyborgsbussen har inga säten.
Den har bara en massa pinnar och grenar där kråkorna kan sitta.
I denna buss med pinnar sitter en samling bandyspelare och en chaufför som styr söderut.
Första anhalt Sundsvall och match mot Heffners.
Medelpadingarna hälsade norrbottningarna välkomna med att göra 3-0 inom den första kvarten.
Varsågod att skölj.
När tiden var ute var resultatet 5-2 och nu gällde det för de långväga gästerna att ladda om för ny match dagen efter.

Ny dag och chauffören vände norrut, mot Sandslån och Flottarvallen.
Flottarvallen, ren poesi.
Kan vara det vackraste namnet på en idrottsplats.
Flottarvallen.
Där spelas tyvärr ingen bandy längre.
Men då gjorde det det.
”Timmerkusarna” i Sandslån SK stod redo då NSK rullade in.
Revanschlystna efter torsken i Sundsvall.
Lite kyliga -18 hindrade inte folket att bege sig till arenan med det poetiska namnet.
Runt tvåhundra glada hemmasupportrar fick se sina ”Timmerkusar” pulverisera de där kråkorna från norr.
11-1.
Och redan i den tiden är man skyttekung om man heter Edlund.
SSK:s N.G Edlund gjorde sex av de elva målen.

Senare under eftermiddagen sågs en buss rulla över gamla Sandöbron.
På väg mot norr.
På väg hem.
I total tystnad.
Inte ett kraxande hördes trots att den var fullastad med kråkor.


^{Flottarvallen i Sandslån i höstlig skrud
Bild: Olof Wigren}

Åren går.
1978.
Senare under året vinner Edsbyn SM-finalen mot Västerås SK.
6-4 inför 16 600 på Söderstadion i Stockholm.
Och hela vägen hem till byn hördes sången eka…
”Vi är från Byn, bönder från Byn.
Armar, klubbor, upp emot skyn. Edsbyn på is, vilken underbar syn.
 Hallelujah – vi är från Byn.”

Björn Skifs tappar texten då han i schlager-EM framför sitt bidrag ”Det blir alltid värre framåt natten”
Textraden ”Dagarna och kvällarna, då lever jag – röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå, på kvällen” är svensk musikhistoria.

På lördagen den 7:e januari samma år möter NSK sina antagonister Sandslån.
Ingen har glömt 11-1.
Eller kanske alla.
Men chans till revansch.
Dramatik på Nyborgsvallen.
Publiken på de höga drivorna eller på läktaren är nära kollaps av spänning.
När signalen ljuder har de bägge lagen broderligt delat på poängen, 3-3.
Samma dag vinner IFK Kalix mot Umedalen med 5-3.
Kanske ett tecken.
Kalix vinner mot Umedalen under trettonhelgen.

Happis tar bägge poängen med sig från mötet med Sandvikarna IF, 6-2
Och Karlsborg vill inte vara sämre, de vinner med 3-2 mot Härnösand.
En fin helg för norrbottnisk bandy.
Sju av åtta poäng.

Vi fortsätter vår resa i tidsmaskinen.
Sakta men säkert framåt.
Nu 1990.
Året då Stefan Edberg vinner Wimbledon och Colin Nutleys ”Black Jack” har premiär.
Under den trettonhelgen är det full rulle på Furuhedsplan och Nyborgsvallen.
Besök från avstånd.
Linghed och Skutskär.
Full pott till vår kommun.
Under lördagen vinner NSK mot Linghed med 8-3 och IFK mot Skutskär med 3-2.
Och dagen efter fullbordas poängplockningen med IFK:s vinst mot Linghed med 9-3 och NSK:s vändning från 1-2 i paus till vinst med 3-2.
NSK:s försvarsspelare Niklas ”Ninni” Sandberg gjorde ett mål den säsongen.
Det gjorde han på övertid i den matchen.
Det gäller att göra målen vid rätt tillfälle.

Fyra år senare.
1994.
Ett år med en sommar vi minns.
”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome”

Ett år då Telly Savalas går ur tiden.
Förmodligen med en klubba i mungipan.
Vi minns honom med slätrakat huvud sätta brottslingar på plats i ”Kojak” men även som skurken Blofeld i James Bond-filmen ”I hennes majestäts hemliga tjänst”

Svensk bandys stora snackis Kalix/Nyborg BK åkte ner till Edsbyn för bandymatch under trettonhelgen det året.
På Ön.
Hade någon sagt till mig att nio år senare skulle det invigas en bandyhall där hade jag nog sett till att den personen fått lite medicin.
Bandyhall, jo jo.
Nåväl, nu var alltså KNBK där för match mot  hemmafavoriterna i rött och blått.
Eftersom man inte börjat bygga hallen riktigt än så fick de sexhundra åttio i publiken se en match i virvlande snö och långbollar.
Viktiga poäng i jakten på slutspel ligger i potten.
Jämnt och snöigt ända fram till slutsignalen.
Resultattavlan var skoningslös för de rödblåa, som nu var helvita av det myckna snöandet, hemmasupportrarna.
3-2 till de kaxiga nykomlingarna från en plats nästan mittemellan Edsbyn och Murmansk.

^{Norrbottens-Kuriren satte betyg efter matchen mot Edsbyn}

Så var vi då framme vid tidsresans ändhållplats.
Förra säsongen.
22/23.
Sextiotvå år efter det jag fick vatten på mitt huvud av pastor Pedersen.
Kalix Bandy åkte ner till huvudstaden för match mot IK Tellus.
Ett Tellus man besegrat med 6-3 på annandagen.
Lite förhoppningar hade jag vid skärmen.
Efter två minuter är förhoppningarna lite större.
Johan Sundquist vevar in en straff till 1-0-
Men de grusades fort.
7-3 i baken och en lång slakmota inleddes för laget i mitt hjärta.

2024.
Svinkallt.
Och ingen bandy.
Abstinensen är gigantisk.

Men snart.

// Sargis.

Och när jag efter att ha skrivit detta gå förbi termometern så mörknar åter mitt sinne.
-28.
Det sjunker.

^{Det är dags för kung Bore att avgå!}

Ännu ett år har passerat
Vi gör som vår konung en gång uppmanade oss att göra, vänder blad.
Vänder bort 2023.
Och lägger ännu ett år bakom oss.
Ett år som började med en söndag och slutade med ”Hebbe lelle” läsandes ”Nyårsklockan”.

Eller var det kriminalinspektör Lars Martin ”Johan” Johansson?
Ni vet han som tillsammans med kollega Jarnebring jagar högt uppsatta höns i den fantastiska filmen ”Mannen från Mallorca”
”Säger du kebab slår jag ihjäl dig”.

Thomas von Brömssen.
”Ring klocka, ring….”

Däremellan var mänskligheten galen.
Visade upp sitt allra fulaste tryne runt om i vår värld.
Maktgalna män sitter väl skyddade i slott och herresäten medan unga oskyldiga får sätta livet till.
Allt i jakten på att få slå sig på sitt håriga bröst och tycka man är stor, stark och odödlig.
Jag blir förtvivlad över hur grym mänskligheten är.
Och då har jag inte räknat in alla de galenskaper som förekommer runt om i vårt eget lilla land.

Men låt oss glömma det tråkiga för en stund.
Det får vi mer än nog av genom att öppna en nyhetstidning eller slå igång ett nyhetsprogram i tv:n.

2023.
Ett lite omtumlande år på det personliga planet.
I maj när göken gol blev vi farmor och farfar för andra gången då vi fick vårt femte barnbarn.
En liten Tyra satte skimmer över tiden då hon fyra dagar innan storebrors treårsdag såg dagens ljus.
Att kalla dessa små under för livets efterrätt är klockrent.
Barnbarn ÄR livets efterrätt.

När så midsommar passerats och svenska folket började stämpla ut för sina fyra veckors semester drog jag mitt stämpelkort i klockan vid portvakten för allra sista gången.
Klockan var 11:30 och mina kollegor satte sig vid lunchbordet.
Det blev lite känslosamt då jag gick in till Tommy i portvakt/reception och lämnade in kortet.
Tommy är nog den mest lämpade mannen för sin uppgift inom svensk industri.
I många år har han, och hans lika trevliga kollega Gunilla, suttit där och vinkat på morgnarna då man kommit med tunga steg uppför backen från parkeringen.
Och genast har dagen ljusnat.
Vi kramades och han önskade all lycka.
Ett fint ögonblick.
När jag kom ner till bilen kom allt över mig.
– Herregud, jag är pensionär. Efter fyrtiotre år i fabrikens tjänst är det över.
Jag lovar er att det kändes.

2023.
Det var också ett år då det hände saker inom Kalix Bandys väggar.
Saker jag aldrig trott jag skulle få uppleva.
Och jag var väl inte helt nöjd då jag läste nyheten i Bandypuls där i juli nångång.
Men det kanske var rätt beslut.

Det spelades, som tur var, en hel del bandy på vår arena också.
Även detta år med duvor på loftet.
Jag kokar av ilska över agerandet från fastighetsägaren, d.v.s vår kommun men jag släpper det för nu.
Det blir bara fel annars.

Matcher
För herrlagets del var det lite vila efter annandagsmatchen som gav sköna två poäng och en 6-3-vinst mot Tellus hemma på Fomab.
Nu hade det blivit trettondagen och lagen skulle mötas åter.
Nu nere bland slott, tunnelbanor och ett småspringande folk.
I vår vackra huvudstad.
Johan Sundquist gör det första röda målet för året då han dundra in en straff efter lite drygt två minuter.
Sen blev det inget mer bra den dagen.
7-3 till ”Jordens lag” när nittio minuter var till ända.

Man hade nu spelat tretton matcher och hade den jämna raden:
Sex vinster.
Sex förluster.
En oavgjord.

Och i match fjorton väntade IFK Rättvik på hemmaplan.
Ett IFK som senare under vintern fick kvittera ut inträdesbiljetter till kommande säsongs festligheter uppe i den allra finaste salen i bandyns pyramid.
Nu stod de på vår arena och spände muskler.
Återigen gör Johan matchens första mål på straff.
Den evigt unge Rinat Shamsutov i IFK hade syndat och domaren visade tecknet för straff.
Då var Rinat bara fyrtionio år ung.
Denna säsong är han inte det.
Denna säsong har han ännu ett år av rutin med sig.
Ett unikum.
När Janne Rintala gör 3-1 i sextiosjätte börjar vi tro.
När nittio var spelade hade all tro, utom den på Robert Lind i Kramfors, lämnat oss ensamma kvar.
4-5.

I Oymyakon, den lilla byn långt bort i den sibiriska ödemarken, funderade folket om de skulle byta till långbyxor.
Och kanske lägga undan sandalerna.
Ibland, eller ganska ofta, kan jag börja klaga då termometern visar under tjugo iskalla grader.
När jag tittar tillbaka på byns temperaturer i januari 2023 slår det mig att det alltid finns de som har det lite bistrare.
Spelar de måhända 3*30 där?

Bandyallsvenskan fortsatte rulla.
Utom i Kalix.
Två veckors speluppehåll för de rödvita.

Nils van der Poel tar hem massor av priser vid ”Idrottsgalan”.
Väl värd.
En fantastisk idrottsman med en sund inställning till toppidrottens allt sjukare värld.
Många skulle nog må bättre om de tog till sig hans filosofiska tankar.

I Egypten står en samling arkeologer och gör vågen.
Man låter offentliggöra att man äntligen hittat Hekashepes mumie i en sarkofag i en grav i Sakkara.
En sarkofag som inte öppnats på 4300 år.

De egyptiska arkeologernas glädje får lite smolk i bägaren då de någon dag senare öppnar ”Bandygrytan” och ser att Kalix Bandy inkasserat ännu en jobbig uddamålsförlust.
Det blev en sån där extra jobbig uddamålsförlust.
Minut sjuttiofem 4-1 till de röda och den magiska januarisolen liknade allt mer en sol i mars.
Då.
Två minuter.
Tre smällar.
Kvitterat.
Och givetvis strax innan slutet blir det svart.
Kolsvart.
I Karlstad dansar folket på gator och torg ty deras blågula hjältar har vunnit långt upp i norr med uddamålet 5-4.
En av de tyngsta förlusterna jag upplevt.
Det kändes som när man, i någon mil, legat efter en långtradare som virvlar upp ogenomtränglig snörök.
Uppgivenhet.
Tack och lov kom den mitt i en serielunk.
Tänk om det gällt nåt viktigt…..hu.

Bara tugga i sig, svälja och glömma.
Ty redan dagen efter var det dags för match igen.
Denna dag kom gästerna från Sveriges fyrtiofemte största tätort.
Kommunen kallar sig då och då för ”Lidköping vid Vänern” för att inte förväxlas med Linköping.
Lidköping vid Vänern AIK stod redo på ena planhalvan.
Men de fick tack vackert vänta en liten stund.
Ty det var lite festligheter på vår arena.
Finska bandyförbundet hade gett plats för en av såväl finsk som Kalix bandys största profiler genom tiderna i ”Hall of fame”
Och nu skulle han få utmärkelsen i sin hand.
Han fick även en kram av mig.
Legendaren.
Jukka Ohtonen.
Ett fint ögonblick.
Sen spelades matchen och laget från Lidköping fick åka hela vägen hem till Vänerns sydöstra strand med en svidande 6-2-förlust.
Men.
De fick dock se Jukka få pris.
Det missade många kalixbor.

^{Magiska förhållanden och Jukka får ett pris}

Sen var januari slut.
Och Kalix åker iväg till fågelholken i Katrineholm.
Kronfågel arena.
En arena som mången klubbledning med drömmar har i blickfånget.
Å andra sidan har vi i Kalix också en fågelarena.
Tyvärr utomhus med duvor som…ja, som gör det duvor gör när de är nödiga.
3-3 i paus.
Sen kommer raset.
Lavinen.
11-4 och hemmapubliken går hemåt i kvällningen med lätta steg.
11-4.
8-1 i andra halvlek.
Jaja, bara att glömma.
11-4……nä, släpp det.

Dagen efter stod samma Kalix Bandy kammade och riggade för möte med Örebro SK.
Det blev inga poäng här heller.
7-5.

Tre dagar senare gör ett unikum i svensk bandy tre mål för sitt lag i div2 Stockholm.
Tillsammans med bl.a Lasse Johansson från Stråkanäs spelar den evigt unge Hans-Elis Johansson.
Två månader innan hans sextioettårsdag gör han hattrick för sitt Enebyberg i matchen mot Helenelunds andralag.
Tyvärr förlorar Hasse, Lasse och de övriga men ingen kan ta ifrån Hans-Elis tre mål.
Och ja, han spelar även denna säsong.
Dags att ta fram skridskorna Jukka, ni är ju lika unga.

Helgen efter blev det torsk på Tillis.
Säsongens näst sista hemmamatch.
En förlorande trend fortsätter.
Måste vi börja hålla lite koll på det där hemska träsket som breder ut sig under oss?
Anderstjärn ligger förvisso någon kilometer bort men., men.
The men in black, TB Västerås, jublar hela vägen hem med stora 7-3 i bagaget.

Och inte sjönk vattnet i träsket undan efter den helg som nu var i fokus.
Två bortamatcher i Dalarna.
Ett Dalarna som firade Anders Zorns 163-årsdag.
Till lördagens match fanns alla förutsättningar för en trevlig eftermiddag.
Åtminstone på bordet vid vår tv-soffa.
Två och en halv minut in i sändningen smakade godsakerna inte godsaker längre.
Hemmalaget Borlänge gör två snabba och när en halvtimme gått ligger de där förba…de godsakerna nedtryckta i sopkorgen.
Hårt nedtryckta.
4-0 och hönsgården är total i det norrbottniska försvaret.
5-1 när allt är över.

Dagen efter blev det….
…än värre.
Johan gör 1-0 på straff efter tjugo.
Detta mål blir halvlekens enda.
Vi minns raset i Katrineholm för någon vecka sedan.
3-3 blev 4-11 under de avslutande fyrtiofem.
Idag rasade allt utför hoppbackarna där en bit bakom ena målet.
1-0.
Blev 1-8.
Och det är bara två obehagliga poäng ner till kanten av träsket.
Ett träsk där vidriga krafter vill dra ner oss i det dyiga vattnet.
Ner till lägre division.
Då anade ingen vad som skulle hända längre fram.

Vi är framme vid sista omgången.
Ljusdal tittar förbi på en kopp kaffe och en bandymatch.
En alldeles ljuvlig lördagskväll i slutet av februari.
En lite vemodig kväll då man vet att detta är sista matchen för säsongen.
Den överhängande krisen för hemskheter i träsket har vi, med hjälp av räknesticka och abakus, räknat ut att den är i det närmaste obefintlig.
Och tur var väl det.
De gula från Hälsingland gör mål på allt.
De röda från Kalix gör inte mål på nåt.
2-6 på tavlan när kaffet skall inmundigas.
Lite uppryckning andra och siffrorna stannar vid 5-8.

Slut
Säsongen 2022/2023 var till ända.
Den var över och förbi.
Tack och lov, för avslutningen av denna serie var tung.
Tung som cykelfärden uppför ”Inigård-backen”

IFK Rättvik gick hela vägen till Elitserien.
Utan att passera ”Gå”.
Åby/Tjureda och IFK Kungälv fick försöka ta sig upp via kval.
De var inte riktigt nära.
Klassiska Västanfors IF, som hade gigantiska problem med sin hemmabana under hela vintern, föll ner ett steg medan Lidköping och Surte kvalade sig kvar i Bandyallsvenskan säsongen 2023/2024.
Tranås och Finspång tog klivet upp.
SK Höjden från Göteborg blev bästa trea, strax före Djurgården IF.
Det skulle visa sig ha lite betydelse.

Vår
Nu börjar den berömda ”Silly season”
I alla fall i övriga delar av bandysverige.
I Kalix är det ”Silent season”.
Det läggs en våt filt över Kalix Bandy.
Allting tystnar.
Det kanske är bra.
Det kanske inte är bra.
Men vi supportrar hör inte ett ord.
Vem?
Vad?
Slutar?
Inkommer?
Hallå!
Orden ekar över Fomab Arena.

Jag åker till Uppsala för SM-finaler.
Träffar massor av härliga bandyvänner.
Hur går det i Kalix?
Slutar någon spelare?
Nåt nytt på ingång?
Tyvärr, inte en aning.

Villas damer vinner guld ena dagen.
Västerås herrar vinner guld den andra dagen.
Och jag åker hem den tredje dagen.
Jag har sagt det förr.
Stämningen i Uppsala denna helg är oslagbar.

Och VSK-tränaren ”Micke” Carlssons pepp till spelarna inför förlängningen är oslagbar.
Ingen taktiktavla.
Inga ord om alternativa åkvägar.
”Okej grabbar, nu avgör vi detta.
Vem vill avgöra?
Får jag hoppa in?”

Sommar.
Sen blev det sommar.
Och årsmötet avklarades.
Fikat var gott.
Ekonomin var det värre med.
Dystra siffror lästes upp.
Minus, minus, minus.
Jag trodde ett tag det ekade i mitt inre.
Att vi har en tuff uppgift framför oss förstod vi där vi satt med kaffe, bakelse och tom blick.
Två veckor senare kom smällen.
Käftsmällen.

Vi visste att läget var prekärt.
Vi visste att tuffa tider väntade.
Men.
Inte fasen visste vi att vi i Bandypuls skulle få läsa ”Kalix Bandy drar sig ur Bandyallsvenskan”.
Jag blev stum av chock.
Chockad, förtvivlad och förbannad.
Allt sköljde över mig.
Drar sig ur Allsvenskan!?
Vad är det här för hittepå?
Ingen, med betoning på ingen, förstod ett dugg.
Inte ens spelarna.
Vilket fick mig att koka.

Den värsta chocken och besvikelsen lugnade ner sig och efter ett möte där vi alla samlades i klubbrummet gick de lite upprörda känslorna mer över till acceptans.
Speciellt när jag hörde spelarnas reaktioner.
De var, liksom vi övriga, lite tagna på sängen och kände sig lite överkörda men det fanns inte i deras bok att lägga ner sitt spelande.
Det blev lite vått i ögonvrån hos en farbror vid bordet bredvid.
Det är mycket möjligt det var jag.

Nu ska vi vända det här till nåt bra, vi ska gå stärkta ur detta.
Blicken framåt.
Framrutan är alltid större än backspegeln.

Sommaren fortsatte utan att göra nåt större väsen av sig.
I fotbolls-vm på andra sidan jordklotet charmar oss det svenska landslaget och tar hem en bronspeng.
Fantastisk fin fotboll.
Och ett straffdrama mot USA i åttondelsfinalen som tog andan ur folket i sofforna.
Ibland är en halv centimeter en mycket bra halv centimeter.
Spanien tog ett guld som tyvärr överskuggades av en man som tyckte sig ha rätt till ofredande av de firande damerna.
Vidrigt.

Efter Kalix plötsliga avhopp ställdes nu frågan om vilka som ska ersätta.
SK Höjden blev ju bästa trea så därför får ni frågan:
Är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Nix.
Djurgården, är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Ja, absolut.
Saken var pannbiff.

Höst
Och när så hösten började ta över scenen rullades bandybollar ut på isar runt om i landet.
På stora isar och på små isar.
I Kalix får vi nöja oss med den mindre varianten.
En liten is med på tok för hög sarg.
Men huvudsaken vi är igång.
Såväl på dam- som på herrsidan.
Och kommande säsong är det endast damerna som får bära den allsvenska kronan.

Denna höst firar vi också vår arena som fyller trettio år.
Trettio.
Det har gjorts många mål där under åren som gått.
Mål i rätt bur.
Mål i fel bur.
Snygga mål.
Fula mål.
Mål som inte varit mål.
Minnen.
Trettio år av minnen.

Från Furuhedsplan ett felriktat frislag därifrån till dagens kantstötta och lite omoderna Fomab Arena.

Och inom bandyn hjälper man varandra, det vi om.
När Umedalen tvingades lägga sitt damlag i viloläge så gavs fyra tjejer chansen att spela i Kalix.
Ett Kalix som tappat några tunga namn.
Damerna från Västerbotten tvekade inte en sekund och har hittills denna säsong visat att det här med bandy, det kan de minsann.
Härligt.

November
Vi hoppar en bit in i november.
Den diskbaljegrå, tråkiga och stundtals ogenomträngliga november.
Svinnovember.
Men inte denna söndag.
Runt tio minusgrader.
Och en sol som får oss att minnas den där helgen i mars 2022 då massor av kommande bandystjärnor från Ljusdal var i Kalix på besök.
Småstjärnor som gnistrade ikapp med en magisk vårsol.
Den här söndagen i november var det dock inga småstjärnor från Ljusdal på besök, det var fullvuxna stjärnor från vårt östra grannland.
De kom i  minibussar från Uleåborg.
De åkte hem i samma minibussar.
De åkte hem med hängande läpp och haka.
Höstens första match för de bägge lagen slutade i rödvit hemmaseger med fina 5-1.

Senare på eftermiddagen vinner vårt damlag sin allsvenska premiär nere i Bollnäs.
5-3 i norrbottnisk favör i den alldeles nybyggda hallen.
En mycket fin arena som jag besökte lite senare in på vintern.
Men kära bollnäsare, gul och grön?
Är inte det en förening i närheten?
Men tegelväggen var magnifik.


^{Ljusdals framtid på besök i Kalix våren -22}

Tisdagen efter den söndagen åker jag med laget då de ska ut i Europa för returmöte mot samma OLS som senast.
Tre minibussar.
Femton grader under noll.
Arton mil.
Avresa 16:00.
Hemma nära midnatt.
En tisdag i november.
På läktaren stod vi utspridda.
Tio-tolv finska supportrar.
En svensk man med ett anteckningsblock.
Och en samling finska duvor.
4-4.
Det är underbart med bandy.
Alltid.

Och så var det då dags för seriepremiär för vårt herrlag.
Unik Bandy.
7-2 till de rödvita och en lyckad premiär läggs till handlingarna.
7-2 är siffror som skiner men gudarna, tomtarna och trollen skall veta att det såg väldigt vingligt ut innan de två snabba 4-2 och 5-2 kom till jorden.

Detta 7-2 är historia helgen efteråt då Isak Bandy tittar upp.
Isak Bandy kommer från trakterna runt Falun och till de trakterna fick de åka tillbaka med stora
9-0 i baken.
– Vi är bättre hemma, sade den väldigt trevlige ledaren för dessa masar.

Det skulle vi bli varse om.
Väldigt mycket varse om.

Redan helgen därpå.
Jag och sonen i familjen satte oss i bilen och tog oss ner från Umeå där han bor och ner till baslägret i Bollnäs.
På fredagskvällen såg vi Edsbyn möta Sandviken.
Som uppmjukning inför det som komma skulle.
7-7 i en härlig bandymatch.
Lördagen kom och vi tog en promenad i Bollnäs.
Av en ren händelse hamnade vi i deras nybyggda hall.
Ja, jag blir lite avundsjuk.
Ljust, fräscht och alltid perfekta förhållanden.
Och inte en duva.

Under eftermiddagen körde vi till Falun.
Upptäckte Bergslagsdiagonalen.
Returmöte mot Isak Bandy.
– Vi är bättre hemma.
Knappt en ledig parkeringsplats på hela Lugnet.
Nog för att Kalix Bandy drar folk, men detta trodde vi inte.
Inne på isstadion var det………tomt.
Det var tydligen inte bandy i världsklass som lockade folket.
Massor av glada människor och kaffe i ett klubbrum där förr i tiden svävade bland pokalen och tavlor.
Ett fint besök.
Matchen blev kanske inte i världsklass men den blev desto mer spännande.
3-3 och Isak var mycket riktigt bättre hemma.

^{Lugnet i Falun med hoppbackarna i bakgrunden}

Sen blev det söndag.
Även i Hälsingland.
Nästa stopp: Ljusdal.
Match mot Järvsö BK.
På  legendariska Ljusdal IP.
Kanske än mer naggad i kanten än vår arena men den historia anläggningen äger skojar man inte bort.
Lägg därtill den hängande belysningen.
Kalla mig gärna en gammal sentimental stofil om ni vill men jag blir lite svag i knäna och darrig på rösten när jag upplever gamla mytomspunna arenor.
Det är nåt speciellt med dem.
Och ja, jag är en gammal sentimental stofil.


^{Klassisk bandyis, Ljusdal IP}

Matchen lär ingen som skriver bandyns historia ha med i sina noteringar.
2-2 till långt in på slutvarvet innan Kalix gör ett sista ryck och går ifrån till 4-2.

En vinst och en oavgjord på den resan kanske var en liten missräkning rent poängmässigt men för oss tillresta en högst minnesvärd resa.
Alltid lika trevligt att besöka andra bandyorter och träffa folk med annan färg på sina hjärtan.
Bandyvänner är ett fantastiskt folk.
Oavsett.

När det så drog ihop sig för årets sista match hade vi bara kommit tio dagar in i december.
Årets.
Sista.
Match.
Den 10:e december.
Man säger att Herrens vägar äro underliga, men denna series upplägg är nog steget värre vad gäller underlighet.
Damerna gör sin sista helgen efteråt.
I snöstorm gör man matchens enda mål och går till jul- och nyårsledigt med den jämna tandraden:
Sju matcher, tre vinter, en oavgjord och tre förluster.

Tillbaka till herrmatchen.
Den såg inte jag.
Jag såg Lars Winnerbäck i hans, hittills, bästa konsert i Luleå på torsdagskvällen.
Sen blev jag sjuk.
Att följa sitt lag via Bandygrytan då de spelar en mil från sin egen soffa är blytungt.
Som tur var vann man komfortabelt med 12-2 mot det Järvsö man hade fullt sjå med för en vecka sedan.
Det lindrade min förkylning.
Mansförkylning.
Aaaatjoo.

Däremot såg jag Umedalen möta SIF/Norrtelje nere i Umeå veckan efter.
Gästerna från Roslagens famn vann komfortabelt.
Hemmalaget fick, i sedvanlig ordning, plocka sarg med en svidande 12-4-dask rätt i nyllet.

Som sagt.
Att besöka andra bandyorter är alltid lika trevligt.
Alltid.
Det ska ni veta där ute.
Jag uppskattar alla er bandyvänner.
Oavsett var vi möts.
Uppsala, Falun, Ljusdal, Umeå eller var tusan som helst.

Men i denna match på Nolia i Umeå saknades en man.
Thomas må inte längre finnas med oss men nog kände jag honom stå där bredvid mig och hans, alltid lika, kloka och vänliga ord om bandy, om musik, om livet, om allt hördes i mitt inre.
Vi kommer aldrig glömma dig.
Tack för allt.


^{Nolia i Umeå}

Vintersolståndet passerades.
Tiden då skymningen infaller innan gryningen tagit fart.
Julafton med Gustav Svensson och Karl-Bertil Jonsson passerades.
Juldagen susade förbi innan den verkliga högtidsdagen kom.
Annandag jul
De stora bandyfesternas egen dag.
Och många stora män har namnsdag.

Denna annandag blev lite avslagen då Kalix och Umedalen som skulle mötts har flyttat matchen till en annan dag.
Annandagsbandyn blir en annan dags bandy.
Trettondagen är den nya annandagen.
Å andra sidan såg jag Villa – VSK på Bandypuls.
Det var inte avslaget.
Inte ett dugg.
Jösses, vilken match.

Och runt om på arenorna i landet strömmade folket till i långa rader.
Suveränt.
En oerhört viktig tradition som vi måste värna om.
Andra sporter kryper in på helig mark och försöker göra denna dag till sin egen.
Vi måste hålla ihop.

Och när jag i lördags (30/12) såg matchen Villa/Lidköping – Vetlanda i Bandypuls fick jag tillbaka tron på idrotten.
Har väl i och för sig aldrig tvivlat på just bandyn men ändå.
I en tid då idrotten håller på att spåra ur fullständigt i sin egofixerade värld var det underbart att se det vi fick till oss från matchen i Lidköping.
Alex Gustavsson är sexton år och spelar i Vetlanda.
I lördagens match gör han sitt första mål i A-laget.
Mot mäktiga Villa dessutom.
Hans VBK ligger under med stora siffror men han blir glad som en speleman ändå.
Hans lagkamrater kommer fram och gratulerar honom med varma kramar och glada tillrop.
Han vänder upp och åker mot mittlinjen.
På vägen får han en klapp på axeln och i baken samt en ”fist bump” av hans motståndare(!)
Det måste kännas stort för en sextonåring.
Det ÄR stort av motståndare att gratulera en glad yngling.
En otrolig sekvens i min tv.
Bara i bandy.

I Gustavsberg har man traditionen att spela match hemma på Ekvallen på nyårsafton.
I år mötte man Skutskär.
Och folket strömmade till.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Fantastisk siffra.
Alla vill se div1 Norra.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Att sedan hemmafavoriterna vann med 5-1 gjorde ju publikfesten än större.

2023 var också året då jag blev nominerad till ”Årets supporter”.
En glad ung dam ringde och meddelade detta och ville höra lite om min roll inom bandyn.
Några veckor senare ringde hon igen.
– Du har just blivit utsedd till årets supporter i Norrbotten och går nu vidare till riksfinalen.
Att jag vann 5000:- till Kalix Bandy och lika många pengar till mig själv var ju roligt men jag värdesätter trots allt utnämningen större.
Årets supporter i Norrbotten.
Lite stolt är jag.

Så då återstår det bara för mig att stämma in i  lord Alfred Tennysons berömda rader…
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö…”

Eller ska vi ta Gösta Linderholms berömda rader istället?
”Rulla in en boll och låt den rulla, vi ska fixa till en riktig jubelfest…”


^{Rulla in en boll…..}


// Sargis





















 

Det är söndagen den 21:e november år 1993.
Trettio år har gått sedan dess.
Men i våra minnen finns den dagen kvar.
Om än med lite bleknade konturer.
Men att vi skulle glömma den?
Aldrig.

Kalix syntes överallt.
Radio och tv tävlade om en plats i mediebruset.
De bägge länstidningar sparade inte på krutet.
Krönikor och intervjuer, långa reportage om spelare och ledare.
De skrivande journalisterna hade fria händer.
I en tid då inte antalet ”klick” styrde vad som skulle skrivas.

Kalix IP var en alldeles ny arena.
Sista spiken islagen för bara en kvart sedan.
Långt ifrån färdig men klar att användas.
Användas för en hel vinter av folkfest och framgång.
Folket stod på drivorna och på isen skördade de fräcka uppstickarna från norr framgång efter framgång.
Satte färg och fägring på vårt samhälle.

Och så var dagen inne.
Vi stod där.
Fulla av förväntan.
Vi stod där.
Med rutiga luvor i rött, vitt och blått.
Med halsdukar runt halsen i rött, och blått.
Vi stod där.
Tretusen etthundra glada bandyvänner.
Bandyvänner från hela länet.
Även från våra grannar i de tusen bastuarnas land.
Det var fest.
Det var glädje.
Det var premiär i Allsvenskan.
På klassisk bandytid.
13:15.
Det blir inte mer bandy än så.
Söndag 13:15.


^{Tretusen etthundra bandyvänner på en sprillans ny arena.}

På ena halvan.
Kalix/Nyborg BK.
På andra halvan.
Selånger SK.
Domaren i mitten.
Håkan Sjösten.
Publiken hurrade och sjöng.

Gästerna från Sundsvall är ofina att göra matchens första mål efter tretton minuter.
Ingenting som oroade de tretusen etthundra på drivorna runt isparketten.
Ingenting kändes omöjligt för Kalix.
Inte för laget.
Inte för publiken.
Kalix var ett samhälle i optimism.

Och som jag skrivit om förr.
Det historiska första hemmamålet.
Kvitteringen.
Finns en lite grynig bild i NSD där Jukka Ohtonen precis är på väg att slå in bollen bakom en förgäves sprattlande målvakt.
Den bilden.
Den bilden borde förstoras, ramas in och hängas upp.
Det är en lika klassisk idrottsbild som Kurre Hamrins kortsidevandring eller Ralf Edströms knutna näve i det västtyska regnet.

Det hade gått tjugonio minuter då vårt ryska yrväder ”Micha” Illarionov sätter iväg över isen.
Han snurrar bort fyra-fem-sex blåklädda innan han serverar Jukka lite till vänster om målvakten.
Ledningen i SSK fick leta länge innan de hittade de bortsnurrade spelarna då bussresan hem skulle starta.


^{En klassisk idrottsbild
Från NSD, fotograf Elisabeth Hedman}

”Kalle” Z satte 2-1 på hörna strax innan kaffet och tretusen etthundra stämmor hördes eka över Flygfältet och Jägarbo genom Bredviken för att till slut överröstas av fabrikens taktfasta muller borta i Karlsborg.

I pausen ringlade sig köerna till försäljningen av kaffe, ”Kosas” världsberömda grillkorvar och supporterklubben ”Drivans” lilla lucka invid kaffekiosken i ishallens hörn vid entrén.
Hade någon sett bilder från ovan av dessa köer hade denne någon undrat om det var stora ormar man såg ringlandes vid den nordligaste allsvenska bandyarenan.
Alla, och då menar jag alla, ville köpa de souvenirer som ”Drivan” sålde.
Som i förra tiders kiosklucka.
– En sån, en sån, två såna….hur mycket kostar det?
Lagren tömdes fort och beställningarna tog aldrig slut.

När andra halvlek tog fart var det en välekiperad och stilfull publik som tog plats.
När man går på bandy måste stil hållas.
Och portfölj.

Skyttekung Rönnqvist gör 3-1.
Gästerna reducerar till 3-2.
Ligger på för en kvittering.
Den välklädda publiken håller andan och tummarna.
Spänningen är påtaglig.

Då.
Då kommer ett till av de mest klassiska målen.
Ett mål man blir påmind om varje gång man ser nåt liknande idag.
En åkning med fart över hela planen.
Eller som Mikael Wiehe sjöng:
”Över vida oceaner
Emot fjärran horisonter
Över hav och kontinenter, genom skymningar och dagar….”

Jukka bryter en hörna och drar iväg.
Hela vägen och in i det medelpadiska straffområdet.
Där han fälls av en jagande blåklädd försvarare.
Domare Sjösten dömer straff.
Publiken tystnar.
Det vibrerar av spänning.
Straffskytten med #17 på ryggen är stensäker.
Gästerna som hade en hörna och chans till kvittering har i detta nu två mål upp.
4-2.
”Palle”.

Hemmalaget tar nu över kommandot och driver på.
Mörkret börjar lägga sig över den nya arenan Kalix IP.
Strålkastarna med det orangea skenet kämpar emot det mörka.

Jukka gör 5-2 när den berömda sista kvarten inleds.
SSK reducerar men publiken kunde inte bry sig mindre.
Det är en stämning av seger i luften.
En stämning av lättnad och glädje.
Som vi har väntat på detta.
Den så onåbara Allsvenskan.
Där bara de stora elefanterna får dansa.
Nu är vi där.
Och vi vinner den första matchen.
Vi är bäst i världen.
Den elegante anfallsspelaren från Nyborg, Peter Nilsson, gör 6-3 strax innan slutet och nu exploderar allt.
I färger av rött, vitt och blått.

Isen invaderas av hurrande publik.
Kramar, tårar och stora ord av glädje.
Journalister från alla de stora mediehusen flockas likt småfåglar på en talgboll.
Alla vill ha ett uttalande.
En rad.
En saftig rubrik.
Och eftersom ingen hade tillgång till mejl så gick den tidens teknik för högtryck.
Fax, teleprinter eller vad nu alla moderniteter hette då.
Kanske man lyfte på telefonens lur, lät nummerskivan snurra fram de siffror man ville och så pratade man in en text.
 Ni förstår ungdomar, det har funnits en tid då man varken kunde mejla eller andra datoriserade vägar.
Det fanns ej heller det här med Internet.
Så att läsa om matchen fick vi tack vackert vänta med till måndagen.
En tidig, tidig, måndagsmorgon då tidningsutdelaren fick överlämna den efterlängtade tidningen i handen till frusna och, vid postlådan, ivrigt väntande prenumeranter runt om i länet.
Glada miner hos var och en av de tusentals läsare som ville ta del av den stora glädjen i Kalix dagen innan.
Det fick den förvånade tidningsutdelaren att tro han cyklade i en dröm.

Det var söndagen den 21:e november 1993 det.
När detta skrivs är det tisdagen den 21:e november 2023.
Trettio år har passerat revy.
Trettio år av livet.
Tiden går.
Tiden förändrar.
Bandyn i Kalix är förändrad sedan dess.
Folkets intresse och draget runt omkring må vara förminskat.
Men sporten bandy är fortfarande VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Då, som nu, för alltid.

Till sist.
En stork har setts flyga över bygden.
Den lämnade ett litet knyte hos Kalix Bandys Niklas Rönnqvist och hans sambo Vilma.
Ett knyte med en liten pojke.
Jag bugar mig och utbringar ett stort GRATTIS till den lilla familjen.

^{Den kom, den sågs, den levererade}

// Sargis

Kalix IP vid ett senare tillfälle under den första vintern.

Vi stänger september och öppnar dörren till oktober.
När detta skrivs är det den allra första dagen i denna månad.
Varken vi vill eller inte så har en sommar som inte var mycket till sommar passerat och hösten har tagit kommandot.
Löven lämnar träden.
And, gås och svan packar väskan och drar.
Morkullan har ändrat rutt efter en incident i Lidköping i en annan tid.
Båten står på land och de långa kalsongerna letas fram.


_{^{Det är inte alltid så lätt att vara morkulla}}

Kvällens mörker brer ut sig alltmer.
Likaså tidningarnas rubriker.
Krig.
Skjutningar.
Bomber och granater.
Jordskred och översvämningar.
Bianca Ingrosso.
Jag blir rädd för samtiden.

Men det finns ljuspunkter.
Och det är de vi ska ta till vara på.
Lars Winnerbäck släpper sitt, hittills, bästa album, ”Neutronstjärnan”.
Magi bland noter och ord.
Världens bästa band, Bo Kaspers Orkester, släpper nytt om någon vecka.
Och så det allra bästa.
Bandy.

Världens vackraste sport är i full blom.
I full prakt.
Överallt, någonstans i Sverige.
Överallt.
Svenska Cupen för såväl damer som herrar.
Allsvenska supercupen.
Nock-cupen….va? nähä, inte den.
Träningsmatcher.
Damer.
Herrar.
Småknattar tar höstens första skär.
Korplaget för reningsverket i Hjo stapplar sig framåt.
Alla går på fullstor is.
Alla.
Utom landets nordligaste lag.
Kalix Bandy.
Där är det träning i badkaret som gäller.

Om jag backar bandet i mitt minnes bandspelare till hösten 1994.
Då invigdes den konstfrusna bandybanan med en landskamp mot Finland den tjugonionde september.
Året innan spelade Kalix på arenan i Haparanda den tredje september.
Tredje september.
Det är nuförtiden fullständigt ofattbart.
Och just idag fick jag också höra den sorgliga nyheten om att just den arenan i Happis inte ska spolas upp i vinter.
Det gör mig så oerhört arg, ledsen och besviken.
Att spara in några lusören på idrott och kultur är nog bland det sämsta en kommun kan göra.
Speciellt i dessa tider då det är oroligt i de ungas liv.
Skärpning.

Men det kanske blir bra då de som styr vårt land nu tar bort skatten på plastpåsar och skatten på snus sänks.
Vad vet jag?

Efter en kopp kaffe hos min gamla mor under eftermiddagen tog jag mig en promenad på gatorna i Kalix.
Och den gamla devisen ”Alla vägar bär till Fomab Arena” slog in även idag.
Hur jag än försöker spjärna emot så drar fötterna mig dit.
Väl där stannade jag upp och lät tankegångarna vindla efter eget tycke.
Duvorna som förra sommaren använde tv-tornet för att uträtta sina behov satt kvar trots att det sedan länge sitter nät runt alla tänkbara entréer till rummet.
Jag undrar varför de inte är tagna av daga.
På andra sidan huset är trappan upp till klubbrummet och den är inte särskilt trevlig att gå i då duvorna inte bryr sig ett skvatt om det är en trappa eller nåt annat.
Behoven i första hand.
Vidrigt.

Jag funderar också på kommande säsong.
Lite annorlunda kan jag tycka.
Lite annorlunda då jag har ägnat en tid åt att skriva en lite skrift om det år som bandyn i Kalix var het som en finsk bastukamin.
Hela idrottssverige pratade om den kaxiga nykomlingen i bandyns finrum.
Och till arenan vallfärdade folk.
Men tiden har ändrats.
De tiderna finns nu ljuvt bevarade i minnenas bank.
Och i den skrift jag snart har till försäljning.

Reklampaus.
Jag har knåpat ihop ca nittio sidor i A5-format om Kalix/Nyborg BK:s första vinter i det som då hette Allsvenskan, idag Elitserien.
Trettio år har gått sedan den vintern då KNBK satte färg på bandysverige.
Röd, vit och blå färg.
Köp gärna den.
Den är just nu på tryckeri, jag får ett korrekturexemplar i början av veckan så den är nog snart färdig att sälja.
Pris vet jag inte, beror på vad tryckeriet vill ha.
Återkommer.
Slut på reklamen.

Denna höst startar Kalix sin vandring på en lite lägre nivå i bandyns trapphus.
Man startar i div1.
Ett kassaflöde som tyvärr bara rann mot ett håll, ut mot det stora slukande havet, gjorde det omöjligt att ge sig in i den Bandyallsvenska där en plats var given.
Jag ger mig absolut inte in i några värderingar åt något håll utan konstaterar bara krasst att det var ett nödvändigt ont.
Hör man inte sedlars prassel i kassakistan är det bara rätta sig efter det.
Finns alldeles för många skräckexempel på motsatsen, där de röda siffrorna i bankboken lyser som fyren på Skagsudden en höstkväll men de sittande i värvningsrummet får fria händer.
–Ska vi inte ta in lite juniorer istället? frågar någon.
Blicken denne någon får till svar hade fryst Gobiöknen till is.

Division 1.
Många äro de som föraktfullt rynkar på näsan.
Bandyns bakgård.
Skuggornas dal.
Tyvärr, alla ni belackare och pessimistkonsulter.
Det är alls icke så.
Men okej, väljer ni att se det så så okej.
Jag väljer ett annat spår.
Jag väljer att inte se vad det står för division.
Jag väljer att se bandy.
För det finns något vackert i all bandy.
Och det vackra står inte i orden; division, elitserie eller allsvenska.

Jag är helt övertygad om att vi kommer bjudas på strålande underhållning på Fomab Arena även denna vinter.
Men det är ljusår till det börjar.
19 november.
Två och en halv evighet bort.
Hinner bli många varv i badkaret innanför ishallens vägg.
Det börjar med en hemmamatch.
ISAK Bandy.
Ska enligt källor vara Karlsbyheden IK som nu fått namn efter det samarbete till ett bygge av en multiarena för de nio föreningar i Falun som behöver is till sin idrott.
Ett samarbete de kallar just ISAK (ISytor med tAK).
Jag läser på Falu BS Facebook från den 22 maj att det svajar lite med det projektet och att de signaler som ljuder från de styrande i kommunen plötsligt har ändrat tonfärg.
Vi får verkligen hoppas att allt löser sig till det bästa.

Samarbete var ordet ja.
Finns ju en del att tänka på där.

Kalix Bandys damer då.
Vårt eminenta damlag.
Tjo och tjim från deras omklädningsrum då jag traskade förbi, de var taggade för ett träningspass i nämnda badkar.
Jag försöker förgäves hitta ett spelprogram för damernas allsvenska.
Söker, letar och vrider och vänder.
Men icke.
Om det är jag som söker, letar och vrider och vänder fel eller om det helt enkelt inte finns vet jag inte.
Men om det är så att det inte finns nåt så är det ju mer uselt än Sveriges förlust mot Costa Rica i fotbolls-VM -90.
Första dagen i oktober, det måste finnas.
Får försöka igen.
Nix.
På förbundets hemsida läser jag ” Bandyallsvenskan Dam 23/24 publiceras inom kort”
Herredumilde.

Nåväl.
Vi väljer att blicka framåt.
Snart får även vi is på sandbädden på vår arena.
Trots att denna söndag hade tvåsiffrigt på displayen på sekretariatet.
Vi får helt enkelt samlas en afton med varsin hink med is från frysen hemmavid.



Vi ska ha en jäkligt trevlig vinter.
TILLSAMMANS.

// Sargis

För trettio år sedan var Kalix/Nyborg BK det stora samtalsämnet i bandysverige.
Alla pratade om undret från norr.
-Vad var det där för tjommar från inlandsisens kant som tagit sig upp i Allsvenskan.
Folket och spelarna hurrade.
I styrelsernas inre, slutna, rum muttrades det.
-Det här blir dyrt.
-Var ligger Kalix, stiger vi av tåget i Kiruna?
Ja, den frågan har faktiskt kommit.

Här hemma i vår kommun var det glitter, glamour, dans och hålligång.
Föreningens folk var kungar och det pratades bandy på arbetsplatser, bland hyllorna på Domus (inget Coop då inte), i kön på Tempo Norra (som Systembolaget utan självplock kallades dåförtiden) i gathörn och i Grodparken.
Överallt diskuterades nyförvärv, chanser till succé och om man verkligen ser bollen i en bandymatch.
Alla pratade, oavsett kunskap eller intresse.
Länets bägge blaskor, då med varsin sportredaktion skrev spaltkilometer om bandyn.

Vi supportrar bildade supporterklubb (Drivan) och hela sommaren låg det förväntan i luften inför det som komma skulle.

Och när vi så gled in i november gled vårat lag in på isen för premiär i landets högsta serie i bandy.
Det var en mäktig dag.

Åren går.
Och när vi nu skriver år 2023 är vi alla inte lika unga som då.
Våra kalufser är grånade och några har blivit pensionär.
Klubben heter, sedan länge, Kalix Bandy och har sedan några år tillbaka lämnat de finaste salongerna och spelat i det som har samma namn som då men är ett snäpp lägre, Allsvenskan.

Intresset bland folket och media har svalnat och närmar sig nollgradigt.
De sportsliga framgångarna har uteblivit och senaste säsongen var stundtals dyster.
Få framgångar ger färre folk på läktaren som i sin tur ger sämre intäkter.
Omvärlden förändras och sponsorer knyter igen sina kassaskrin.
Ekonomin i en förening blir allt svagare.

Idag, tredje juli, kom det dystra beskedet.
Kalix Bandy drar sig ur Allsvenskan.
För mig personligen högst överraskande.
Att läget var prekärt visste jag.
Men detta!?
Chock och bedrövelse.

När jag senare läser om ett motstånd från förbund och vissa andra föreningar att försöka hjälpas åt för att, som det så vackert heter, hela bandysverige ska leva blir jag än mer bestört.
Skamligt.

Jag ger mig inte in i nån som helst pajkastning utan nöjer mig med att konstatera att det finns alldeles för många som inte vill att bandysverige ska leva.
Inte hela i alla fall.

Och jag vill också med stora och feta bokstäver poängtera att alla, verkligen alla, de spelare och ledare jag genom åren stött på vid vår arena alltid uttryckt sin glädje att få komma upp hit.
-Bästa bortaresan, är ett vanligt uttryck.
Så även bland alla bandyvänner runt om i landet.
Alla tjoar glatt då jag träffar dem.
-Heja Kalix!
-Det är så kul att ni kämpar på trots all motvind!
Så absolut ingen skugga över dem.
Det är i maktens boningar man förfasar sig över detta avlägsna lag och hur dyrt det är att resa dit.
En gång per år.
Vissa år inte ens det.

-Vadå, att Kalix får resa varenda bortamatch?!
-Ska väl inte vi behöva ge nån peng till!?

Det gör mig ont i själen att det ska pågå sånt i vår lilla sport.
Det är vi för småa för.
Å andra sidan hör inte sånt hemma i någon sport.

Nåväl.
Det är som det är.
Om än kopiöst tråkigt.
Solen lär gå upp i morgon.
Även om det just nu är grått och mulet på många plan.

Jag kan bara hoppas att så många spelare som möjligt fortsätter att glädja, åtminstone, mig kommande vinter.
Trots att tillvaron blir ett pinnhål lägre ner.

Jag personligen kommer stå där.
På trappan till damernas omklädningsrum.
Med block.
Med penna.
För bandy är världens vackraste sport.

Och när seriepremiären går av stapeln kan det bli en repris av den där söndagen i november 1993.
Selånger SK.

// Sargis

Idag har vi den tjugosjunde mars 2023.
En dag som vilken annan………nästan.

Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad börjar rinna iväg i vårens slask.

Takdropp och Snödropp.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro.

Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.

En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson

.
”Bissen”

En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg.
Kronan på verket var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han gjorde med sitt Köping IS i januari 2010.

Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjen lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.

Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.

Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)

Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.

Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked;  – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.

När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Man hade via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.

Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.

Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med tio procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Tio procent, låt det sjunka in.

Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.

Årsdagen av hjärnblödningen närmade sig.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
När promenaden gick av stapeln stod närmare tusen människor där för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
De som trodde de räknade högt med tjugo.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp runt om i hela landet.


^{BBW i Uppsala 2018 då Skutskär IF:s supportrar färgade tåget grönt och gult.
Ett fint minne för mig.}

Så kom nästa smäll.
November 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är utav och muskulatur runt knät är också avslitna.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.
Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.

Det har nu gått åtta år sedan olyckan och tretton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.

En annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med neonatal stroke.
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.



Så all forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.

Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.

Be brave, keep walking.

Swishnumret är: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bankgironumret är: 900-4144


Kommentar.
– ”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida och skrivit om i egen tappning.
– Bilderna är också från hemsidan.


// Sargis