Kategori: Lite annat

Hösten kom.
Hösten gick.
Och gick.
Och gick.
Och…..gick.

VI BANDYVÄNNER I KALIX visste snart inte om det var dagarna som blev allt mörkare eller om det var en ond, mörk föraning om bandyn i vår bygd.
Vi som haft bandy i kommunens bröstmjölk.
När vår kyrka stod klar nångång under 1400-talet var redan bandyn i full blom, långt innan de där engelsmännen tog åt sig äran.
Varje lite samling gårdar hade ett bandylag och folket stod på drivorna och ropade ”heja, heja friskt humör!”
Men vad skulle hända nu, hösten 2025?

Många var de som visste, ”jasså, det blir ingen bandy i vinter” eller ”ja du, nu är bandyn död” och liknande domedagsprofetior haglade mellan extrapriserna på Coop och över fikabrödens smulor på caféet i Gallerian.
Och ärligt talat, jag var nära att falla in i misstron.

Inte blev saken ljusare varje gång jag och Opel svängde upp till arenan för att kolla läget.
Runt om i konungariket Sverige rullade bandybollar från morgon till kväll och matcherna fick Bandygrytan att brädda över.
Den arena jag besökte var torrare än Atacamaöknen i norra Chile.

^{Bandyarenan i Kalix hösten 2025?
Atacamaöknen i norra Chile?}

Jag dansade isdans.
Jag åt upp alla grönsaker.
Jag vattenkammade mig.
Jag bad bönen ”Spola, spola isen” varje kväll vid läggdags.
Men icke.
Vår arena förblev torr.
Jag föll in i de mörka rösterna.
Uppgivet tänkte jag ge upp mina största intressen, det otroligt roliga med att skriva om vår vackra sport och driva FB-gruppen ”Sargvakten”.
Allt kändes lika muntert som en tretimmars film av Ingmar Bergman.
Eller Lars Norén.

Tack och lov kände inte de Kalix Bandys ungdomar som var tilltänkta som representationslag samma dystra tankar.
De tränade oförtrutet vidare innan för den alltför höga sargen med ett humör långt ifrån mitt.

Så kom då till slut ett besked.
Ett besked vi längtat efter.
Kalix Bandy kommer följande vinter få plats i div2 Norra och i div3 Nord Norra.
Damerna kommer ingå i ett samarbete med två finska lag och kommer då spela i den finska ligan.
Och på den torra grusbädden började helt plötsligt en skir hinna av is anas.

Det började bli lättare att andas.
Vi får se bandy.
Men div2 och div3?
Okej, det blir nog bra.
Jag hade fel.
Jag hade så fel man någonsin kan ha.
Det blev inte bra.

Det blev helt otroligt bra!
Helt. Otroligt. Bra.
Det blev en underbart rolig vinter som vi nu har stuvat undan i minnenas garderob.
Men inte så djupt in, jag brukar komma på mig själv med att tänka tillbaka på vad vintern bjöd på.

Jag träffade Anton Khrapenkov härom veckan.
En Anton som verkligen brinner för bandyn och att få vara en hjälpande hand för de unga spelarna i laget.
Han var glad som en spelman över säsongen.
Över hur grabbarna, som inte spelat en tävlingsmatch på många år, har växt in i seniorernas tuffa värld.
Från lite vingligt i början till riktigt fin bandy i slutet.
Den ljusnande framtid är röd och vit.

Jag blir också glad då jag hör att även Niklas Sundqvist har tyckt det varit en rolig vinter i det unga laget.
Att även laget har uppskattat såväl Antons som Niklas närvaro och rutin gör ju inte saken sämre.

Kalix Bandy har en väldigt härlig samling spelare som stormtrivs med sporten och gemenskapen i laget.
Jag blir varm i hjärtat då jag hör allt positivt från ledare, föräldrar och, framförallt, från spelarna själva.

Och jag som var nära ge upp.
Långnäsa på mig.

Vad har vi fått se av dessa grabbar?

Vi börjar med div3.
Den första av Kalix matcher i vinter rullades inte igång förrän dagen då ”Kvällstoppens” Kersti Adams-Ray föddes 1941 och folket i  Finland sätter två ljus i fönstret och firar sin självständighetsdag.
6 december.
Denna dag, denna höst kommer Härnösand AIK på besök.
Haik.
För oss i vår landsända minns vi många duster med detta rödklädda lag från Sveriges minsta residensstad.
Det kändes som gånga tider då dagens speaker hälsade Härnösand AIK välkomna.

Förr i höga serier.
Nu i div3.
Fjärran från rubriker, glitter och glamour.
Haik:s skyttekung med det passande namnet Alfred Skyttner gör denna premiärmatch första och sista mål, Anton Khrapenkov gör hemmalagets bägge mål.
2-5 visar tavlan då eld upphör.

^{Gångna tider i Kalix}

Dagen efter möts lagen igen.
Nu med Haik som hemmalag.
Hemmalag på bortais.
Bortalaget på hemmais, Kalix, ligger under med 5-2 efter fyrtiosju minuter och råden är dyra.
Men att ge upp finns inte i deras tankevärld.
Malte Bjerner gör 5-3 efter femtio.
När så ca tio minuter återstår händer det saker.
82:25,  5-4, Anton Khrapenkov.
84:08,  5-5, Elias Fredriksson
85:00,  5-6, Ludvig Frohm
Tre skott.
Tre mål.
Sen gör Emil Kattilavaara Enbom 5-7 på straff i nittionde innan Henrik Viklund i Haik fastställer slutresultatet i nittioförsta.

Vi gick med lätta steg mot parkeringen.

^{Vi firar en seger}

När sedan alla siffror och poäng behandlats av högt utbildade professorer i hemliga bergsrum någonstans i landet visar det sig att detta Härnösand AIK vinner serien och att de bara har en förlust under vinterns matcher.
En förlust som kom just denna dag.

Ett extra plus till ledningen i detta Kalix div3lag som vid ett par tillfällen lånade in Linnea Sandberg och Ada Olsson från damlaget när så behövdes.
Och de gjorde icke alls bort sig.
Varför de nu skulle ha gjort det?
Två damer med stort kunnande.
Riktigt kul.

Div2-laget.
I tiden då det vimlade av bandylag i vår kommun startade serierna ofta på annandag jul.
Det var nästan så för Kalix Bandy denna säsong.
20 december.
I vinterns mörkaste tid.
Denna mörka dag var det dimma över bygden.
Mörker och dimma.
Men omgivningen var vacker.
Div2.
Tillsammans med lagen i div3 utgör de viktiga byggstenar i svens bandys pyramid.
Utan stabil grund rasar toppen.

I denna dimma stod jag nästan ensam.
Varför folket vänder laget ryggen kan man ägna lång tid över med pannan i djupa funderingars veck.
Men vi som står kvar, vi som har devisen ”Passion oavsett division”, vi får denna dimmiga lördag fyra dagar före ju se ännu en klassisk bandyförening.
Tjugosex säsonger i högsta toppen av pyramiden.
SM-silver 1981.
Selånger SK.

Kalix Melvin Johansson gör div2-vinterns första rödvita mål.
Ett mål som blir första halvleks första och sista.
Matchen slutar 4-2 i sundsvallisk favör.
Dagen efter vinner Medelpads hjältar med 6-4.
Men Kalix var nära efter ännu en magisk upphämtning från 5-0 till 5-4 på tio minuter innan SSK avgör i nittioandra.
Man hör suckarna av lättnad när deras buss passerar vårt samhälle när de åker hemåt i natten.

^{Div2-premiär i dimma och dis}

Under resten av vintern bjuds vi på många fina matcher.
En del ger poäng.
En del ger inga poäng.
Och vi ska ej heller glömma alla godsaker som lagts upp i klubbrummet då vi kommit lommande för paus.
Tack alla som ställt upp med bakverk som ökat omfånget på var och en av oss bandyvänner i Kalix.

NÄR SÅ DEN LITE KYLSLSAGNA vintern till slut släpper sitt grepp och serierna är färdigräknade hittar vi div3-laget på en fin tredjeplats med sina fyra segrar och fyra förluster och div2-laget hamnar på en, lika fin, femte plats i sin serie med fyra segrar och två oavgjorda på sina tolv matcher.
Jag säger som vår konung sade till de damer som vann stafetten under skid-VM i vintras:
– Sträck på er!

För mig personligen tycker jag inte det är placeringen i en tabell som är det viktiga.
Det viktiga är väl att dessa unga killar ska fortsätta utvecklas för att så småningom börja blicka mot nästa våning.
Och jag lovar er, fortsätter det som det börjat kommer det bli ett riktigt bra lag av detta.
Riktigt bra.

Jag är full av beundran över det jag sett under denna lite annorlunda vinter.
En mycket kul vinter.
Mycket kul.

Till hösten ska allt bli än bättre (kan vi kanske, eventuellt, möjligen hoppas på)
Då ska arenan blänka tidigare än den fiaskoartade höst vi hade senast då inte isen låg blank förrän sent.
Att träningar kan ske på den yta bandy ska spelas vilket gör våra spelare betydligt bättre förberedda.
Simmaren Sarah Sjöström hade aldrig blivit den starkt lysande stjärna hon var/är om hon legat och sprattlat i ett badkar.

^{10 november började vi ana det rätta underlaget.}

Våra damer så.
Ingick i ett kul samarbete med Kampparit från Mikkeli i sydöstra Finland och Botnia från den finska huvudstaden.
Deltagit i den finska ligan och tog sig till final.
En final man förlorade mot Akilles från Borgå.

Vi fick se laget spela vid ett tillfälle.
När 2026 tog sina allra första andetag såg vi KBK (som laget kallades) möta Akilles och Sudet på vår arena.
Kylan höll oss i ett fast grepp.
De enda klagomål som hörde var bottenfrusna tår som förgäves försökte få sina ägare att bege sin i värmen uppe i klubbrummet.
Spelare och domare tuffade på som om inget hänt.
Och trots klagande tår så trivdes vi i publiken i fulla drag.
En vacker vinterlördag då vårt KBK började med att falla mot Akilles med 4-1 och sedan dela på pinnen mot Sudet, 3-3.

Tack för vintern tjejer!
Hoppas vi ses kommande säsong.

^{Vårt KBK}

Tanken slår mig
Tänk om jag nångång där i slutet av nittiotalet anat att jag många år senare skulle sitta och skriva ”vårt KBK”.
I den tiden var KBK nåt helt annat och de var definitivt inte vårt.
Karlsborg BK.
Idag kan jag sakna dem.

Annat då.
Våra två Emil ute i landet lyckades bra med sina uppdrag.
Emil Stock och hans TB Västerås vann Bandyallsvenskan och tog därmed en plats i nästa års upplaga av Elitserien.
En serie där Emil Viklund och hans kumpaner i IFK Vänersborg till slut lyckades klamra sig kvar i.
Men det var med mycket nöd och ännu mer näppe.

Vigor Malmberg i IFK Motala charmade oss alla då han gjorde en bejublad succé i röd och vit tröja i en hemmamatch under den allsvenska säsongen 24/25.
Denna vår lyckades han och de övriga i blåvita Motala ta steget upp i Allsvenskan.

Oskar Westerberg som även han gjorde några matcher i Kalix rödvita dräkt, gjorde bl.a två mål i den vinstmatch mot Västanfors som säkrade nytt allsvenskt kontrakt förra våren, var denna vår med i det Blåsut BK, dit han utlånats från Gripen/Trollhättan, som försökte ta sig upp till denna allsvenska.
Det var nära framgång men tyvärr så lyckades man inte hela vägen fram.

^{Vigor och Oskar}

Lars Johansson från Stråkanäs spelar i härliga Bajen Bandy.
Ett lag som passerat det ungdomliga men innehar en oslagbar rutin.
De hamnade tvåa i div2 Stockholm.

Joakim Palme i Spånga/Bromstens div3-lag har också passerat det ungdomliga.
67 år ung.
Jag tycker det är rätt fint att bandyn är en sport där ungdomlig entusiasm och lite äldre klokhet och  rutin kan spela tillsammans.
Tillsammans med ett brinnande intresse för sporten.

En klubb jag håller en tumme på är landets sydligaste bandylag.
Fredriksberg BK.
Från Ronneby i Sveriges trädgård, Blekinge.
De kan numer titulera sig som ett div1-lag.
En liten klubb med stort hjärta.

Vad göra nu?
Följa Silly Season med alla dess rykten och sanningar.
Sanningar som nån har hört på stan.
Sanningar som spricker.
Sanningar som svider.
Sanningar som gläder.

Huvudsaken det pratas och skrivs om bandy.
I positiva ord.

För vi vet ju alla..
BANDY ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Oavsett när.
Oavsett var.
Oavsett hur.

//Sargis

^{Nog är det ju rätt vackert ändå}







 

Säsongen 2025/2026 är till ända.
Över och förbi.

VI KLIVER UT från den bandybubblan vi levt under många månader.
Ut till den galna världen vi har idag.
En värld där galna män jagar makt och mäter små muskler.
En värld där människor lever i misär tack vare dessa män.
En värld där man i Sverige beter som vildar för att få tag i en….i en….i en kaffeburk (!).
Finns fullkomligt galna klipp där folk med vilda blickar springer som rovdjur på jakt in i den butik där en stackars anställd just förlorat i lotteriet om vem som ska slipp öppna portarna för dagen.
Man knuffas, trängs, rycker och sliter den stackars burken ur händerna på människan i närheten.
JAG ska ha den här!
Nä, JAG!
Men JAG hade den först!
Det låter som en dag i sandlådan på förskolan Humlan.
Det är i en butik nära dig.
Fullständigt vansinne.

I vårt lilla hörna av världen har det, förutom kaffeburkar, också ägnats kilometrar i media om vem som ska bli huvudfiguren i en urbota fånig reklam som överlevt sig själv sedan Dackefejden.
Vem ska bli överstepajas i ICAs reklamfilmer?
Spekulationerna har funnits fler än mosaikbitar i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
Arton och en halv miljon.
Jag blir matt av bara tanken.
Hur kan man engagera sig i vem som ska bli en figur i en tv-reklam?

Jag är dock tacksam att den store stjärnan inte sålde sin själ för en fånig reklam.
Han står troget kvar där i sin lilla butik i småländska Knohult och bjuder damerna på lite bröllopskonfekt.

^{Han låter sig inte lockas in i reklambranschen.
Handlare Sjökvist i Knohult.}

I vår bubbla har vi följt vår sport.
I ur och skur.
I dur och moll.
På snödrivor.
På läktare.
På plats.
Och gläntat på locket på den bästa av alla grytor ”Bandygrytan”.
Vi har följt bandy på bakgården en disig tisdag kl 21.00.
Vi har följt bandy i festvåningen.
Vi har lusläst lokala tidningar om allt de skriver, varenda ord i de två rader en textrobot skrivit.
Vi har läst och lyssnat suveränerna på ”Bandypuls” som ger oss full fakta om vad som sker.
Tack för oslagbara poddar och texter.

PASSAR PÅ ATT TACKA bröderna Christoffer och Fredrik på just ”Bandypuls” för alltid intressant lyssning om vår sport och uppdateringar om den nu så berömda ”Pegan”.
Kanske dags för en uppvisningsturné genom landet.
”Pegan” med nio liv.

Och har ni inte lyssnat på avsnittet där Saik:s Tova Grönoset intervjuas, gör det nu.
Nu.
Ett otroligt starkt avsnitt.
Ett avsnitt där hon överrumplar såväl Christoffer Million vid mikrofonen som oss lyssnare med att för första gången öppet berätta om den överfallsvåldtäkt blev utsatt för hösten 2023.
Utan filter tar hon oss igenom den fruktansvärda och avskyvärda händelsen hon blev utsatt för på väg hem från en träning med sitt VSK.
Jag lovar er, det går inte hålla undan tårarna.
Det går inte gå oberörd genom lyssningen.
Tack Tova Grönoset för att du berättar.

VAD HAR VI DÅ VARIT med om inom vår sport då?
Jag tänkte ta er genom vad jag tagit del av.
Nu blir det ganska mycket så jag tänkte ta det i två ”avsnitt”.
Lite om finalerna jag såg i denna skrift.
Lite om Kalix och övriga ljusglimtar i nästa text.

Jag börjar med finalerna.
Det största i sportens värld.
Den första var redan 1907 då IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1 i Boulognerskogen i Gävle.
Sedan har åren gått.
Och gått lite till.
Och nu år 2026 spelades alltså final nummer etthundra tjugo.
Etthundra tjugo finaler i rad.
Utan avbrott.
Varken två världskrig, uselt väder, pandemier eller andra motgångar har kunnat stoppa denna världens längsta finalserie inom alla idrotter.
Etthundra tjugo år av Bandyfinal.
Rätt häftigt.

Och snälla ni som råder över denna final.
Jag läser ibland att en del vill göra finaleN till finaleR, bäst av tre, fem, eller hockeyns uttjatade sju.
Lyssna inte med det örat.
Stäng igen och vaddera hörselgångarna när ni hör sånt.
En final.
Ett guld.

För tredje året i rad arrangeras denna unika final i Västerås.
Till, som vanligt, en ljudmatta av högröstade klagomål.
Det klagas runt om i stugorna på än det ena än det andra, tredje och fjärde.

Efter fem eller sex finaler på plats i Uppsala och fem i Stockholm besökte jag nu Västerås för första gången.
Och visst, det finns lite förbättringspotential men helheten får högt betyg av mig.
Att vädret var som det var kan vi ju inte lasta arrangören för.
Men eftersom allt var bättre på John Pohlmans tid så ta en kontakt med honom.

^{En vinterdag med Pohlman}

Biljettpriset går diskutera.
En mindre slant lockar fler.
Och kanske lite dåligt med mat och sittplats för folket mellan matcherna då arenan ligger en bit från centrum.
Förvisso serverades bandyns högtidsrätt ”Pytt i panna” inne i öltältet men det missade jag och fick nöja mig med en nödhamburgare under ett regnskydd.

Det finns chans till förbättring.
Men, som sagt, jag är nöjd och återkommer gärna nästa år.
Och nästa, och nästa….

Ja, bandy är bäst utomhus.
Men vi måste inse att idag går det inte.
Hur hade det sett ut under helgen att spela två finaler i utomhushall?
O, hemska tanke.

^{Ett Västerås i regn hade inte varit bra för final}

Innan jag tar den sportsliga delen vill jag skicka ett stort TACK till Mattias för hämtning på järnvägsstationen och en  trevlig pratstund över en kaffe på ett häftigt hotell i stan.
Tack ”Buss-Mattias”.

Det sportsliga då.
Wow.
Vilka finaler vi fick se.

Först ut på arenans is var damerna.
Damerna från Lidköping.
Damerna från Sandviken.

Sandviken AIK hade under vintern visat mycket hög klass och vunnit såväl grundserien som fortsättningsserien,”PlayOn”, men har inte varit i final sedan 2013 på Friends Arena, en final man vann mot AIK.
I och med att man vinner detta ”PlayOn” så är man direktkvalificerad för semifinal.
En semifinal där grundseriens trea Uppsala BoIS, med Hanna Snäll från Kalix i tröja #8, väntar.
Man börjar med två raka segrar.
I match tre samlas en stor publik i arenan i Sandviken för att se sitt lag säkra finalplatsen.
Samma stora publik lommar hemåt i kvällens mörker med nedsjunkna axlar efter en, lite oväntad, förlust med uddamålet, 3-4.
Match fyra går i Uppsala och hem kommer de svartvita damerna viftande med ett välkomstbrev till finalarenan i Västerås.

Villa/Lidköping BK hade en rakt uppåtgående formkurva och var fulltankade av tändvätska i tanken om att ta sitt femte guld sedan 2021, ett guld man missade ifjol men nu skulle det tillbaka till Västergötland.
Resan till finalen går via 2-1 i matcher mot Skirö och en blytung seger och en gruvlig revansch mot fjolårets finalmotståndare VSK.
Man inleder med en uddamålsförlust i en galen match i Västerås där gör 5-4 i sjuttiosjätte och vädrar framgång, men damerna från Lidköping-vid-Vänern vill annat, kvitterar och tar ledningen med 6-5 i åttiosjunde.
När 7-5 kommer i åttionionde börjar man tänka att ”jahapp, nu är det klart” men icke det, två blixtsnabba VSK-mål inom dryga minuten ställer till det innan Freja Lööf frälser hela väschötaschlätta med sitt 8-7 i nittiofemte.
VSK tar revansch i nästa match innan så Villa tar två raka och kan kvittera ut nyckeln till ett omklädningsrum under finaldagen.

En finaldag som nu börjar.

EFTER SEDVANLIGA PROCEDURER sätts bollen i rullning.
Den rullar på i två minuter.
Knappt.
Sen presenterar hon sig.
Herredumilde vilken spelare hon är.
Och vilken målskytt.

JAG VAR MED I BANDYPULS enkät inför finalerna där man fick sia om slutresultat och matchvinnare.
I denna match hade jag 5-3 till Saik och att denne målskytt skulle vara avgörande med sina tre mål.
Det blev inte 5-3.
Hon gjorde inte tre.
Det blev 6-2.
Och hon gjorde tre…..i första halvlek.
Sedan ett till.
#20 Tilda Ström!
Hon kan mycket väl vara den bästa spelaren i världen just nu.
Svårstoppad med bra fart under fötterna.
Ett vasst skott från bägge hållen.
En passningsklubba med millimeterprecision i siktet.

^{Tilda Ström}

Och inget lag vinner guld utan en briljant målvakt.
Det hade de S-märkta.
Ellen Jansson.
I början av andra halvlek visade hon världsklass när hon först räddade en straff och strax efteråt avvärjde ett friläge där alla, och då menar jag alla, räknade med reducering för Villa.
En lång boll långt in på Saik:s planhalva.
Framåt rusar en ensam Villait.
Jag och min gode vän Lars står på läktaren och ger expertråd.
Varför rusar inte målvakten ut och tar bollen?!?
Du kan ju inte stå kvar!
Ellen Jansson struntar blankt i de goda råden.
Tack och lov.
Villaspelaren hinner först till bollen och tänker reducering.
Drar sig ut till höger.
Och nu…..
Då ligger hon där, mjukt och följsamt har hon följt sin motståndares drag och täcker nu varenda tänkbar öppning mot buren och räddningen är ett konstverk.
Fantastisk prestation.
För mig dagens höjdpunkt.
Efter det spikade hon igen helt och hållet.
Jag säger det igen, Ellen Jansson.

^{Hon räddar ett friläge. Hon heter Ellen Jansson.
Fotograf: Ulf ”Fabbe” Fabiansson}

Ett annat namn att nämna i det vinnande laget från stålstaden är Alina Zinkevitch.
Ligger bakom mycket i spelet med sin fart och suveräna passningsklubba.
Tyvärr, för svensk bandy, kan detta ha varit hennes sista framträdande.
–  Det kan det vara. Och i så fall kan jag ju inte få ett bättre slut, säger hon till Gefle Dagblad efter matchen.
Efter matchen träffade jag hennes sambo, Kalix gamle målvaktshjälte från 16/17 Abbe Bodin, han sade att hon kommer……

En hamburgare under ett regnskydd och en öl i ett tält, sjöblöta fötter och lite frusen lekamen senare var det dags för….

….Nästa match
DÅ GLIDER VI IN på herrarnas match.
Herrarna från Lidköping.
Herrarna från Edsbyn.

Jag såg dessa båda lag mötas i grundseriens sista omgång.
Skådeplatsen var den otroligt fina arenan i Lidköping.
Första gång jag var där och jag häpnade när jag klev in.
Så där ska en bandyns boning se ut.
Ja, jag förstår att allt handlar om pengar och att alla föreningar och kommuner inte har kassavalv av farbror Joakims storlek att ösa ur när det kommer till bandyhallsbygge och att det därför slutar med en själlös plåtbyggnad med läktare på en sida och en kal och grå plåtvägg på den andra sidan.
Det här var nåt annat.

Nåväl, matchen jag såg där blev en rätt ensidig historia.
Edsbyn som jagade en sjätte plats och direktkvalificering till kvartsfinal blev nedmanglade av ett ruskigt bra hemmalag.
8-3 och jag funderade på om och hur denna blåvita maskin över huvud taget går att störa på sin väg mot sitt femte guld i sin åttonde raka final.
Och Christoffer Edlund gjorde fem.

Lite anknytning till Kalix den kvällen då Vadim Arkhipkin fick pris som bäste man i Byn, han gick Bandyskolan och något litet steg till i Kalix Bandys regi innan familjen flyttade bortom länsgränsen.
Och när hemmalaget gjorde mål ljöd den gamla ”Den glider in” ur högtalarna.
Den är skriven av Peter Karlsson från Kalix.

Jag vill också tacka alla glada ”gubbar” jag fick äran att träffa över en bit mat och en öl innan match och den, av alla spelare signerade, matchtröja de ordnat och som överlämnades av Pelle Fosshaug.
En mycket fin och uppskattad present.
Tack för en riktigt trevlig kväll och tack för tröjan.
Även ett tack till Johnny för klubbnålen med Laik:s klubbmärke.
En kväll att minnas.

Villa tar sedan kvartsfinalen med 3-1 i matcher mot Gripen/Trollhättan.
3-1 !
Vinterns största knall då Gripen tar en match och de gör det i Lidköping.
Många tappade hakor där.
Även någon lång näsa.

3-0 i semifinalerna mot VSK.
Två jämna matcher och en tredje med stora siffror.
Villa går till sin åttonde raka final.

Edsbyn då.
Missade sjätteplatsen vilket också var en sak som ställer till ansiktsuttrycken med lång näsa och tappad haka.
Laget fick därför börja den långa vandringen med åttondelsfinal mot grannen från kusten, Broberg/Söderhamn.
2-0 till byamännen.

I kvartsfinalen ställs man mot rivalerna från Bollnäs.
3-1 till de rödblå och nu börjar man ana större saker.
Men först ska Sirius passeras i semifinalen.
Serietvåan i blått och svart.
Utan en enda förlust hemma på vackra Studenternas sedan Gillis Grafström tog OS-guld i konståkning.
Tretton matcher i grundserien.
Tretton vinster.
Två kvartsfinaler mot Hammarby.
Två vinster.
Edsbyn vinner med 3-0 i matcher varav två av dessa vinster på den omöjliga arenan.

Finalplatsen är nådd.
Har aldrig hänt tidigare att ett lag från åttondelen har smugit  sig hela vägen fram till final.
Och personligen såg jag inte att detta skulle ske med tanke på det jag såg av Byn i början av februari.

Dags så för final.
7500 personer på läktaren och fyra pelare i vägen.
Villas kapten Martin Karlsson eldar på supportrarna.
Edsbyns kapten Per Hellmyrs manar till allsång och visslar igång Traste Lindens ”Heja Edsbyn”
”….armar och klubbor upp mot skyn….”

Apropå Hellmyrs.
Jag läste nån journalist någonstans, kan ha varit Peter Axman, som kallade denne ikon på sin plats som högerhalv för ”Den eviga lågan”.
Fint.
Jag hörde också denne #4 inför finalen berätta om hur han alltid känner sig som en glad 11-åring varje gång han kliver in på isen och slår en boll i sargen.
Fint.

Elitseriehymnen tonar ut och bollen sätt i spel.
Tretton minuter senare har hälsingarna 3-0 och ledningen i Villa begär Time Out.
Tre T.
-Tretton minuter.
-Tre mål mot noll.
-Time Out.
En mäktig våg av hälsingevind har dragit genom arenan.
Laget från Lisch är överkörda.
Laget från Byn är överlägsna.

Albin Bysell Söderqvist har gjort två av de tre.
Han hinner med ett till innan paus.
Det fjärde målet gjorde Ludde Bjernulf.
En spelare jag tyckte om att se där han med kraftfull åkning tog sig fram.
4-0 i paus.
Vem trodde det innan avslag?
Inte jag.

Och den där nollan i protokollet berodde mycket på matchens store gigant.
Finalens bäste.
Henrik Karlström, Edsbyn.
Det är det bästa målvaktspel jag sett någonsin.
Kanske inte riktigt som målvakterna mellan snöklimparna på Ugglegränd i Kalix men närapå.
Vilken match han gör.
Undrar om inte hans lagkamrater hade kunnat ta sig en kafferast och han själ fått stå där mot målsugna fiender.
Han hade klarat av det med.

I början av andra reducerar väschötarna och känns vara lite på väg in i matchen.
Målskytten var Martin Andreasson som efter matchen lät meddela att hans karriär är över.
En suverän spelare med Köping IS som moderklubb och som, efter en sejour i Gais, kom till Villa 2014 där han spelat in sig i supportrarnas hjärtan.
Även vi övriga bandyvänner kommer minnas honom som en stor spelare i vår sport.

^{Christoffer Norin är glad.
Martin Andreasson är det inte.}

De får ett mål bortdömt pga offside.
Omöjligt från min plats på läktaren att avgöra om det var korrekt.
Men här känns det som att matchen avgörs.
En tung sekvens för VLBK
Det bortdömda målet och anfallet efter en hörna mot sig.
På denna hörna kliver näste tremålsskytt in i handlingen.
Oskar Wikblad.
5-1 och det rödblåa havet på läktaren mittemot min plats skapar ett mäktigt tryck.
” Rödblått…heja, heja rödblått…” dånar rätt in i mina hörselgångar.

Det blir till slut 8-2 till Edsbyn.
8-2.
När jag och min gode vän väntar på tåget mot huvudstaden funderar vi på om vi fått plats i fickorna med pengarna vi vunnit om vi satsat en hundring på 8-2 till Edsbyn.
Sen slutar vi fundera och köper kaffe och en macka.

^{De höll allsång under hela matchen}

Jag lyfter på min mössa och gratulerar alla ni i och runt de bägge mästarlagen.
Svenska mästarna 2026.
SANDVIKEN AIK och EDSBYN IF.

Till sist.
Det är ändå rätt fint med SM-final.
Trots lite fel och brister.
Men nog fasen ska vi vara rädd om detta evenemang.

Och, som sagt, jag återkommer med en text om mitt Kalix och lite annat smått och gott som hänt under säsongen.
Fjärran från finalernas glans.
Men ändå med ett skimmer av guld.
För vi vet ju…..

… BANDY ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.

// Sargis


^{Hyfsade namn i vår sport}

 

DET ÄR JANUARI
Ett januari som snart rinner bort och lämnar plats för kommande månader.
Det är åtta minusgrader.
Rimfrosten gör vår lilla del av den galna världen vacker.
Det är tisdag och de stora matvaruaffärerna har pensionärsrabatt.
De grå pantrarna trängs bland soppor och extrapriser på kaffe.
I Grodparken i centrala Kalix står den gamle landshövdingen O.W Lövgren troget kvar och på anslagstavlan vid entrén på arenan uppe i Kalix hänger en gammal affisch om en herrmatch från förra vintern knappt läsbar.
Västanfors den första mars 2025.
Minnen svävar förbi.
Ett kval som gick vägen men i slutänden inte betydde ett skvatt.

^{I ur, skur och snö står han där, landshövdingen i vårt län mellan 1947 och 1952.
Född och uppväxt, som det heter, på Nyborg.}

Jag traskar in på arenan och sätter mig en stund på avbytarnas bänk.
Där ligger en kvarglömd hjälm.
Och en trasig klubba.

Där jag sitter i min tystnad tänker jag  på att vi inte sett bandy sedan det nya året 2026 precis fått ordning på tideräkningen.

^{Där sitter jag i min tystnad}

Det var lördagen den tredje dagen på året.
Då såg vi svenska och finska damer i bister kyla.
Termometern visade -22 och alla bandyvänners garderober tömdes.
Men det var en härlig dag.
Fin bandy.
Fin stämning.
Bandy.
Men den bistra kylan höll oss i stadigt grepp under lång tid.
Sen kom snön.
Blöt snö.

^{En lite inaktuell affisch}

Jag och frun hade långt gånga planer på en biltur till Hälsingland.
Edsbyn och Ljusdal under en helg.
Sjuttioåtta mil.
En inte allt för lång resa.
Trevligt, tyckte vi.
Då kom han.
Med full kraft.
Johannes.
Vi stannade hemma.

Hemma på våra breddgrader har våra två herrlag enträget kämpat vidare.
Eller som min fabriks företagsläkare sade i en annan tid ”sämpa vidare”.
Oavsett benbrott eller snuva.
Ta en magnecyl och sämpa vidare.
I div2 har vårt lag fallit dubbelt mot Edsbyn/Alfta och mot Umedalen på bortais på en knappt spelbar plan.
De ska ner till Hälsingland ännu en sväng kommande helg.
Till staden dit resenärerna i ”På Spåret” nyligen fick besöka.
Söderhamn.
Dubbla möten.
Hemma och borta.
Och när januari tar sina sista flämtande andetag får vi äntligen se laget igen.
Vi träffas åter på drivorna för att se laget från björkarnas stad, Umedalen IF.

Div3-laget har även de fallit mot Umedalen men även besegrat Östersund i dubbla möten.
Värt att nämna från mötena i Jämtland att söndagens match dömdes av en femtonårig kille som ser en framtid inom domarskrået.
Han klarades uppgiften med glans.
Sånt är roligare än några siffror på en resultattavla.
Det behövs alltid nya domare.
Även om det nu står många, många av dem runt isarna.
Vadå?
Jag?
Div3-laget ser vi också i januaris sista stund mot Umedalen.
Se till att vara på tårna gott folk, två matcher samma dag.

Apropå Söderhamn i ”På Spåret”.
På tio poäng nämndes nåt om ”Faxe”.
Då högg min bandyhjärna till.
Faxe.
Faxevallen.
Söderhamn.
Man lär sig viktiga saker genom bandyn.

I den stora lilla bandyvärlden vinner Sverige VM-guld i de tusen sjöarnas land.
Både herrarna och damerna.
Och alla är glada.
Mediernas kommentarstrådar fylls med hylln….hån, spott och spe.
Jag blir faktiskt lite illa berörd hur folk beter sig där de sitter vid sina tangentbord runt om i landet.
Riddarna vid tangentborden.
Man får, givetvis, tycka vad man vill om vår sport och om det VM som kanske är lite förutsägbart men att förlöjliga och bara inrikta sig på hånfulla ord är så lågt att jag tappar andan.
”Lägg ner skiten”
”Parodisport”
”Papiljott hockey” Ja, det var särskrivet.
”Vem f*n orkar bry sig?”
”Lägg ner denna löjliga marginalsport”

Ja, Sverige är överlägset.
Men ett guld är ett guld.
När Armand Duplantis, lika överlägset och förutsägbart, vinner en tävling står folket på led för att hylla.
Det sämsta med detta bandy-VM var dock att ”tv-sändningarna” låg bakom betalvägg på Aftonbladet och därmed gick om intet för den stora massan.
DET kan vi klaga på istället.

Tack för allt i landslaget Christoffer Edlund!
Denne magiker på bandyisen tillhörde moderklubben Vetlanda BK då han debuterade i landslaget den artonde januari 2009.
I VM-premiären mot Finland i Västerås visade han klass direkt med två mål.
I söndags gjorde han fem mål i sin sista landskamp.
En sista match som Sverige vann med 9-1 mot just Finland och Edlund fick sitt sjätte VM-guld.
Sjutton år efter debuten.

Å andra sidan ska man aldrig läsa kommentarer på händelser i sportens värld.
Det är en bedrövlig läsning.

^{Vill man se mål ska man se denne småländske magiker}

SÄTTER BANDET i minnenas bandspelare och spolar tillbaka.
Tillbaka till denna vecka 1996.
Trettio år har gått.
Kalix/Nyborg vann mot Nässjö i det som då hette Allsvenskan och var den nedre halvan av den tudelade grundserien.
Den övre hette Elitserien.

816 bandyintresserade kalixbor på arenan som då, kort och gott, hette Kalix IP såg smålänningarna gå ifrån till 3-1 innan kaffe serverades.
Molokna miner.
Det dröjde fram till minut sjuttiotvå innan allt hände, och vände.
6-4 till de rödvita och de tidigare molokna minerna lämnades kvar i snöhögarna runt IP.


Kalix IP.
Det fantasifyllda namnet fick arenan då den stod färdig hösten 1993.
Konstfruset saknades och av alla namnförslag som kom in vann Kalix IP.
Kanske inte det sexigaste av dem alla.
Men ett bra namn.
Sen blev det sponsornamn.
Av en sponsor som inte längre är en sponsor så vad arenan heter vet ingen.

^{Vad än den månde heta så är den en plats där vi träffas och trivs}

Sätter åter in bandet och trycker ”rewind”
Backar långt, till januari 1934 och ser att en ny förening har sett dagen ljus i dagarna.
I Lidköping-vid-Vänern.
Villa BK.
En förening som får sitt klubbnamn efter Villa Giacomina som låg i närheten av klubbhuset.
1988 lade man till Lidköping i namnet och går nu under namnet Villa/Lidköping BK.

Spolar fram några år.
Samma dag som Janis Joplin föds.
19 januari 1943.
På Ericssons konditori i Ljusdal bildas Ljusdal BK.
Föreningen som idag har en av landets finaste bandyarenor.
Ljusdal IP med sin historia och sin hängande belysning.

^{Vi har inte hängande belysning på vår arena men vi har belysning under bron}

Ytterligare några år framåt i svartvit tid.
Den 24 januari det så berömda året 1960 vann Nyborgs SK hemma mot rivalen från stan, IFK Kalix.
250 personer höll andan samtidigt av spänning i slutminuterna men hemmalaget höll undan och målet i minut sjuttionio som betydde 3-2 höll tiden ut trots att gästerna stod för spel och målchanser.
Nisse Andersson i hemmaburen storspelade och hade en stor del i vinsten.
Tord Johansson, Olle Lundbäck och Rolf Persson gladde hemmapubliken med varsitt må medan Sture Kallin gladde IFK:s tillresta supportrar med två mål.

Denna vecka förra säsongen föll vårat herrlag på klassisk mark bortom vår kommungräns.
5-4 i baken mot Tranås på den arena vi minns med ett stort leende.
Det var där Kalix/Nyborg BK i mars 1993 löste ut sina biljetter till nästkommande vinters stora bal på slottet.
Allsvensk dans i fart och fläkt.

Våra damer föll stort hemma mot Söråker.
1-8.
Slutar senare på en fin femte plats då serien räknas ihop.
Tyvärr, är inte detta underbara lag igång denna vinter.
Jag tvår mina BuryFen-påpälsade händer och hoppas på nästa säsong.
Det är alltid lika kul att se detta lag.
Sprid de orden runt vårt lilla samhälle.

Jag reser mig upp och börjar traska mot utgången.
En stilla stund i bandyns tecken är över.
När jag startar Opel sjunger Lloyd Cole ”Like lovers do”.
En fin liten sång.

Väl hemma ser jag min gympa-lärare från högstadiet ta sig förbi vårt hus med kraftfull fart med sparken.
In Sweden we call it a kick.
Jag kollar hans ålder.
Han är alltså tjugo år äldre än jag.
Han var alltså i början av de trettio då han lärde oss allt från bollsport till hoppa bock.
En fantastiskt bra lärare.
Och jag tyckte han var gammal.

// Sargis

^{Ibland är det vackert med vinter}

Året är 2025.
ETT ÅR SOM BÖRJADE en onsdag mitt i veckan.
Ett år som började som började då Johan Rabaeus läste sista raden ur ”Nyårsklockan” och fyrverkerier gick i luften.
Ett år som slutar då Helena Bergström läste samma sista rad ur samma dikt och, om än inte samma, så i alla fall likadana fyrverkerier gick i luften.
Och däremellan kommer fastan.

^{Rabaeus inleder 2025}

Hur var då detta år?
Detta 2025.
Detta år då ”Pelle” Fosshaug och ”Micke” Forsell fyllde sextio.
Johan Sixtensson femtio, David Pizzoni och Joel Othén fyrtio.
Detta år då Birgitte Bardot och den norske skidlegendaren Magne Myrmo lämnade oss.

2025 var också ett år då jag för första gången på många år unnade mig en ask ”Paradis”.
Det skulle jag inte ha gjort.
Vad är det för klåpare som satt händerna i den, tidigare, så goda chokladen?
Tack ”Paradis” för den tid som varit, vi lär inte mötas igen.

På mitt ”Wrapped” på Spotify toppade bodensaren Tommy Johansson och hans band Majestica både som mest spelade album och mest spelade låt.
Såväl låt som album heter ”Power train”
Jag och frun skulle åka till Boden för att se honom i en kyrkokonsert strax innan jul.
Vädret och väglaget ville annorlunda.
Vi stannade hemma.

^{Toppar mitt Spotify}

Sportnotiser
Mjällby vann Allsvenskan i fotboll, vilket kan vara det roligaste som hänt i den serien sedan Åtvidaberg FF:s dagar.
Luleå vann hockeyguldet och hela Norrbotten gick bananer.

Ännu roligare var Boden Handbolls återkomst till festvåningen.
En våning där damerna från garnisonsstaden med en badanläggning som heter Nordpoolen med bravur visar att de hör hemma i.

Fenomenet Armand Duplantis hoppar högt med en pinne.
Sex meter trettio är obegripligt högt.
Fullständigt obegripligt.
Vid vår stavhoppsanläggning bakom sommarstugan nådde vi inte lika högt med vår tallegren till stav.
Inte ens nära.

Bandyn då.
Villa/Lidköping BK vann guld på herrsidan.
Västerås SK vann guld på damsidan.

För hundra år sedan, 1925, vann IK Göta herrarnas guld medan det inte fanns någon serie för damerna i den tiden.

Ljusdal BK fick lämna ifrån sig fracken och cylinderhatten och lämna den fiina våningen medan IF Boltic fick gå till skräddaren och prova ut den eftertraktade klädseln.
Fint ska det vara på toppen.

DEN NYLIGEN PASSERADE ANNANDAGEN är för oss bandyvänner en riktig högtidsdag.
Vi lämnar det dignande julbordet för att under någon timme träffa andra härliga bandyvänner över en kokt med bröd och en rykande kopp kaffe.
Och denna nyligen passerade högtidsdag blev en publiksuccé av sällan skådat slag.
På Zinkensdamm vid Ringvägen i södra Stockholm en succé av aldrig skådat slag.
Närmare sjutusen femhundra personer på plats såg de grönvita hemmafavoriterna vinna mot gästerna från Uppsala med uddamålet.
Just idag är jag stark….

I Smedjebacken såg sexhundra femtiosju personer matchen IK Heros – Grängesberg BK i div3 Nord Södra.
Sexhundra.
Femtiosju.
Div3.
Årets wow.
Utan konkurrens.

^{IK Heros – Grängesberg
Bild: Maja Alander, Ludvika Tidning}

MEN ÄVEN MÅNGA andra arenor hade ringlande köer vid vändkorsen.
En fantastisk dag för vår sport.
Jag känner en stor glädje över den.
Och även en liten gnutta känsla av ”hah-där-fick-ni-alla-dödgrävare”
I Kalix hade vi ingen match i år heller, men isen på vår arena var fylld av folk på skridskor.
Det var också en fin syn.
Jag försökte räkna dem alla men gav upp då ingen hade vett att stå stilla.

I ÅR FÖRSÖKER man också med elitseriebandy på Nyårsafton.
Ring klocka ring
Nyårsbandy har man spelat på Ekvallen i Gustavsberg sedan folket bodde i hyddor och bandyklubborna gjordes bordi björkarna på fjär´n.
En fin tradition.
Dock icke detta år då de säkerhetsansvariga runt evenemanget sagt stopp efter lite tråkiga händelser förra gången.
För övrigt ligger Ekvallens idrottsanläggning på den plats där en gång sjön Putten låg.
Då ställer man ju sig frågan varför inte anläggningen fick heta just Putten.
Ekvallen.
Putten IP.

På denna afton år 1961 inleddes div2 Norra med det glödheta derbyt mellan hemmalaget, tillika nykomlingen i serien, Nyborgs SK och rivalerna från andra sidan Kalix älv, Karlsborg IK.
NSK rivstartade och hade 2-0 redan efter tretton minuter.
KIK jagade ikapp och kunde avgöra i minut åttiofyra.
Det blev ett tyst och stilla nyårsfirande i Nyborg.
Det blev ett glatt och sprudlande firande i orten vid pappersbruket.

Även i staden vid gränsen, där man alltid har dubbelt firande, blev det en lite bättre afton den aftonen då bandylaget vann på bortaplan mot Boliden.

Att man firar dubbelt där beror på ”tidsskillnaden” mellan de två städerna vid gränsen som bara skiljs åt av en timme i tid.

^{Där dåtid, nutid och framtid möts}

Boliden i bandy?
Föreningen lade ner bandy 1962 för att satsa på den där sporten med för hög sarg och för platt boll.
Men de har ett meriterande guld att visa upp.
Från 1954.
Det året vann Boliden ”Norrländska Elitserien”.
En serie som spelades fram till 1958 då man släppte på det s.k ”Norrlandsförbudet”, vilket innebar att inga lag från övre Norrland fick delta i det svenska seriesystemet.
”Norrlandsförbudet”……..jaja..

Tillbaka till det år vi nu lämnar.
Bandy på Nyårsafton var det.
Klockan 13:15.
Jag hoppas verkligen det blir en ny tradition.
Men varför bara tre matcher?
Varför inte full omgång?

^{Dags för avslag}

Kalix Bandy.
Ett händelserikt år för föreningen i mitt hjärta.
Ett år då Kalix Bandy efter trettiofem år förpassades ut på bakgården.
En bakgård där livet är tufft men fyllt av kamratskap.
Tillsammans hjälps vi åt för att tillvaron ska bli så bra det bara går trots motgångar och små plånböcker.
Tillsammans står vi starka mot de krafter som vill rasera vår bakgård och ersätta med lyx och skryt.
Vi trivs rätt bra här.

Men vi tar det från början.
En början som började på bortaplan under trettonhelgen för föreningens bägge representationslag.
En poäng på Lugnet för herrarna där ”Jonte” Wikström på egen hand såg till att en pinne kom med hem.
3-3 och mannen från Pålänge gjorde alla tre röda mål.
Damerna föll med 4-2 borta mot Umedalen.
Första röda målskytten för året blev Ester Granström i den femtionde minuten.

Helgen efter kom Djurgården på besök till Kalix.
Och så även fyra glada supportrar.
En kvartett jag hämtade på järnvägsstationen i Boden dit de till slut ankom efter sedvanliga problem med transportmedlet på räls.
De fick ett bistert mottagande.
Åtminstone av kung Bore.
Vid stationen i staden där solen aldrig sägs le visade den digitala termometern vid entrén på -25.
Försäljningen av solskyddskrämer stod stilla.
Hur ska dessa herrar klara av bister norrbottnisk kyla? tänkte jag fylld av fördomar.
De var glada som spelmän att äntligen få uppleva detta.
Kylan gav med sig en smula och vid matchstart i Kalix var det ”bara” minus sexton.
Det blev en extra kalsong.
En från Bury Fen.
”Ståplats”.
Järnkaminerna vann matchen med 3-0 och gick därmed vidare till Allsvenskan Övre.
Kalix var sedan länge klara för den nedre delen.
Han som kan bära med sig titeln som 2025 års förste målskytt på bandyarenan i Kalix är DIF:s Arvid Kjellberg.
En titel att skryta för sina arvingar.

Första hemmamatchen 2025 för våra damer gick av stapeln mot Söråker.
Svidande 1-8 på tavlan efter nittiotre minuter.
Årets första hemmamål på vår arena gör Thilde Nilsson då hon i minut tio kvitterar till 1-1.
Sen var dagen den dagen över.

Herrlagets första mål på hemmais görs av tremålsskytten mot Falun, Jonathan ”Jonte” Wikström, i uddamålsförlusten mot Lidköping AIK.

^{De kommo från Lidköping och tog med sig två poäng}

Februari är mörk.
Trots att solen är uppe åtta och en halv timme nu jämfört med dagen för vintersolståndet då den drar sig undan efter tre timmar av blekt sken.
I början av denna månad kliver en man in i en komvuxskola i Örebro och utför ett dåd bortom all begriplighet.
Han skjuter tio personer till döds innan han tar sitt eget liv.
Ett lock av sorg lägger sig över landet.
Jag ryser av obehag än idag när jag tänker på de fasansfulla scener som måste utspelats inne i skolans lokaler.

BANDYN KÄNNS lite trivial då, men samtidigt en stund att få träffas, prata och stänga ute den galna tiden.
För Kalix herrars del kommer två raka vinster mycket lägligt och risken för att hamna på den nesliga sistaplatsen som innebär degradering undanröjs.
Men kvalplatsen går inte undvika så det är bara att göra sig redo för ännu ett kval.
Börjar bli en nervpåfrestande tradition.
Framåt senvintern spelar Kalix Bandy kval.
Lika säkert som Kalle Anka på julafton.

Damerna avslutar sin vinter och hamnar på en fin femte plats i Allsvenskan Dam Norra.
Söråker vinner den serien och är därmed klara för Elitserien.
Det tar inte lång tid förrän det kommer ett besked som det ryktats om.
Söråkers IF tackar nej till platsen.
Ett tråkigt besked som väcker funderingar.
Att klättra i seriens pyramid var ju förr en stor och glädjefylld stund i en förenings verksamhet, särskilt om man, som i detta fallet, tagit sig ända upp till högsta serien.
Kling och klang och jubel i busken.
Idag är det många gånger att klubbar väljer att inte ta steget.
Eller tacka nej om frågan att ta över ett avhoppat lags plats.
Det väcker frågor.

Vad som skulle hända i vår förening hade vi ingen aning om där vi nu stod redo inför stundande kval.
Att damerna var klar inför ännu en säsong i Allsvenskan var väldigt glädjande.
Ett härligt lag med fin bandy.
Och nu skulle alltså herrarna reda ut den härva den gånga säsongen varit.
Via kvalspel hanka sig kvar i den bästa av alla Allsvenskor.

DET HAR VARIT en säsong med tunga skador på de bärande bjälkarna i lagbygget.
En säsong där den tunna truppen fått hyra in gästarbetare från andra byggen.
En säsong där gamla hjältar fått dra på sig matchtröjan igen och i samma stund blivit nya hjältar.
Tack vare dessa spelare från andra klubbar och våra egna som egentligen lagt ner sin karriär men nu ställt upp i lagets svåra tid klarade med näppe och nöd.
Det hela började på hemmaplan mot Västanfors.
Frågan vi alla funderar på är hur många gånger i alla dessa kval vi ställts mot detta ”Fläkten”.
Inget kval utan fläkt.
När vi slutat funderat och insett att fingrarna inte räcker till är matchen slut och våra rödvita hemmaspelare har vunnit med 6-3.
Men glädjen skulle grumlas en smula.
Emil Stock blir efter matchen anmäld för en situation där en motståndare blev otäckt liggande på isen och fick märkbart påverkad hjälpas av och föras till sjukhus.
Tack och lov kunde VIF:s Elias Gustafsson åka hem med laget, i den vita bussen med Degerfors IF:s klubbmärke i stort tryck, senare under kvällen men tvingades vila nästkommande match.
Och nu startar en soppa av sällan skådat slag.

^{Man måste åka fint då man ska till Kalix}

Anmälan på Emil Stock går i sedvanlig ordning till en grupp som kallas ”Situationsgruppen” där beslut skall fattas och sedan skickas vidare till Regel- och Domarkommittén (RDK) för att fastställa beslutet.
Situationsgruppen tycker att händelsen ute på isen inte bör belasta varken unge herr Stock eller Kalix Bandy med några rättsliga påföljder.
RDK som vanligtvis följer SG:s dom slår nu näven i bordet och tycker att denna grupp måste veta hut.
Man river upp deras beslut och utfäster ett straff på två matchers avstängning för Stock.
Medlemmarna i SG blir rosenrasande och ställer sig upp i enad front och tackar för sig, lämnar sina stolar och några äppelskrutt bakom sig och avgår med omedelbar verkan.
Men faktum kvarstår.
Kalix, med tunn och bräcklig trupp, brandskattas på ytterligare en spelare i två av de tre matcherna som återstår i kvalet.
Olyckligt.
Men huvudsaken är att den unge VIF-spelaren inte blev värre skadad.
Det var obehagligt att se honom bäras ut.

Dagen efter vinner Kalix mot Unik med knappa 2-1 och det ljusnar i horisonten.
När sedan detta Unik, på hemmaplan, besegrar Västanfors blir det ännu lite ljusare.
Två matcher kvar.
En poäng behövs.
För säkerhets skull tar man två.
Man vinner även andra set mot ”Fläkten” med siffrorna 6-3 och saken är biff, potatis och löksås.
Även en liten skopa lingonsylt.
I matchen på arenan med den tjusiga entrén gör, från Gripen, inlånade Oskar Westerberg två mål och får idag räknas till en av de riddare som med rödvit cape kom inridande och hjälpte det utsatta Kalix Bandy att fortsatt hålla till i den vackra Allsvenskan.

Jag andades ut.
Ännu en jobbig vinter i bandyns tecken var över.
Men någonstans långt inom mig gnagde en olustig känsla.
Jag kunde inte riktigt släppa tanken om att mitt lag har en tunn och bräcklig trupp, att laget är oerhört sårbart vid skador och skavanker.
Förvisso var denna säsong utöver det vanliga i den kategorin och med fullt lag är jag bergsäker på att det där kvalet hade undvikits.
Helt övertygad.
Men känslan i mina inre vrår var ändå inte av sorten jag ville att den skulle vara efter avklarat kontrakt.

^{Aah, en pust av lättnad}

Våren kom.
Skoterföret försvann innan det kom.
Trast och svan i luften och ute i skogarna gäspade björnen nyvaket.
Det är sjuttio år sedan de tjugosex första svenskarna flög i motsatt riktning som trasten och svanen då de åkte iväg till Mallorca på den första charterresan som arrangerats i vårt land.
Christer Ulfbåge fyller åttiotre.
Tomas Von Brömssen fyller åttiotvå.
Svenska folket badade bara bastu.
Och uppe i klubbrummet vid bandyarenan i Kalix sitter en sammanbiten skara.

Stämningen är dyster.
Blickarna är tomma.
Kassakistan likaså.
Den krassa sanningen är brutal.
Det oundvikliga beslutet måste tas.
Ingen, ingen, vill ta det.
Kalix Bandy kan inte riskera sin tillvaro med ännu en säsong i Allsvenskan.
Särskilt nu när, det inte på alla håll omtyckta, beslutet att bygga om serien och istället för gångna säsongens upplägg med enkelserie och sedan uppdelat nu ska ersättas med en rak dubbelserie.
Vilket innebär några fler resor.
Och varje resa är dyr.
Pengar ska ut.
Pengar som inte alltid är så lätt att ta in.
Så beslutet var definitivt inte lätt men rätt.

^{Om jag hade pengar…..}

DÅ SKULLE det bara bestämmas var man skulle placera Kalix kommande säsong.
Alla hoppades på div1.
Sen blev allt tyst.
Tystnad räknas när omgivande ljud inte överstiger 20-30 decibel.
I denna fråga var ljudnivån noll.
Hade en liten fluga flugit in hade vi hört dess vingslag som hammarslag mot plåtvägg.

Och upp i toppen av svensk bandy stormade det så den storm som hade namnet Johannes och drabbade oss nyligen hade framstått som en sländas andetag.
Allting började med avsättning av generalsekreteraren under dolda premisser.
Och sedan fortsatte kaoset via årsmötet där alla i den tidigare styrelsen sade upp sig .
Ingen visste nåt.
Alla visste allt.
Och däremellan låg en liten förfrågan från Kalix Bandy.
Var hamnar vi?
Tystnaden lade sig åter.
Ärendet om föreningen i norr föll mellan stolar, under soffan och längst in i de dammiga vrårna.
Och helt enkelt glömdes bort.

Jag tröttnade och slogs av en mörk tanke.
– Jag ger *pip* i allt.

SAMTIDIGT som denna fars utspelar sig drabbas vår förening av ett inbrott i herrlagets omklädningsrum.
I midsommartid då svenska folket äter sill och hoppar omkring som små grodor runt en lövad stång ägnar sig onda krafter åt att tömma allt som är löst i omklädningsrummet.
Ibland saknar man ord.

Men hur konstigt det än må låta så under de nästkommande veckorna återfick jag tron på bandyn.
Trots att kaoset på förbundsnivå inte ville lugna sig.
Men min tro återkom då bandyvänner och föreningar runt om i vår kommun och runt om i alla de övriga kommunerna skänkte pengar i en aldrig sinande ström till Kalix för att visa medkänsla.
Jag blir varm inombords då jag tänker tillbaka på den tiden då flödet i min FB-grupp ”Sargvakten” fylldes till brädden av kommentarer från generösa givare.

Vi fick en underbar sommar då Storön, Frevisören, Bjumisträsk, Nordanskär, Gräddmanhällan och varenda litet vattenhål fylldes av badsugna, genomsvettiga kalixbor.
En sommar fylld av värme.
Solen sken ikapp med frånvaron av beslut om Kalix Bandys framtida äventyr.

^{Isi Bjumis}

Samtidigt började vi höra tunga rykten om vårt eminenta damlag.
”Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.”

Vi har inte tillräckligt med spelare!
Vi kan inte ställa upp i Allsvenskan!

Jahaja, det var det det.
Tack för alla år Kalix Bandy.
Inget herrlag, vad vi vet.
Inget damlag.
Vad blir det med allt?
Och eftersom ingen visste så var ju inte vår kommun särskilt sugna på att sätta igång arbetet med spolning av isen.
De spelare som fanns kvar fick gnugga inne i ishallen.
Hur länge orkar de med den tillvaron?

Det hann gå långt in på hösten innan allt föll på plats.
Långt. In. På. Hösten.
Runt om i landet spelades matcher men här visste ingen något.
Tills nu.
Och det blev ju rätt bra.
Till och med mycket bra.

Ett unikt samarbete över landsgränsen till öst gjorde det möjligt för de damer som var kvar och inte annat ville än att fortsätta med bandy att få den möjligheten.
Ett samarbete med två finska föreningar och spel i finska ligan.
Ett bevis på att allt går att lösa med vilja, genuint intresse och en sjuhelsikes drivkraft.

HERRLAGET, där nu många av de etablerade aviserat att de slutar, kommer nu att bli de unga som under två år knappt spelat en match utan bara fått ägna sig åt träning.
Unga och väldigt sugna på matchspel.
De som senaste vintern kallades P16.
En synnerligen träningsvillig trupp som fortsätter att växa.
En härlig samling unga killar som ger allt för den sport de älskar.
En trupp att vara stolt över
Nu får de, tillsammans med några från den gamla truppen, chansen i div2 och div3.

Och de har inlett denna säsong på ett mycket bra sätt.
Det är kul att komma till arenan och se parkeringen där spelarnas bilar står, där nu bilar ersatts av epor av olika sorter och kulörter.
Och att sen se dem spela är verkligen en fröjd för ögat.
Måhända är de fortfarande lite unga i sitt kunnande men jösses vilken vilja och energi de visar upp på matcherna.
Det här kommer bli bra.
Mycket bra.
Hatten av killar, och även till de tjejer som spelat med div3-laget!

^{Hatten av}

Och första helgen på 2026 får vi dessutom se våra damer i sitt nya lag.
Tre matcher, två med det nya svenskfinska laget.
Blir mycket kul att se.

Så trots alla motgångar under sommaren och hösten så blev det ännu en bandyvinter.
En riktigt fin.

Å andra sidan.
Kan en vinter MED bandy bli en dålig vinter?
Knappast.

^{Det är rätt fint med bandy}

Heja bandy!

GOTT NYTT ÅR!
Och som vanligt hoppar vi över diverse fyrverkerier och kanske skänker de pengarna till nåt välgörande ändamål.
Kanske till föreningen i ert hjärta.

// Sargis







 













 

SOMMARENS sista eko klingar ut.
Skrake, trast och fink samlas i stora gäng för att få grupprabatt i sin resa med Sun Trip mot sol och värme.
Vågorna utanför Skagsudden lägger sig till ro och fryser till is.
I stugorna brinner elden i kaminen och långkalsongerna plockas varsamt fram ur garderoben.
Det börjar närma sig.
Avslag i världens vackraste sport.
Bandy.

Att stå där under miljoner stjärnor och tusentals watt eller vid en nyspolad is en solig söndag i vårvintern när domaren blåser igång en match ger oss bandyvänner en stund att förlora oss själva i stundens magi.
Bara stå där och glömma maktgalna män i öst, väst och allt oftare där mittemellan.
Glömma en allt mer hjärnblödningsframkallande tv-program, vardagens räkningar och påslakan utan hål i hörnen.
Stänga ute alla bekymmer.
Bara fullt fokus mot isen händelser.
Att följa spelets mönster, se rörelsemönstren bölja som en kväll på ”Stampen” i Gamla Stan och höra ljud av snabba skridskoskär, klubbladets rena träff på bollen, jublet över en hörna i krysset och en äkta bandyapplåd renar våra dystra tankar
Att i paus ta en kopp kaffe och en kaka och diskutera händelserna vi sett eller få en historia om tider som flytt, om minnen.
Minnen om lyckliga slut i kvalmatcher, om alla spelare vi sett, om ”Kalles” genomåkningar, om Tytti Segermans enhandsräddning på en straff i en match mot Skutskär vi såg med solglasögon och uppknäppt jacka en marsdag 2017, om en snedträff i en match för tjugo år sedan eller Ljusdals småknattar som besökte oss för en härlig bandyhelg 2022 bara för att visa övriga landet att ingen resa är för lång.
Någon drar historien om en av kommunens bandyspelare som i en annan tid tackade nej till ett anbud från klubb bortom Siknäs-korsningen med motivationen att han då skulle missa höstfisket i Rånö-fjärden.
Guldkorn.

Vi löser även första halvleks knutar.
Vad har gått fel?
Vad har gått rätt?
Ska man ta sig en påtår?
Inga knutar är olösliga för experterna vid bordet.

Kaffet kallnar, bara smulor återstår av fikabrödet och tårna har tinat fram.
Orden från allas munnar svävar ut och iväg bortåt ”Flygfältet”
En högljudd signal från domarens pipa förkunnar att det är dags.
Vi tar på oss luva och handskar och traskar tillsammans med små rökmoln ur våra munnar till den plats vid arenan där vi alltid stått.
Vi har stått där i trettiotvå säsonger tidigare, vi kommer stå där många säsonger till.
Gud nåde den som byter plats.

Dags för matchens sista fyrtiofem minuter.
Fyrtiofem minuter där nya minnen skapas.
Minnen vi kommer prata om i framtidens kaffepauser.

Passion, oavsett division.

// Sargis

Låt bollen rulla, det är hög tid

Jag sitter i min favoritfåtölj och bläddrar i ett nummer av den gamla legendariska tidningen Rekordmagasinet.
På sista sidan i den tidningen var det alltid ett stiligt foto på nåt lag i ropet.
I numret i min hand (nr 11 av den fina årgången 1960) står ett lag i toppeluvor och mörkblåa tröjor befriade från reklam.
På vänster bröst lyser en stjärna, det är natthimlens starkaste stjärna.
Sirius.
Som tredje man i nedre raden syns en man med grå tröja och keps.
De syns oftast där på lagbilder.
Målvakterna.
I detta fall heter han Sigvard ”Sigge” Parling.
En då trettioårig herre som två år tidigare var han vänsterhalv i det svenska landslag som tog VM-silver.
I fotboll.
En sport där han tidigare inkasserat två SM-guld och tre brons med Djurgården.
I DIF fick han smeknamnet ”Järnkaminen” vilket senare resulterade att hela föreningen kom att kallas just ”Järnkaminerna”.
1961 fick han även en silvermedalj i bandyns VM och en i guld då hans Sirius besegrade Edsbyn i SM-finalen på Stockholms Stadion.
Och minsann hade inte karln också en landskamp i hockey, en match mot Japan 1953.
En meriterad man som lämnade oss 2016, 86 år ung.

Men att mina ögon fastnade på den där kepsprydde mannen i grått beror på min fascination på just målvakter.
I alla sporter där målvakter behövs.
Dessa ensamma och utsatta figurer som aldrig har råd med ett misstag.
En utespelare kan göra misstag utan tråkiga resultat, det kan aldrig en målvakt göra.
Folkets domar är hårda.

Jag tänkte därför skriva dessa rader om några ur den långa rad av hjältar mellan stolparna.
Om målvakter i bandyns tjänst.
De som står där och försöker hindra bollar som kommer i upp mot tvåhundra kilometer i timmen i sin färd mot nätet.

Idag väl skyddade med handskar stora som locket på Sjöbloms dass, benskydd större än mina garageportar, diverse andra skydd runt kroppen och givetvis skydd för ansiktet.
Igår med keps, tunna fingerhandskar, benskydd stora som en hoprullad sportbilaga av dagstidningen och vid soligt väder gnuggades sot under ögonen.
Det gör ingen idag.

^{NSK:s legendariske målis Nisse Andersson med sot under ögonen}

I ett annat nummer i min samling (samling och samling men sex, sju nummer i alla fall) av Rekordmagasinet syns en annan målvakt.
Detta nummer är från 1963.
Också denne målis i keps.
Yngve ”Yppe” Palmqvist.
På bilden i Hammarby.
Den ende svenske målis med ett OS-guld i bandy.
Ett guld di svenske tog då bandyn var med som uppvisningssport under vinter-os 1952 i Oslo.
”Yppe” som föddes i Söderhamn 1929 och gjorde A-lagsdebut med sitt Broberg 1949.
Flyttade till Bollnäs året efter och var med och tog klubbens första SM-guld 1951.
Det andra (och senaste guldet hälsingarna tagit) vanns 1956 men då hade Palmqvist flyttat till Söders höjder och
En gång under hans karriär var han i Haparanda, ett besök som slutade hos tandläkaren då en målsugen motståndare sköt honom rätt i garnityret.
Tandläkaren log, det gjorde inte Palmqvist under en tid.
Det skulle dröja länge än innan ansiktsskydd blev en del av målisens utrustning

Tunna handskar var det.
Härnösand AIK besökte alltid någon av min kommuns bandyplaner i den tid Abba snurrade i radion och i den tjocka tv:n med två kanaler sändes ”Sportspegeln” på söndagar kl 20:30 med Arne, Bosse eller Lars-Gunnar som programledare i sina röda kavajer.
Med sig i bussen över Sandöbron hade de rödklädda herrarna från Ångermanland en figur de kallade ”Kryddan”, en målman av god klass.
Han hade en ritual som gör att jag minns honom.
När domare Resin, Blombäck eller Morin blåste straffslag för NSK, IFK eller KBK tog denne målis av sig de tunna handskarna, lade dom i bollkorgen och väste till den stackars nervöse straffskytten att försöka.
Sjutton minusgrader, dåtidens bollar och en frustande skytt.
Då är inte tunna handskar mycket till skydd så det är lika bra att ta av dem.

Om vi backar tideräkningen till det år den, idag 2025, ännu aktive Willie Nelson föds i Abbot, Texas.
1933.
Svenska Dagbladets bragdmedalj ska, under pompa och ståt, delas ut för åttonde gången.
Instiftades 1925 och gavs då till häcklöparen Sten ”Sten-Pelle” Pettersson som året innan tog brons på 110 meter häck vid OS i Paris.
Det är nog många som lyfter på ögonen då juryns besked för 1933 års pristagare basuneras ut på sociala medier.
En trettiofemårig bandymålvakt från Uppsala.
Hans klubbadress var IFK Uppsala och tidigare under året hade han och hans kompanjoner vunnit lagets tolfte SM-guld efter att ha besegrat de värmländska pôjkera i IK Göta med stora 11-1.
Det guldet blev hans sjunde på nio finaler.
Sitt första fick han som sextonåring 1915.
Och under hela sin karriär behöll han sin hemstickade tröja, den fick under inga omständigheter tvättas under pågående säsong.
En gång tyckte hans fru att den såg förskräcklig ut så hon tvättade den utan hans vetskap varpå han tvingades spela en match i en annan tröja.
Och givetvis.
Han blir skadad och missar en stundande landskamp.
Hon tvättade aldrig mer tröjan.
Idag har han en gata i Uppsala uppkallad efter sig.
Sleven Säfwenbergs väg.
Sven ”Sleven” Säfwenberg.

Under hela sitt yrkesliv arbetade han dessutom som fabrikör och utvecklade såväl bandyklubban som bollen.
En sann bandyälskare.

Den 2:e december 2025 delas den etthundrade bragdmedaljen ut.
Eftersom denne ”Sleven” var den förste och hittills den ende från bandyns värld som förärats en medalj så…..
Ta det som ett tips Bragdjuryn.

^{Med motiveringen  “För lysande ledarskap av IFK Uppsalas bandylag” får Säfwenberg ta emot SVD:s bragdmedalj 1933.}

En annan filur i buren är Bosse Nilsson från Skutskär.
En färgstark målman med många upptåg under matcherna, det finns härliga historier om bollar i fickan som han snabbt kastade ut om domaren inte hann uppmärksamma en boll i nätet och om en straff han, i en DM-final mot IK Huge, fångade med sin vita keps.
Och han missade aldrig ett tillfälle att med humor avväpna såväl motståndare som nitiska domare.
Föddes 1925 och spelade sin första SM-final med sitt Skutskär 1942.
En final man föll mot Västerås SK med uddamålet, 2-1.
Två senare, 1944, höll han nollan i finalen mot samma VSK och laget från bruksorten fick lyfta pokalen mot huvudstadens himlavalv.
En ihärdig tuberkulos gjorde sedan allt för att sätta stopp för Nilsson, farbror doktorn pekade viftade med fingret och sade med barsk stämma att bandyn inte var att tänka på.
Tiden går och sjukdomen ger med sig.
Nilsson börjar bli redo.
Han tar på sig sin keps, googlar fram telefonnumret till ledningen för Söderfors GoIF och erbjuder sin tjänst.
Mannen i andra änden av samtalet tackar ”ja” och en försiktig väg tillbaka är inledd.
Nästa trappsteg blir Sandviken AIK innan han, frisk och glad, återvänder till sitt Skutskär IF.
Och ett nytt guld.
1959.
Även denna gång besegras VSK, 2-1, och firandet under röken från massabruket visste inga gränser.
27420 åskådare på plats på Stockholms Stadion blev ett publikrekord för bandyfinalen på den arenan som höll sig hela vägen till 1966 då hela arrangemanget drog vidare till Studenternas en gång och vidare till Söderstadion.
Även 1964 var Nilsson och hans SIF i final men föll då mot Broberg efter omspel och året efteråt lät han meddela att karriären mellan stolparna var till ända.
Han sadlade om och blev domare.
I såväl bandy som fotboll.
I bandy dömde han finalerna 1968 och 1972 och i fotboll blev han utnämnd till ”Årets domare” vid två tillfällen.

^{En filur}

Lite framåt i tiden.
Vi drar oss västerut i landet.
Men håller oss kvar vid 1965.
Vi småknattar såg ”Familjen Flinta”, de långhåriga ungdomarna satt klistrade vid ”Drop in” och de mossiga jättegamla föräldrarna såg ”Hylands hörna”.
Och på skivtallriken snurrade Hep Stars ”Cadillac”, åtminstone hos de långhåriga.

Orten vi nu ska besöka ligger fyra mil norr om Filipstad vid sjön Lesjöns södra strand.
Lesjöfors.
En liten ort med knappa ettusen invånare och en OK-mack som revs 2014.
Men i maj 1965 föds där ett litet gossebarn som i framtiden kommer räknas till en av landets främste målvakter genom tiderna.
Mikael ”Micke” Forsell.
En greppsäker och smidig keeper med utsökta utkast.
Gjorde debut i ”Bandybaronernas” A-lag som femtonåring.
1982 blir ett bra bandyår för Värmland.
IF Boltic vinner sitt fjärde raka guld på herrsidan och sitt första på damsidan.
Den icke helt okände Bengt ”Pinnen” Ramström blir ”Årets Man” i svensk bandy och som ”Årets pojkspelare” blir den där unge målmannen Forsell i Lesjöfors IF.
”Årets Dam” blir dock en småländska från Grästorp Skol IF, Maria Karlsson, men det grumlar inte den värmländska glädjen.
Det blir en säsong till med moderklubben innan det är dags för den nu artonårige ynglingen att se sig om i bandysverige.
Nästa stopp Lidköping och en blåklädd förening som långt, långt senare ska bli en mycket framgångsrik förening.
Under tiden han representerar Villa blir han också uttagen i svenska landslaget, debuterar 1988 och gör sin etthundrationde och sista landskamp 1999.
På våren 1991 tackade han för sig och packade bilen för de tjugofyra milen upp till Karlstad och spel i Boltic som vid den tiden tagit åtta guld sedan 1979 men inget sedan 1988.
Det blev ett till med Forsell i buren.
1995.
Han har sagt i nån intervju att om han skulle få leva om ett år skulle han välja just 1995.
Det var ett ganska lycka år för honom med VM-guld, SM-guld, seger i Europacupen, seger i Word Cup, Årets Man, Nya Wermlands Tidnings guldmärke och som kronan över allt så byggde han hus.
Bragdguld?
Å nej, hejda er nu bandyn har ju fått det en gång.
Det fick Annika Sörenstam.
1997 blev Forsell utsedd till ”Världens bäste målvakt”
Som en av de sista i generationen med tunna skinnhandskar på händerna lade han karriären i malpåse efter säsongen 98/99.
Ett inhopp med Boltic borta mot Ljusdal året efter var just ett inhopp.
Och det tackade hans sargade fingrar för, en lång karriär med tunna handskar har gett ett stelopererat lillfinger och ett krokigt.

^{Forsell från Lesjöfors}

Vi håller oss kvar i Lesjöfors.
Vi hör Jussi Björling ta ton ”Ack Värmeland du sköna, du härliga land..” .
Pappa Sven var bejublad målman under ”Bandybaronernas” storhetstid, storebror Marcus valde att bli utespelare och senare i tiden skulle syrran få en son som efter en treårig sejour på Sjöaremossen med Frillesås våren 2024 valde att återvända till det sköna Värmeland.
Han heter Johannes Gustafsson och hans morbror heter……
Andreas Bergwall.
En fantastisk målis med en meritlista lång som Inlandsbanan.
Fem SM-guld.
Sju (7!) VM-guld.
Etthundra nittiofem (195!) landskamper.
I mina ögon den bäste målvakten vi haft i vår sport.
Född dagarna innan avspark i öppningsmatchen i fotbollens VM och knappa tre veckor innan ”Tio I Topp” vi ungdomars favoritprogram i radion plockades bort.
Juni 1974.
Hans långa karriär började i hemmaklubben Lesjöfors, fortsatte 1996 i Kungälv och har sedan tagit en lång och vindlande promenad genom svenska klubbar men även två sejourer med Borsjtj och blinier i ryska Dynamo Kazan innan han lade den egenproducerade ansiktsmasken på hyllan och gav sig på tränarrollen år 2022.

Februari 2018.
I hans sista match uppe i Kalix med sitt VSK snöade det i massor.
Hans grönvita utespelare dundrade in mål i samma mängd som snöflingorna och i paus sattes reservmålvakten Filip Mörkdal in i hetluften….snöfallet.
Efter några minuter in i andra rundan hade denne Mörkdal fått rädda två skott av hemmaspelare och Bergwall, som står hängande vid trappan till deras omklädningsrum, utbrister med ett stort flin – Fan, nu är han ju redan dubbelt så bra som jag, jag fick ju bara göra en räddning!
0-12 på tavlan vid slutsignal och snön fortsatte falla.
VSK föll sedan i kvartsfinalen mot Villa och Kalix Bandy föll ur Elitserien.

Den säsong som nu har tagit fart inleder han ännu en ny roll.
Han ska agera expertkommentator i Sportradion.
Ett synnerligen bra val.
Vi får hoppas att vi får ett ”Bandysportextra” som en fast punkt i radions tablå med sändningar på söndagar kl 13:15 och onsdagar 19:00.
Bandytider.

^{I en radio nära dig}

Tre andra målmän från förr som är värda en rad.
Nyss nämnda Villa/Lidköpings Göran ”Fiskarn” Johansson var en tidig idol för mig.
Likaså Katrineholms Tommy Axelsson.
Och även Per-Olof ”Poppen” Pettersson, landets mest meriterade bandyspelare från Halland.
Började sin bana i Torup BK (föreningen där alla, nästan i alla fall, heter Torhall) innan han via Sandviken och Tranås hamnade i IFK Motala 1981.
Med ett VM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons, ett SM-guld och två SM-silver på hyllan lade han ner karriären 1996 efter, förutom en säsong i Nässjö, representerat IFK i elva raka säsonger.
Baltzar von Platen nickar gillande från sin plats vid Göta Kanal.

Det var namn vi landbandyspelare på gatan i Kalix bara hört om i tv eller radio.
Den bandy de representerade kunde lika gärna spelas på månen.
Det hette då div1 och var avlägset och onåbart.
En dröm vi unga pratade om i matchen på gatans pauser.
Div1…tänk ändå.
Lagen i vår närhet hade försökt och skulle försöka igen men var aldrig riktigt nära.
Än.

Målvakter hemmavid.
Den första jag minns är Nyborgs Nisse Andersson, en målman från tiden utan skydd för näsa och hand.
Även Lars Nilsson, pappa till Kalix Bandys tränare Pär Nilsson, var i samma tid som Andersson.
Göte Rydberg i samma NSK, en mycket bra målis som med sina utkast mot snabbe Roland ”Kålle” Bergström satte mången motståndare i svårigheter.
Och till er ungdomar som inte var med så stod det i fet stil i regelboken att utkasten inte fick kastas över halva planen så det gällde att få studs på bollen innan mittlinjen.
Rydberg hade kunnat vara en god allsvensk målis i Kalix under de första åren då han i tiden bara var strax över trettio.

Kalix/Nyborg hade under åren i div1 Peter Kihlgren (då Johansson) men när den allsvenska platsen var i hamn värvades Anders Resin från Karlsborg.
En mycket lyckad värvning.
Resin var en lugn och stabil keeper som alltid levererade insatser av hög klass.

Efter Resin har många goda målisar dragit på sig en tröja med Kalix klubbmärke på bröstet.
De flesta sprungna ur egen brunn men även några utomsocknes.

Av de egenproducerde minns vi ju Björn Hellman.
En makalöst bra keeper, fullständigt orädd i sitt agerande och radade upp räddningar vi inte trodde fanns.
Jag hade inte höjt ögonbrynen (om jag haft några vill säga) om Hellman hade fått ett samtal av dåvarande förbundskapten.

En annan av de egna var Jonas ”Skorven” Persson,
En skorv som lämnade Kalix 2001 för att prova lyckan i Falun.
Det provet föll väl ut och Persson blev  masarna trogen i sju säsonger.
Efter karriären vid foten av hoppbackarna på Lugnet drog han vidare på nya äventyr, till Åsa-Nisses hemtrakter för spel med Vetlanda.
Jag tror också att denne Persson har ritat Kalix Bandys klubbmärke.
Tror, var ordet.

Den senaste säsongen var Joel Snäll magisk.
En av de bästa i Allsvenskan.
Han har nu flyttat till oljans, torskens och Vegard Ulvangs hemland.
Det där landet som Melvin ”Bobo” Slacke och Helmer Bryds Eminent Five Quartet sjöng om i en kärleksfull nidvisa skriven av Hasse o Tage.
Norge.

^{Här ska Joel Snäll vakta målbur}

Vi har haft otroligt bra målisar ur egen brunn genom de trettiofem år som passerat sedan Kalix/Nyborg BK kom till världen.
Ni kan sträcka på er alla.

En av de målvakter Kalix haft från markerna bortom Siknäskorsningen, Istermyrliden och Höga Kusten-bron fick mig att tvivla på mina egna ögon i somras.

I bakre soffan i en båt i Kalix skärgård.
Strax utanför Marahamn.
Mittemellan ”Lidfeldtsudden” och Erikssons på Fälesön.
Kalix Bandys gamle storskytt Jimmy Berglund satt vid ratten med en glatt vinkande figur bakom sig.
Abbe Bodin.
Denne mycket trevlige målis som fick vakta Saik:s bur i finalerna 2014 och 2015 och kammade då hem ett guld och ett silver gör nu, våren 2016, en för många experter en oväntad flytt.
Från ett lag på översta topp till ett lag som kanske inte riktigt är en finalkandidat, Kalix Bandy.
  – ”Palle” har haft stor inverkan i det här och gett mig otroligt mycket energi. Han har inte behövt övertala mig, det är det här jag vill göra. Som sagt, folk kanske undrar vad fan jag håller på med, men för mig känns det här skitbra, sade mannen från Grängesberg i en intervju med Bandypuls sedan övergången blev offentlig.
Och visst blev det ”skitbra”, Abbe Bodin var lysande under säsongen trots lagets tunga säsong.
Laget var uträknat, hånat och bespottat efter grundserien men reste sig mirakulöst i det negativa kvalet och klarade nytt kontrakt.
Mycket tack vare en storartad insats av Bodin.
Tyvärr blev det bara en säsong i Kalix, jag personligen hade gärna sett honom under lång tid framöver.
Och han har mer än en gång under senare år bedyrat att han trivdes alldeles förträffligt i klubben.

^{Abbe Bodin}

Två finska burväktare har vi i Kalix också fått glädjas över.
Kari Perkaus.
Kom från Karlsborg där hans utkast var ett ständigt hot för motståndet.
Hans precisa kast kunde träs genom ett nålsöga och hittade alltid fram till målkungen ”Slava” Arkhipkin.
Å andra sidan kunde denne ”Slava” ta ner en pingisboll med förbundna ögon och en hand bakom ryggen.
Perkaus stannade i fem säsonger i Kalix klubbfärger innan hemlandets tongångar lockade och OPS Uleåborg blev adressen.

Näste finländare var Pasi Hiekkanen som hösten 2007 kom med sin trunk längs E4 de sjuttiotre milen från Söderhamn.
2010 lämnade han oss för Torneå LRK.
Han kom tillbaka till Kalix 2012 men denna gång inte för att mota små bandybollar, denna gång var det som målvakt i IFK Kalix eminenta fotbollslag.
Det blev två somrar på Furuvallens konstgräs innan han tog ett steg österut och Assi IF.
2014 tog han SM-guld med Saik och debuterade med gröna Assi IF.
Ett händelserikt år för den store finländaren.
Året efteråt tackade han för sig i Assi och vände åter till de tusen sjöars land.

^{Hiekkanen i en annan sport}

Jag ägnade en stund åt funderingar över om Perkaus var den förste finländske målvakten i Kalix.
Utespelare har det ju vimlat av genom tiderna, men målisar?
Tack vare min kusin, som har spelat med IFK Kalix, fick jag svaret.
Esa Vaalamo.
Kom till IFK i början av neonfärgernas, axelvaddarnas och synthpopens årtionde, 80-talet.
Han hade Vastus i Kemi som senaste klubb men hade säsongen innan tagit ett sabbatsår från burvaktandet.
Han blev snabbt en omtyckt herre bland sina nya lagkamrater då han i yrkeslivet jobbade som försäljare åt Fazer och kunde se till att det alltid fanns tillgång till kakor och choklad i omklädningsrummet på Furuhedsplan.

Andra finska målvakter vi minns
Maalivahti.
Jag börjar genast nynna på Thore Callmars gamla världshit: ”Men då kommer han med mustaschen, han bugar och ber om en dans….”En stor man med en stor mustasch, Seppo Jolkkonen.
Gjorde sin debut i Vastus A-lag som femtonåring 1962 och har sedan samlat medaljer på hög.
Sju ligaguld mellan 1969 och 1977 (Vastus 69, 72, 73 och 74, OLS Uleåborg 75, 76, 77)
Ett VM-silver och fem VM-brons.
Ett guld i cupen i Ljusdal med sitt OLS.
Och jag tror nog att han har varit med om att vinna den största av alla cuper, Nock-cupen på Nyborgsvallen, men helt säker är jag icke och att det stora internet helt missat en sån sak är skamligt.
Jolkkonen avslutade sin framgångsrika spelarkarriär 1981 i Borgå och laget Sakta Farten.
Ett lag som Akilles startat som ett ”farmarlag” och som tog sig upp till högsta serien där de höll till under två säsonger (79/80 och 80/81).
Sakta Farten….så ska ett bandylag heta.
Vi hör supportrarna ropa ”Sakta farten, Sakta farten…”

^{Sakta Farten}

¤Pasi Inoranta.
Förste finländske burväktaren i Sveriges högsta serie då han kom till Hammarby inför vintern 1996/1997.

¤Timo Oksanen.
Kanske den bäste av dem alla.
Kom med sitt bagage till Bollnäs hösten 2001 och blev snabbt en stor hjälte för folket på Sävstaås.
Han var i sin yngre år en spjutkastare av rang vilket visade sig vara till stor nytta i målvaktsutövandet.
För våra finska bandyvänner är 2004 ett år de gärna minns.
VM gick i Sverige och guldet skulle ju, i vanlig ordning, räckas över till den svenske eller ryske lagkaptenen.
Det visste ju alla.
Men Oksanen och de övriga finska lejonen ville annat.
I semifinalen besegrades, för första gången någonsin Ryssland, och i finalen väntade Sverige.
På Rocklunda i Västerås.
Allt var upplagt för ännu ett svensk guld.
Och än mer säkra blev de blågula när man ledde med 4-1 en bit in i andra halvlek.
Då vaknade lejonen.
När nittio minuter var avverkade visade tavlan 4-4 och förlängning väntade.
Det gick tio minuter.
Oksanen tog fram sina kunskaper i spjutkastning och drog iväg ett mäktigt utkast till Sami Laakonen långt bort i fjärran.
Laakonen gör inget misstag och Finland tar sitt första, och hittills enda, VM-guld.
En stor dag i finsk idrottshistoria.

Nämnvärt från 2004 är att det för första gången spelas ett VM för damerna.
På Kistapuisto Stadion i finska Villmanstrand.
Det blev svenskt guld och målvakten Linda Odén från Sandviken höll nollan rakt igenom turneringen.
Framåt gjorde di svenske femtiotvå mål.
Målskillnaden 52-0 är inte fy skam.
Linda Odén har förutom det guldet sju VM-guld ytterligare i sin samling.
Lägg därtill sju SM-guld (ett med Saik och sex med AIK).
Årets damspelare 08/09 och 14/15 kan blicka tillbaka på en fin karriär i buren.

Och platt-tv:n är ”årets julklapp” det året.

^{Höll nollan genom hela VM 2004}

Annat från världen mellan stolparna.
Jag såg en gång en målman i ett gästande lag på arenan i Kalix som roade sig med att kasta bollar ur bollkorgen ut över reklamplanket ner mot Furuhedskolan,
När slutsignalen ljöd och hans lag förlorat stort skulle en liten knatte till bollpojke ta rätt på bollkorgarna, då tyckte målisen att det var riktigt kul att välta ut de bollar som låg kvar mitt framför ögonen på den lille förvånade bollpojken.
Jag ropade några väl valda ord till keepern varvid han visade en av sina fingrar.
Det var inte pekfingret.
Ej heller lillfingret.

Jag har i tv sett Edsbyns Anders Svensson rädda två straffar i SM-finalen 2004.
Den första då Hammarby ledde med 3-2 och hade chans på utökad ledning.
Svensson räddar Patrik Sandells straff.
Med dryga halvtimmen kvar leder Bajen med 5-2 och får ännu en straff.
Samme Sandell.
Samme Svensson.
Pffyyyii.
Svensson räddar igen.
Och medan tv-bilderna visar en ”glädjegest” av Svensson har bollen hamnat hos ”Palle” Rönnqvist långt upp till höger i banan.
”Palle” åker ifrån bajenförsvararen och vevar in 5-3.
”Palle” gör 5-4 strax senare och när slutsignalen ljuder är vändningen fullbordad.
7-6 till de rödblå och Anders Svensson är, tillsammans med ”Palle” hela Edsbyns hjältar.
Straffräddningen och målet är klassiska bandybilder.

Jag har sett Kalix Bandys damlags Tytti Segerman rädda två straffar i en match mot Skutskär våren 2017.
I strålande sol stod vi på läktaren med uppknäppta jackor och fräsiga solglasögon och såg Segerman glänsa ikapp med vårvintersolen.
Skutskärs landslagsspelare och stora stjärna Camilla Andersson fick se sig besegrad två gånger om av Segerman.
När hon räddat den andra straffen höjde hon näven där bollen satt klistrad mot den klarblå himlen.
En pose vi gärna sett som staty på torget utanför Gallerian.

Jag har sett Kalix Katja Illarionova vara orubbligt bra i en match mot Spånga/Bromsten för några år sedan.

Jag har sett (eller kanske inte sett då ingen såg nåt men i alla fall varit med om) en stackars målvakt som i snöstorm släppte in två lååånga lyror av Kalix vänsterhalv Peter Norén.
Ingen såg bollen förrän den damp ner bakom den förvånade keepern.
När slutsignalen gick skickades folket ut för att leta rätt på honom, han hittades översnöad och kunde efter ett långt bastubad åka hem till södra Sverige.

Jag har sett en målvakt i HT Bandy hålla show vid sin bur när hans lagkamrater stack iväg i anfallsspel.
Han hette, och heter än, Marko Herajärvi och var en suverän målis och en suverän gymnast.
Vi har varken före eller efter Herajärvis uppvisningar sett nåt liknande.
Han var värd hela entrépengen, ja givetvis även den grillade korven som serverades på arenan vid gränsen.
Ibland tänker jag på honom då jag möter en långtradare med hans familjeföretags logotype i tryck.
Sen sjunger jag en passande stump av ”Dagar utan färg”.
”Han kom från Haparanda var på väg till Helsingborg, med en lastbil full av varor….”

Jag har sett många, många, fantastiskt bra målvakter passera tidens gång.
Dessa ensamma och utsatta figurer.
Ni är alla hjältar.
Med eller utan keps.
Med eller utan sot under ögonen.

Andra sporter
Jag har även gillat målvakter i andra sporter.
Målvakter från samlaralbumens tid.
I hockeyn var William ”Wille” Löfqvist i Brynäs den store idolen.
Och i fotbollen Kjell Uppling,  Ronnie Hellström och Gordon Banks.

^{”När Ronnie vaktade kassen, då var det lite stil på Bajen”}

Till sist.
Min gode vän Bosse Martinsson vaktade en gång i tiden bandymål för Huddinge IF.
De mötte bl.a Katrineholm.
Där målvakten hette……Bosse Martinsson.
Två lag, två målvakter, ett namn.
Det måste vara unikt.
Mycket unikt.

Och nu var det slut.
Tack för att ni läste.

// Sargis


^{Blev inte ”Årets julklapp” 2004}

Det är en onsdag i september.
Kalix vilar i grått.
Olika nyanser av grått sveper övre vår bygd.
Jag tänker på Bengt Grive.
Han kunde beskriva färger som ingen annan.
Mörkvitt.
Sängkammarrosa.
Dessutom en fena i bordtennisens ädla konst.
Och vad är klockan?

I denna gråa nyans styrde min Opel mig till bandyarenan.
En arena där ingen bandy spelats sedan en och en halv evighet.
Om jag hamnat här p.g.a en felstyrning i dimman?
Ej fungerande sextant att navigera efter?
O nej.
En högst medveten handling i syfte att tända igång ivern för bandyn.
Det gick väl sådär.
Jag gick ett varv runt grusbädden.
En vandring med många tankar i huvudet.
Var är Kalix Bandy kommande vinter?
Är Kalix Bandy överhuvudtaget?

Klockan bakom målet ner mot den, sedan december 2021, nedbrunna Furulogen har stannat vid tio i två.

^{Rester av en nedbrunnen danslokal}

Tiden har stannat.
Har vi all tid bakom oss?
Tiden med Elitserien.
Tiden i Allsvenskan.
Alla härliga matcher och spelare vi sett vandra upp och ner i trappen upp till motståndarens omklädningsrum.
Ibland med högburet huvud, ibland med gamnacke.
Damer.
Herrar.
Stora stjärnor.
Små stjärnor.
Bandyspelare.

Finns det någon framtid?
Det är grått, det är dystert.
Och det är tyst.
En tystnad som får kompositören John Cage´s verk ”4`33” att framstå som rena Motörhead-konserten.
”4`33” består av fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad och slog aldrig på världens topplistor.
Ej heller på streamingplattformar.

Det enda jag hör om vår bandy är rykten.
Rykten av folk som vet mer än mig.
Eller tror sig veta.
-Jag har minsann hört.
– Så här är det, det har jag hört.
– Å jag har hört…..
Och allt har de hört från den säkra källa som töms vareviga år.
Tänk att den aldrig sinar.

Men faktum kvarstår.
Det hörs inte ett litet pip från vår förening, vilket fyller på den säkra källan.
Och tiden har stannat.
Tio i två.

^{Tretton, fyrtionio och noll…..pip
Tretton…….}

Sargen nedanför läktaren.
Min plats under många år.
Utvisningsbåset där osande svador har ljudit ut över isen.
Utvisningsbåset där bänken säckade ihop under en utvisad spelare i orange tröja.
Han garvade.
Jag garvade.
Minnen.

^{Syndarnas bänk}

Där ute i verkliga livet har bandyn rullat igång.
Eeh, jaha.
Har den alls stannat?
Varför klickar jag inte igång?
Jag kollar ”Bandygrytan” med knapp styrfart.
Konstaterar med ett enkelt ”jaha” över de siffror jag ser på skärmen.
Kollar väl lite extra om någon ”kalixspelare” är i farten.
Annars är det lite svalt intresse så här i början av hösten.
Bandy i augusti eller början av september?
Njaää.

Denna tid är händelserna på Furuvallen mitt i samhället av viktigare art.
IFK Kalix i div3 Norra Norrland känns viktigare.

Jag har dock lyssnat till en intervju med Per Hellmyrs i ett avsnitt från i våras av podden ”Vintersportpodden”.
Den intervjun fick igång en liten låga.
Edsbyns lagkapten pratade så varmt om vår sport att mitt dystra sinne blev ljusare.
Sen hörde jag en intervju med Villa/Lidköpings tränare Fosshaug.
Då mörknade mitt sinne direkt.

Tillbaka till min vandring vid en grusbädd.
Jag lommar förbi spelarbåsen.
Jag kan höra ropen från ledarna.
Rosenrasande.
Uppmuntrande.
Total inlevelse.
Lyssnar jag noga hör jag också reservmålvakternas skallrande tänder.
Den mest otacksamma uppgiften i all idrott.
Sitta på en bänk i nittio minuter när nordanvinden biter tag.
Nittio plus tillägg.
Idrottens bortglömda hjältar.

Jag kommer till min arbetsplats.
Den berömda trappan upp till damernas.
Vad får jag se i vinter?
Vad får jag skriva om?

Det blir i alla fall inte Allsvenskan för våra herrar.
Den kostar.
Varje match är dyr.
Resor genom landet får spargrisen att gråta.
Visst, det är kul att träffa spelare och ledare från orter långt söderut men detta upplägg av Allsvenskan håller inte.
Det måste åter bli uppdelat en norr- resp. södergrupp.
Bandyn har inte ekonomi för dagens upplägg.
Det är få, om ens några, föreningar som har den stinna spargris som kan vifta med knorren då årsredovisningen ska in.
Och jag ska inte nämna vad jag känner för de föreningar som visar stora röda minustecken i kassaboken med likafullt köper nytt inför varje säsong.
Eller fotbollens galenskaper.

En grill står utanför våra herrars tunnel.
Det vattnas i munnen.
Tankarna går iväg till oset av Bosse och Mariannes grillade läckerheter sprider sig över isen.

^{Ingen restaurang behövs, ge mig en grillad med senap, tack}

Jag stannar en stund vid hörnet upp mot entrén.
Jag tittar upp mot träden.
Träd där allt fler löv lyser gula.
Gula i det gröna.
Då blir jag genast på bättre humör.

Gult och grönt.
Tankarna för mig till Hälsingland, till Ljusdal BK.
En fin förening som genom sin gamle trotjänare Lännart Nilzon startade insamlingen #1000FörKalix då tjuvar länsat Kalix Bandys herrlags omklädningsrum på allt från spinningcyklar till underkläder.
Underkläder…jaja, finns det marknad för ett par gamla kallingar?

Den insamlingen där LBK skänkte en tusenlapp och utmanade andra föreningar att göra detsamma har idag gett, i alla fall från de föreningar jag fått hum om, inbringat tjugosex tusen svenska kronor.
26 000!
Jag blir rörd bara av att skriva.
Jag finner inga ord för att tacka Ljusdal BK för det initiativet.
Stort TACK!

Och givetvis, TACK till alla andra föreningar.
Fantastiskt fina gester.

Även privatpersoner har visat stort hjärta.
Jag hade precis startat en liten insamling då föreningen tog beslutet att hoppa av Allsvenskan då inbrottet skedde.
Insamlingen tog fart.
Det strömmade in små summor.
Det strömmade in lite större summor.
Och det kom in….
… en gåva från en privatperson från annan ort på tio tusen kronor.
Tio. Tusen. Kronor.

Vår gamle spelare Erik Olovsson sjösatte sin kampanj ”Stoppa tjuven” vilket också blev en succé.
Pengarna rullar in.

För ett par veckor sedan var all insamling uppe i svindlande 109 000 kronor.
109 000.
Kronor.

Jag kan inte nog mycket tacka er alla för all bandykärlek ni visat Kalix Bandy i krisens tid.
Jag skulle vilja träffa er alla för att kunna trycka er hand, buga mig och tacka.
TACK!

Mitt sinne är lättare då jag lämnar arenan.

^{Kom, kom vi går ut i kvällen den klara
Finns värme och ljus, skynda på nu vi går ut.
”Perssons pack”}

Vad än som nu sker så må det bli en vinter i bandyns tecken även för oss.
Inte en vinter med trasig klubba.


// Sargis

Jag avslutar med ett citat av Putte Kock
”Det finns ingen anledning att kasta yxan i sjön, snarare tvärtom”

DET ÄR sensommaren 2021.
Pandemin håller vår värld bakbunden.
Rubrikerna var svarta och dystra.
Munskydd, avstånd, handsprit och Anders Tegnell.
Statsepidemiolog var ett ord alla försökte lära sig uttala.

Det var då….
Det var då det började.
Det började som en skakning på nedre däck.
Rykten på byn.
Rykten spreds bakom munskydden.

Familjen som i generationer, med all heder och glans, drivit ”affär´n” sedan den tid vi bodde i grottor, , vi ringde från telefonkiosker, hade våra urgröpta stockar förtöjda isi Marahamn och ute i världen släppte Willie Nelson sitt första album, tänker dra sig tillbaka.
En välförtjänt tillbakadragning.
Oroliga bybor undrar vad som nu ska hända med butiken.
På armlängds avstånd går diskussionerna varma.
Läggs allt ned?
Vem vill ta över?
Ingen i byn, eller?
Den där handlaren som säljer bröllopskonfekt i småländska Knohult kanske?

^{Blir det han ?}
Surströmmingspremiären passerades.
Likaså sommar-os i Tokyo.
Och onsdagen den första september kl 10:00 öppnas butiken med en ny kapten vid rodret, en ny kapten som ska ta över driften av ICA-Träffen Kalix-Nyborg.
En lokal ung man som varit på vift i vårt land och närmast kommer från en ICA-butik i Pajala som han drivit sedan sommaren 2020.
Bra, tycker folket.
En ung, trevlig herre med framtidsvisioner.
Det här kan bli bra.

Sade jag adjö innan jag kom.
Fem månader hann passera genom almanackorna, det där lilla viruset som hånat mänskligheten är på väg bort och så även den nye ansvarige som lämnar för en större butik inne i centralorten
Vi hinner ta del av en liten uppgradering av den lilla butiken som genom åren fastnat i tiden och mest känts som en ”rackarns-vi-har-slut-kaviar och limpa-butik” innan vi åter står där med lång näsa och omgiven av nya rykten.
Nu utan munskydd och avstånd.
Vem ska det nu bli?
Har du hört nåt?
Han från Knohult nu då?

Vi fick svaret i slutet av april.
”Hit kom de ridande en afton i april…”
Huruvida de ville dansa tango har jag ingen aning om, men de ville driva en affär.
Och de kom från Boden.
Av alla ställen på vår jord.
Boden.
S3, I19, A8 och allt vad de hette.
Ställen där man fordom dags gjorde pojkar av män.
Särskilt på S3 under 1979-1980….*harkel*.

En tändstickstavla med Bodens fästning är en väsentlig ingrediens i klassisk jul-tv.

^{Farbror Arthurs tavla är känd}
Men också namn som:
¤ Björn Gedda, mannen som spelar den alltid hungrige polisen Simon Palm i filmerna med kommissarie Roland Hassel, förvisso född i Solna men uppväxt i Boden.
¤ Eyvind Johnsson, nobelpristagare i litteratur 1974
¤ Petra Nordlund, TV4:s nyhetsankare och programledare i kanalens ”Tipslördag”
¤ Tommy Johansson, fantastisk sångare och gitarrist i Majestica som även ger oss högklassiga covers varje fredag på Youtube.
¤ Carl-Johan Rutqvist, f.d försvarsklippa i Kalix Bandy, Broberg/Söderhamn och Hammarby IF.
¤ Hanna, Mattias och Joel Snäll, tre fina syskon i dagens bandysverige.
¤ Boden Handboll IF, länets mest framgångsrika handbollslag som nu åter tagit steget upp till Handbollsligan dam.

Och nu skulle ett ungt par från den staden ta över vår affär.
Hur ska detta sluta?
Kan detta verkligen sluta lyckligt?

Nu, tre år senare, vet vi svaret.
Succé.
En succé vi inte trodde var möjlig.
Från dag ett.
Vi fick en ny butik.
Och plötsligt spricker himlen i blått.
De grå tunga skyarna drar iväg mot okänd plats.

Det unga paret Johanna och Rickard förvandlade den lilla affär´n till en modern och välkomnande butik på kort tid.
Med utökat sortiment, ny inredning, otroligt hårt jobb, engagemang och ett glatt humör som snabbt smittade av sig på oss kunder.
En smitta vi definitivt inte vill skydda oss från.
Dessutom en härlig personal som verkligen gör oss kunder nöjda.
Att komma in i dagens butik känns alltid lika fint.

De har vunnit en del fina priser för sitt jobb och de har vunnit folkets hjärtan.
Inte bara av oss ”på byn” utan också från när och fjärran.
ICA-Träffen har ett namn.
Ett namn bland vår kommuns invånare.
Ett namn även bland invånare i andra kommuner.

– Jasså du är från Nyborg, fasen vad fin affär ni fått.

Vi, jag kan nog tala för oss alla, är oerhört stolta över vår affär.
ICA-nästan Maxi-Träffen.

Tack Johanna, Rickard och all personal.
(Boden är kanske inte så fel ändå 😊)

De sveper över oss.
Via Skagsudden och in över land.
Vi har saknat dem alla.
Vårens glada bud, ett bud om sommar.
Vårfåglar i olika färg och form.
Men vårfåglar i all sin ära, det vi saknat mest är ett annat bud om sommar.
Fotbollen.
Fotbollen i olika färg och rund form.
Vi har kommit via Valhallavägen, parkerat vid Östra skolan (jaja, Centrumskolan då)
Gått in genom den så klassiska entrén med två röda kurer och en båge med namnet ”Furuvallen” i rött och vitt.
En ståtlig entré till klassisk mark.

Juni 1932.
Efter det att de ledande inom IFK tre år tidigare fått till ett tjugofemårigt hyresavtal med Kalix kyrkobord stod nu Furuvallen klar för ståtlig invigning.
Självaste landshövdingen A. Gärde (ej att förväxla med hinderlöpare A. Gärderud) höll tal och klippte band.
Och Jan Malmsjö var en månad gammal.

Åren går och bollarna rullar.
För att se dessa bollar rulla står publiken uppradade längs långsidorna.
Den som vill sitta får ta med egen stol då arenan inte kan erbjuda såna faciliteter.
Men när åren gått och bollarna rullat fram till 1937 händer det saker.
Jan Malmsjö fyller åtta.
”Pensionat Paradiset” har världspremiär på biograf Skandia i Stockholm.
Och på Furuvallen står en läktare i trä som har kostat hutlösa två tusen femhundra riksdaler klar för besittning.
Äntligen! ropar trötta ben.

Den byttes ut mot betongläktaren 1956 och där har folket suttit genom år som flytt.
De har sett spelare komma och gå.
De har sett IFK spela i landets alla möjliga serier och divisioner.

1960 (fint år det) vann laget div3, tre poäng till godo före Sunnanå SK, och avancerade till div2 1961.
I Rekordmagasinet 40/1961 kunde man läsa ”Idrottsföreningen Kalix är nykomlingar i div2 Norrland efter en renommerande insats i div3 ifjol”
IFK klarade nedflyttning med en poäng till godo på Friska Viljor från Ö-vik.
Men hösten 1962 tog framgångarna slut.
Laget åkte ur och div2 får vi idag bara se i backspegeln.
Idag heter div2 Superettan och är en fjärran dröm för en liten förening.

Men så länge vi kan gå in genom den ståtliga entrén, sitta på den gamla läktaren och se de rödvita bjuda på fin fotboll är vi nöjda.
Oavsett vad divisionen heter.

Och Jan Malmsjö fyller nittiotre i maj.
”Om jag hade pengar raba diba diba raba….”


<sup>Juni 1932.
Furuvallen invigs under pompa och ståt.

Maj 2025.
Div3 match mellan IFK Kalix och Munksund/Skuthamn SK</sup>

Livet strax innan
Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad.
Takdropp och Snödroppar.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro och en sjätteplats i den norra Allsvenskan.

Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.

En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson.
En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg men som sedan några år tillbaka var tillbaka i moderklubben.
Kronan i karriären var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han alldeles nyligen gjorde med sitt Köping IS.

Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjens lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Mathias tänkte lite, som vi alla gör, att han hade det lite körigt och att huvudvärken var normal.
Men den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e mars i almanackan stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.

När det hände
Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.
Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)

Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.
En operation där den första bedömningen gav Mathias fem procents chans att klara.
Fem procent.
Det ger plats för lite eftertanke, fem procents chans.

Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked;  – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på sitt vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.

När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex-sju timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Då den kastanjestora aneurysmen låg mitt i huvudet och alldeles för nära hjärnstammen för att kunna opereras uppifrån hade man gått via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.

Återhämtningen
Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar kom.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.

Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med fem procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Fem procent, låt det sjunka in.

Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.

Årsdagen
Det närmar sig årsdagen av hjärnblödningen.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
Så kom då årsdagen den 27 mars 2011 och den allra första promenaden skulle gå av stapeln.
Det kom inte tjugo.
Det kom inte femtio.
Det kom närmare tusen.
Tusen människor för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
Folket i Köping stod redo för Mathias.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp och det har arrangerats promenader för välgörande ändamål på många orter i vårt land, bl.a Uppsala, Västerås, Gävle, Vänersborg, Lidköping, Sandviken.

Nästa motgång
Så kom nästa smäll.
En torsdag förmiddag i november 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är av och muskulatur runt knät är också avslitna.
Diafragman är svårt skadad, dubbel fraktur på vänster arm och allvarliga brännskador.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.

Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och, som han själv säger, känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.

Lite senare
Det har nu gått elva år sedan olyckan och femton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.

En pandemi som under två års tid satte stopp för den tionde promenaden i följd i staden där allt började, i staden där BBW har sin hemmahamn.
Köping.
I september 2022 gick jubileumspromenaden äntligen att genomföra och ca tusen glada personer slöt upp.

Själv har jag haft förmånen att få växla några ord med ”Bissen” och gå BBW vid två tillfällen.
2018 och 2019 i samband med SM-finalerna i Uppsala.
Fina minnen.

^{BBW i Uppsala 2018 tillsammans med massor av Skutskärsfans}

Adrian
Och en annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med en neonatal stroke
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.

^{Adrian, ett charmtroll}

Stipendier
Insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” har genom åren samlat in ca åtta miljoner kronor (8 MSEK!) som sedan delats ut till väl utvalda personer som ägnar sin tid till forskning och studier om vår hjärna och vad som händer där inne.
Den senaste, för någon vecka sedan, gick till Peetra Magnusson, docent och forskare vid Uppsala Universitet.
Hon tilldelas ett stipendium på 250 000 för sin banbrytande forskning inom neurovetenskap.
BBW skriver i ett pressmeddelande:
  ”Peetra Magnusson forskar om vaskulära missbildningar i hjärnan, särskilt Cerebral Cavernous Malformation (CCM), som kan orsaka stroke. Hon studerar de molekylära mekanismerna bakom sjukdomen, inklusive blodproppars roll i utvecklingen av kavernom. Målet är att identifiera biomarkörer och utveckla farmakologiska behandlingar för CCM”.

Peetra Magnusson kommer få sitt stipendium utdelat på stadshuset i Köping den 27 mars.

2024 fick forskaren Greta Hultqvist stipendiet på 250 000 för sin forskning om den så hemska sjukdomen ALS

2022 fick forskaren Julia Aulin stipendiet för sin forskning om hjärt- och kärlsjukdomars påverkan på hjärnhälsa och om man då kan förutse vem som har störst risk för stroke och Carolin Ingre på KI för sin forskning om ALS .En fråga som för mig personligen känns lite extra angelägen just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Det där med stroke känns lite extra angeläget för mig just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Uppmaning
All forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.

Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.
Vi samlar för ”Bissen”.
Vi samlar för Adrian.
Och.
Vi samlar för alla de som på något sätt drabbats av någon form av hjärnskada.
För alla.
För livet.

— Be brave, keep walking —

Känner du att du vill hjälpa till……
Swishnummer: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bangironummer:  900-4144


Kommentar.
”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida, Facebook och lite tidningsartiklar och skrivit om i egen tappning.


// Sargis (som givetvis nu swishar en slant)