Kategori: Lite annat

Året är 2025.
ETT ÅR SOM BÖRJADE en onsdag mitt i veckan.
Ett år som började som började då Johan Rabaeus läste sista raden ur ”Nyårsklockan” och fyrverkerier gick i luften.
Ett år som slutar då Helena Bergström läste samma sista rad ur samma dikt och, om än inte samma, så i alla fall likadana fyrverkerier gick i luften.
Och däremellan kommer fastan.

^{Rabaeus inleder 2025}

Hur var då detta år?
Detta 2025.
Detta år då ”Pelle” Fosshaug och ”Micke” Forsell fyllde sextio.
Johan Sixtensson femtio, David Pizzoni och Joel Othén fyrtio.
Detta år då Birgitte Bardot och den norske skidlegendaren Magne Myrmo lämnade oss.

2025 var också ett år då jag för första gången på många år unnade mig en ask ”Paradis”.
Det skulle jag inte ha gjort.
Vad är det för klåpare som satt händerna i den, tidigare, så goda chokladen?
Tack ”Paradis” för den tid som varit, vi lär inte mötas igen.

På mitt ”Wrapped” på Spotify toppade bodensaren Tommy Johansson och hans band Majestica både som mest spelade album och mest spelade låt.
Såväl låt som album heter ”Power train”
Jag och frun skulle åka till Boden för att se honom i en kyrkokonsert strax innan jul.
Vädret och väglaget ville annorlunda.
Vi stannade hemma.

^{Toppar mitt Spotify}

Sportnotiser
Mjällby vann Allsvenskan i fotboll, vilket kan vara det roligaste som hänt i den serien sedan Åtvidaberg FF:s dagar.
Luleå vann hockeyguldet och hela Norrbotten gick bananer.

Ännu roligare var Boden Handbolls återkomst till festvåningen.
En våning där damerna från garnisonsstaden med en badanläggning som heter Nordpoolen med bravur visar att de hör hemma i.

Fenomenet Armand Duplantis hoppar högt med en pinne.
Sex meter trettio är obegripligt högt.
Fullständigt obegripligt.
Vid vår stavhoppsanläggning bakom sommarstugan nådde vi inte lika högt med vår tallegren till stav.
Inte ens nära.

Bandyn då.
Villa/Lidköping BK vann guld på herrsidan.
Västerås SK vann guld på damsidan.

För hundra år sedan, 1925, vann IK Göta herrarnas guld medan det inte fanns någon serie för damerna i den tiden.

Ljusdal BK fick lämna ifrån sig fracken och cylinderhatten och lämna den fiina våningen medan IF Boltic fick gå till skräddaren och prova ut den eftertraktade klädseln.
Fint ska det vara på toppen.

DEN NYLIGEN PASSERADE ANNANDAGEN är för oss bandyvänner en riktig högtidsdag.
Vi lämnar det dignande julbordet för att under någon timme träffa andra härliga bandyvänner över en kokt med bröd och en rykande kopp kaffe.
Och denna nyligen passerade högtidsdag blev en publiksuccé av sällan skådat slag.
På Zinkensdamm vid Ringvägen i södra Stockholm en succé av aldrig skådat slag.
Närmare sjutusen femhundra personer på plats såg de grönvita hemmafavoriterna vinna mot gästerna från Uppsala med uddamålet.
Just idag är jag stark….

I Smedjebacken såg sexhundra femtiosju personer matchen IK Heros – Grängesberg BK i div3 Nord Södra.
Sexhundra.
Femtiosju.
Div3.
Årets wow.
Utan konkurrens.

^{IK Heros – Grängesberg
Bild: Maja Alander, Ludvika Tidning}

MEN ÄVEN MÅNGA andra arenor hade ringlande köer vid vändkorsen.
En fantastisk dag för vår sport.
Jag känner en stor glädje över den.
Och även en liten gnutta känsla av ”hah-där-fick-ni-alla-dödgrävare”
I Kalix hade vi ingen match i år heller, men isen på vår arena var fylld av folk på skridskor.
Det var också en fin syn.
Jag försökte räkna dem alla men gav upp då ingen hade vett att stå stilla.

I ÅR FÖRSÖKER man också med elitseriebandy på Nyårsafton.
Ring klocka ring
Nyårsbandy har man spelat på Ekvallen i Gustavsberg sedan folket bodde i hyddor och bandyklubborna gjordes bordi björkarna på fjär´n.
En fin tradition.
Dock icke detta år då de säkerhetsansvariga runt evenemanget sagt stopp efter lite tråkiga händelser förra gången.
För övrigt ligger Ekvallens idrottsanläggning på den plats där en gång sjön Putten låg.
Då ställer man ju sig frågan varför inte anläggningen fick heta just Putten.
Ekvallen.
Putten IP.

På denna afton år 1961 inleddes div2 Norra med det glödheta derbyt mellan hemmalaget, tillika nykomlingen i serien, Nyborgs SK och rivalerna från andra sidan Kalix älv, Karlsborg IK.
NSK rivstartade och hade 2-0 redan efter tretton minuter.
KIK jagade ikapp och kunde avgöra i minut åttiofyra.
Det blev ett tyst och stilla nyårsfirande i Nyborg.
Det blev ett glatt och sprudlande firande i orten vid pappersbruket.

Även i staden vid gränsen, där man alltid har dubbelt firande, blev det en lite bättre afton den aftonen då bandylaget vann på bortaplan mot Boliden.

Att man firar dubbelt där beror på ”tidsskillnaden” mellan de två städerna vid gränsen som bara skiljs åt av en timme i tid.

^{Där dåtid, nutid och framtid möts}

Boliden i bandy?
Föreningen lade ner bandy 1962 för att satsa på den där sporten med för hög sarg och för platt boll.
Men de har ett meriterande guld att visa upp.
Från 1954.
Det året vann Boliden ”Norrländska Elitserien”.
En serie som spelades fram till 1958 då man släppte på det s.k ”Norrlandsförbudet”, vilket innebar att inga lag från övre Norrland fick delta i det svenska seriesystemet.
”Norrlandsförbudet”……..jaja..

Tillbaka till det år vi nu lämnar.
Bandy på Nyårsafton var det.
Klockan 13:15.
Jag hoppas verkligen det blir en ny tradition.
Men varför bara tre matcher?
Varför inte full omgång?

^{Dags för avslag}

Kalix Bandy.
Ett händelserikt år för föreningen i mitt hjärta.
Ett år då Kalix Bandy efter trettiofem år förpassades ut på bakgården.
En bakgård där livet är tufft men fyllt av kamratskap.
Tillsammans hjälps vi åt för att tillvaron ska bli så bra det bara går trots motgångar och små plånböcker.
Tillsammans står vi starka mot de krafter som vill rasera vår bakgård och ersätta med lyx och skryt.
Vi trivs rätt bra här.

Men vi tar det från början.
En början som började på bortaplan under trettonhelgen för föreningens bägge representationslag.
En poäng på Lugnet för herrarna där ”Jonte” Wikström på egen hand såg till att en pinne kom med hem.
3-3 och mannen från Pålänge gjorde alla tre röda mål.
Damerna föll med 4-2 borta mot Umedalen.
Första röda målskytten för året blev Ester Granström i den femtionde minuten.

Helgen efter kom Djurgården på besök till Kalix.
Och så även fyra glada supportrar.
En kvartett jag hämtade på järnvägsstationen i Boden dit de till slut ankom efter sedvanliga problem med transportmedlet på räls.
De fick ett bistert mottagande.
Åtminstone av kung Bore.
Vid stationen i staden där solen aldrig sägs le visade den digitala termometern vid entrén på -25.
Försäljningen av solskyddskrämer stod stilla.
Hur ska dessa herrar klara av bister norrbottnisk kyla? tänkte jag fylld av fördomar.
De var glada som spelmän att äntligen få uppleva detta.
Kylan gav med sig en smula och vid matchstart i Kalix var det ”bara” minus sexton.
Det blev en extra kalsong.
En från Bury Fen.
”Ståplats”.
Järnkaminerna vann matchen med 3-0 och gick därmed vidare till Allsvenskan Övre.
Kalix var sedan länge klara för den nedre delen.
Han som kan bära med sig titeln som 2025 års förste målskytt på bandyarenan i Kalix är DIF:s Arvid Kjellberg.
En titel att skryta för sina arvingar.

Första hemmamatchen 2025 för våra damer gick av stapeln mot Söråker.
Svidande 1-8 på tavlan efter nittiotre minuter.
Årets första hemmamål på vår arena gör Thilde Nilsson då hon i minut tio kvitterar till 1-1.
Sen var dagen den dagen över.

Herrlagets första mål på hemmais görs av tremålsskytten mot Falun, Jonathan ”Jonte” Wikström, i uddamålsförlusten mot Lidköping AIK.

^{De kommo från Lidköping och tog med sig två poäng}

Februari är mörk.
Trots att solen är uppe åtta och en halv timme nu jämfört med dagen för vintersolståndet då den drar sig undan efter tre timmar av blekt sken.
I början av denna månad kliver en man in i en komvuxskola i Örebro och utför ett dåd bortom all begriplighet.
Han skjuter tio personer till döds innan han tar sitt eget liv.
Ett lock av sorg lägger sig över landet.
Jag ryser av obehag än idag när jag tänker på de fasansfulla scener som måste utspelats inne i skolans lokaler.

BANDYN KÄNNS lite trivial då, men samtidigt en stund att få träffas, prata och stänga ute den galna tiden.
För Kalix herrars del kommer två raka vinster mycket lägligt och risken för att hamna på den nesliga sistaplatsen som innebär degradering undanröjs.
Men kvalplatsen går inte undvika så det är bara att göra sig redo för ännu ett kval.
Börjar bli en nervpåfrestande tradition.
Framåt senvintern spelar Kalix Bandy kval.
Lika säkert som Kalle Anka på julafton.

Damerna avslutar sin vinter och hamnar på en fin femte plats i Allsvenskan Dam Norra.
Söråker vinner den serien och är därmed klara för Elitserien.
Det tar inte lång tid förrän det kommer ett besked som det ryktats om.
Söråkers IF tackar nej till platsen.
Ett tråkigt besked som väcker funderingar.
Att klättra i seriens pyramid var ju förr en stor och glädjefylld stund i en förenings verksamhet, särskilt om man, som i detta fallet, tagit sig ända upp till högsta serien.
Kling och klang och jubel i busken.
Idag är det många gånger att klubbar väljer att inte ta steget.
Eller tacka nej om frågan att ta över ett avhoppat lags plats.
Det väcker frågor.

Vad som skulle hända i vår förening hade vi ingen aning om där vi nu stod redo inför stundande kval.
Att damerna var klar inför ännu en säsong i Allsvenskan var väldigt glädjande.
Ett härligt lag med fin bandy.
Och nu skulle alltså herrarna reda ut den härva den gånga säsongen varit.
Via kvalspel hanka sig kvar i den bästa av alla Allsvenskor.

DET HAR VARIT en säsong med tunga skador på de bärande bjälkarna i lagbygget.
En säsong där den tunna truppen fått hyra in gästarbetare från andra byggen.
En säsong där gamla hjältar fått dra på sig matchtröjan igen och i samma stund blivit nya hjältar.
Tack vare dessa spelare från andra klubbar och våra egna som egentligen lagt ner sin karriär men nu ställt upp i lagets svåra tid klarade med näppe och nöd.
Det hela började på hemmaplan mot Västanfors.
Frågan vi alla funderar på är hur många gånger i alla dessa kval vi ställts mot detta ”Fläkten”.
Inget kval utan fläkt.
När vi slutat funderat och insett att fingrarna inte räcker till är matchen slut och våra rödvita hemmaspelare har vunnit med 6-3.
Men glädjen skulle grumlas en smula.
Emil Stock blir efter matchen anmäld för en situation där en motståndare blev otäckt liggande på isen och fick märkbart påverkad hjälpas av och föras till sjukhus.
Tack och lov kunde VIF:s Elias Gustafsson åka hem med laget, i den vita bussen med Degerfors IF:s klubbmärke i stort tryck, senare under kvällen men tvingades vila nästkommande match.
Och nu startar en soppa av sällan skådat slag.

^{Man måste åka fint då man ska till Kalix}

Anmälan på Emil Stock går i sedvanlig ordning till en grupp som kallas ”Situationsgruppen” där beslut skall fattas och sedan skickas vidare till Regel- och Domarkommittén (RDK) för att fastställa beslutet.
Situationsgruppen tycker att händelsen ute på isen inte bör belasta varken unge herr Stock eller Kalix Bandy med några rättsliga påföljder.
RDK som vanligtvis följer SG:s dom slår nu näven i bordet och tycker att denna grupp måste veta hut.
Man river upp deras beslut och utfäster ett straff på två matchers avstängning för Stock.
Medlemmarna i SG blir rosenrasande och ställer sig upp i enad front och tackar för sig, lämnar sina stolar och några äppelskrutt bakom sig och avgår med omedelbar verkan.
Men faktum kvarstår.
Kalix, med tunn och bräcklig trupp, brandskattas på ytterligare en spelare i två av de tre matcherna som återstår i kvalet.
Olyckligt.
Men huvudsaken är att den unge VIF-spelaren inte blev värre skadad.
Det var obehagligt att se honom bäras ut.

Dagen efter vinner Kalix mot Unik med knappa 2-1 och det ljusnar i horisonten.
När sedan detta Unik, på hemmaplan, besegrar Västanfors blir det ännu lite ljusare.
Två matcher kvar.
En poäng behövs.
För säkerhets skull tar man två.
Man vinner även andra set mot ”Fläkten” med siffrorna 6-3 och saken är biff, potatis och löksås.
Även en liten skopa lingonsylt.
I matchen på arenan med den tjusiga entrén gör, från Gripen, inlånade Oskar Westerberg två mål och får idag räknas till en av de riddare som med rödvit cape kom inridande och hjälpte det utsatta Kalix Bandy att fortsatt hålla till i den vackra Allsvenskan.

Jag andades ut.
Ännu en jobbig vinter i bandyns tecken var över.
Men någonstans långt inom mig gnagde en olustig känsla.
Jag kunde inte riktigt släppa tanken om att mitt lag har en tunn och bräcklig trupp, att laget är oerhört sårbart vid skador och skavanker.
Förvisso var denna säsong utöver det vanliga i den kategorin och med fullt lag är jag bergsäker på att det där kvalet hade undvikits.
Helt övertygad.
Men känslan i mina inre vrår var ändå inte av sorten jag ville att den skulle vara efter avklarat kontrakt.

^{Aah, en pust av lättnad}

Våren kom.
Skoterföret försvann innan det kom.
Trast och svan i luften och ute i skogarna gäspade björnen nyvaket.
Det är sjuttio år sedan de tjugosex första svenskarna flög i motsatt riktning som trasten och svanen då de åkte iväg till Mallorca på den första charterresan som arrangerats i vårt land.
Christer Ulfbåge fyller åttiotre.
Tomas Von Brömssen fyller åttiotvå.
Svenska folket badade bara bastu.
Och uppe i klubbrummet vid bandyarenan i Kalix sitter en sammanbiten skara.

Stämningen är dyster.
Blickarna är tomma.
Kassakistan likaså.
Den krassa sanningen är brutal.
Det oundvikliga beslutet måste tas.
Ingen, ingen, vill ta det.
Kalix Bandy kan inte riskera sin tillvaro med ännu en säsong i Allsvenskan.
Särskilt nu när, det inte på alla håll omtyckta, beslutet att bygga om serien och istället för gångna säsongens upplägg med enkelserie och sedan uppdelat nu ska ersättas med en rak dubbelserie.
Vilket innebär några fler resor.
Och varje resa är dyr.
Pengar ska ut.
Pengar som inte alltid är så lätt att ta in.
Så beslutet var definitivt inte lätt men rätt.

^{Om jag hade pengar…..}

DÅ SKULLE det bara bestämmas var man skulle placera Kalix kommande säsong.
Alla hoppades på div1.
Sen blev allt tyst.
Tystnad räknas när omgivande ljud inte överstiger 20-30 decibel.
I denna fråga var ljudnivån noll.
Hade en liten fluga flugit in hade vi hört dess vingslag som hammarslag mot plåtvägg.

Och upp i toppen av svensk bandy stormade det så den storm som hade namnet Johannes och drabbade oss nyligen hade framstått som en sländas andetag.
Allting började med avsättning av generalsekreteraren under dolda premisser.
Och sedan fortsatte kaoset via årsmötet där alla i den tidigare styrelsen sade upp sig .
Ingen visste nåt.
Alla visste allt.
Och däremellan låg en liten förfrågan från Kalix Bandy.
Var hamnar vi?
Tystnaden lade sig åter.
Ärendet om föreningen i norr föll mellan stolar, under soffan och längst in i de dammiga vrårna.
Och helt enkelt glömdes bort.

Jag tröttnade och slogs av en mörk tanke.
– Jag ger *pip* i allt.

SAMTIDIGT som denna fars utspelar sig drabbas vår förening av ett inbrott i herrlagets omklädningsrum.
I midsommartid då svenska folket äter sill och hoppar omkring som små grodor runt en lövad stång ägnar sig onda krafter åt att tömma allt som är löst i omklädningsrummet.
Ibland saknar man ord.

Men hur konstigt det än må låta så under de nästkommande veckorna återfick jag tron på bandyn.
Trots att kaoset på förbundsnivå inte ville lugna sig.
Men min tro återkom då bandyvänner och föreningar runt om i vår kommun och runt om i alla de övriga kommunerna skänkte pengar i en aldrig sinande ström till Kalix för att visa medkänsla.
Jag blir varm inombords då jag tänker tillbaka på den tiden då flödet i min FB-grupp ”Sargvakten” fylldes till brädden av kommentarer från generösa givare.

Vi fick en underbar sommar då Storön, Frevisören, Bjumisträsk, Nordanskär, Gräddmanhällan och varenda litet vattenhål fylldes av badsugna, genomsvettiga kalixbor.
En sommar fylld av värme.
Solen sken ikapp med frånvaron av beslut om Kalix Bandys framtida äventyr.

^{Isi Bjumis}

Samtidigt började vi höra tunga rykten om vårt eminenta damlag.
”Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.”

Vi har inte tillräckligt med spelare!
Vi kan inte ställa upp i Allsvenskan!

Jahaja, det var det det.
Tack för alla år Kalix Bandy.
Inget herrlag, vad vi vet.
Inget damlag.
Vad blir det med allt?
Och eftersom ingen visste så var ju inte vår kommun särskilt sugna på att sätta igång arbetet med spolning av isen.
De spelare som fanns kvar fick gnugga inne i ishallen.
Hur länge orkar de med den tillvaron?

Det hann gå långt in på hösten innan allt föll på plats.
Långt. In. På. Hösten.
Runt om i landet spelades matcher men här visste ingen något.
Tills nu.
Och det blev ju rätt bra.
Till och med mycket bra.

Ett unikt samarbete över landsgränsen till öst gjorde det möjligt för de damer som var kvar och inte annat ville än att fortsätta med bandy att få den möjligheten.
Ett samarbete med två finska föreningar och spel i finska ligan.
Ett bevis på att allt går att lösa med vilja, genuint intresse och en sjuhelsikes drivkraft.

HERRLAGET, där nu många av de etablerade aviserat att de slutar, kommer nu att bli de unga som under två år knappt spelat en match utan bara fått ägna sig åt träning.
Unga och väldigt sugna på matchspel.
De som senaste vintern kallades P16.
En synnerligen träningsvillig trupp som fortsätter att växa.
En härlig samling unga killar som ger allt för den sport de älskar.
En trupp att vara stolt över
Nu får de, tillsammans med några från den gamla truppen, chansen i div2 och div3.

Och de har inlett denna säsong på ett mycket bra sätt.
Det är kul att komma till arenan och se parkeringen där spelarnas bilar står, där nu bilar ersatts av epor av olika sorter och kulörter.
Och att sen se dem spela är verkligen en fröjd för ögat.
Måhända är de fortfarande lite unga i sitt kunnande men jösses vilken vilja och energi de visar upp på matcherna.
Det här kommer bli bra.
Mycket bra.
Hatten av killar, och även till de tjejer som spelat med div3-laget!

^{Hatten av}

Och första helgen på 2026 får vi dessutom se våra damer i sitt nya lag.
Tre matcher, två med det nya svenskfinska laget.
Blir mycket kul att se.

Så trots alla motgångar under sommaren och hösten så blev det ännu en bandyvinter.
En riktigt fin.

Å andra sidan.
Kan en vinter MED bandy bli en dålig vinter?
Knappast.

^{Det är rätt fint med bandy}

Heja bandy!

GOTT NYTT ÅR!
Och som vanligt hoppar vi över diverse fyrverkerier och kanske skänker de pengarna till nåt välgörande ändamål.
Kanske till föreningen i ert hjärta.

// Sargis







 













 

SOMMARENS sista eko klingar ut.
Skrake, trast och fink samlas i stora gäng för att få grupprabatt i sin resa med Sun Trip mot sol och värme.
Vågorna utanför Skagsudden lägger sig till ro och fryser till is.
I stugorna brinner elden i kaminen och långkalsongerna plockas varsamt fram ur garderoben.
Det börjar närma sig.
Avslag i världens vackraste sport.
Bandy.

Att stå där under miljoner stjärnor och tusentals watt eller vid en nyspolad is en solig söndag i vårvintern när domaren blåser igång en match ger oss bandyvänner en stund att förlora oss själva i stundens magi.
Bara stå där och glömma maktgalna män i öst, väst och allt oftare där mittemellan.
Glömma en allt mer hjärnblödningsframkallande tv-program, vardagens räkningar och påslakan utan hål i hörnen.
Stänga ute alla bekymmer.
Bara fullt fokus mot isen händelser.
Att följa spelets mönster, se rörelsemönstren bölja som en kväll på ”Stampen” i Gamla Stan och höra ljud av snabba skridskoskär, klubbladets rena träff på bollen, jublet över en hörna i krysset och en äkta bandyapplåd renar våra dystra tankar
Att i paus ta en kopp kaffe och en kaka och diskutera händelserna vi sett eller få en historia om tider som flytt, om minnen.
Minnen om lyckliga slut i kvalmatcher, om alla spelare vi sett, om ”Kalles” genomåkningar, om Tytti Segermans enhandsräddning på en straff i en match mot Skutskär vi såg med solglasögon och uppknäppt jacka en marsdag 2017, om en snedträff i en match för tjugo år sedan eller Ljusdals småknattar som besökte oss för en härlig bandyhelg 2022 bara för att visa övriga landet att ingen resa är för lång.
Någon drar historien om en av kommunens bandyspelare som i en annan tid tackade nej till ett anbud från klubb bortom Siknäs-korsningen med motivationen att han då skulle missa höstfisket i Rånö-fjärden.
Guldkorn.

Vi löser även första halvleks knutar.
Vad har gått fel?
Vad har gått rätt?
Ska man ta sig en påtår?
Inga knutar är olösliga för experterna vid bordet.

Kaffet kallnar, bara smulor återstår av fikabrödet och tårna har tinat fram.
Orden från allas munnar svävar ut och iväg bortåt ”Flygfältet”
En högljudd signal från domarens pipa förkunnar att det är dags.
Vi tar på oss luva och handskar och traskar tillsammans med små rökmoln ur våra munnar till den plats vid arenan där vi alltid stått.
Vi har stått där i trettiotvå säsonger tidigare, vi kommer stå där många säsonger till.
Gud nåde den som byter plats.

Dags för matchens sista fyrtiofem minuter.
Fyrtiofem minuter där nya minnen skapas.
Minnen vi kommer prata om i framtidens kaffepauser.

Passion, oavsett division.

// Sargis

Låt bollen rulla, det är hög tid

Jag sitter i min favoritfåtölj och bläddrar i ett nummer av den gamla legendariska tidningen Rekordmagasinet.
På sista sidan i den tidningen var det alltid ett stiligt foto på nåt lag i ropet.
I numret i min hand (nr 11 av den fina årgången 1960) står ett lag i toppeluvor och mörkblåa tröjor befriade från reklam.
På vänster bröst lyser en stjärna, det är natthimlens starkaste stjärna.
Sirius.
Som tredje man i nedre raden syns en man med grå tröja och keps.
De syns oftast där på lagbilder.
Målvakterna.
I detta fall heter han Sigvard ”Sigge” Parling.
En då trettioårig herre som två år tidigare var han vänsterhalv i det svenska landslag som tog VM-silver.
I fotboll.
En sport där han tidigare inkasserat två SM-guld och tre brons med Djurgården.
I DIF fick han smeknamnet ”Järnkaminen” vilket senare resulterade att hela föreningen kom att kallas just ”Järnkaminerna”.
1961 fick han även en silvermedalj i bandyns VM och en i guld då hans Sirius besegrade Edsbyn i SM-finalen på Stockholms Stadion.
Och minsann hade inte karln också en landskamp i hockey, en match mot Japan 1953.
En meriterad man som lämnade oss 2016, 86 år ung.

Men att mina ögon fastnade på den där kepsprydde mannen i grått beror på min fascination på just målvakter.
I alla sporter där målvakter behövs.
Dessa ensamma och utsatta figurer som aldrig har råd med ett misstag.
En utespelare kan göra misstag utan tråkiga resultat, det kan aldrig en målvakt göra.
Folkets domar är hårda.

Jag tänkte därför skriva dessa rader om några ur den långa rad av hjältar mellan stolparna.
Om målvakter i bandyns tjänst.
De som står där och försöker hindra bollar som kommer i upp mot tvåhundra kilometer i timmen i sin färd mot nätet.

Idag väl skyddade med handskar stora som locket på Sjöbloms dass, benskydd större än mina garageportar, diverse andra skydd runt kroppen och givetvis skydd för ansiktet.
Igår med keps, tunna fingerhandskar, benskydd stora som en hoprullad sportbilaga av dagstidningen och vid soligt väder gnuggades sot under ögonen.
Det gör ingen idag.

^{NSK:s legendariske målis Nisse Andersson med sot under ögonen}

I ett annat nummer i min samling (samling och samling men sex, sju nummer i alla fall) av Rekordmagasinet syns en annan målvakt.
Detta nummer är från 1963.
Också denne målis i keps.
Yngve ”Yppe” Palmqvist.
På bilden i Hammarby.
Den ende svenske målis med ett OS-guld i bandy.
Ett guld di svenske tog då bandyn var med som uppvisningssport under vinter-os 1952 i Oslo.
”Yppe” som föddes i Söderhamn 1929 och gjorde A-lagsdebut med sitt Broberg 1949.
Flyttade till Bollnäs året efter och var med och tog klubbens första SM-guld 1951.
Det andra (och senaste guldet hälsingarna tagit) vanns 1956 men då hade Palmqvist flyttat till Söders höjder och
En gång under hans karriär var han i Haparanda, ett besök som slutade hos tandläkaren då en målsugen motståndare sköt honom rätt i garnityret.
Tandläkaren log, det gjorde inte Palmqvist under en tid.
Det skulle dröja länge än innan ansiktsskydd blev en del av målisens utrustning

Tunna handskar var det.
Härnösand AIK besökte alltid någon av min kommuns bandyplaner i den tid Abba snurrade i radion och i den tjocka tv:n med två kanaler sändes ”Sportspegeln” på söndagar kl 20:30 med Arne, Bosse eller Lars-Gunnar som programledare i sina röda kavajer.
Med sig i bussen över Sandöbron hade de rödklädda herrarna från Ångermanland en figur de kallade ”Kryddan”, en målman av god klass.
Han hade en ritual som gör att jag minns honom.
När domare Resin, Blombäck eller Morin blåste straffslag för NSK, IFK eller KBK tog denne målis av sig de tunna handskarna, lade dom i bollkorgen och väste till den stackars nervöse straffskytten att försöka.
Sjutton minusgrader, dåtidens bollar och en frustande skytt.
Då är inte tunna handskar mycket till skydd så det är lika bra att ta av dem.

Om vi backar tideräkningen till det år den, idag 2025, ännu aktive Willie Nelson föds i Abbot, Texas.
1933.
Svenska Dagbladets bragdmedalj ska, under pompa och ståt, delas ut för åttonde gången.
Instiftades 1925 och gavs då till häcklöparen Sten ”Sten-Pelle” Pettersson som året innan tog brons på 110 meter häck vid OS i Paris.
Det är nog många som lyfter på ögonen då juryns besked för 1933 års pristagare basuneras ut på sociala medier.
En trettiofemårig bandymålvakt från Uppsala.
Hans klubbadress var IFK Uppsala och tidigare under året hade han och hans kompanjoner vunnit lagets tolfte SM-guld efter att ha besegrat de värmländska pôjkera i IK Göta med stora 11-1.
Det guldet blev hans sjunde på nio finaler.
Sitt första fick han som sextonåring 1915.
Och under hela sin karriär behöll han sin hemstickade tröja, den fick under inga omständigheter tvättas under pågående säsong.
En gång tyckte hans fru att den såg förskräcklig ut så hon tvättade den utan hans vetskap varpå han tvingades spela en match i en annan tröja.
Och givetvis.
Han blir skadad och missar en stundande landskamp.
Hon tvättade aldrig mer tröjan.
Idag har han en gata i Uppsala uppkallad efter sig.
Sleven Säfwenbergs väg.
Sven ”Sleven” Säfwenberg.

Under hela sitt yrkesliv arbetade han dessutom som fabrikör och utvecklade såväl bandyklubban som bollen.
En sann bandyälskare.

Den 2:e december 2025 delas den etthundrade bragdmedaljen ut.
Eftersom denne ”Sleven” var den förste och hittills den ende från bandyns värld som förärats en medalj så…..
Ta det som ett tips Bragdjuryn.

^{Med motiveringen  “För lysande ledarskap av IFK Uppsalas bandylag” får Säfwenberg ta emot SVD:s bragdmedalj 1933.}

En annan filur i buren är Bosse Nilsson från Skutskär.
En färgstark målman med många upptåg under matcherna, det finns härliga historier om bollar i fickan som han snabbt kastade ut om domaren inte hann uppmärksamma en boll i nätet och om en straff han, i en DM-final mot IK Huge, fångade med sin vita keps.
Och han missade aldrig ett tillfälle att med humor avväpna såväl motståndare som nitiska domare.
Föddes 1925 och spelade sin första SM-final med sitt Skutskär 1942.
En final man föll mot Västerås SK med uddamålet, 2-1.
Två senare, 1944, höll han nollan i finalen mot samma VSK och laget från bruksorten fick lyfta pokalen mot huvudstadens himlavalv.
En ihärdig tuberkulos gjorde sedan allt för att sätta stopp för Nilsson, farbror doktorn pekade viftade med fingret och sade med barsk stämma att bandyn inte var att tänka på.
Tiden går och sjukdomen ger med sig.
Nilsson börjar bli redo.
Han tar på sig sin keps, googlar fram telefonnumret till ledningen för Söderfors GoIF och erbjuder sin tjänst.
Mannen i andra änden av samtalet tackar ”ja” och en försiktig väg tillbaka är inledd.
Nästa trappsteg blir Sandviken AIK innan han, frisk och glad, återvänder till sitt Skutskär IF.
Och ett nytt guld.
1959.
Även denna gång besegras VSK, 2-1, och firandet under röken från massabruket visste inga gränser.
27420 åskådare på plats på Stockholms Stadion blev ett publikrekord för bandyfinalen på den arenan som höll sig hela vägen till 1966 då hela arrangemanget drog vidare till Studenternas en gång och vidare till Söderstadion.
Även 1964 var Nilsson och hans SIF i final men föll då mot Broberg efter omspel och året efteråt lät han meddela att karriären mellan stolparna var till ända.
Han sadlade om och blev domare.
I såväl bandy som fotboll.
I bandy dömde han finalerna 1968 och 1972 och i fotboll blev han utnämnd till ”Årets domare” vid två tillfällen.

^{En filur}

Lite framåt i tiden.
Vi drar oss västerut i landet.
Men håller oss kvar vid 1965.
Vi småknattar såg ”Familjen Flinta”, de långhåriga ungdomarna satt klistrade vid ”Drop in” och de mossiga jättegamla föräldrarna såg ”Hylands hörna”.
Och på skivtallriken snurrade Hep Stars ”Cadillac”, åtminstone hos de långhåriga.

Orten vi nu ska besöka ligger fyra mil norr om Filipstad vid sjön Lesjöns södra strand.
Lesjöfors.
En liten ort med knappa ettusen invånare och en OK-mack som revs 2014.
Men i maj 1965 föds där ett litet gossebarn som i framtiden kommer räknas till en av landets främste målvakter genom tiderna.
Mikael ”Micke” Forsell.
En greppsäker och smidig keeper med utsökta utkast.
Gjorde debut i ”Bandybaronernas” A-lag som femtonåring.
1982 blir ett bra bandyår för Värmland.
IF Boltic vinner sitt fjärde raka guld på herrsidan och sitt första på damsidan.
Den icke helt okände Bengt ”Pinnen” Ramström blir ”Årets Man” i svensk bandy och som ”Årets pojkspelare” blir den där unge målmannen Forsell i Lesjöfors IF.
”Årets Dam” blir dock en småländska från Grästorp Skol IF, Maria Karlsson, men det grumlar inte den värmländska glädjen.
Det blir en säsong till med moderklubben innan det är dags för den nu artonårige ynglingen att se sig om i bandysverige.
Nästa stopp Lidköping och en blåklädd förening som långt, långt senare ska bli en mycket framgångsrik förening.
Under tiden han representerar Villa blir han också uttagen i svenska landslaget, debuterar 1988 och gör sin etthundrationde och sista landskamp 1999.
På våren 1991 tackade han för sig och packade bilen för de tjugofyra milen upp till Karlstad och spel i Boltic som vid den tiden tagit åtta guld sedan 1979 men inget sedan 1988.
Det blev ett till med Forsell i buren.
1995.
Han har sagt i nån intervju att om han skulle få leva om ett år skulle han välja just 1995.
Det var ett ganska lycka år för honom med VM-guld, SM-guld, seger i Europacupen, seger i Word Cup, Årets Man, Nya Wermlands Tidnings guldmärke och som kronan över allt så byggde han hus.
Bragdguld?
Å nej, hejda er nu bandyn har ju fått det en gång.
Det fick Annika Sörenstam.
1997 blev Forsell utsedd till ”Världens bäste målvakt”
Som en av de sista i generationen med tunna skinnhandskar på händerna lade han karriären i malpåse efter säsongen 98/99.
Ett inhopp med Boltic borta mot Ljusdal året efter var just ett inhopp.
Och det tackade hans sargade fingrar för, en lång karriär med tunna handskar har gett ett stelopererat lillfinger och ett krokigt.

^{Forsell från Lesjöfors}

Vi håller oss kvar i Lesjöfors.
Vi hör Jussi Björling ta ton ”Ack Värmeland du sköna, du härliga land..” .
Pappa Sven var bejublad målman under ”Bandybaronernas” storhetstid, storebror Marcus valde att bli utespelare och senare i tiden skulle syrran få en son som efter en treårig sejour på Sjöaremossen med Frillesås våren 2024 valde att återvända till det sköna Värmeland.
Han heter Johannes Gustafsson och hans morbror heter……
Andreas Bergwall.
En fantastisk målis med en meritlista lång som Inlandsbanan.
Fem SM-guld.
Sju (7!) VM-guld.
Etthundra nittiofem (195!) landskamper.
I mina ögon den bäste målvakten vi haft i vår sport.
Född dagarna innan avspark i öppningsmatchen i fotbollens VM och knappa tre veckor innan ”Tio I Topp” vi ungdomars favoritprogram i radion plockades bort.
Juni 1974.
Hans långa karriär började i hemmaklubben Lesjöfors, fortsatte 1996 i Kungälv och har sedan tagit en lång och vindlande promenad genom svenska klubbar men även två sejourer med Borsjtj och blinier i ryska Dynamo Kazan innan han lade den egenproducerade ansiktsmasken på hyllan och gav sig på tränarrollen år 2022.

Februari 2018.
I hans sista match uppe i Kalix med sitt VSK snöade det i massor.
Hans grönvita utespelare dundrade in mål i samma mängd som snöflingorna och i paus sattes reservmålvakten Filip Mörkdal in i hetluften….snöfallet.
Efter några minuter in i andra rundan hade denne Mörkdal fått rädda två skott av hemmaspelare och Bergwall, som står hängande vid trappan till deras omklädningsrum, utbrister med ett stort flin – Fan, nu är han ju redan dubbelt så bra som jag, jag fick ju bara göra en räddning!
0-12 på tavlan vid slutsignal och snön fortsatte falla.
VSK föll sedan i kvartsfinalen mot Villa och Kalix Bandy föll ur Elitserien.

Den säsong som nu har tagit fart inleder han ännu en ny roll.
Han ska agera expertkommentator i Sportradion.
Ett synnerligen bra val.
Vi får hoppas att vi får ett ”Bandysportextra” som en fast punkt i radions tablå med sändningar på söndagar kl 13:15 och onsdagar 19:00.
Bandytider.

^{I en radio nära dig}

Tre andra målmän från förr som är värda en rad.
Nyss nämnda Villa/Lidköpings Göran ”Fiskarn” Johansson var en tidig idol för mig.
Likaså Katrineholms Tommy Axelsson.
Och även Per-Olof ”Poppen” Pettersson, landets mest meriterade bandyspelare från Halland.
Började sin bana i Torup BK (föreningen där alla, nästan i alla fall, heter Torhall) innan han via Sandviken och Tranås hamnade i IFK Motala 1981.
Med ett VM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons, ett SM-guld och två SM-silver på hyllan lade han ner karriären 1996 efter, förutom en säsong i Nässjö, representerat IFK i elva raka säsonger.
Baltzar von Platen nickar gillande från sin plats vid Göta Kanal.

Det var namn vi landbandyspelare på gatan i Kalix bara hört om i tv eller radio.
Den bandy de representerade kunde lika gärna spelas på månen.
Det hette då div1 och var avlägset och onåbart.
En dröm vi unga pratade om i matchen på gatans pauser.
Div1…tänk ändå.
Lagen i vår närhet hade försökt och skulle försöka igen men var aldrig riktigt nära.
Än.

Målvakter hemmavid.
Den första jag minns är Nyborgs Nisse Andersson, en målman från tiden utan skydd för näsa och hand.
Även Lars Nilsson, pappa till Kalix Bandys tränare Pär Nilsson, var i samma tid som Andersson.
Göte Rydberg i samma NSK, en mycket bra målis som med sina utkast mot snabbe Roland ”Kålle” Bergström satte mången motståndare i svårigheter.
Och till er ungdomar som inte var med så stod det i fet stil i regelboken att utkasten inte fick kastas över halva planen så det gällde att få studs på bollen innan mittlinjen.
Rydberg hade kunnat vara en god allsvensk målis i Kalix under de första åren då han i tiden bara var strax över trettio.

Kalix/Nyborg hade under åren i div1 Peter Kihlgren (då Johansson) men när den allsvenska platsen var i hamn värvades Anders Resin från Karlsborg.
En mycket lyckad värvning.
Resin var en lugn och stabil keeper som alltid levererade insatser av hög klass.

Efter Resin har många goda målisar dragit på sig en tröja med Kalix klubbmärke på bröstet.
De flesta sprungna ur egen brunn men även några utomsocknes.

Av de egenproducerde minns vi ju Björn Hellman.
En makalöst bra keeper, fullständigt orädd i sitt agerande och radade upp räddningar vi inte trodde fanns.
Jag hade inte höjt ögonbrynen (om jag haft några vill säga) om Hellman hade fått ett samtal av dåvarande förbundskapten.

En annan av de egna var Jonas ”Skorven” Persson,
En skorv som lämnade Kalix 2001 för att prova lyckan i Falun.
Det provet föll väl ut och Persson blev  masarna trogen i sju säsonger.
Efter karriären vid foten av hoppbackarna på Lugnet drog han vidare på nya äventyr, till Åsa-Nisses hemtrakter för spel med Vetlanda.
Jag tror också att denne Persson har ritat Kalix Bandys klubbmärke.
Tror, var ordet.

Den senaste säsongen var Joel Snäll magisk.
En av de bästa i Allsvenskan.
Han har nu flyttat till oljans, torskens och Vegard Ulvangs hemland.
Det där landet som Melvin ”Bobo” Slacke och Helmer Bryds Eminent Five Quartet sjöng om i en kärleksfull nidvisa skriven av Hasse o Tage.
Norge.

^{Här ska Joel Snäll vakta målbur}

Vi har haft otroligt bra målisar ur egen brunn genom de trettiofem år som passerat sedan Kalix/Nyborg BK kom till världen.
Ni kan sträcka på er alla.

En av de målvakter Kalix haft från markerna bortom Siknäskorsningen, Istermyrliden och Höga Kusten-bron fick mig att tvivla på mina egna ögon i somras.

I bakre soffan i en båt i Kalix skärgård.
Strax utanför Marahamn.
Mittemellan ”Lidfeldtsudden” och Erikssons på Fälesön.
Kalix Bandys gamle storskytt Jimmy Berglund satt vid ratten med en glatt vinkande figur bakom sig.
Abbe Bodin.
Denne mycket trevlige målis som fick vakta Saik:s bur i finalerna 2014 och 2015 och kammade då hem ett guld och ett silver gör nu, våren 2016, en för många experter en oväntad flytt.
Från ett lag på översta topp till ett lag som kanske inte riktigt är en finalkandidat, Kalix Bandy.
  – ”Palle” har haft stor inverkan i det här och gett mig otroligt mycket energi. Han har inte behövt övertala mig, det är det här jag vill göra. Som sagt, folk kanske undrar vad fan jag håller på med, men för mig känns det här skitbra, sade mannen från Grängesberg i en intervju med Bandypuls sedan övergången blev offentlig.
Och visst blev det ”skitbra”, Abbe Bodin var lysande under säsongen trots lagets tunga säsong.
Laget var uträknat, hånat och bespottat efter grundserien men reste sig mirakulöst i det negativa kvalet och klarade nytt kontrakt.
Mycket tack vare en storartad insats av Bodin.
Tyvärr blev det bara en säsong i Kalix, jag personligen hade gärna sett honom under lång tid framöver.
Och han har mer än en gång under senare år bedyrat att han trivdes alldeles förträffligt i klubben.

^{Abbe Bodin}

Två finska burväktare har vi i Kalix också fått glädjas över.
Kari Perkaus.
Kom från Karlsborg där hans utkast var ett ständigt hot för motståndet.
Hans precisa kast kunde träs genom ett nålsöga och hittade alltid fram till målkungen ”Slava” Arkhipkin.
Å andra sidan kunde denne ”Slava” ta ner en pingisboll med förbundna ögon och en hand bakom ryggen.
Perkaus stannade i fem säsonger i Kalix klubbfärger innan hemlandets tongångar lockade och OPS Uleåborg blev adressen.

Näste finländare var Pasi Hiekkanen som hösten 2007 kom med sin trunk längs E4 de sjuttiotre milen från Söderhamn.
2010 lämnade han oss för Torneå LRK.
Han kom tillbaka till Kalix 2012 men denna gång inte för att mota små bandybollar, denna gång var det som målvakt i IFK Kalix eminenta fotbollslag.
Det blev två somrar på Furuvallens konstgräs innan han tog ett steg österut och Assi IF.
2014 tog han SM-guld med Saik och debuterade med gröna Assi IF.
Ett händelserikt år för den store finländaren.
Året efteråt tackade han för sig i Assi och vände åter till de tusen sjöars land.

^{Hiekkanen i en annan sport}

Jag ägnade en stund åt funderingar över om Perkaus var den förste finländske målvakten i Kalix.
Utespelare har det ju vimlat av genom tiderna, men målisar?
Tack vare min kusin, som har spelat med IFK Kalix, fick jag svaret.
Esa Vaalamo.
Kom till IFK i början av neonfärgernas, axelvaddarnas och synthpopens årtionde, 80-talet.
Han hade Vastus i Kemi som senaste klubb men hade säsongen innan tagit ett sabbatsår från burvaktandet.
Han blev snabbt en omtyckt herre bland sina nya lagkamrater då han i yrkeslivet jobbade som försäljare åt Fazer och kunde se till att det alltid fanns tillgång till kakor och choklad i omklädningsrummet på Furuhedsplan.

Andra finska målvakter vi minns
Maalivahti.
Jag börjar genast nynna på Thore Callmars gamla världshit: ”Men då kommer han med mustaschen, han bugar och ber om en dans….”En stor man med en stor mustasch, Seppo Jolkkonen.
Gjorde sin debut i Vastus A-lag som femtonåring 1962 och har sedan samlat medaljer på hög.
Sju ligaguld mellan 1969 och 1977 (Vastus 69, 72, 73 och 74, OLS Uleåborg 75, 76, 77)
Ett VM-silver och fem VM-brons.
Ett guld i cupen i Ljusdal med sitt OLS.
Och jag tror nog att han har varit med om att vinna den största av alla cuper, Nock-cupen på Nyborgsvallen, men helt säker är jag icke och att det stora internet helt missat en sån sak är skamligt.
Jolkkonen avslutade sin framgångsrika spelarkarriär 1981 i Borgå och laget Sakta Farten.
Ett lag som Akilles startat som ett ”farmarlag” och som tog sig upp till högsta serien där de höll till under två säsonger (79/80 och 80/81).
Sakta Farten….så ska ett bandylag heta.
Vi hör supportrarna ropa ”Sakta farten, Sakta farten…”

^{Sakta Farten}

¤Pasi Inoranta.
Förste finländske burväktaren i Sveriges högsta serie då han kom till Hammarby inför vintern 1996/1997.

¤Timo Oksanen.
Kanske den bäste av dem alla.
Kom med sitt bagage till Bollnäs hösten 2001 och blev snabbt en stor hjälte för folket på Sävstaås.
Han var i sin yngre år en spjutkastare av rang vilket visade sig vara till stor nytta i målvaktsutövandet.
För våra finska bandyvänner är 2004 ett år de gärna minns.
VM gick i Sverige och guldet skulle ju, i vanlig ordning, räckas över till den svenske eller ryske lagkaptenen.
Det visste ju alla.
Men Oksanen och de övriga finska lejonen ville annat.
I semifinalen besegrades, för första gången någonsin Ryssland, och i finalen väntade Sverige.
På Rocklunda i Västerås.
Allt var upplagt för ännu ett svensk guld.
Och än mer säkra blev de blågula när man ledde med 4-1 en bit in i andra halvlek.
Då vaknade lejonen.
När nittio minuter var avverkade visade tavlan 4-4 och förlängning väntade.
Det gick tio minuter.
Oksanen tog fram sina kunskaper i spjutkastning och drog iväg ett mäktigt utkast till Sami Laakonen långt bort i fjärran.
Laakonen gör inget misstag och Finland tar sitt första, och hittills enda, VM-guld.
En stor dag i finsk idrottshistoria.

Nämnvärt från 2004 är att det för första gången spelas ett VM för damerna.
På Kistapuisto Stadion i finska Villmanstrand.
Det blev svenskt guld och målvakten Linda Odén från Sandviken höll nollan rakt igenom turneringen.
Framåt gjorde di svenske femtiotvå mål.
Målskillnaden 52-0 är inte fy skam.
Linda Odén har förutom det guldet sju VM-guld ytterligare i sin samling.
Lägg därtill sju SM-guld (ett med Saik och sex med AIK).
Årets damspelare 08/09 och 14/15 kan blicka tillbaka på en fin karriär i buren.

Och platt-tv:n är ”årets julklapp” det året.

^{Höll nollan genom hela VM 2004}

Annat från världen mellan stolparna.
Jag såg en gång en målman i ett gästande lag på arenan i Kalix som roade sig med att kasta bollar ur bollkorgen ut över reklamplanket ner mot Furuhedskolan,
När slutsignalen ljöd och hans lag förlorat stort skulle en liten knatte till bollpojke ta rätt på bollkorgarna, då tyckte målisen att det var riktigt kul att välta ut de bollar som låg kvar mitt framför ögonen på den lille förvånade bollpojken.
Jag ropade några väl valda ord till keepern varvid han visade en av sina fingrar.
Det var inte pekfingret.
Ej heller lillfingret.

Jag har i tv sett Edsbyns Anders Svensson rädda två straffar i SM-finalen 2004.
Den första då Hammarby ledde med 3-2 och hade chans på utökad ledning.
Svensson räddar Patrik Sandells straff.
Med dryga halvtimmen kvar leder Bajen med 5-2 och får ännu en straff.
Samme Sandell.
Samme Svensson.
Pffyyyii.
Svensson räddar igen.
Och medan tv-bilderna visar en ”glädjegest” av Svensson har bollen hamnat hos ”Palle” Rönnqvist långt upp till höger i banan.
”Palle” åker ifrån bajenförsvararen och vevar in 5-3.
”Palle” gör 5-4 strax senare och när slutsignalen ljuder är vändningen fullbordad.
7-6 till de rödblå och Anders Svensson är, tillsammans med ”Palle” hela Edsbyns hjältar.
Straffräddningen och målet är klassiska bandybilder.

Jag har sett Kalix Bandys damlags Tytti Segerman rädda två straffar i en match mot Skutskär våren 2017.
I strålande sol stod vi på läktaren med uppknäppta jackor och fräsiga solglasögon och såg Segerman glänsa ikapp med vårvintersolen.
Skutskärs landslagsspelare och stora stjärna Camilla Andersson fick se sig besegrad två gånger om av Segerman.
När hon räddat den andra straffen höjde hon näven där bollen satt klistrad mot den klarblå himlen.
En pose vi gärna sett som staty på torget utanför Gallerian.

Jag har sett Kalix Katja Illarionova vara orubbligt bra i en match mot Spånga/Bromsten för några år sedan.

Jag har sett (eller kanske inte sett då ingen såg nåt men i alla fall varit med om) en stackars målvakt som i snöstorm släppte in två lååånga lyror av Kalix vänsterhalv Peter Norén.
Ingen såg bollen förrän den damp ner bakom den förvånade keepern.
När slutsignalen gick skickades folket ut för att leta rätt på honom, han hittades översnöad och kunde efter ett långt bastubad åka hem till södra Sverige.

Jag har sett en målvakt i HT Bandy hålla show vid sin bur när hans lagkamrater stack iväg i anfallsspel.
Han hette, och heter än, Marko Herajärvi och var en suverän målis och en suverän gymnast.
Vi har varken före eller efter Herajärvis uppvisningar sett nåt liknande.
Han var värd hela entrépengen, ja givetvis även den grillade korven som serverades på arenan vid gränsen.
Ibland tänker jag på honom då jag möter en långtradare med hans familjeföretags logotype i tryck.
Sen sjunger jag en passande stump av ”Dagar utan färg”.
”Han kom från Haparanda var på väg till Helsingborg, med en lastbil full av varor….”

Jag har sett många, många, fantastiskt bra målvakter passera tidens gång.
Dessa ensamma och utsatta figurer.
Ni är alla hjältar.
Med eller utan keps.
Med eller utan sot under ögonen.

Andra sporter
Jag har även gillat målvakter i andra sporter.
Målvakter från samlaralbumens tid.
I hockeyn var William ”Wille” Löfqvist i Brynäs den store idolen.
Och i fotbollen Kjell Uppling,  Ronnie Hellström och Gordon Banks.

^{”När Ronnie vaktade kassen, då var det lite stil på Bajen”}

Till sist.
Min gode vän Bosse Martinsson vaktade en gång i tiden bandymål för Huddinge IF.
De mötte bl.a Katrineholm.
Där målvakten hette……Bosse Martinsson.
Två lag, två målvakter, ett namn.
Det måste vara unikt.
Mycket unikt.

Och nu var det slut.
Tack för att ni läste.

// Sargis


^{Blev inte ”Årets julklapp” 2004}

Det är en onsdag i september.
Kalix vilar i grått.
Olika nyanser av grått sveper övre vår bygd.
Jag tänker på Bengt Grive.
Han kunde beskriva färger som ingen annan.
Mörkvitt.
Sängkammarrosa.
Dessutom en fena i bordtennisens ädla konst.
Och vad är klockan?

I denna gråa nyans styrde min Opel mig till bandyarenan.
En arena där ingen bandy spelats sedan en och en halv evighet.
Om jag hamnat här p.g.a en felstyrning i dimman?
Ej fungerande sextant att navigera efter?
O nej.
En högst medveten handling i syfte att tända igång ivern för bandyn.
Det gick väl sådär.
Jag gick ett varv runt grusbädden.
En vandring med många tankar i huvudet.
Var är Kalix Bandy kommande vinter?
Är Kalix Bandy överhuvudtaget?

Klockan bakom målet ner mot den, sedan december 2021, nedbrunna Furulogen har stannat vid tio i två.

^{Rester av en nedbrunnen danslokal}

Tiden har stannat.
Har vi all tid bakom oss?
Tiden med Elitserien.
Tiden i Allsvenskan.
Alla härliga matcher och spelare vi sett vandra upp och ner i trappen upp till motståndarens omklädningsrum.
Ibland med högburet huvud, ibland med gamnacke.
Damer.
Herrar.
Stora stjärnor.
Små stjärnor.
Bandyspelare.

Finns det någon framtid?
Det är grått, det är dystert.
Och det är tyst.
En tystnad som får kompositören John Cage´s verk ”4`33” att framstå som rena Motörhead-konserten.
”4`33” består av fyra minuter och trettiotre sekunders tystnad och slog aldrig på världens topplistor.
Ej heller på streamingplattformar.

Det enda jag hör om vår bandy är rykten.
Rykten av folk som vet mer än mig.
Eller tror sig veta.
-Jag har minsann hört.
– Så här är det, det har jag hört.
– Å jag har hört…..
Och allt har de hört från den säkra källa som töms vareviga år.
Tänk att den aldrig sinar.

Men faktum kvarstår.
Det hörs inte ett litet pip från vår förening, vilket fyller på den säkra källan.
Och tiden har stannat.
Tio i två.

^{Tretton, fyrtionio och noll…..pip
Tretton…….}

Sargen nedanför läktaren.
Min plats under många år.
Utvisningsbåset där osande svador har ljudit ut över isen.
Utvisningsbåset där bänken säckade ihop under en utvisad spelare i orange tröja.
Han garvade.
Jag garvade.
Minnen.

^{Syndarnas bänk}

Där ute i verkliga livet har bandyn rullat igång.
Eeh, jaha.
Har den alls stannat?
Varför klickar jag inte igång?
Jag kollar ”Bandygrytan” med knapp styrfart.
Konstaterar med ett enkelt ”jaha” över de siffror jag ser på skärmen.
Kollar väl lite extra om någon ”kalixspelare” är i farten.
Annars är det lite svalt intresse så här i början av hösten.
Bandy i augusti eller början av september?
Njaää.

Denna tid är händelserna på Furuvallen mitt i samhället av viktigare art.
IFK Kalix i div3 Norra Norrland känns viktigare.

Jag har dock lyssnat till en intervju med Per Hellmyrs i ett avsnitt från i våras av podden ”Vintersportpodden”.
Den intervjun fick igång en liten låga.
Edsbyns lagkapten pratade så varmt om vår sport att mitt dystra sinne blev ljusare.
Sen hörde jag en intervju med Villa/Lidköpings tränare Fosshaug.
Då mörknade mitt sinne direkt.

Tillbaka till min vandring vid en grusbädd.
Jag lommar förbi spelarbåsen.
Jag kan höra ropen från ledarna.
Rosenrasande.
Uppmuntrande.
Total inlevelse.
Lyssnar jag noga hör jag också reservmålvakternas skallrande tänder.
Den mest otacksamma uppgiften i all idrott.
Sitta på en bänk i nittio minuter när nordanvinden biter tag.
Nittio plus tillägg.
Idrottens bortglömda hjältar.

Jag kommer till min arbetsplats.
Den berömda trappan upp till damernas.
Vad får jag se i vinter?
Vad får jag skriva om?

Det blir i alla fall inte Allsvenskan för våra herrar.
Den kostar.
Varje match är dyr.
Resor genom landet får spargrisen att gråta.
Visst, det är kul att träffa spelare och ledare från orter långt söderut men detta upplägg av Allsvenskan håller inte.
Det måste åter bli uppdelat en norr- resp. södergrupp.
Bandyn har inte ekonomi för dagens upplägg.
Det är få, om ens några, föreningar som har den stinna spargris som kan vifta med knorren då årsredovisningen ska in.
Och jag ska inte nämna vad jag känner för de föreningar som visar stora röda minustecken i kassaboken med likafullt köper nytt inför varje säsong.
Eller fotbollens galenskaper.

En grill står utanför våra herrars tunnel.
Det vattnas i munnen.
Tankarna går iväg till oset av Bosse och Mariannes grillade läckerheter sprider sig över isen.

^{Ingen restaurang behövs, ge mig en grillad med senap, tack}

Jag stannar en stund vid hörnet upp mot entrén.
Jag tittar upp mot träden.
Träd där allt fler löv lyser gula.
Gula i det gröna.
Då blir jag genast på bättre humör.

Gult och grönt.
Tankarna för mig till Hälsingland, till Ljusdal BK.
En fin förening som genom sin gamle trotjänare Lännart Nilzon startade insamlingen #1000FörKalix då tjuvar länsat Kalix Bandys herrlags omklädningsrum på allt från spinningcyklar till underkläder.
Underkläder…jaja, finns det marknad för ett par gamla kallingar?

Den insamlingen där LBK skänkte en tusenlapp och utmanade andra föreningar att göra detsamma har idag gett, i alla fall från de föreningar jag fått hum om, inbringat tjugosex tusen svenska kronor.
26 000!
Jag blir rörd bara av att skriva.
Jag finner inga ord för att tacka Ljusdal BK för det initiativet.
Stort TACK!

Och givetvis, TACK till alla andra föreningar.
Fantastiskt fina gester.

Även privatpersoner har visat stort hjärta.
Jag hade precis startat en liten insamling då föreningen tog beslutet att hoppa av Allsvenskan då inbrottet skedde.
Insamlingen tog fart.
Det strömmade in små summor.
Det strömmade in lite större summor.
Och det kom in….
… en gåva från en privatperson från annan ort på tio tusen kronor.
Tio. Tusen. Kronor.

Vår gamle spelare Erik Olovsson sjösatte sin kampanj ”Stoppa tjuven” vilket också blev en succé.
Pengarna rullar in.

För ett par veckor sedan var all insamling uppe i svindlande 109 000 kronor.
109 000.
Kronor.

Jag kan inte nog mycket tacka er alla för all bandykärlek ni visat Kalix Bandy i krisens tid.
Jag skulle vilja träffa er alla för att kunna trycka er hand, buga mig och tacka.
TACK!

Mitt sinne är lättare då jag lämnar arenan.

^{Kom, kom vi går ut i kvällen den klara
Finns värme och ljus, skynda på nu vi går ut.
”Perssons pack”}

Vad än som nu sker så må det bli en vinter i bandyns tecken även för oss.
Inte en vinter med trasig klubba.


// Sargis

Jag avslutar med ett citat av Putte Kock
”Det finns ingen anledning att kasta yxan i sjön, snarare tvärtom”

DET ÄR sensommaren 2021.
Pandemin håller vår värld bakbunden.
Rubrikerna var svarta och dystra.
Munskydd, avstånd, handsprit och Anders Tegnell.
Statsepidemiolog var ett ord alla försökte lära sig uttala.

Det var då….
Det var då det började.
Det började som en skakning på nedre däck.
Rykten på byn.
Rykten spreds bakom munskydden.

Familjen som i generationer, med all heder och glans, drivit ”affär´n” sedan den tid vi bodde i grottor, , vi ringde från telefonkiosker, hade våra urgröpta stockar förtöjda isi Marahamn och ute i världen släppte Willie Nelson sitt första album, tänker dra sig tillbaka.
En välförtjänt tillbakadragning.
Oroliga bybor undrar vad som nu ska hända med butiken.
På armlängds avstånd går diskussionerna varma.
Läggs allt ned?
Vem vill ta över?
Ingen i byn, eller?
Den där handlaren som säljer bröllopskonfekt i småländska Knohult kanske?

^{Blir det han ?}
Surströmmingspremiären passerades.
Likaså sommar-os i Tokyo.
Och onsdagen den första september kl 10:00 öppnas butiken med en ny kapten vid rodret, en ny kapten som ska ta över driften av ICA-Träffen Kalix-Nyborg.
En lokal ung man som varit på vift i vårt land och närmast kommer från en ICA-butik i Pajala som han drivit sedan sommaren 2020.
Bra, tycker folket.
En ung, trevlig herre med framtidsvisioner.
Det här kan bli bra.

Sade jag adjö innan jag kom.
Fem månader hann passera genom almanackorna, det där lilla viruset som hånat mänskligheten är på väg bort och så även den nye ansvarige som lämnar för en större butik inne i centralorten
Vi hinner ta del av en liten uppgradering av den lilla butiken som genom åren fastnat i tiden och mest känts som en ”rackarns-vi-har-slut-kaviar och limpa-butik” innan vi åter står där med lång näsa och omgiven av nya rykten.
Nu utan munskydd och avstånd.
Vem ska det nu bli?
Har du hört nåt?
Han från Knohult nu då?

Vi fick svaret i slutet av april.
”Hit kom de ridande en afton i april…”
Huruvida de ville dansa tango har jag ingen aning om, men de ville driva en affär.
Och de kom från Boden.
Av alla ställen på vår jord.
Boden.
S3, I19, A8 och allt vad de hette.
Ställen där man fordom dags gjorde pojkar av män.
Särskilt på S3 under 1979-1980….*harkel*.

En tändstickstavla med Bodens fästning är en väsentlig ingrediens i klassisk jul-tv.

^{Farbror Arthurs tavla är känd}
Men också namn som:
¤ Björn Gedda, mannen som spelar den alltid hungrige polisen Simon Palm i filmerna med kommissarie Roland Hassel, förvisso född i Solna men uppväxt i Boden.
¤ Eyvind Johnsson, nobelpristagare i litteratur 1974
¤ Petra Nordlund, TV4:s nyhetsankare och programledare i kanalens ”Tipslördag”
¤ Tommy Johansson, fantastisk sångare och gitarrist i Majestica som även ger oss högklassiga covers varje fredag på Youtube.
¤ Carl-Johan Rutqvist, f.d försvarsklippa i Kalix Bandy, Broberg/Söderhamn och Hammarby IF.
¤ Hanna, Mattias och Joel Snäll, tre fina syskon i dagens bandysverige.
¤ Boden Handboll IF, länets mest framgångsrika handbollslag som nu åter tagit steget upp till Handbollsligan dam.

Och nu skulle ett ungt par från den staden ta över vår affär.
Hur ska detta sluta?
Kan detta verkligen sluta lyckligt?

Nu, tre år senare, vet vi svaret.
Succé.
En succé vi inte trodde var möjlig.
Från dag ett.
Vi fick en ny butik.
Och plötsligt spricker himlen i blått.
De grå tunga skyarna drar iväg mot okänd plats.

Det unga paret Johanna och Rickard förvandlade den lilla affär´n till en modern och välkomnande butik på kort tid.
Med utökat sortiment, ny inredning, otroligt hårt jobb, engagemang och ett glatt humör som snabbt smittade av sig på oss kunder.
En smitta vi definitivt inte vill skydda oss från.
Dessutom en härlig personal som verkligen gör oss kunder nöjda.
Att komma in i dagens butik känns alltid lika fint.

De har vunnit en del fina priser för sitt jobb och de har vunnit folkets hjärtan.
Inte bara av oss ”på byn” utan också från när och fjärran.
ICA-Träffen har ett namn.
Ett namn bland vår kommuns invånare.
Ett namn även bland invånare i andra kommuner.

– Jasså du är från Nyborg, fasen vad fin affär ni fått.

Vi, jag kan nog tala för oss alla, är oerhört stolta över vår affär.
ICA-nästan Maxi-Träffen.

Tack Johanna, Rickard och all personal.
(Boden är kanske inte så fel ändå 😊)

De sveper över oss.
Via Skagsudden och in över land.
Vi har saknat dem alla.
Vårens glada bud, ett bud om sommar.
Vårfåglar i olika färg och form.
Men vårfåglar i all sin ära, det vi saknat mest är ett annat bud om sommar.
Fotbollen.
Fotbollen i olika färg och rund form.
Vi har kommit via Valhallavägen, parkerat vid Östra skolan (jaja, Centrumskolan då)
Gått in genom den så klassiska entrén med två röda kurer och en båge med namnet ”Furuvallen” i rött och vitt.
En ståtlig entré till klassisk mark.

Juni 1932.
Efter det att de ledande inom IFK tre år tidigare fått till ett tjugofemårigt hyresavtal med Kalix kyrkobord stod nu Furuvallen klar för ståtlig invigning.
Självaste landshövdingen A. Gärde (ej att förväxla med hinderlöpare A. Gärderud) höll tal och klippte band.
Och Jan Malmsjö var en månad gammal.

Åren går och bollarna rullar.
För att se dessa bollar rulla står publiken uppradade längs långsidorna.
Den som vill sitta får ta med egen stol då arenan inte kan erbjuda såna faciliteter.
Men när åren gått och bollarna rullat fram till 1937 händer det saker.
Jan Malmsjö fyller åtta.
”Pensionat Paradiset” har världspremiär på biograf Skandia i Stockholm.
Och på Furuvallen står en läktare i trä som har kostat hutlösa två tusen femhundra riksdaler klar för besittning.
Äntligen! ropar trötta ben.

Den byttes ut mot betongläktaren 1956 och där har folket suttit genom år som flytt.
De har sett spelare komma och gå.
De har sett IFK spela i landets alla möjliga serier och divisioner.

1960 (fint år det) vann laget div3, tre poäng till godo före Sunnanå SK, och avancerade till div2 1961.
I Rekordmagasinet 40/1961 kunde man läsa ”Idrottsföreningen Kalix är nykomlingar i div2 Norrland efter en renommerande insats i div3 ifjol”
IFK klarade nedflyttning med en poäng till godo på Friska Viljor från Ö-vik.
Men hösten 1962 tog framgångarna slut.
Laget åkte ur och div2 får vi idag bara se i backspegeln.
Idag heter div2 Superettan och är en fjärran dröm för en liten förening.

Men så länge vi kan gå in genom den ståtliga entrén, sitta på den gamla läktaren och se de rödvita bjuda på fin fotboll är vi nöjda.
Oavsett vad divisionen heter.

Och Jan Malmsjö fyller nittiotre i maj.
”Om jag hade pengar raba diba diba raba….”


<sup>Juni 1932.
Furuvallen invigs under pompa och ståt.

Maj 2025.
Div3 match mellan IFK Kalix och Munksund/Skuthamn SK</sup>

Livet strax innan
Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad.
Takdropp och Snödroppar.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro och en sjätteplats i den norra Allsvenskan.

Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.

En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson.
En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg men som sedan några år tillbaka var tillbaka i moderklubben.
Kronan i karriären var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han alldeles nyligen gjorde med sitt Köping IS.

Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjens lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Mathias tänkte lite, som vi alla gör, att han hade det lite körigt och att huvudvärken var normal.
Men den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e mars i almanackan stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.

När det hände
Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.
Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)

Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.
En operation där den första bedömningen gav Mathias fem procents chans att klara.
Fem procent.
Det ger plats för lite eftertanke, fem procents chans.

Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked;  – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på sitt vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.

När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex-sju timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Då den kastanjestora aneurysmen låg mitt i huvudet och alldeles för nära hjärnstammen för att kunna opereras uppifrån hade man gått via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.

Återhämtningen
Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar kom.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.

Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med fem procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Fem procent, låt det sjunka in.

Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.

Årsdagen
Det närmar sig årsdagen av hjärnblödningen.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
Så kom då årsdagen den 27 mars 2011 och den allra första promenaden skulle gå av stapeln.
Det kom inte tjugo.
Det kom inte femtio.
Det kom närmare tusen.
Tusen människor för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
Folket i Köping stod redo för Mathias.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp och det har arrangerats promenader för välgörande ändamål på många orter i vårt land, bl.a Uppsala, Västerås, Gävle, Vänersborg, Lidköping, Sandviken.

Nästa motgång
Så kom nästa smäll.
En torsdag förmiddag i november 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är av och muskulatur runt knät är också avslitna.
Diafragman är svårt skadad, dubbel fraktur på vänster arm och allvarliga brännskador.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.

Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och, som han själv säger, känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.

Lite senare
Det har nu gått elva år sedan olyckan och femton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.

En pandemi som under två års tid satte stopp för den tionde promenaden i följd i staden där allt började, i staden där BBW har sin hemmahamn.
Köping.
I september 2022 gick jubileumspromenaden äntligen att genomföra och ca tusen glada personer slöt upp.

Själv har jag haft förmånen att få växla några ord med ”Bissen” och gå BBW vid två tillfällen.
2018 och 2019 i samband med SM-finalerna i Uppsala.
Fina minnen.

^{BBW i Uppsala 2018 tillsammans med massor av Skutskärsfans}

Adrian
Och en annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med en neonatal stroke
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.

^{Adrian, ett charmtroll}

Stipendier
Insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” har genom åren samlat in ca åtta miljoner kronor (8 MSEK!) som sedan delats ut till väl utvalda personer som ägnar sin tid till forskning och studier om vår hjärna och vad som händer där inne.
Den senaste, för någon vecka sedan, gick till Peetra Magnusson, docent och forskare vid Uppsala Universitet.
Hon tilldelas ett stipendium på 250 000 för sin banbrytande forskning inom neurovetenskap.
BBW skriver i ett pressmeddelande:
  ”Peetra Magnusson forskar om vaskulära missbildningar i hjärnan, särskilt Cerebral Cavernous Malformation (CCM), som kan orsaka stroke. Hon studerar de molekylära mekanismerna bakom sjukdomen, inklusive blodproppars roll i utvecklingen av kavernom. Målet är att identifiera biomarkörer och utveckla farmakologiska behandlingar för CCM”.

Peetra Magnusson kommer få sitt stipendium utdelat på stadshuset i Köping den 27 mars.

2024 fick forskaren Greta Hultqvist stipendiet på 250 000 för sin forskning om den så hemska sjukdomen ALS

2022 fick forskaren Julia Aulin stipendiet för sin forskning om hjärt- och kärlsjukdomars påverkan på hjärnhälsa och om man då kan förutse vem som har störst risk för stroke och Carolin Ingre på KI för sin forskning om ALS .En fråga som för mig personligen känns lite extra angelägen just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Det där med stroke känns lite extra angeläget för mig just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Uppmaning
All forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.

Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.
Vi samlar för ”Bissen”.
Vi samlar för Adrian.
Och.
Vi samlar för alla de som på något sätt drabbats av någon form av hjärnskada.
För alla.
För livet.

— Be brave, keep walking —

Känner du att du vill hjälpa till……
Swishnummer: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bangironummer:  900-4144


Kommentar.
”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida, Facebook och lite tidningsartiklar och skrivit om i egen tappning.


// Sargis (som givetvis nu swishar en slant)

En guide för dig som är ny

Jag har ju länge tjatat på er som aldrig besökt en bandyarena för att se en bandymatch…
..ta er i kragen och masa er iväg!
Men innan ni traskar iväg ger jag här lite instruktioner i all väl mening.
Var så goda att sitta ner vid bänkarna!

^{Dags för en lektion}

Den här texten tillägnar jag alla ni som funderar på vad ni ska ta er till för att uthärda den långa, mörka, vintern.
Jag vet vad ni ska göra.
Ni ska ta vänner och bekanta med er och gå på bandy.
Glöm Lucia, tomtar och nyårsraketer.
Glöm adventsbelysning och glögg.

Bandy är vinterns, i särklass, vackraste upplevelse.

Okej, säger ni nu.
Men ni undrar vad det innebär.
Så jag ska försöka förklara.

Vi börjar med kläder.
Det kan vara kallt.
Svinkallt.
Kalla grisen.

<sup>Med en iskall blick

Eller varför inte lite uppfriskande spöregn?</sup>
Och ett mycket viktigt tips är…….
Se till att ni besökt hemlighuset INNAN ni klätt er färdigt!
Kan bli besvärligt annars.

^{Frrggnnnhh…..}

Ett annat plus för att slippa bottenfrysning av er lekamen är att ta med lite varm dryck i termos som ni bär med er på lämpligt sätt.
Varm dryck?
Tja, typ.
Kaffe
Te
Glögg
Choklad
Kålsoppa
Eller nåt annat gott….som värmer

^{Att ha kålsoppa i}
Nu är ni framme vid arenan.
De första ni stöter på är en glad funktionär som sitter i en liten byggnad och vill ha en peng av er.
Hen har absolut inga onda avsikter då hen vill ha en slant.
Bara fiska upp stora plånboken och betala.
En liten summa.
En liten summa till ett stort ändamål.

^{Fram med besparingarna}
Men glöm för Guds skull inte…behåll penningpungen framme!
-Köp en lott, ropar någon.
Gör det.
På den lotten kan din framtid i lyx och överflöd vara räddad.
Ju mer folk som köper desto större vinstsumma.
Så lura kompisen att köpa.
Var lugn, kompisen vinner inte, det är ju just du som tar hem den stora vinsten.
Grattis i förskott.
Du blir rik som ett troll

^{Är han rik?}

Så är det då äntligen dags.
Huvuddomaren blåser igång kampen.
Alla tre domarna ska hålla ordning och reda bland alla yra höns på planen.
De har dessutom avvikande kläder.
Men annars är de nog inte avvikande.

^{Det här en domare,
Dock inte någon av de på isen ty de använder inte klubba}
Som den uppmärksamme person du är har du noterat att spelarna har olika färg på tröjorna.
Det är helt i sin ordning.
Fråga grannen på läktaren vilken färg det lag du håller en tumme för har.

^{Den röde företräder Kalix.
Den vite företräder en annan ort.
De gula är domare utan grå peruk}

De som har annan färg är från annan ort.
Långt bort ifrån.
Bra folk de mä.
Men de får vinna nån annan match.
Inte denna.
I-N-T-E.

Bägge lagen har dessutom en figur som vaktar målburarna.
De har ännu en annan färg på sina tröjor.
Det är en härlig typ som kallas målvakter.
Det är en sorts människor som, nästan, helt utan skydd på kroppen försöker förhindra bollar, som kommer vinande genom luften i upp mot 200 km/h från, att gå i mål.
Bra folk de mä.
Men lite eljest.

^{En målman har en uppgift, fånga bollen.
Spelar ingen roll hur}

Dessa sköna målvakter har ingen klubba.
Inte domarna heller.
Alla de övriga har varsin klubba.
Med denna klubba ska spelarna försöka träffa bollen.

^{Boll.  
                             
Inte boll.} 
Om du inte ser skillnaden på vilken som är boll eller inte boll kan du minnas den tumregel den gamle bandylegendaren Berndt ”Bempa” Ericsson en gång myntade.
”Släng en bandyboll och en ishockeypuck framför en katt. Vad tror du katten väljer?”

Spelet går ut på:
Man försöker lura bort spelarna i det andra laget med en avancerad fint och sedan skicka bollen till en annan spelare i sitt lag så man själv inte behöver anstränga sig.
Man kan ju också försöka skjuta så hårt man nånsin kan så att målvakten inte kan fånga bollen.
Då blir det mål.
Är det en från ditt lag som gör mål ska du vara glad som ett barnkalas.
Det är bra med mål för ditt lag.

^{En yster dans vid ett mål}

Är det en figur med annan färg på tröjan som gör mål är du tyst.
Inte ett ljud.
Ja okej, en suck kan du få kväsa ur dig.

^{Vid bortamål känns det tungt. Det är bara som det ska.}

Bara en varning.
Hurra och tjoa inte för häftigt om du står på läktaren.
Det kan börja tisslas och tasslas om att du är berusad, påverkad eller lider av någon allvarlig smittsam sjukdom.
En sjukdom som kallas för positivism.
Absolut inte glädjas för mycket.

Efter fyrtiofem minuter blåser domaren till rast och vila.
En rast som varar runt tjugo minuter.
Håll koll på klockan.

Dags att förpassa dig till någon av de många kioskerna.
Spring inte över isen ty där kör ett par jättelika maskiner som gör ont att få över sig.

Väl framme vid någon kiosk köper du kaffe, korv, hamburgare eller annat godis.

^{Kan aldrig bli fel}

Och ett initierat samtal med någon annan ur publiken brukar innehålla en hel del expertkunskaper.
Alla är kunniga på allt från regler via åkytor till laguttagning.
Samlad kunskap på liten yta.
Sug i dig av allt kunnande.

Kunnande var ordet.
Host…

 Så börjar då andra halvlek.
Nu har du ingen känsel i tårna.
Näsan är rödare än Kalix tröjor.

^{Frusen näsa månne}

Nu brukar det vinnande numret på lotteriet förkunnas.
Det kan/bör vara ditt.
Det kan ju knappast vara någon annans.
Jasså, det var någon annans.. jaja.

Men du tycker ändå att det här är ju rätt trevligt.
Och bara fyrtiofem minuter kvar.

Då händer nåt konstigt ute på plan.
-Vad i all värld är det som händer, undrar du.
Ett helt lag ställer sig i vägen för sitt mål.
Och det andra laget står med höjda klubbor och ser ut som de tänkt skjuta den mänskliga muren sönder och samman.
Konstigt detta.
Men var lugn.
Det är helt i sin ordning.
I Sverige kallas det hörna.
In English corner.

Och de som hytter med klubborna ska försöka få in bolluslingen i mål utan att den mänskliga muren tar bollen.

Du kan ju fundera på vad männen i muren tänker.
Blir de glad om de får en projektil som kommer i närmare 200 km/h på sig?
– Jaaa, jag räddade ett mål
Eller
-Aaaj som ……..varför just på mig!

^{En hörna, a corner}

När så en bryter mot bandyns regler och paragrafer blir utvisad så blir han bara utvisad i fem eller tio minuter.
Inte utvisad ur landet, inte ur kommunen.
Inte ens från arenan.
Blir tajt att på tio minuter hinna ut ur landet, så denna tid får han sitta på en liten bänk och fundera över sina synder.

Där kan han få slänga lite glosor med nån sargvakt.
Sargvakt.
Inte fångvakt.
Men de kanske skulle föredra en bister fångvakt.

Sargvakt är en vältränad och rask figur som snabbare än en vessla pilar fram och tillbaka för att hålla sargen i spikrak ställning längs planen.

^Sargvakt?

När matchklockan bakom ena målet visar nittiotvå, nittiotre, minuter blåser domaren slutsignal.
Då är slut.
Finito.
Game over.
The fat lady sings.
Lugn, bara lugn.
Det är ingen dam som ska sjunga.

Det är bara nåt tufft de de säger i USA.
Och det som sägs i USA, det sägs i Sverige.

^{Jonajtid Stäjts åff Amäärka….}

Titta nu på resultattavlan bakom ena målet.
Står det en högre siffra i första rutan så har Kalix vunnit.
Då blir det dans.

 Är det en högre siffra i andra rutan har laget från annan ort gjort mest mål.
Då blir det tårar och tandagnisslan.

^3-5

Termosen är tömd och din lekamen är bortom all räddning av köldskador men du tänker.
-DET HÄR VAR JU FÖRBASKAT TREVLIGT!!      
Hit ska jag gå oftare.

För det här bandy, det ÄR världens vackraste sport.
Alltid.
Oavsett.

^{Den vackraste av alla sporter}

// Sargis

Säsongen 24/25 startar.
Det är augusti.
Dagarna mörknar minut för minut
Tänd våra ljus
Det är nära till natten
Snart är den blommande sommaren slut.

Runt om i vårt land börjar bandylag kliva in i någon av de tjugotalet bandyhallar som står uppställda från Edsbyn i norr till Åby i söder.
Full fart på stora ytor.
Drömmar om framgångar tänds i svettiga tröjor.

För landets nordligast belägna bandyförening är det långt till de stora ytorna.
När många av lagen i stundande säsong av Bandyallsvenskan tränar på ytor där fartyg lastade med massabalar från TM3 på Karlsborgs bruk har plats att vända tränar Kalix Bandy på ytor där inte ens massabalarna ryms.
Möjligen med skohorn och tvål.
Man tränar på en liten is med alldeles för hög sarg.
Så har man gjort sedan ishallen i Kalix byggdes 1972 och så lär man göra i evighet.
Men drömmar om framgång finns även i de svettiga tröjor Kalix Bandy tränar i.

Och det ska ju snart spolas strax utanför ishallens väggar så småningom.
Trodde vi.

Hösten fortsätter att gå.
Utanför Skagsudden ser vi fiskeflottan tuffa iväg i jakten på havets guld.
Löjrommen.
I skogarna jagas bär och älg.
Och i ishallen fortsätter ortens bandylag oförtrutet sin träning.
I väntan på minusgrader.

Det planeras för en trevlig cup för damerna i slutet av oktober.
Måhända en liten chansning men nog ska väl minusgraderna hunnit växa till sig till dess.
Oktober tar fart.
I mitten av månaden skönjer vi en strimma hopp bortom skogarna mot Anderstjärn.
En aning av kyla.
Som raskt släpper sitt lilla grepp.
Borta är hoppet om cupspel och man tvingas ställa in den så efterlängtade och välplanerade tillställningen.
Trist så det dammade och än tristare när jag tänker att det fanns bra med kyla ett tag innan då det (kanske) hade funnits möjlighet att spola upp banan.
Men faktum kvarstår, cupen blev inställd.

^Inställt
Livet i rinken fortsätter.
Seriepremiären kommer allt närmare för var dag som går.
I världen bortom korsningen till Siknäs spelas matcher för damer, herrar, juniorer, miniorer och allt där emellan.
I Kalix har vi en torr och fin grusbädd och någon träningsmatch för herrlaget i Uleåborg blir det inte då våra finska vänner har samma förhållanden.
Grusbädd.

I denna sörja och gråväder ägnar jag en tanke på de galenskaper att starta serierna än tidigare på hösten och att alla lag ska ha tillgång till en hall inom rimligt avstånd.
Vår närmsta hall ligger i Söderhamn.
Sjuttiotvå mil.
Jag släpper den tanken fort då sinnet börjar mörkna och det börjar ryka ur öronen.

Oktober övergår i november.
Och på grusbädden fryser det till.
En hel vecka innan seriepremiären.
En vaktmästare sade att om de inte hunnit blanda i den vita färgen i isen hade den aldrig klarat det väder som rådde.
En hemsk tanke.
Men det är klart, vi har ju en reservarena sjuttiotvå mil bort så det är lugnt.

Så är då helgen kommen.
Premiären för herrarna är här.
Dagen innan var den i Rättvik.
Där föll våra damer med stora 8-0.
Premiärsöndagen gick av stapeln i strålande väder.
Magiska förhållanden.
Örebro SK med sina härliga supportrar på besök.
Denna grupp som går under namnet ”Svampen” drog ihop flest bortasupportrar under vintern, tätt följt av Djurgården.

Det är niohundra åttionio dagar sedan vi såg våra herrar spela allsvensk bandy och tvåhundra fyrtiosju dagar sedan vi såg dem spela senaste matchen.
Tvåhundra fyrtio dagar sedan Robin Alamaa gjorde 6-2 i 6-3 matchen mot Västanfors i kvalet till denna upplaga av Bandyallsvenskan.
Det målet var det senaste hemmamålet vi såg.
Det hinner gå en halv minut innan vi ser denna säsongs första hemmamål.
1-0.
Ikonen, kaptenen, klubbhjärtat Johan Sundquist.
Vad vi inte vet där och då är att han etthundra nitton dagar, tjugotre matcher och sextionio mål senare gör säsongens sista efter 35.16 i den betydelselösa kvalmatchen borta mot Unik.
När ÖSK matchen är över har mörkret fallit och 1-6 piskar oss i ansiktet.

I Bollnäs faller damerna med 4-1 mot laget från staden som blev landets stad nummer åttiosju på tolvslaget mellan 1941 och 1942.
Caroline Strömberg blir vinterns första målskytt för Kalix.

Matchen mot Örebro blir också en comeback på arenan i Kalix för kisen från Söder.
Han lämnade Kalix Bandy, våren 2015, efter tre säsonger för en flytt tillbaka till sin hemmahamn på Södermalm i Stockholm och spel  i Hammarbys gröna och vita dress på Zinkensdamm.
I våras fick han inte fortsatt förtroende som klippa i försvarslinjen och blev klubblös.
Då ringde Kalix ordförande Olov Englund.
I en intervju i NSD säger han….

”Egentligen hade jag bestämt mig för att inte fortsätta spela bandy. Men då ringde Olov Englund och gav ett bra förslag och sa att de behövde lite hjälp. När en sån kille, som jag har sett upp till sedan jag var liten, ringer och frågar om hjälp ställer man upp, säger Felix Nyman.
Behövde du fundera länge på förslaget?
–Nej, men det kändes som en rolig grej att kunna hjälpa en klubb som har gett mig mycket. Och nu kunna ge tillbaka efter de erfarenheter som jag har samlat på mig.”

Fina ord av Felix Nyman.

Felix blir en resurs att använda i första hand på bortaplan då han bor kvar i huvudstaden med sin familj.
Detsamma gäller de bägge unga Oskar Westerberg och Vigor Malmberg.
Oskar från Gripen/Trollhättan och Vigor från bandygymnasiet i Sandviken men ursprunget finns i IFK Motala.
Gustav Löfqvist från Sirius har gjort några inhopp.
Även Niklas Kuusela, som jag faktiskt inte har koll på, var behjälplig på några bortamatcher.

Behjälpliga under säsongen var även Kalix ”lite äldre” spelare som lagt klubban och hjälmen på hyllan men visade hjärta för föreningen och ställde upp då motlutet var brant.
Olov Englund, Nils Wikström, Mats Rönnqvist, Jimmy Berglund och Peter Stock.
Ovärderliga pjäser.

Vi ska ej heller glömma de unga från ena led som nu fick hoppa in i A-lagssammanhang.
Malte Bjerner, Elias Fredriksson, Olle Risén och Alwin Strömbäck Persson.

Stort TACK till alla er, det hade inte slutat som det gjorde utan er.


^{Deppigt i halva månens sken efter matchen mot Örebro
Foto: Petra Älvstrand, NSD}
Helgen efter kom Katrineholm.
De bjöd oss på bandy av högsta klass.
När jag nu tänker tillbaka på de lag som besökt oss är det Katrineholm som stått för den bästa bandyn.
Fart, fläkt och utspelning.
2-8 är siffror som talar.

Dagen innan hade damerna nollats av Uppsala BoIS.
0-7 där.
Det var en dyster helg.
Och etthundra femtiofem år sedan Suezkanalen öppnades.
En kanal som bleknar i jämförelse med den kanal som rinner från myrmarken på andra sidan Storövägen, förbi Ytterbergs och ut i Revveviken i Båtöfjärden.
Mäktig är ett litet ord.


^{Den mäktiga kanalen}
Tredje helgen, tredje hemmamatchen.
23 november.
Min far hade fyllt åttiosju.
Ett lag som vi inte sett tidigare på besök.
Mölndal BK.
När vi sett dem i arton minuter ligger de under med 3-0.
Ett av målen är ett sånt där mål som ska visas upp för kommande generationer.
På bild, på film, på diabilder och på overheadprojektor.
Unge Vigor Malmberg tar en fin åkning in från vänsterkanten, får en utsökt lång passning av Anton Khrapenkov som han tar ner och viftar in i en och samma rörelse.
När bandy blir ett konstverk.
Sen har Vigor även en stolpträff och blir med sitt frejdiga spel en favorit bland oss i publiken.
Hemmalaget styr, ställer och har kommando.
Leder med 3-0 i paus.
Leder med 3-0 när sista kvarten börjar.
Ligger under med 3-4 i åttiosjätte.
Hugo Olsson kvitterar i åttioåttonde.
En pinne med lite bitter eftersmak, det såg ju så bra ut i sjuttiofem av de nittio minuterna.
Men Vigor Malmbergs mål och agerande på isen sätter guldkant på novemberkvällen.

Under denna match blir vår libero Jonathan Johansson tacklad över sargen och faller så olyckligt att han bryter underarmen.
Ett mycket tungt avbräck då ”Böna” är, med mina rödvita glasögon på, en av seriens bästa på den positionen.
Tar jag av mig glasögonen är han det fortfarande.
Att Johan Sundquist redan är borta och Robin Alamaa borta hela säsongen gör ju inte saken bättre.
Tre blytunga avbräck.

Första resan bort blev en resa att glömma.
Glömma och stoppa undan i en säck.
Två lite större torskar i ryggsäcken på resan hem.
I Karlstad vinner Boltic med….med…med mycket…14-2.
I Lidköping vinner hemmalaget med 8-3.
Min födelsedagstårta smakade raggsocka.
Våta och använda.

Dock ett ljus på tårtan då Kalix femtonårige Malte Bjerner, i matchen mot Laik, gör sitt första mål i A-lagssammanhang.

Den gamla storklubben Boltic med fler SM-guld än det antal mål de gjorde i matchen mot Kalix tar senare en direktplats på rälsbussen till Elitserien.
Den till Årjäng är nedlagd.
Klubben har femton guld varav nio för herrarna, vi minns de sju raka de tog mellan 1979 och 1985.
En imponerande samling pokaler i klubbens klubbrum.

Sen kommer en onsdag mitt i veckan.
En onsdag som i tidernas begynnelse var tv-fri.
Folket fick ägna sin dyrbara tid till annat än Farmen, Let´s dance, Idol, Big brother och andra kvalitetsprogram.
Sedan vi föll ut från Elitserien är det inte ofta vi ser en match mitt i serielunken en onsdagskväll.
Å andra sidan är Elitserien idag utspridd över veckans alla dagar likt den där sporten med platt boll och på tok för hög sarg.

Denna onsdag kliver ett lag med sittsår i baken efter etthundra fyrtio mil i en röd buss kliver in på vår arena.
IFK Kungälv.
Kalix Bandy sliter ont med sitt stukade manskap.
0-1 efter tio blir tillslut 0-3 och pinnen mot Mölndal är den enda pinnen i påsen.
Det börjar skymma i horisonten för vårt lag.
Och allt medan folket sitter hemma vid sina televisionsapparater.

Västkustiska Kungälv åker hemåt, får nya sittsår och får långt senare spela kval om en plats i Elitserien.
Man når dock inte riktigt fram.
Man faller på ett baklängesmål i nittiofjärde minuten i matchen mot Frillesås, ett mål som betydde kvittering för FBK och den poäng som i slutänden fällde avgörande.
Surt kan tyckas.
Mer surt än rävens rönnbär.

Samma onsdag faller Villa/Lidköping mot Sirius på Studenternas och Edsbyn mot Hammarby på  Zinkensdamm.
Två lite oväntade resultat men i slutänden står såväl Villa som Byn på varsin planhalva då finalen ska avgöras i Västerås hall.
Och i den finalen vinner Villa/Lidköping med 7-3.
En högst värdig vinnare.
De förlorar en match i grundserien (Sirius borta) och en match i slutspelet (VSK hemma) så vi kan nog enas om att väschötarna är landets bästa herrlag i bandy.
Men i damernas final faller de blåvita.
VSK tar hand om taktpinnen efter paus i finalen mot Villa och går ifrån till 7-3.

Långt ifrån SM-slutspel och heta finaler åker Kalix herrlag ner till kungliga huvudstaden för match mot IK Tellus.
Damerna tar sin första viktoria när de på hemmaplan vinner mot Skutskär med 4-1.
Herrarna får tack vackert vänta på sin första vinst.
Laget från Midsommarkransen skickar hem laget från norr med ännu en torsk av större format.
2-8.
Nu skymmer det inte längre i horisonten.
Nu är det mörkt.
Svart.
Bengt Grive hade kallar det mörksvart.

Men efter mörksvart skola det ljusna.
Redan dagen efter.
Äntligen kom den.
Den första segern.
På Ekvallen i Gustavsberg.
I en tv-sändning som lämnar en hel del att önska ser vi våra vitklädda göra tre av sina fyra mål på hörna varav det sista när blott minuten återstår.
Emil Stock viftar in segermålet efter en fin variant.
4-3 och decemberluften känns lite lenare i lungorna.

Min grupp på Facebook ”Sargvakten” fyller tio år och passerar smått ofattbara tre tusen medlemmar.
Fantastiskt kul.
Kan ju inte sticka under stol med att jag känner mig överväldigad och mycket glad över det.
Och det fortsätter komma in nya medlemmar.
Tack ni alla.

Dagen efter Lucias skridande tog Tranås en monsterresa till Kalix.
Företrädare för klubben suckade lite uppgivet över det hål i plånboken resan skulle innebära.
En eldsjäl med stort klubbhjärta för BoIS startade en insamling och myten om den snåle smålänningen försvann ut över Sommen och vidare österut mot Östersjön.
På ett hips och ett vips hade ”det snåla” folket swishat in den summa han satt som mål och resan och uppehälle var betald.
Ett mycket fint initiativ.
All heder.

Att laget i deras hjärtan sen gjorde 6-1 och tog med sig bägge poängen hem var däremot inte hedervärt.
Man gör inte så.

Damerna har vaknat till liv ordentligt efter isbrytaren mot Skutskär.
Denna lördag kommer Bollnäs.
Denna dag åker Bollnäs hem utan poäng.
Poängen stannar där de hör hemma.
Under fullmånens sken denna lördagskväll tio dagar före jul vinner Kalix med 5-1.
En tung eftermiddag blir en vacker kväll.

Helgen innan jul ordar jag inte mycket om.
Jag måste väl dock orda om Tillbergas Edvin Porswald.
Allsvenskans målskytt med M.
Fyrtiotvå mål på fjorton matcher är inget man skojar bort.
Fyrtiotvå mål på fjorton matcher är klass.
I fortsättningsserien ”Övre” gör han senare under vintern tolv mål på sju matcher.
I lagets hemmamatch denna söndag innan jul mot Kalix gör han sju.
Sju av femton.
Femton.
Hemska 15-5 på tavlan i ABB Arena och i ”Bandygrytan” brände stora sår i mina ögon.

Lägg därtill att det dagen innan lös 11-1 på tavlan i Nässjö IF:s boning och i samma ”Bandygryta”.
Det var svårt att ta in.
6-26.

Edvin Porswald och hans kumpaner knep en plats i kvalet upp till Elitserien.
Det gick inte så bra.
Eller kanske det gick bra, de blev ju kvar i världens bästa allsvenska och får ju då den stora förmånen att komma upp till Kalix.
En resa jag vet många av dem uppskattar.
Vilket jag uppskattar.

Julen kom.
Det glänste över sjö och strand.
Raska fötter sprang tripp, tripp, tripp.
Kalle Anka och Karl-Bertil.
Är verkligen tomten far till alla barnen?
Tindrande ögon på förväntansfulla barnbarn i vårt hus.

På annandagen lämnar folket sitt frossande bland revbensspjäll och lax för att gå på bandy.
Så har det gjorts i generationer.
Och så ska det göras framöver.
I Kalix hade vi ingen bandy.
Hela havet stormar.
Femton lag i serien.
Sju matcher, fjorton lag, ett lag blir över.
Får stå på sidan och titta på.

Men inga läppar hänges här inte.
Kalix Bandy och Kalix Hockey gör ett gemensamt litet annandagsjippo med en kortare bandymatch och diverse små tävlingar spelarna emellan.
Den bleka decembersolen ställde upp på noterna och gav oss de få strålar den kan bjuda på under den korta stund den orkar upp i denna tid.
Folket kom.
Folket trivdes.
Ett mycket uppskattat evenemang.
”Kalix Winter Classics”.

Tre dagar senare kom vinterns bästa.
IFK Rättvik.
De kom med fullpackad buss.
Damer och herrar.
Damerna var ofina nog att vinna med matchens enda mål.
Extra snopet då matchens enda målskytt var Emma Lambertsson.
Emma som läser algebra och kungalängder vid bandygymnasiet i Rättvik flyttade dit för två år sedan.
Varifrån hon flyttade?
Sätt er ner i små grupper och diskutera.
Det börjar på K.

Herrlaget från Rättvik hade den absolut bäste spelaren vi fick se under vintern på vår is.
Patrik Sunnanängs.
Han var briljant.
Han var lysande.
Men.
Laget Kalix Bandy.
De bjöd oss supportrar med bandyabstinens på en match vi sent ska glömma.
En match i minnesbanken.
Underläge 1-2 då vi dricker kaffe.
Vinst 4-2 då vi åker hem.
Jag visslar förnöjt då jag passerar korsningen till Ryssbält.
Jag visslar lika förnöjt nu när jag minns tillbaka.

Sen tog år 2024 slut.
Trehundra sextiosex dagar var till ända.
Det som började en måndag slutade en tisdag.
Johan Rabaeus läste ”Nyårsklockan” och folket brände tusentals kronor på fyrverkerier.
På nyårsdagen hoppade våghalsade pjäser långt på skidor i södra delen av Bayern i Tyskland och den store fransmannen Lilian Thuram fyller femtiotre.
Vi minns honom främst från fotbollens VM 1998 där Frankrike vann guld efter att ha vunnit mot Brasilien med 3-0 i finalen och Thuram kom med i världslaget.

2025
Det nya året hinner bli fem dagar gammalt innan det är dags för en resa till Dalarna och en match vid foten av hoppbackarna.
På Lugnet i Falun.
Jonathan Wikström firar hattrick och resultattavlan visar 3-3 när slutsignalen ljuder.

Samma dag är våra damer nere på Nolias is i ”Björkarnas stad”.
Matchvinnaren för hemmalaget har gjort tusen mål för både moderklubben HT Bandy och Kalix, idag gör hon tre för sitt Umedalen i en match de vinner med 4-2.

Och en vecka senare hämtar jag fyra muntra män med stora sympatier för Djurgården på järnvägsstationen i Boden.
Ett härligt sällskap som uttryckte sin stora kärlek för den upplevelse de fick på vår arena i en lite kylig vinterkväll.
Deras mungipor hissades allt högre då slutsignalen ljöd och deras favoriter hade gjort tre mål medan hemmafavoriterna inte hade gjort ett enda.
Ett sant nöje att träffa Erik från ”Bury Fen” och hans tre kumpaner.
Bandyvänner.

I och med den matchen var grundserien över och förbi.
Kalix var, sedan länge, klar för den nedre delen av fortsättningsserierna.
Senaste motståndarna Djurgården tog sig, tack vare vinsten i Kalix och IK Tellus fall i Nässjö, till den övre halvan och var jublande glada över det faktumet.

Poängen man skrapat ihop under grundserien följde med in i denna ovissa fortsättning.
Sju lag.
Tre kvalar.
Ett åker ur.
Tellus och Tranås hade med sig tillräckligt med poäng för att de kunde känna lugn och harmoni.
De riskerade inte något obehagligt.
Lidköping hade tre poäng till godo på lagen under kvalstrecket.
Närmast under det strecket jagade Kalix, Falun och Mölndal.
Gustavsberg hade fyra poäng upp till kvalplats och alla larmklockor ljöd över hela Värmdö.
Det var inte bara kniven som satt mot strupen.
Det var hela verktygslådan.

Och det blev lite dramatiskt.
För Kalix del började fortsättningsserien med en resa ner till Tranås och till arenan där Kalix historiska avancemang i mars 1993 säkrades.
En arena med minnen.
Det som då hette Bredstorp och idag har nåt företagsnamn.
Minnet denna dag i januari blev dystert.
Uddamålsförlust och kniven, hammaren, skruvmejseln och de övriga vassa verktygen drevs in ytterligare en centimeter.

Dagen efter lättade trycket då man besegrade Mölndal med ett måls marginal.
Två synnerligen viktiga poäng i jakten på fast mark.

Söråker som dagen innan vunnit mot Umedalen och tagit över ledartröjan i den tajta toppstriden vinner komfortabelt sin andra match på sin turné i fjärran norr.
2-1 mot Umedalen flöjs upp med 8-1 mot Kalix.
Elitserien är nära nu för medelpadiskorna.

Innan serien är över gör våra damer 2-0 i set mot Haik/Selånger.
6-3, 6-3.
Samma siffror som herrarna ska göra senare mot ett lag från Västmanland.
Man faller också returmötet mot såväl Söråker borta som Umedalen på hemmaplan och hamnar på en fin femteplats när allt summerats ihop.
Jag bugar mig djupt och tackar våra fantastiska damer och alla runt laget.
Ett lag som inte får den uppmärksamhet de så förtjänar.
Ett lag med en positiv aura runt sig och en utvecklingskurva som pekar uppåt.
Var lite vilsna i början serien då ovanan av stora ytor sken igenom men har lyft sig allt eftersom serien lunkat på.
Ett lag som är mycket väl värda att följa.

Söråker vinner serien med knapp marginal före Umedalen.
Men vill de ta steget upp i Elitserien?
Jag läser i Sundsvalls tidning att man är mycket tveksam att ta det steget.
Det är någonstans snett när en serieseger och avancemang i seriepyramiden väcker såna frågor.
Det som förr innebar klang, jubel och fanfarer har idag bytts ut till frågetecken och svårigheter.
En sorglig tendens.


Januari gled obemärkt över i februari.
2 februari.
Kyndelsmässodagen.
Fyrtio dagar efter juldagen.
Bosse ”Nygammalt” Larsson hade fyllt nittioett om han varit kvar bland oss.
Lidköping AIK till Kalix.
Osmiumtung förlust för de röda norrbottningarna.
En förlust som gjorde att platsen i kvalet var i det närmaste oundviklig.
Och nästan på dagen sextiotre år tidigare föll Nyborgs SK ur div2 Norra.

En vecka senare.
IK Tellus med sin ledare i shorts på besök.
Tillsammans med matchen mot IFK Rättvik strax innan årsskiftet bjuder våra hemmahjältar upp till lagets bästa insats under säsongen.
Ledare Backevik i shorts och hans manskap får slokörade lomma av isen med 4-1 som en kvarnsten runt kroppen.
Läget var dock lugnt hos gästerna i shorts och kvarnsten då det allsvenska kontraktet var säkrat redan vid brytningen av serien.
För hemmalaget var det, jag vägrar skriva livsviktiga ty inga poäng är livsviktiga, mycket viktiga poäng.
Mycket.
Men uppförsbacken var fortfarande brant.
Allt pekar mot kval.

Hemmamatchen mot Falun får ett lyckligt slut.
Emil Stock gör 2-1 i början av andra halvlek.
FBS kvitterar knappt minuten senare och FBS målman räddar en straff fem minuter innan slut. Likaläget står sig fram till halva slutsignalen.
Då får hemmalaget en högerhörna.
Domaren visar ett-skott-fingret.
Tack det räcker, säger kapten Sundquist och sopar in vinstmålet och tjocka vantar applåderar.
Den så ljuvliga bandyapplåden.

Lidköping vinner mot Gustavsberg med klara 17-6 och nu kan inte GIF passera sitt streck.
Ett resultat som också innebär att det blir kvalspel för Kalix, Falun och Mölndal.

I sista omgången faller Kalix mot ett Gustavsberg som tagit plats i hissen och tryckt på knappen med en nedåtriktad pil.

Kvalet
Jag har tappat räkningen på hur många gastkramande kvalmatcher jag sett sedan jag, som femtonåring med Stenmark-luva på huvudet, för första såg Nyborg SK kvala sig mot högre höjder i mars 1976.
Jag har sett härliga kvalmatcher.
Vi minns ju alla kvalet 1993.
Vi minns också euforin efter den tunga säsongen 2016/2017 då sista kvalmatchen behövde vinnas med två mål mot Ljusdal, det blev 10-2.
Jag har sett tråkiga kvalmatcher.
NSK 1976 var en enda lång rad av sådana.
2018 behövde Kalix vinna mot Falun besegras med många mål, det bidde bara två och intyget för spel i Elitserien revs i tusen bitar och har därefter inte lagats.


^{Kvalfeber på Nyborgsvallen 1976}
Förra året kvalade Kalix upp sig från div1 i ett kval vi inte heller glömmer i första taget.
Det gör inte våra bandyvänner med Västanfors i hjärtat heller.
Och nu skola de mötas igen.
Tillsammans med Unik BoIS ska de göra upp om en plats i nästa säsongs upplaga av Bandyallsvenskan.
Det börjar bra.

Två hemmamatcher.
Två vinster.
Västanfors, kom i vinterns snyggaste buss och fick åka hem i samma snygga buss med en svidande 6-3 förlust mot ett hemmalag som kostade på sig att missa två straffar.Eller rättare sagt, den utmärkte målvakten Erik Lundgren räddade de båda straffarna.
Men en fick han se sig besegrad på.
6-3 och vi fick pusta ut.

^{Vinterns snyggaste buss}
Dagen efter kom Unik/BoIS
En tät och dramatisk match där Johan Sundquist matchades sparsamt men satte en hörna och en straff.
Det räckte så.
2-1.

Helgen efter ska allt avgöras.
Unik hade under veckan vunnit mot ”Fläkten” hemma i sin boning och tabellen var helt öppen.
Det hade kunnat sluta med tre lag på fyra poäng med jämn målskillnad.
Nu gjorde det inte det.
För Kalix fick poäng under helgen.
För säkerhets skull vann man mot Västanfors i en hall i Örebro och kontraktet är räddat.
Damerna gjorde det mot Haik/Selånger.
Herrarna gör det mot Västanfors.
6-3, 6-3.
Lägg därtill 6-3 i Kalix hemmamatch i fjolårets kval.
3-0 i set.
Game, set and match.
Att man på söndagen faller mot Unik har ingen som helst påverkan av utgången så den glömmer vi.

Det blev ett lyckligt slut.
Vi kan pusta ut.
Efter etthundra nitton dagar av vånda så får vi äntligen pusta ut.
Trots allt.
Trots en vinter vi aldrig sett maken, eller makan, av tidigare och aldrig vill se igen.
Aldrig.
Skador, sjukdomar och avstängningar.
Allt har gjort allt.
Men vårat lag har stått pall.
Ett lag som gått på hörntänderna.
Ett lag som varit uträknat.
Hånat.
Men aldrig gett upp.
Ge upp, ett uttryck som inte funnits i det laget.

23 februari 2025 är ett datum som nu förts in i föreningens historieböcker.
Kalix Bandy fick en världsmästare.
Ett mäktigt ord.
Världsmästare.
Ada Olsson.
En klippa i damlaget som under vintern blev uttagen till F17-landslagets slutliga trupp inför det VM som skulle spelas i Trollhättan under helgen 21-23 februari.
Det svenska landslaget med Ada i spetsen gick som ett Power Train genom turneringen utan att vara i närheten av poängtapp.
I finalen mot Finland visar Ada Olsson vägen genom att göra matchens första mål i minut fyra.
Lokomotivet i gult och blått öste på över isen i Slättbergshallen och när slutvisslan ljöd var resultatet 7-0.
Riktigt kul med spelare från Kalix i framgångsrika sammanhang.
Grattis Sverige.
Grattis Ada.


^{En världsmästare från Kalix
Foto: Privat}
Efter denna prövningarnas vinter finner jag inte de ord av tacksamhet jag vill ge till alla i och runt vårt Kalix Bandy.
Spelare, ledare, funktionärer, vår lilla men trogna publik, samarbetspartners….alla som på nåt sätt hjälpt till för att våra lag ska kunna prestera.
Ingen glömd, absolut ingen.

En tacksamhetens tanke också till väderleksministeriet som gett oss utsökta förhållanden genom vintern.
Ingen match i snöstorm, minns Umedalen förra säsongen.
Ingen match i Oymyakon-kyla.
Bara fina isar i fint väder.

Till slut.
Med den absolut bästa avsignaturmelodin från ett radioprogram, ”Marlowes theme” från Smoke Rings, i bakgrunden går jag sakta hem genom stan och tackar jag för mig denna säsong…
” Thank you and good night. We’ll be back with some more sweet and swinging music, we hope…”

// Sargis

……men här och nu öppnar jag dörren för säsongen 2025/2026.

^{Jag är med nästa säsong. Hoppas ni är det.}

Det har nu gått ett år.
Ett år sedan Tomas von Brömssen, stående på Sollidenscenen på Skansen läste sista raden av dikten ”Nyårsklockan” och de många fyrverkerierna sköt i luften.
År 2023 var till ända och 2024 tog sina första andetag.

Nu, ett år senare, skjuter raketerna över Skansen åter i luften.
Johan Rabaeus har, från samma scen, läst samma dikt färdigt och 2024 är paketerat i minnenas arkiv.
Länge leve 2025!

Vad minns vi då av det nyss arkiverade året?
Året som började en måndag och avslutades en tisdag.

Vi minns att Nordamerika hade en total solförmörkelse i början av april.
Det skulle bli än mer förmörkelse där några månader senare.

Vi minns de härliga veckorna under sensommaren då sommar-OS i Paris gick av stapeln.
Det mäktigaste från det är tvivels utan ”Mondo” Duplantis världsrekord.
Hela publiken satt kvar i sen timme bara för att se denne gigant, som redan, vunnit sitt guld göra en attack på sitt eget rekord.
Jublet när han seglade över ofattbara sex meter och tjugofem centimeter fick Eiffeltornet att skaka.
Mig också.
Sex meter, tjugofem centimeter.
Det är ett väldigt högt hopp det.

2024 var också året då Hockeyallsvenskan föll under nedflyttningsstrecket i serien för urbota korkade förslag.
Man lämnade in ett förslag på att man inte ska få matchstraff vid slagsmål med kastade handskar.
Bara fem minuter på botbänken.
Jag tar det igen.
Man lämnade in ett förslag på att man inte ska få matchstraff vid slagsmål med kastade handskar.
Bara fem minuter på botbänken.
SVT:s expert Jonas Andersson säger i saken.
” – Om man ska nyansera lite. Underhållningsmässigt och hur det påverkar en matchbild så gillar jag det. Men då tar man inte hänsyn till de personliga tragedier som fighting innebär. Jag har själv gamla lagkamrater som inte är vid liv längre, och andra som har men för livet. Jag hoppas verkligen inte att det blir allvar”
Han har ju nån poäng men det jag inte begriper är inledningen ”Underhållningsmässigt….”
Vaddå underhållning?
Ja herregud.

Vi glömmer det och letar oss till nåt trevligare.
Nåt betydligt trevligare.
De två fantastiska SM-finalerna i bandy.
Vi bjöds på bandypropaganda av yttersta världsklass i två matcher.
Med en tv-produktion i samma sfär som de bägge matcherna.
Det började med damerna.
Och som det började.
En inledning som sög andan ur oss tv-tittare.
2-2 efter åtta minuter.
Väschötsk ledning 4-2 efter elva.
Sedan blev det lite lugnare och vi fick chans att återhämta oss i sofforna.
När slutsignalen gick stod Villa/Lidköping som vinnare.
7-4.
Men det vi framförallt minns från den matchen är målet.
Målet med M.
Frislag till Villa vid straffområdeslinjen.
VSK bygger mur.
Stor och fin och ordentligt med tätningsmassa.
Då kliver Sanna Gustafsson fram till bollen.
Och lyfter bollen över den täta muren och över en, minst sagt, förvånad Petra Huhta i Buren.
Fantastiskt snyggt.
Ett av säsongens snyggaste mål i svensk bandy.

Sedan klev herrarna in.
Och återigen fick vi tappa vår andning.
Herrejösses vilken match!
Och lägg därtill en dramatik som sätter nerver i gungning.
Villa/Lidköping har 6-4 med tjugo kvar.
VSK får straff.
Fram kliver Daniel Johansson.
Som missar.
Jahaja, då är det över.
Icke.
Johansson tar revansch och reducerar med kvarten kvar.
Jaga, jaga, jaga.
Klockan går fortare än en dopad sprinter under åttiotalet.
In på övertid.
Och där är det slu…..
Han avgjorde finalen 2023.
Nu tar han 2024 års upplaga till förlängning.
I andra övertidsminuten.
I matchens sista flämtning.
Champagnekorkar hade börjat smälla nere i Lidköping.
Viktor Spångberg.
6-6.
Förlängning och spänningen gick att ta på.
Även för oss opartiska.
2023 gick det en minut och fyrtiotvå sekunder.
Då gjorde nämnde Viktor Spångberg 3-2 till VSK.
2024 går det en minut och fyrtio sekunder.
Då gör Christoffer Edlund 7-6 till Villa och de få champagnekorkar som inte flugit i luften tidigare fick nu smällas av.
Sekundprecision.
1:42 – 1:40

Två finaler.
Två guld.
Villa/Lidköping är utan tvekan ett ganska bra lag.

Apropå sekundprecision.
I Kalix Bandys kval i mars detta år missade Johan Sundquist några matcher.
Han kom tillbaka och gör i den matchen mål efter två minuter och fyrtiotre sekunder.
Johan har missat en rad matcher denna säsong, kom tillbaka i den senaste matchen och gör där mål efter två minuter och fyrtioåtta sekunder.
2:43 – 2:48

2024 var året då Allans Svensson lämnade oss.
Vi ska alltid minnas hans plikttrogne och principfaste postiljon Gustav Svensson.
Han som den store romantiker han var firade paret Svenssons tolfte bröllopsdag i Gavlerinken och Brynäs – Leksand och fem år senare under den djupblå natthimlen och snö och is såg Boltic vinna mot Ljusdal med 3-2.
– Och vi som inte trodde Boltic skulle komma så starkt på slutet.
En postiljon full av kärlek.
I den serie som, mycket väl ,kan vara det roligaste man kan se i televisionsapparaten.
Trots att jag sett den massor av gånger så njuter jag i fulla drag än idag när jag ser den.
Helt enkelt tv när tv är rolig tv.
Där har dagens produktioner mycket att lära.

^{Vila i frid Allan ”Gustav” Svensson}

I slutet av januari i samband med ”dubbelmatcherna” mot Skutskär hade jag den stora glädjen att få träffa mannen bakom ”Bury Fen”, företaget som tillverkar och säljer bandyaccessoarer av högsta rang.
Han heter Erik Ström och vid detta trevliga möte med lite småsnack överlämnade han en mycket fin gåva, en necessär ur den kollektion han valt att kalla ”Kalix borta”.
Jag har under året försett mig med lite övriga saker från detta ”Bury fen”, vilket bl.a mina annars så bottenfrusna tår sjunger lovsång över.

2024 var också ett år då jag och frun återigen såg Bo Kaspers Orkester.
Platsen var denna gång Kulturens Hus i Luleå och än en gång fick jag bekräftat, BKO är Sveriges bästa band.
Ett annat band av god kaliber låter under året meddela att man tänker göra en tillfällig (?) återförening och göra några spelningar under våren 2025.
Hösten 2016 såg vi bandet i Luleå under deras avskedsturné.
En magisk spelning av bandet från Eskilstuna, Kent.

^{Sveriges bästa band}
 
Det var också året då ett IFK Vänersborg utan långtidsskadade Emil från Nyborg misslyckades att, via kval, behålla sin plats i Elitserien.
Spelare flydde då Allsvenskan blev ett faktum.
Emil satt lugn kvar i det skepp alla trodde skulle sjunka i och med degraderingen till världens vackraste Allsvenska och skrev på nytt kontrakt.
IFK-kollegorna från Motala som klarade av kvalet tvingades, efter år av motvind och uppförsbackar uppbyggda av ledningen i kommunen, dra sig ur Elitserien och börja om i division ett.
En plats var således ledig i finrummet.
– Eeh jaha IFK Vänersborg, vill ni ha den?
– Nja, vi har ju tappat lite folk och är inställda på Allsvenskan men för fasen…..vi kör!
Med tunga tapp men med en återställd Emil Viklund och spelare med blåvita hjärtan gör ”Lilla Paris” en formidabel höstsäsong av Elitserien 24/25.
Många var de experter som förutspådde en dyster höst för IFK, lika många är de experter som nu sitter med tappade hakor och tvivlar på sin expertstatus.

Över en kaffekopp och en god bakelse i en matchpaus i Kalix fick jag se några röntgenbilder på Emils skadade underben och fot.
Där och då var jag nog tveksam att han skulle kunna spela bandy igen.
Det kunde han minsann.
Den säsong han hittills gjort är femstjärnig.
På en trestjärnig skala.

Det gulklädda laget från ett IP med en historia av högsta klass och hängande belysning av lika höga klass, Ljusdal BK, tog sig upp till Elitserien.
Ett ungt och frejdigt LBK som fått en mycket tung resa genom denna serie.
I skrivande stund, nyårsafton, har de endast en seger och ligger i längst ner i träskets bottenslam där hungriga nedflyttningsodjur lurar.

2024 var också året då Kalix Bandy åter fick prova på glädjen att ta ett steg upp i svensk bandys pyramid.
Den här gången från div1 till Allsvenskan.
Men det var på vippen.

Efter ett speluppehåll långt som ett snöre inleddes bandyåret 2024 den trettonde januari.
Ett snöre som blev lite längre än tänkt då termometern inte var villig att visa bandyvänliga temperaturer.
Kylan gjorde vår bygd bottenfrusen.
Vi minns med fasa den vecka då det låg mellan trettio och fyrtio grader under noll under flera långa dagar.
Den match Kalix skulle spelat på annandagen mot Umedalen sköts av någon anledning upp till trettondagen.
Trettondagen blev en isande kall dag och matchen fick skjutas upp till en annan dag.
Men så till slut.

Nästan på dagen en månad efter den senaste matchen.
Laget åkte till Sundsvall för match på anrika Gärdehov.
Motståndare var lika anrika Selånger SK.
13-0 till laget i buss då domaren förkunnade att allt var över.

Och bussen rullade vidare.
Från Sundsvall.
Till Östersund.
Staden som har flest antal meter skyltfönster sett till antalet invånare.
När bussen rullade förbi alla skyltfönster på sin väg ut från staden och hem mot Norrbotten visade tavlan på  Östersund Arena 0-10.

En lyckad helg för Kalix.
Fyra friska poäng och 23-0 att lägga till den redan fina målskillnaden.
Det börjar närma sig sopad väg till det kval vi alla förutsett men inte vågat prata om.

^{Skyltfönster i Östersund}

Och efter den helg som nu skola komma är det helt klart.
Inte ens den mest pessimistiske kalixbo kan nu missa att allt är klart.
Kvalbulla måste bakas och påhittiga plakat målas.

Jag skulle åka ned.
Se tre matcher på tre dagar i vår fina huvudstad.
Det blev inte så.
Min kära fru började ana oråd när jag måndagen innan avresa fick ur mig att jag inte orkade åka.
När jag senare förklarade för farbror doktorn hur jag mådde var han bergsäker på ”postcovid”
Var sjuk i december men det lilla viruset ville inte släppa taget.
Men som tur var klarade sig laget lika bra utan mig.
Kanske till och med bättre.
Tre dagar.
Tre matcher.
Tre segrar.
Med näppe och nöd besegrades Helenelund med uddamålet, 4-3.
Dagen efter var den på förhand svåraste matchen.
 Serietvåan Gustavsberg på Ekvallen med sitt berg efter långsidan.
GIF var det enda lag som i teorin, praktiken och den heliga skriften kunde utmana om seriesegern.
Det blev aldrig nån match.
8-3 och Johan Sundquist fortsatte ösa på.
Denna match blev det fem fullträffar.
Sammanlagt under helgen i huvudstaden gör Kalix tjugofem mål varav tolv kommer från kapten Sundquist klubba.
Han gör under serielunken fina fyrtiofem mål och femton assist på de femton matcher han spelar.

Och till sist den sista matchen på turnén.
SIF/Norrtälje.
13-4.

Flyget hem svävade på moln.
Seriesegern var klar.
Nu gällde resten bara ära och stolthet.

En ära och en stolthet man behöll de matcher som återstod.
– En självklarhet mot våra samarbetspartners, publik och funktionärer sade Johan i nån intervju.

När gamla klassiska Skutskär IF kom på besök med både damer och herrar hade såväl företag och privatpersoner ställ upp med en liten slant för varje mål som våra bägge hemmalag gör.
Kassören fick jobba lång övertid den lördagen för att räkna ihop summorna.
Herrlaget gör 16-0.
Damlaget gör 10-1.
Många mål.
Många pengar.

^{Målsponsringen gav fina pengar}

Och än en gång vill jag från hjärtat tacka alla ni som nappade på mina locktoner på Facebook.
Tack!

Två matcher senare hade våra herrar fått lägga ytterligare femton mål i kolumnen för antal gjorda mål och inte behövt lägga till ett enda i kolumnen för insläppta.
9-0 på Selånger följdes upp med 6-0 på ett GT 76 som besökte vår arena för första gången.

^{6-0 på GT}

Vi passerar Alla hjärtans dag och kommer till fredagen när det som vi kallar ymnigt snöfall och som sensationslysten kvällspress med stora rubriker benämner ”snösmocka” föll över vår plats.
Det snöade.
Och vi såg nästan ingenting för snön som vräkte ner, och hela tiden kom det bara mer och mer och mer..
Då äntligen kom Umedalen de trettiofem milen efter E4 för match.
Eller match och match.
Tävling i snöförflyttning.
Översnöade stod vi när någon vänlig själ kom och upplyste oss om att matchen (snöförflyttningen) var slut för en timme sedan.
Ty ingen av oss såg vad som hände ute på fältet.
Men 7-2 till hemmalaget är för evigt inpräntade i historieböckerna.

Dagen efter sken solen som den aldrig gjort annat i sina dar.
Vem minns den snö som kanske föll igår?
På samma arena.
Umedalen – Östersund.
Ännu ett initiativ i god anda.
Laget från ”Björkarnas stad” var undansopade från sin hemmaarena då nån motortävling skulle använda området till uppställningsplats och depå.
Jag väljer att inte kommentera det utan gläds istället över att bandyn då kommit överens med alla inblandade parter att kunna lägga denna match på vår arena.
Östersund skulle ju ändå komma hit och möta Kalix på söndagen.
Allt går att ordna när man samarbetar mellan föreningar.
Vi var inte många men ganska få som stod på läktaren och såg ÖBS kvittera till 5-5 i nittioförsta och vi var lika få som såg Umedalen göra 6-5 i nittioandra.
Sen gick vi hem.
Och Umedalen drog iväg längs den ack så tråkiga E4 ner mot sina hemmatrakter.

På söndagen såg vi, några fler än under lördagen, det rödvita herrlaget vinna mot ÖBS med 11-1.

Sista matchen i serien avgjorde nere i Umeå.
På en is som inte var en is.
Nån form av mjukglass.
Utan strössel.
Långa diskussioner om det skulle gå genomföra matchen på Nolia.
Det gick t.o.m rykten om att flytta matchen upp till Kalix.
De skulle bara vågat ta det beslutet då jag befann mig hos sonen med familj i stan.
Det blev nästan en liknande parodi som i snöfallet i Kalix någon vecka tidigare.
Två lag som inte satte kraftansträngningen på max-nivå.
Lite lagom lugnt.
Man minns sin gamle farfar sittande i gungstolen med pipan i näven och sjörapporten i radion.
Rödkallen sydväst fyra, klar sikt.
Och väggklockan tickade taktfast vidare.
I matchen på Nolia tickade klockan upp mot sista kvarten innan de tillresta från Kalix lade i en lite högre växel och vände ett underläge 3-2 till seger med 5-3.

Laget gick genom serien med endast en poäng borta ur samlingen.
Ett kryss borta på Lugnet i Falun mot Isak Bandy i serieupptakten.
137-25 i målskillnad och trettioen poäng av trettiotvå möjliga.
Ett med beröm godkänt betyg.

Så kom kvalet.
Ett kval där allt hände.
Inleddes hemma mot storfavoriten Borlänge.
En match jag inte såg.
Välkommen till oss, sade spelarna i Kalix och skickade hem masen med noll poäng och 5-7 i målskillnad.
Smakstart.
Nu ligger väl inget hinder i vägen för avancemang…….trodde jag.
Det visade sig att hela vägen var nedlusad med hinder.
Betongblock, spanska ryttare, vallgravar och vilda bestar.
Och en tung skada på Johan Sundquist som under matchen mot Borlänge krockat med en medspelare och lite omtumlad fick lämna isen och inte vara i speldugligt skick till resan som nu gick av stapeln.
En helg.
Två förluster.
Och ännu en tung skada
Innanför den ståtliga entrén på Västanfors IP faller laget från norr, Janne Rintala blir skadad och plötsligt är vägen lite besvärligare.
Den blir än besvärligare då laget faller mot Gustavsberg på Ekvallen.
Det börjar kännas lite besvärligt.
En ödesmättad helg väntar då serien vänder.

Onsdag den sjätte mars.
”Dick” Fosbury, mannen som i Mexico-OS 1968 visade omvärlden den hoppstil alla höjdhoppare idag använder sig av, fyller sjuttiosex men lämnar jordelivet bara sex dagar senare.
Ghana har nationaldag och på arenan i Kalix står ett sargat Kalix Bandy laddade för att välkomna Gustavsberg.
Och för att ta revansch.
Snudd på ett måste i den prekära situation man hamnat i.
Nittionio minuter efter första avslaget sträcks rödklädda armar i skyn inför en applåderande publik.
4-2 i en match ingen som såg kommer glömma.
Den kommer pratas om i generationer framöver.
Dels för den heroiska insats spelarna på isen gör.
De sliter ont för att freda sitt mål från påhälsning.
De sliter ont för varenda liten yta.
De blir på olika grunder utvisade i parti och minut.
Det sitter nog ännu några vise män i slutna rum och lusläser dammiga luntor för att finna om det någonstans i vår värld tidigare hänt att det vinnande laget har etthundra (100!) utvisningsminuter och det förlorande (0!)
Det var fullständig kaos ett tag under matchen.

Hopp fram till fredag den åttonde mars.
Internationella kvinnodagen.
Och Västanfors kommer till Kalix.
Ovetandes om vad de kommer att se under uppvärmningen på is.
Han är tillbaka.
Tröja #17.
Två minuter och fyrtioåtta sekunder in i matchen visar han vägen med matchens första mål.
6-3 efter full tid och dramat går in i sista akten.

Borlänge är klara.
Ett Borlänge som sedan måste avsäga sig sin plats då de, likt i Motala, inte har det minsta lilla stöd i kommunhusets korridorer gällande bandybanan Tunet.
Laget som nu huserar i div2 har fortfarande inte kunnat bedriva en ordentlig träning på arenan och hemmamatcherna har varit utspridda runt bygden.
Jag blir bara ledsen.

Gustavsberg är uträknade.
Kalix?
Västanfors?
Ni vet ju svaret.
Med ett (1!) ynka mål till godo kravlar sig Kalix Bandys herrar tillbaka till Allsvenskan.
Ett mål.
Jag led lite med ”Fläkten”.
Men när Borlänge drog sig tillbaka fick samma ”Fläkt” frågan om de ville ersätta.
– Tack för frågan, men vi avstår.

Är ”Gurra” redo?
– Absolut.

Bandysäsongen 23/24 för herrarna är över och förbi.
Så även för damerna.
Damerna som stod för en utomordentligt bra säsong.
När 2024 var tretton dagar ungt hade laget inte spelat sedan i mitten december och nu väntade ett lag med lika många lysande stjärnor som vinterhimlens bägge björnar tillsammans.
Den stora och den lilla.
Denna stjärnbild heter Spånga/Bromsten och har hittills under säsongen inte varit i närheten att mattas av i sin glans.
Jag har skrivit om matchen många gånger men blir lika hänförd varje gång.
Kalix Bandy gör en match som vi kommer berätta om för kommande generationer tills de kastar grus och kottar på oss.
Förvisso vinner gästerna med 4-0 men de fick sannerligen ingenting gratis av våra damer.
De får bara ett enda mål i andra halvlek trots att de kanske hade hand om bollen i högre utsträckning än hemmalaget.
Ett mål i en halvlek.
Det hände nog inte många gånger under vintern för SBBK.
En laginsats utöver det vanliga från de rödvita.

Ett Spånga/Bromsten som dansar genom serien och stannar på full pott i poängkorgen och osannolika 175-18 i målskillnad.
Lysande stjärnor var det.
Men som vanligt denna senvinter.
Rubriker som är svarta som korpen på Athena.
Spånga/Bromsten tvingas tacka nej till sin plats i Elitserien.
Huvudsponsorn som pumpat in pengar vrider igen ventilen och kassaflödet stannar upp.
Illa, mycket illa.
Bandylaget står där med tom pengapåse och drömmen gick i tusen bitar.
Och under mellandagarna vi just passerat dömdes, enligt Sveriges Radio, den sponsorn till tre år i buren för fängelse och fem års näringsförbud för bland annat bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll.
Ännu mer illa.

Kalix damer traskar vidare och vi i publiken blir allt mer imponerade över lagets frammarsch.
Vi experter är eniga i våra hyllningar.
– Nä, int´ är dom så dåliga.
Vilket på våran breddgrad är att jämföra med världsklass.

Vinsten mot Östersund ger klirr i kassorna och vinsten mot Bollnäs visar att även andremålvakten Hannah Blombäck håller hög nivå.
Hon håller med ackuratess nollan mot hälsingelaget.

Femtio år och nio dagar efter att Abba knockade Sverige och vann Schlager-SM med sin ”Waterloo” åkte damerna till Högslätten i Härnösand.
Klassisk bandymark.
Senare under kvällen rullade en buss över Höga Kusten-bron med en glad samling damer på väg mot hemmahamn  drygt femtio mil norrut.
3-1 och två nya poäng.
Det skulle bli två till.
Två matcher.
Två poäng.

Vi ser inte ofta en bandymatch sluta 0-0.
Nu fick vi det.
Kalix och Edsbyn spikade igen och delade poäng.
Och i säsongens sista match delade hemmalaget och Söråker systerligt på de poäng som låg i potten.
Lika på tre när slutvisslan ljöd.

Damerna slutar på en mycket hedrande tredjeplats i Allsvenskans norra avdelning.
Ett lag vi alla charmades av tack vare deras fina spel och framåtanda på bägge sidor av sargen.

Bandyn var över för vintern.
De höga drivorna av snö som vi trodde skulle ligga kvar tills den andra semesterperiodens första vecka börjar smälta i hög fart.
Isen på älv och i skärgård släpper sitt grepp och det glittrar av vår.
Vårfåglarna kom i stora skaror och hanarna började sina sedvanliga ritualer för att locka till sig honans gunst.
I bandyns värld satt utvalda personer med telefonen i näven och försökte med olika lockrop dra till sig tänkbara nya spelare.
I den digitala världen, där vi nuförtiden ägnar den mesta av vår tid, ryktades om övergångar och undergångar.
Gångar av guld.
Gångar av grus.
I Kalix var det tyst.

Men vi är vana.
Vana vid att det inte sprids sanningar, halvsanningar, osanningar eller rent nonsens.
Vilket är ganska bra.
Dock kan jag ibland tycka att tystnaden är lite för total.
Det dröjer ibland framåt ispremiären innan vi supportrar vet vad vi kommer ställa ut för personal på isen.
Sprids lite oro och funderingar bland folket att inte veta.


^{Äh hörru, ge mig lite nytt om lagen annars….}

En ljus försommarkväll hölls i vanlig ordning Kalix Bandys årsmöte.
Sedvanliga frågor avhandlades och stämningen var god.
Alla närvarande så med tillförsikt fram emot återkomsten i Allsvenskan.
Och till ny ordförande i föreningen valdes vår bäste och mest framgångsrike spelare genom våra trettiofyra år som förening, Olov Englund.
Ett synnerligen bra val.

Augusti
Sommaren börjar dra sig undan.
Skymningen gör sig åter påmind
Exit light.
Enter night.
Gatlampor och lampor i husens fönster tänds.
Bandyutrustningar dammas av, skridskor slipas och hjälmar putsas.
Det är dags.
Våra lag kliver in i den lilla isytan med en sarg som är alldeles för hög och inte går att flytta.
Men det är is.
Och ingen bandyspelare klagar.

Hösten är lång.
Och varm.
Att kylaggregaten till bandyarenan ska startas upp känns lika troligt som att månen trillar ner.
En vecka före seriestart vrids knappen på ”on” och det börjar så sakteliga frysa på.
Då hade den fina cup som skulle arrangeras under en helg med Kalix, Umedalen och tre finska lag fått avblåsas.
Synd för våra damer att inte fått den helgen innan serien drog igång.
Och för oss bandyvänner att inte få se hur vårat ”lite nya” damlag ter sig innan serien startar.

Lite nytt damlag?
Fem tunga tapp.
De fyra från Umedalen som verkligen såg till att sprida glans över Kalix Bandy visste vi skulle vända hem.
Förbaskat tråkigt men, som sagt, helt väntat.
De gjorde ju en vinter hos oss då Umedalen hade sitt lag i viloläge, ett viloläge som var förutbestämt till endast den säsong som flytt.
Dessutom flyttade lagets fantastiska målvakt Katja Illarionova till Umeå för studier.

In kom ett tvillingpar från Haparanda.
Saga och Linnea Persson.
Vilket innebär att Kalix Bandys damlag har tre (!) tvillingpar i truppen.
Dessutom finns en som är tvilling men hennes syster spelar inte bandy.
Jobbigt för tränarduon Wallin & Snäll kan tänkas.
In kom också Linnea Sandin och Elina Nilsson som bägge gör comeback.

Ett lag som när vi lämnar 2024 bakom oss placerar sig på sjätte plats i tabellen.
Lite bister förlust i den senaste matchen då IFK Rättvik stod för motståndet och tog med sig bägge poängen hem till Dalarna.
1-0 och målskytten var från Kalix.
Emma Lambertsson, som går bandygymnasiet i Rättvik.

^{Tre tvillingpar i samma lag}

Herrlaget.
– Inflöde.
Under sensommaren kom nyheten om att Emil Stock vänder hem med ett färskt betyg från tre års studier i Sandviken där han också haft framgångar i de svartvitas olika ungdomslag.
Ett bra namn.
Det har också visat sig under seriens gång att Emil är en tillgång.
Även högerhalven med seriens kortaste klubba trädde åter på sig den röda tröjan efter ett års uppehåll, Tuomas Mokko.
Finske Juho Kaaretkoski anslöt.
Söderkisen Felix Nyman, som inte fick nytt kontrakt i Bajen, blev glad då Olov Englund slog en signal.
– När en sån ikon som Englund kallar då ställer man upp sade Nyman i lokal media och lovade ställa upp, i första hand, på bortamatcher men även i någon hemmamatch.
Vi såg honom i hemma premiären mot Örebro.

Och så även några unga spelare som tillhör andra föreningar men kan spela med Kalix vid de tillfällen då det inte krockar med deras lags matcher.
Vigor Malmberg, från Motala men studerar i Sandviken.
 Han gjorde även en match i Kalix som blev succé med ett mål och härligt spelsinne.
Oskar Westerberg från Gripen/Trollhättan.
Gustav Löfqvist från Sirius.
De unga egna produkterna Elias Fredriksson och Malte Bjerner har spelat ett par matcher och verkligen visat att de vill utmana.
Målvakten Olle Risén har fått prova sitta på några bortabänkar.
De rutinerade herrarna Mats Rönnqvist, Olov Englund och Nils Wikström har visat stort klubbhjärta och hoppat in då spelarbristen varit påtaglig.

– Utflöde.
Ska Janne Rintala spela?
Ja.
Nej.
Nej.
Kanske.
Inte omöjligt.
Nya rön under varje höstlöv som låg klistrat mot marken.
Under det sista vi vände på stod svaret…..

Caspher Henriksson flyttade till Umeå.
Varför gå en massa skolor när man kan spela bandy i Kalix?
Casper Bergdahl slutade.
Publikfavoriten Vidar Fredriksson valde den andra sporten med is och sarg och flyttade till Luleå.
Som jag kan sakna hans intensitet och vilja.
Albin Rönnqvist, också en lovande junior, valde hockeyn.
Pålitlige Niklas Rönnqvist meddelade sent att han lägger ner.
Erik Nilsson slutade.
Robin Alamaa skadade sig under hösten och säsongen är lagd åt sidan.
Nya tag nästa säsong för mannen med rötter i Båtskärsnäs.
En gammal sågverksort två och en halvmil sydost om Kalix som en gång i tideräkningen hade ett bandylag.
Dock många år innan Robin såg ljuset.

^{Båtskärsnäs, som ingen kalixbo säger.
Vi säger Baskeri.}

Och så var det ju det där med Janne Rintala.
Skulle vi se tröja #90 denna vinter?
Svaret kom.
Och svaret var tråkigt som en film av Bergman.
Nej, Janne lägger ner sin verksamhet.
Ett tapp som sved.
Full förståelse för hans beslut men nog är hans kunnande på isen saknat.
Dessutom en trevlig prick.

För herrarna, en träningsmatch, vinst 4-0 borta mot OLS, och några fåtal träningar på stor yta innan seriestart.
För damerna, ingen match, och några fåtal träningar på samma stora yta innan seriestart.
De övriga lagen i respektive serie kliver ut på den stora ytan under ett tak som glänser i augustimånens sken.
En bister verklighet för två lag som vinter, efter vinter, efter vinter åker landet runt och gör mycket fin reklam för vår ort.

Herrlaget har haft en lite jobbig serielunk.
Förutom dåliga träningsförhållanden under försäsongen har laget drabbats av två skador tunga som Rammelbergets samlade vikt.
Förlusterna har radats upp en efter en.
Ett kryss mot Mölndal (4-4) och en väldigt viktig vinst i bottenskiktet då man besegrade Gustavsberg på banan vid berget med uddamålet 4-3.
Efter den vinsten följde en helg som vi redan glömt.
När vintern var som mörkast.
Då var också resultaten som mörkast.
Uträknade.
Av många hånade.
Då.

Då visade Kalix Bandys herrlag upp sig från sin allra bästa sida.
2024 års sista match på arenan blev den bästa.
Vilken härlig match vi bjöds på.
IFK Rättvik på andra sidan.
Seriefemma med häng på topp tre.
Vi ser en intensiv, hård, schysst och fartfylld match.
Vi ser en resultattavla där bakom målet mot den plats där bara några förkolnade brädor ligger kvar som ett hånfullt grin mot oss som minns Furulogen.
En resultattavla som visar 4-2.
I en match där en av de två skadade är tillbaka.
Han gör två mål.
Det första och det sista.
Johan Sundquist.
Spelarna, och framförallt målisen, i IFK drömmer mardrömmar om den där #17.

Johans 4-2-mål  blir 2024 års sista mål på arenan.
Trehundra trettiosex dagar efter det första.
Även det målet av Johan.
1-0 på straff mot Skutskär den 28:e januari.

För damerna gjorde Natalie Strömberg det första.
1-0 efter en och en halv minut mot Skutskär den 28:e januari.
Det sista gjorde Linnea Sandberg trehundra tjugoen dagar senare.
5-1 mot Bollnäs dagen efter Lucias enda arbetsdag.

Då vinklar vi undan backspegeln och blickar framåt.
Jaja, jag vet.
Jag gillar att använda backspegeln.
Gärna en backspegel som man kan se lite längre tillbaka med.
Som t.ex till söndagen den 3:e januari 1960.
Då vann Nyborgs SK mot Lappträsk med 6-2.

Eller Nyårsdagen 1925.
På denna dag för etthundra år sedan.
Klockan var 10:55
Sven Jerring påannonserade Högmässan och det första programmet i svensk radio gick ut i etern.

Vad 2025 bär för hemligheter har vi ingen aning om.
Men ta hand om er alla där ute så kanske vi ses någonstans.

God fortsättning på året!

Och hör ni.
Om ni inte visste.
Det är vackert med bandy.
I Kalix den 29:e december i början av matchen mot Rättvik.