29 september 2024.
Jag sitter ensam på läktaren vid bandyarenan i Kalix.
Solen öser in sina strålar i hopp om att ge oss det sista av höstens värme och löven som börjar tappa sitt grepp om björkens grenar lyser i gult.
Det är rätt vackert.
Men något saknas.
Is.
Det är ingen is där nedanför min plats.
Det får mig att minnas tillbaka.
Till samma datum i en annan tid.
Vår arena i höstens färg.
29 september 1994.
Det är dagen efter.
Det är dagen efter den ohyggliga katastrofen ute på ett stormande och becksvart hav.
Ofattbara 852 personer mister livet då Estonia förliser.
852.
Enligt Birthday.se finns det 877 personer som är sexton år och äldre år i min by.
Jag besökte Estoniamonumentet i Stockholm i somras och blev tagen då jag såg alla namn som var ingraverade.
Namn efter namn efter namn…..
Det går inte ta in.
Men denna sorgliga onsdag 1994 ska den konstfrusna bandyarenan ”Kalix IP” invigas.
Den användes redan året innan, den oförglömliga säsongen 93/94, men då med is enbart tillverkad av vädrets makter och flinka ismakare.
Nu låg rören i backen och isen låg blänkande trots att almanackan visade 29 september.
En landskamp mellan Sverige och Finland låg på menyn.
Vi hade sett en match länderna emellan i december 1978.
På Gränsvallen i Haparanda vann di svenske med 3-1 efter mål av Torbjörn Ek (2) och Lars-Ove Sjödin.
Men nu skulle det bli av i Kalix.
För första, och hittills enda, gången i bandyns historia.
Målskyttar på Gränsvallen.
Torbjörn Ek #9 och Lars-Ove Sjödin #2
I en tid då kalixborna intresserade sig för vår sport var även intresset för denna landskamp påtagligt.
Det pratades om den var än man vände sig i samhället.
Kanske inte i de kretsar som fortfarande satt och tjurade över arenans existens, de kretsar som året innan skrek sig hesa i protestsånger över bygget.
Men alla vi övriga såg fram emot matchen.
Onsdagskvällen kom.
Och isen låg blank.
Efter lite tutande i trumpeter av kommunens musikskola, tal av diverse prominenta med landshövding Gunnar Brodin i spetsen och ett löfte av Joakim ”Jocke” Strömbäck som med en trettonårings myndiga stämma förkunnade att ”vi ungdomar ska vara rädd om Kalix IP och vi ska inte heller förstöra nånting som kostar kommunen pengar” var det så dags.
De bägge lagen glider, tillsammans med ungdomar från kommunens tre lag, in på den konstfrusna isen.
Och runt arenan står vi.
Publiken.
Tretusen sextioen glada bandyvänner.
Tretusen sextioen.
På en arena utan läktare.
Den tillkom året efter (tror jag att det var)
Den unge ”Jocke” höll vad han lovat och långt senare får han dra på sig A-lagets tröja med #11 på ryggen
Nationalsångerna klingar ut och en tyst minut anbefalles.
En tung, tyst och värdig minut.
En lite märklig känsla surrar inom mig.
Här står vi inför en härlig bandyfest medan tusentals människor lider alla helvetes kval efter att ha mist personer i dess närhet.
Minuten är över och vi får glömma det hemska för någon timme framöver.
Det blir en jämn match.
Och Kalix målkung ”Palle” Rönnqvist för göra sin debut i gult och blått.
Förvisso bara några inhopp men i hans cv kommer matchen alltid finnas med.
Matcher i A-landslaget: 1.
En som fick göra betydligt fler var Hasse Johansson.
Denna legendar i svensk bandy gjorde denna kväll sin etthundrasjuttonde landskamp.
Han stannade så småningom på etthundratjugosju, vilket är flest av alla.
Där jag nu sitter ensam på läktaren kan jag undra över varför den gode ”Palle” inte fick fler chanser.
Han var ju rätt vass.
”Palle” i gult och blått.
Vi med hjärtat i Kalix fick även se två spelare i den blåvita tröjan.
Jukka Ohtonen och Markku Komula.
Komula som gjort en säsong i Nyborgs SK (89/90) och den säsong som nu låg vid tröskeln skulle dra på sig den rödvita dressen.
Vi såg även Samuli Niskanen som skulle bli publikfavorit i Kalix snygga dress säsongen 1996/1997 och Marko Kilpeläinen som även han skulle bli en röd och vit favorit under två vintrar (1997-1999).
När så slutsignalens toner virvlade ut i septemberkvällen stod Sverige som vinnare.
5-4.
1-0. Hasse Johansson.
1-1. Samuli Niskanen.
2-1. Jonas Claesson.
3-1. Hans Åström.
PAUS
3-2. Jukka Ohtonen.
4-2. Jonas Claesson.
4-3. Juoni Vesterinen.
5-3. Patrik Södergren.
5-4. Marko Kilpeläinen.
Jag blir lite vimmelkantig då jag skriver dessa namn.
Jösses, vilka ikoner i vår sport.
En annan ikon på isen: Pelle Fosshaug
Efter matchen sade den f.d förbundskaptenen Håkan Sundin.
”Vilket fint tillskott i svensk bandy Kalix/Nyborg blivit, inom något år de säkert i SM-final med den fina verksamhet de har”
Det fick han rätt i.
P20 vann SM-guld 1994 och 1995.
P19 vann guld 2009.
F17 vann guld 2010.
Efter denna vandring längs minnenas allé reser jag mig och traskar över grusbädden och bort mot entrén.
Jag vänder mig om och ser folkvimlet för mitt inre.
Tretusen sextioen.
Det är rätt många det.
Där stod vi, men inte läktaren.
// Sargis