Trettioårsminne

Det är söndagen den 21:e november år 1993.
Trettio år har gått sedan dess.
Men i våra minnen finns den dagen kvar.
Om än med lite bleknade konturer.
Men att vi skulle glömma den?
Aldrig.

Kalix syntes överallt.
Radio och tv tävlade om en plats i mediebruset.
De bägge länstidningar sparade inte på krutet.
Krönikor och intervjuer, långa reportage om spelare och ledare.
De skrivande journalisterna hade fria händer.
I en tid då inte antalet ”klick” styrde vad som skulle skrivas.

Kalix IP var en alldeles ny arena.
Sista spiken islagen för bara en kvart sedan.
Långt ifrån färdig men klar att användas.
Användas för en hel vinter av folkfest och framgång.
Folket stod på drivorna och på isen skördade de fräcka uppstickarna från norr framgång efter framgång.
Satte färg och fägring på vårt samhälle.

Och så var dagen inne.
Vi stod där.
Fulla av förväntan.
Vi stod där.
Med rutiga luvor i rött, vitt och blått.
Med halsdukar runt halsen i rött, och blått.
Vi stod där.
Tretusen etthundra glada bandyvänner.
Bandyvänner från hela länet.
Även från våra grannar i de tusen bastuarnas land.
Det var fest.
Det var glädje.
Det var premiär i Allsvenskan.
På klassisk bandytid.
13:15.
Det blir inte mer bandy än så.
Söndag 13:15.


^{Tretusen etthundra bandyvänner på en sprillans ny arena.}

På ena halvan.
Kalix/Nyborg BK.
På andra halvan.
Selånger SK.
Domaren i mitten.
Håkan Sjösten.
Publiken hurrade och sjöng.

Gästerna från Sundsvall är ofina att göra matchens första mål efter tretton minuter.
Ingenting som oroade de tretusen etthundra på drivorna runt isparketten.
Ingenting kändes omöjligt för Kalix.
Inte för laget.
Inte för publiken.
Kalix var ett samhälle i optimism.

Och som jag skrivit om förr.
Det historiska första hemmamålet.
Kvitteringen.
Finns en lite grynig bild i NSD där Jukka Ohtonen precis är på väg att slå in bollen bakom en förgäves sprattlande målvakt.
Den bilden.
Den bilden borde förstoras, ramas in och hängas upp.
Det är en lika klassisk idrottsbild som Kurre Hamrins kortsidevandring eller Ralf Edströms knutna näve i det västtyska regnet.

Det hade gått tjugonio minuter då vårt ryska yrväder ”Micha” Illarionov sätter iväg över isen.
Han snurrar bort fyra-fem-sex blåklädda innan han serverar Jukka lite till vänster om målvakten.
Ledningen i SSK fick leta länge innan de hittade de bortsnurrade spelarna då bussresan hem skulle starta.


^{En klassisk idrottsbild
Från NSD, fotograf Elisabeth Hedman}

”Kalle” Z satte 2-1 på hörna strax innan kaffet och tretusen etthundra stämmor hördes eka över Flygfältet och Jägarbo genom Bredviken för att till slut överröstas av fabrikens taktfasta muller borta i Karlsborg.

I pausen ringlade sig köerna till försäljningen av kaffe, ”Kosas” världsberömda grillkorvar och supporterklubben ”Drivans” lilla lucka invid kaffekiosken i ishallens hörn vid entrén.
Hade någon sett bilder från ovan av dessa köer hade denne någon undrat om det var stora ormar man såg ringlandes vid den nordligaste allsvenska bandyarenan.
Alla, och då menar jag alla, ville köpa de souvenirer som ”Drivan” sålde.
Som i förra tiders kiosklucka.
– En sån, en sån, två såna….hur mycket kostar det?
Lagren tömdes fort och beställningarna tog aldrig slut.

När andra halvlek tog fart var det en välekiperad och stilfull publik som tog plats.
När man går på bandy måste stil hållas.
Och portfölj.

Skyttekung Rönnqvist gör 3-1.
Gästerna reducerar till 3-2.
Ligger på för en kvittering.
Den välklädda publiken håller andan och tummarna.
Spänningen är påtaglig.

Då.
Då kommer ett till av de mest klassiska målen.
Ett mål man blir påmind om varje gång man ser nåt liknande idag.
En åkning med fart över hela planen.
Eller som Mikael Wiehe sjöng:
”Över vida oceaner
Emot fjärran horisonter
Över hav och kontinenter, genom skymningar och dagar….”

Jukka bryter en hörna och drar iväg.
Hela vägen och in i det medelpadiska straffområdet.
Där han fälls av en jagande blåklädd försvarare.
Domare Sjösten dömer straff.
Publiken tystnar.
Det vibrerar av spänning.
Straffskytten med #17 på ryggen är stensäker.
Gästerna som hade en hörna och chans till kvittering har i detta nu två mål upp.
4-2.
”Palle”.

Hemmalaget tar nu över kommandot och driver på.
Mörkret börjar lägga sig över den nya arenan Kalix IP.
Strålkastarna med det orangea skenet kämpar emot det mörka.

Jukka gör 5-2 när den berömda sista kvarten inleds.
SSK reducerar men publiken kunde inte bry sig mindre.
Det är en stämning av seger i luften.
En stämning av lättnad och glädje.
Som vi har väntat på detta.
Den så onåbara Allsvenskan.
Där bara de stora elefanterna får dansa.
Nu är vi där.
Och vi vinner den första matchen.
Vi är bäst i världen.
Den elegante anfallsspelaren från Nyborg, Peter Nilsson, gör 6-3 strax innan slutet och nu exploderar allt.
I färger av rött, vitt och blått.

Isen invaderas av hurrande publik.
Kramar, tårar och stora ord av glädje.
Journalister från alla de stora mediehusen flockas likt småfåglar på en talgboll.
Alla vill ha ett uttalande.
En rad.
En saftig rubrik.
Och eftersom ingen hade tillgång till mejl så gick den tidens teknik för högtryck.
Fax, teleprinter eller vad nu alla moderniteter hette då.
Kanske man lyfte på telefonens lur, lät nummerskivan snurra fram de siffror man ville och så pratade man in en text.
 Ni förstår ungdomar, det har funnits en tid då man varken kunde mejla eller andra datoriserade vägar.
Det fanns ej heller det här med Internet.
Så att läsa om matchen fick vi tack vackert vänta med till måndagen.
En tidig, tidig, måndagsmorgon då tidningsutdelaren fick överlämna den efterlängtade tidningen i handen till frusna och, vid postlådan, ivrigt väntande prenumeranter runt om i länet.
Glada miner hos var och en av de tusentals läsare som ville ta del av den stora glädjen i Kalix dagen innan.
Det fick den förvånade tidningsutdelaren att tro han cyklade i en dröm.

Det var söndagen den 21:e november 1993 det.
När detta skrivs är det tisdagen den 21:e november 2023.
Trettio år har passerat revy.
Trettio år av livet.
Tiden går.
Tiden förändrar.
Bandyn i Kalix är förändrad sedan dess.
Folkets intresse och draget runt omkring må vara förminskat.
Men sporten bandy är fortfarande VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Då, som nu, för alltid.

Till sist.
En stork har setts flyga över bygden.
Den lämnade ett litet knyte hos Kalix Bandys Niklas Rönnqvist och hans sambo Vilma.
Ett knyte med en liten pojke.
Jag bugar mig och utbringar ett stort GRATTIS till den lilla familjen.

^{Den kom, den sågs, den levererade}

// Sargis

Kalix IP vid ett senare tillfälle under den första vintern.