Kategori: Lite annat

Ännu ett år har passerat
Vi gör som vår konung en gång uppmanade oss att göra, vänder blad.
Vänder bort 2023.
Och lägger ännu ett år bakom oss.
Ett år som började med en söndag och slutade med ”Hebbe lelle” läsandes ”Nyårsklockan”.

Eller var det kriminalinspektör Lars Martin ”Johan” Johansson?
Ni vet han som tillsammans med kollega Jarnebring jagar högt uppsatta höns i den fantastiska filmen ”Mannen från Mallorca”
”Säger du kebab slår jag ihjäl dig”.

Thomas von Brömssen.
”Ring klocka, ring….”

Däremellan var mänskligheten galen.
Visade upp sitt allra fulaste tryne runt om i vår värld.
Maktgalna män sitter väl skyddade i slott och herresäten medan unga oskyldiga får sätta livet till.
Allt i jakten på att få slå sig på sitt håriga bröst och tycka man är stor, stark och odödlig.
Jag blir förtvivlad över hur grym mänskligheten är.
Och då har jag inte räknat in alla de galenskaper som förekommer runt om i vårt eget lilla land.

Men låt oss glömma det tråkiga för en stund.
Det får vi mer än nog av genom att öppna en nyhetstidning eller slå igång ett nyhetsprogram i tv:n.

2023.
Ett lite omtumlande år på det personliga planet.
I maj när göken gol blev vi farmor och farfar för andra gången då vi fick vårt femte barnbarn.
En liten Tyra satte skimmer över tiden då hon fyra dagar innan storebrors treårsdag såg dagens ljus.
Att kalla dessa små under för livets efterrätt är klockrent.
Barnbarn ÄR livets efterrätt.

När så midsommar passerats och svenska folket började stämpla ut för sina fyra veckors semester drog jag mitt stämpelkort i klockan vid portvakten för allra sista gången.
Klockan var 11:30 och mina kollegor satte sig vid lunchbordet.
Det blev lite känslosamt då jag gick in till Tommy i portvakt/reception och lämnade in kortet.
Tommy är nog den mest lämpade mannen för sin uppgift inom svensk industri.
I många år har han, och hans lika trevliga kollega Gunilla, suttit där och vinkat på morgnarna då man kommit med tunga steg uppför backen från parkeringen.
Och genast har dagen ljusnat.
Vi kramades och han önskade all lycka.
Ett fint ögonblick.
När jag kom ner till bilen kom allt över mig.
– Herregud, jag är pensionär. Efter fyrtiotre år i fabrikens tjänst är det över.
Jag lovar er att det kändes.

2023.
Det var också ett år då det hände saker inom Kalix Bandys väggar.
Saker jag aldrig trott jag skulle få uppleva.
Och jag var väl inte helt nöjd då jag läste nyheten i Bandypuls där i juli nångång.
Men det kanske var rätt beslut.

Det spelades, som tur var, en hel del bandy på vår arena också.
Även detta år med duvor på loftet.
Jag kokar av ilska över agerandet från fastighetsägaren, d.v.s vår kommun men jag släpper det för nu.
Det blir bara fel annars.

Matcher
För herrlagets del var det lite vila efter annandagsmatchen som gav sköna två poäng och en 6-3-vinst mot Tellus hemma på Fomab.
Nu hade det blivit trettondagen och lagen skulle mötas åter.
Nu nere bland slott, tunnelbanor och ett småspringande folk.
I vår vackra huvudstad.
Johan Sundquist gör det första röda målet för året då han dundra in en straff efter lite drygt två minuter.
Sen blev det inget mer bra den dagen.
7-3 till ”Jordens lag” när nittio minuter var till ända.

Man hade nu spelat tretton matcher och hade den jämna raden:
Sex vinster.
Sex förluster.
En oavgjord.

Och i match fjorton väntade IFK Rättvik på hemmaplan.
Ett IFK som senare under vintern fick kvittera ut inträdesbiljetter till kommande säsongs festligheter uppe i den allra finaste salen i bandyns pyramid.
Nu stod de på vår arena och spände muskler.
Återigen gör Johan matchens första mål på straff.
Den evigt unge Rinat Shamsutov i IFK hade syndat och domaren visade tecknet för straff.
Då var Rinat bara fyrtionio år ung.
Denna säsong är han inte det.
Denna säsong har han ännu ett år av rutin med sig.
Ett unikum.
När Janne Rintala gör 3-1 i sextiosjätte börjar vi tro.
När nittio var spelade hade all tro, utom den på Robert Lind i Kramfors, lämnat oss ensamma kvar.
4-5.

I Oymyakon, den lilla byn långt bort i den sibiriska ödemarken, funderade folket om de skulle byta till långbyxor.
Och kanske lägga undan sandalerna.
Ibland, eller ganska ofta, kan jag börja klaga då termometern visar under tjugo iskalla grader.
När jag tittar tillbaka på byns temperaturer i januari 2023 slår det mig att det alltid finns de som har det lite bistrare.
Spelar de måhända 3*30 där?

Bandyallsvenskan fortsatte rulla.
Utom i Kalix.
Två veckors speluppehåll för de rödvita.

Nils van der Poel tar hem massor av priser vid ”Idrottsgalan”.
Väl värd.
En fantastisk idrottsman med en sund inställning till toppidrottens allt sjukare värld.
Många skulle nog må bättre om de tog till sig hans filosofiska tankar.

I Egypten står en samling arkeologer och gör vågen.
Man låter offentliggöra att man äntligen hittat Hekashepes mumie i en sarkofag i en grav i Sakkara.
En sarkofag som inte öppnats på 4300 år.

De egyptiska arkeologernas glädje får lite smolk i bägaren då de någon dag senare öppnar ”Bandygrytan” och ser att Kalix Bandy inkasserat ännu en jobbig uddamålsförlust.
Det blev en sån där extra jobbig uddamålsförlust.
Minut sjuttiofem 4-1 till de röda och den magiska januarisolen liknade allt mer en sol i mars.
Då.
Två minuter.
Tre smällar.
Kvitterat.
Och givetvis strax innan slutet blir det svart.
Kolsvart.
I Karlstad dansar folket på gator och torg ty deras blågula hjältar har vunnit långt upp i norr med uddamålet 5-4.
En av de tyngsta förlusterna jag upplevt.
Det kändes som när man, i någon mil, legat efter en långtradare som virvlar upp ogenomtränglig snörök.
Uppgivenhet.
Tack och lov kom den mitt i en serielunk.
Tänk om det gällt nåt viktigt…..hu.

Bara tugga i sig, svälja och glömma.
Ty redan dagen efter var det dags för match igen.
Denna dag kom gästerna från Sveriges fyrtiofemte största tätort.
Kommunen kallar sig då och då för ”Lidköping vid Vänern” för att inte förväxlas med Linköping.
Lidköping vid Vänern AIK stod redo på ena planhalvan.
Men de fick tack vackert vänta en liten stund.
Ty det var lite festligheter på vår arena.
Finska bandyförbundet hade gett plats för en av såväl finsk som Kalix bandys största profiler genom tiderna i ”Hall of fame”
Och nu skulle han få utmärkelsen i sin hand.
Han fick även en kram av mig.
Legendaren.
Jukka Ohtonen.
Ett fint ögonblick.
Sen spelades matchen och laget från Lidköping fick åka hela vägen hem till Vänerns sydöstra strand med en svidande 6-2-förlust.
Men.
De fick dock se Jukka få pris.
Det missade många kalixbor.

^{Magiska förhållanden och Jukka får ett pris}

Sen var januari slut.
Och Kalix åker iväg till fågelholken i Katrineholm.
Kronfågel arena.
En arena som mången klubbledning med drömmar har i blickfånget.
Å andra sidan har vi i Kalix också en fågelarena.
Tyvärr utomhus med duvor som…ja, som gör det duvor gör när de är nödiga.
3-3 i paus.
Sen kommer raset.
Lavinen.
11-4 och hemmapubliken går hemåt i kvällningen med lätta steg.
11-4.
8-1 i andra halvlek.
Jaja, bara att glömma.
11-4……nä, släpp det.

Dagen efter stod samma Kalix Bandy kammade och riggade för möte med Örebro SK.
Det blev inga poäng här heller.
7-5.

Tre dagar senare gör ett unikum i svensk bandy tre mål för sitt lag i div2 Stockholm.
Tillsammans med bl.a Lasse Johansson från Stråkanäs spelar den evigt unge Hans-Elis Johansson.
Två månader innan hans sextioettårsdag gör han hattrick för sitt Enebyberg i matchen mot Helenelunds andralag.
Tyvärr förlorar Hasse, Lasse och de övriga men ingen kan ta ifrån Hans-Elis tre mål.
Och ja, han spelar även denna säsong.
Dags att ta fram skridskorna Jukka, ni är ju lika unga.

Helgen efter blev det torsk på Tillis.
Säsongens näst sista hemmamatch.
En förlorande trend fortsätter.
Måste vi börja hålla lite koll på det där hemska träsket som breder ut sig under oss?
Anderstjärn ligger förvisso någon kilometer bort men., men.
The men in black, TB Västerås, jublar hela vägen hem med stora 7-3 i bagaget.

Och inte sjönk vattnet i träsket undan efter den helg som nu var i fokus.
Två bortamatcher i Dalarna.
Ett Dalarna som firade Anders Zorns 163-årsdag.
Till lördagens match fanns alla förutsättningar för en trevlig eftermiddag.
Åtminstone på bordet vid vår tv-soffa.
Två och en halv minut in i sändningen smakade godsakerna inte godsaker längre.
Hemmalaget Borlänge gör två snabba och när en halvtimme gått ligger de där förba…de godsakerna nedtryckta i sopkorgen.
Hårt nedtryckta.
4-0 och hönsgården är total i det norrbottniska försvaret.
5-1 när allt är över.

Dagen efter blev det….
…än värre.
Johan gör 1-0 på straff efter tjugo.
Detta mål blir halvlekens enda.
Vi minns raset i Katrineholm för någon vecka sedan.
3-3 blev 4-11 under de avslutande fyrtiofem.
Idag rasade allt utför hoppbackarna där en bit bakom ena målet.
1-0.
Blev 1-8.
Och det är bara två obehagliga poäng ner till kanten av träsket.
Ett träsk där vidriga krafter vill dra ner oss i det dyiga vattnet.
Ner till lägre division.
Då anade ingen vad som skulle hända längre fram.

Vi är framme vid sista omgången.
Ljusdal tittar förbi på en kopp kaffe och en bandymatch.
En alldeles ljuvlig lördagskväll i slutet av februari.
En lite vemodig kväll då man vet att detta är sista matchen för säsongen.
Den överhängande krisen för hemskheter i träsket har vi, med hjälp av räknesticka och abakus, räknat ut att den är i det närmaste obefintlig.
Och tur var väl det.
De gula från Hälsingland gör mål på allt.
De röda från Kalix gör inte mål på nåt.
2-6 på tavlan när kaffet skall inmundigas.
Lite uppryckning andra och siffrorna stannar vid 5-8.

Slut
Säsongen 2022/2023 var till ända.
Den var över och förbi.
Tack och lov, för avslutningen av denna serie var tung.
Tung som cykelfärden uppför ”Inigård-backen”

IFK Rättvik gick hela vägen till Elitserien.
Utan att passera ”Gå”.
Åby/Tjureda och IFK Kungälv fick försöka ta sig upp via kval.
De var inte riktigt nära.
Klassiska Västanfors IF, som hade gigantiska problem med sin hemmabana under hela vintern, föll ner ett steg medan Lidköping och Surte kvalade sig kvar i Bandyallsvenskan säsongen 2023/2024.
Tranås och Finspång tog klivet upp.
SK Höjden från Göteborg blev bästa trea, strax före Djurgården IF.
Det skulle visa sig ha lite betydelse.

Vår
Nu börjar den berömda ”Silly season”
I alla fall i övriga delar av bandysverige.
I Kalix är det ”Silent season”.
Det läggs en våt filt över Kalix Bandy.
Allting tystnar.
Det kanske är bra.
Det kanske inte är bra.
Men vi supportrar hör inte ett ord.
Vem?
Vad?
Slutar?
Inkommer?
Hallå!
Orden ekar över Fomab Arena.

Jag åker till Uppsala för SM-finaler.
Träffar massor av härliga bandyvänner.
Hur går det i Kalix?
Slutar någon spelare?
Nåt nytt på ingång?
Tyvärr, inte en aning.

Villas damer vinner guld ena dagen.
Västerås herrar vinner guld den andra dagen.
Och jag åker hem den tredje dagen.
Jag har sagt det förr.
Stämningen i Uppsala denna helg är oslagbar.

Och VSK-tränaren ”Micke” Carlssons pepp till spelarna inför förlängningen är oslagbar.
Ingen taktiktavla.
Inga ord om alternativa åkvägar.
”Okej grabbar, nu avgör vi detta.
Vem vill avgöra?
Får jag hoppa in?”

Sommar.
Sen blev det sommar.
Och årsmötet avklarades.
Fikat var gott.
Ekonomin var det värre med.
Dystra siffror lästes upp.
Minus, minus, minus.
Jag trodde ett tag det ekade i mitt inre.
Att vi har en tuff uppgift framför oss förstod vi där vi satt med kaffe, bakelse och tom blick.
Två veckor senare kom smällen.
Käftsmällen.

Vi visste att läget var prekärt.
Vi visste att tuffa tider väntade.
Men.
Inte fasen visste vi att vi i Bandypuls skulle få läsa ”Kalix Bandy drar sig ur Bandyallsvenskan”.
Jag blev stum av chock.
Chockad, förtvivlad och förbannad.
Allt sköljde över mig.
Drar sig ur Allsvenskan!?
Vad är det här för hittepå?
Ingen, med betoning på ingen, förstod ett dugg.
Inte ens spelarna.
Vilket fick mig att koka.

Den värsta chocken och besvikelsen lugnade ner sig och efter ett möte där vi alla samlades i klubbrummet gick de lite upprörda känslorna mer över till acceptans.
Speciellt när jag hörde spelarnas reaktioner.
De var, liksom vi övriga, lite tagna på sängen och kände sig lite överkörda men det fanns inte i deras bok att lägga ner sitt spelande.
Det blev lite vått i ögonvrån hos en farbror vid bordet bredvid.
Det är mycket möjligt det var jag.

Nu ska vi vända det här till nåt bra, vi ska gå stärkta ur detta.
Blicken framåt.
Framrutan är alltid större än backspegeln.

Sommaren fortsatte utan att göra nåt större väsen av sig.
I fotbolls-vm på andra sidan jordklotet charmar oss det svenska landslaget och tar hem en bronspeng.
Fantastisk fin fotboll.
Och ett straffdrama mot USA i åttondelsfinalen som tog andan ur folket i sofforna.
Ibland är en halv centimeter en mycket bra halv centimeter.
Spanien tog ett guld som tyvärr överskuggades av en man som tyckte sig ha rätt till ofredande av de firande damerna.
Vidrigt.

Efter Kalix plötsliga avhopp ställdes nu frågan om vilka som ska ersätta.
SK Höjden blev ju bästa trea så därför får ni frågan:
Är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Nix.
Djurgården, är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Ja, absolut.
Saken var pannbiff.

Höst
Och när så hösten började ta över scenen rullades bandybollar ut på isar runt om i landet.
På stora isar och på små isar.
I Kalix får vi nöja oss med den mindre varianten.
En liten is med på tok för hög sarg.
Men huvudsaken vi är igång.
Såväl på dam- som på herrsidan.
Och kommande säsong är det endast damerna som får bära den allsvenska kronan.

Denna höst firar vi också vår arena som fyller trettio år.
Trettio.
Det har gjorts många mål där under åren som gått.
Mål i rätt bur.
Mål i fel bur.
Snygga mål.
Fula mål.
Mål som inte varit mål.
Minnen.
Trettio år av minnen.

Från Furuhedsplan ett felriktat frislag därifrån till dagens kantstötta och lite omoderna Fomab Arena.

Och inom bandyn hjälper man varandra, det vi om.
När Umedalen tvingades lägga sitt damlag i viloläge så gavs fyra tjejer chansen att spela i Kalix.
Ett Kalix som tappat några tunga namn.
Damerna från Västerbotten tvekade inte en sekund och har hittills denna säsong visat att det här med bandy, det kan de minsann.
Härligt.

November
Vi hoppar en bit in i november.
Den diskbaljegrå, tråkiga och stundtals ogenomträngliga november.
Svinnovember.
Men inte denna söndag.
Runt tio minusgrader.
Och en sol som får oss att minnas den där helgen i mars 2022 då massor av kommande bandystjärnor från Ljusdal var i Kalix på besök.
Småstjärnor som gnistrade ikapp med en magisk vårsol.
Den här söndagen i november var det dock inga småstjärnor från Ljusdal på besök, det var fullvuxna stjärnor från vårt östra grannland.
De kom i  minibussar från Uleåborg.
De åkte hem i samma minibussar.
De åkte hem med hängande läpp och haka.
Höstens första match för de bägge lagen slutade i rödvit hemmaseger med fina 5-1.

Senare på eftermiddagen vinner vårt damlag sin allsvenska premiär nere i Bollnäs.
5-3 i norrbottnisk favör i den alldeles nybyggda hallen.
En mycket fin arena som jag besökte lite senare in på vintern.
Men kära bollnäsare, gul och grön?
Är inte det en förening i närheten?
Men tegelväggen var magnifik.


^{Ljusdals framtid på besök i Kalix våren -22}

Tisdagen efter den söndagen åker jag med laget då de ska ut i Europa för returmöte mot samma OLS som senast.
Tre minibussar.
Femton grader under noll.
Arton mil.
Avresa 16:00.
Hemma nära midnatt.
En tisdag i november.
På läktaren stod vi utspridda.
Tio-tolv finska supportrar.
En svensk man med ett anteckningsblock.
Och en samling finska duvor.
4-4.
Det är underbart med bandy.
Alltid.

Och så var det då dags för seriepremiär för vårt herrlag.
Unik Bandy.
7-2 till de rödvita och en lyckad premiär läggs till handlingarna.
7-2 är siffror som skiner men gudarna, tomtarna och trollen skall veta att det såg väldigt vingligt ut innan de två snabba 4-2 och 5-2 kom till jorden.

Detta 7-2 är historia helgen efteråt då Isak Bandy tittar upp.
Isak Bandy kommer från trakterna runt Falun och till de trakterna fick de åka tillbaka med stora
9-0 i baken.
– Vi är bättre hemma, sade den väldigt trevlige ledaren för dessa masar.

Det skulle vi bli varse om.
Väldigt mycket varse om.

Redan helgen därpå.
Jag och sonen i familjen satte oss i bilen och tog oss ner från Umeå där han bor och ner till baslägret i Bollnäs.
På fredagskvällen såg vi Edsbyn möta Sandviken.
Som uppmjukning inför det som komma skulle.
7-7 i en härlig bandymatch.
Lördagen kom och vi tog en promenad i Bollnäs.
Av en ren händelse hamnade vi i deras nybyggda hall.
Ja, jag blir lite avundsjuk.
Ljust, fräscht och alltid perfekta förhållanden.
Och inte en duva.

Under eftermiddagen körde vi till Falun.
Upptäckte Bergslagsdiagonalen.
Returmöte mot Isak Bandy.
– Vi är bättre hemma.
Knappt en ledig parkeringsplats på hela Lugnet.
Nog för att Kalix Bandy drar folk, men detta trodde vi inte.
Inne på isstadion var det………tomt.
Det var tydligen inte bandy i världsklass som lockade folket.
Massor av glada människor och kaffe i ett klubbrum där förr i tiden svävade bland pokalen och tavlor.
Ett fint besök.
Matchen blev kanske inte i världsklass men den blev desto mer spännande.
3-3 och Isak var mycket riktigt bättre hemma.

^{Lugnet i Falun med hoppbackarna i bakgrunden}

Sen blev det söndag.
Även i Hälsingland.
Nästa stopp: Ljusdal.
Match mot Järvsö BK.
På  legendariska Ljusdal IP.
Kanske än mer naggad i kanten än vår arena men den historia anläggningen äger skojar man inte bort.
Lägg därtill den hängande belysningen.
Kalla mig gärna en gammal sentimental stofil om ni vill men jag blir lite svag i knäna och darrig på rösten när jag upplever gamla mytomspunna arenor.
Det är nåt speciellt med dem.
Och ja, jag är en gammal sentimental stofil.


^{Klassisk bandyis, Ljusdal IP}

Matchen lär ingen som skriver bandyns historia ha med i sina noteringar.
2-2 till långt in på slutvarvet innan Kalix gör ett sista ryck och går ifrån till 4-2.

En vinst och en oavgjord på den resan kanske var en liten missräkning rent poängmässigt men för oss tillresta en högst minnesvärd resa.
Alltid lika trevligt att besöka andra bandyorter och träffa folk med annan färg på sina hjärtan.
Bandyvänner är ett fantastiskt folk.
Oavsett.

När det så drog ihop sig för årets sista match hade vi bara kommit tio dagar in i december.
Årets.
Sista.
Match.
Den 10:e december.
Man säger att Herrens vägar äro underliga, men denna series upplägg är nog steget värre vad gäller underlighet.
Damerna gör sin sista helgen efteråt.
I snöstorm gör man matchens enda mål och går till jul- och nyårsledigt med den jämna tandraden:
Sju matcher, tre vinter, en oavgjord och tre förluster.

Tillbaka till herrmatchen.
Den såg inte jag.
Jag såg Lars Winnerbäck i hans, hittills, bästa konsert i Luleå på torsdagskvällen.
Sen blev jag sjuk.
Att följa sitt lag via Bandygrytan då de spelar en mil från sin egen soffa är blytungt.
Som tur var vann man komfortabelt med 12-2 mot det Järvsö man hade fullt sjå med för en vecka sedan.
Det lindrade min förkylning.
Mansförkylning.
Aaaatjoo.

Däremot såg jag Umedalen möta SIF/Norrtelje nere i Umeå veckan efter.
Gästerna från Roslagens famn vann komfortabelt.
Hemmalaget fick, i sedvanlig ordning, plocka sarg med en svidande 12-4-dask rätt i nyllet.

Som sagt.
Att besöka andra bandyorter är alltid lika trevligt.
Alltid.
Det ska ni veta där ute.
Jag uppskattar alla er bandyvänner.
Oavsett var vi möts.
Uppsala, Falun, Ljusdal, Umeå eller var tusan som helst.

Men i denna match på Nolia i Umeå saknades en man.
Thomas må inte längre finnas med oss men nog kände jag honom stå där bredvid mig och hans, alltid lika, kloka och vänliga ord om bandy, om musik, om livet, om allt hördes i mitt inre.
Vi kommer aldrig glömma dig.
Tack för allt.


^{Nolia i Umeå}

Vintersolståndet passerades.
Tiden då skymningen infaller innan gryningen tagit fart.
Julafton med Gustav Svensson och Karl-Bertil Jonsson passerades.
Juldagen susade förbi innan den verkliga högtidsdagen kom.
Annandag jul
De stora bandyfesternas egen dag.
Och många stora män har namnsdag.

Denna annandag blev lite avslagen då Kalix och Umedalen som skulle mötts har flyttat matchen till en annan dag.
Annandagsbandyn blir en annan dags bandy.
Trettondagen är den nya annandagen.
Å andra sidan såg jag Villa – VSK på Bandypuls.
Det var inte avslaget.
Inte ett dugg.
Jösses, vilken match.

Och runt om på arenorna i landet strömmade folket till i långa rader.
Suveränt.
En oerhört viktig tradition som vi måste värna om.
Andra sporter kryper in på helig mark och försöker göra denna dag till sin egen.
Vi måste hålla ihop.

Och när jag i lördags (30/12) såg matchen Villa/Lidköping – Vetlanda i Bandypuls fick jag tillbaka tron på idrotten.
Har väl i och för sig aldrig tvivlat på just bandyn men ändå.
I en tid då idrotten håller på att spåra ur fullständigt i sin egofixerade värld var det underbart att se det vi fick till oss från matchen i Lidköping.
Alex Gustavsson är sexton år och spelar i Vetlanda.
I lördagens match gör han sitt första mål i A-laget.
Mot mäktiga Villa dessutom.
Hans VBK ligger under med stora siffror men han blir glad som en speleman ändå.
Hans lagkamrater kommer fram och gratulerar honom med varma kramar och glada tillrop.
Han vänder upp och åker mot mittlinjen.
På vägen får han en klapp på axeln och i baken samt en ”fist bump” av hans motståndare(!)
Det måste kännas stort för en sextonåring.
Det ÄR stort av motståndare att gratulera en glad yngling.
En otrolig sekvens i min tv.
Bara i bandy.

I Gustavsberg har man traditionen att spela match hemma på Ekvallen på nyårsafton.
I år mötte man Skutskär.
Och folket strömmade till.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Fantastisk siffra.
Alla vill se div1 Norra.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Att sedan hemmafavoriterna vann med 5-1 gjorde ju publikfesten än större.

2023 var också året då jag blev nominerad till ”Årets supporter”.
En glad ung dam ringde och meddelade detta och ville höra lite om min roll inom bandyn.
Några veckor senare ringde hon igen.
– Du har just blivit utsedd till årets supporter i Norrbotten och går nu vidare till riksfinalen.
Att jag vann 5000:- till Kalix Bandy och lika många pengar till mig själv var ju roligt men jag värdesätter trots allt utnämningen större.
Årets supporter i Norrbotten.
Lite stolt är jag.

Så då återstår det bara för mig att stämma in i  lord Alfred Tennysons berömda rader…
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö…”

Eller ska vi ta Gösta Linderholms berömda rader istället?
”Rulla in en boll och låt den rulla, vi ska fixa till en riktig jubelfest…”


^{Rulla in en boll…..}


// Sargis





















 

Det är söndagen den 21:e november år 1993.
Trettio år har gått sedan dess.
Men i våra minnen finns den dagen kvar.
Om än med lite bleknade konturer.
Men att vi skulle glömma den?
Aldrig.

Kalix syntes överallt.
Radio och tv tävlade om en plats i mediebruset.
De bägge länstidningar sparade inte på krutet.
Krönikor och intervjuer, långa reportage om spelare och ledare.
De skrivande journalisterna hade fria händer.
I en tid då inte antalet ”klick” styrde vad som skulle skrivas.

Kalix IP var en alldeles ny arena.
Sista spiken islagen för bara en kvart sedan.
Långt ifrån färdig men klar att användas.
Användas för en hel vinter av folkfest och framgång.
Folket stod på drivorna och på isen skördade de fräcka uppstickarna från norr framgång efter framgång.
Satte färg och fägring på vårt samhälle.

Och så var dagen inne.
Vi stod där.
Fulla av förväntan.
Vi stod där.
Med rutiga luvor i rött, vitt och blått.
Med halsdukar runt halsen i rött, och blått.
Vi stod där.
Tretusen etthundra glada bandyvänner.
Bandyvänner från hela länet.
Även från våra grannar i de tusen bastuarnas land.
Det var fest.
Det var glädje.
Det var premiär i Allsvenskan.
På klassisk bandytid.
13:15.
Det blir inte mer bandy än så.
Söndag 13:15.


^{Tretusen etthundra bandyvänner på en sprillans ny arena.}

På ena halvan.
Kalix/Nyborg BK.
På andra halvan.
Selånger SK.
Domaren i mitten.
Håkan Sjösten.
Publiken hurrade och sjöng.

Gästerna från Sundsvall är ofina att göra matchens första mål efter tretton minuter.
Ingenting som oroade de tretusen etthundra på drivorna runt isparketten.
Ingenting kändes omöjligt för Kalix.
Inte för laget.
Inte för publiken.
Kalix var ett samhälle i optimism.

Och som jag skrivit om förr.
Det historiska första hemmamålet.
Kvitteringen.
Finns en lite grynig bild i NSD där Jukka Ohtonen precis är på väg att slå in bollen bakom en förgäves sprattlande målvakt.
Den bilden.
Den bilden borde förstoras, ramas in och hängas upp.
Det är en lika klassisk idrottsbild som Kurre Hamrins kortsidevandring eller Ralf Edströms knutna näve i det västtyska regnet.

Det hade gått tjugonio minuter då vårt ryska yrväder ”Micha” Illarionov sätter iväg över isen.
Han snurrar bort fyra-fem-sex blåklädda innan han serverar Jukka lite till vänster om målvakten.
Ledningen i SSK fick leta länge innan de hittade de bortsnurrade spelarna då bussresan hem skulle starta.


^{En klassisk idrottsbild
Från NSD, fotograf Elisabeth Hedman}

”Kalle” Z satte 2-1 på hörna strax innan kaffet och tretusen etthundra stämmor hördes eka över Flygfältet och Jägarbo genom Bredviken för att till slut överröstas av fabrikens taktfasta muller borta i Karlsborg.

I pausen ringlade sig köerna till försäljningen av kaffe, ”Kosas” världsberömda grillkorvar och supporterklubben ”Drivans” lilla lucka invid kaffekiosken i ishallens hörn vid entrén.
Hade någon sett bilder från ovan av dessa köer hade denne någon undrat om det var stora ormar man såg ringlandes vid den nordligaste allsvenska bandyarenan.
Alla, och då menar jag alla, ville köpa de souvenirer som ”Drivan” sålde.
Som i förra tiders kiosklucka.
– En sån, en sån, två såna….hur mycket kostar det?
Lagren tömdes fort och beställningarna tog aldrig slut.

När andra halvlek tog fart var det en välekiperad och stilfull publik som tog plats.
När man går på bandy måste stil hållas.
Och portfölj.

Skyttekung Rönnqvist gör 3-1.
Gästerna reducerar till 3-2.
Ligger på för en kvittering.
Den välklädda publiken håller andan och tummarna.
Spänningen är påtaglig.

Då.
Då kommer ett till av de mest klassiska målen.
Ett mål man blir påmind om varje gång man ser nåt liknande idag.
En åkning med fart över hela planen.
Eller som Mikael Wiehe sjöng:
”Över vida oceaner
Emot fjärran horisonter
Över hav och kontinenter, genom skymningar och dagar….”

Jukka bryter en hörna och drar iväg.
Hela vägen och in i det medelpadiska straffområdet.
Där han fälls av en jagande blåklädd försvarare.
Domare Sjösten dömer straff.
Publiken tystnar.
Det vibrerar av spänning.
Straffskytten med #17 på ryggen är stensäker.
Gästerna som hade en hörna och chans till kvittering har i detta nu två mål upp.
4-2.
”Palle”.

Hemmalaget tar nu över kommandot och driver på.
Mörkret börjar lägga sig över den nya arenan Kalix IP.
Strålkastarna med det orangea skenet kämpar emot det mörka.

Jukka gör 5-2 när den berömda sista kvarten inleds.
SSK reducerar men publiken kunde inte bry sig mindre.
Det är en stämning av seger i luften.
En stämning av lättnad och glädje.
Som vi har väntat på detta.
Den så onåbara Allsvenskan.
Där bara de stora elefanterna får dansa.
Nu är vi där.
Och vi vinner den första matchen.
Vi är bäst i världen.
Den elegante anfallsspelaren från Nyborg, Peter Nilsson, gör 6-3 strax innan slutet och nu exploderar allt.
I färger av rött, vitt och blått.

Isen invaderas av hurrande publik.
Kramar, tårar och stora ord av glädje.
Journalister från alla de stora mediehusen flockas likt småfåglar på en talgboll.
Alla vill ha ett uttalande.
En rad.
En saftig rubrik.
Och eftersom ingen hade tillgång till mejl så gick den tidens teknik för högtryck.
Fax, teleprinter eller vad nu alla moderniteter hette då.
Kanske man lyfte på telefonens lur, lät nummerskivan snurra fram de siffror man ville och så pratade man in en text.
 Ni förstår ungdomar, det har funnits en tid då man varken kunde mejla eller andra datoriserade vägar.
Det fanns ej heller det här med Internet.
Så att läsa om matchen fick vi tack vackert vänta med till måndagen.
En tidig, tidig, måndagsmorgon då tidningsutdelaren fick överlämna den efterlängtade tidningen i handen till frusna och, vid postlådan, ivrigt väntande prenumeranter runt om i länet.
Glada miner hos var och en av de tusentals läsare som ville ta del av den stora glädjen i Kalix dagen innan.
Det fick den förvånade tidningsutdelaren att tro han cyklade i en dröm.

Det var söndagen den 21:e november 1993 det.
När detta skrivs är det tisdagen den 21:e november 2023.
Trettio år har passerat revy.
Trettio år av livet.
Tiden går.
Tiden förändrar.
Bandyn i Kalix är förändrad sedan dess.
Folkets intresse och draget runt omkring må vara förminskat.
Men sporten bandy är fortfarande VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Då, som nu, för alltid.

Till sist.
En stork har setts flyga över bygden.
Den lämnade ett litet knyte hos Kalix Bandys Niklas Rönnqvist och hans sambo Vilma.
Ett knyte med en liten pojke.
Jag bugar mig och utbringar ett stort GRATTIS till den lilla familjen.

^{Den kom, den sågs, den levererade}

// Sargis

Kalix IP vid ett senare tillfälle under den första vintern.

Vi stänger september och öppnar dörren till oktober.
När detta skrivs är det den allra första dagen i denna månad.
Varken vi vill eller inte så har en sommar som inte var mycket till sommar passerat och hösten har tagit kommandot.
Löven lämnar träden.
And, gås och svan packar väskan och drar.
Morkullan har ändrat rutt efter en incident i Lidköping i en annan tid.
Båten står på land och de långa kalsongerna letas fram.


_{^{Det är inte alltid så lätt att vara morkulla}}

Kvällens mörker brer ut sig alltmer.
Likaså tidningarnas rubriker.
Krig.
Skjutningar.
Bomber och granater.
Jordskred och översvämningar.
Bianca Ingrosso.
Jag blir rädd för samtiden.

Men det finns ljuspunkter.
Och det är de vi ska ta till vara på.
Lars Winnerbäck släpper sitt, hittills, bästa album, ”Neutronstjärnan”.
Magi bland noter och ord.
Världens bästa band, Bo Kaspers Orkester, släpper nytt om någon vecka.
Och så det allra bästa.
Bandy.

Världens vackraste sport är i full blom.
I full prakt.
Överallt, någonstans i Sverige.
Överallt.
Svenska Cupen för såväl damer som herrar.
Allsvenska supercupen.
Nock-cupen….va? nähä, inte den.
Träningsmatcher.
Damer.
Herrar.
Småknattar tar höstens första skär.
Korplaget för reningsverket i Hjo stapplar sig framåt.
Alla går på fullstor is.
Alla.
Utom landets nordligaste lag.
Kalix Bandy.
Där är det träning i badkaret som gäller.

Om jag backar bandet i mitt minnes bandspelare till hösten 1994.
Då invigdes den konstfrusna bandybanan med en landskamp mot Finland den tjugonionde september.
Året innan spelade Kalix på arenan i Haparanda den tredje september.
Tredje september.
Det är nuförtiden fullständigt ofattbart.
Och just idag fick jag också höra den sorgliga nyheten om att just den arenan i Happis inte ska spolas upp i vinter.
Det gör mig så oerhört arg, ledsen och besviken.
Att spara in några lusören på idrott och kultur är nog bland det sämsta en kommun kan göra.
Speciellt i dessa tider då det är oroligt i de ungas liv.
Skärpning.

Men det kanske blir bra då de som styr vårt land nu tar bort skatten på plastpåsar och skatten på snus sänks.
Vad vet jag?

Efter en kopp kaffe hos min gamla mor under eftermiddagen tog jag mig en promenad på gatorna i Kalix.
Och den gamla devisen ”Alla vägar bär till Fomab Arena” slog in även idag.
Hur jag än försöker spjärna emot så drar fötterna mig dit.
Väl där stannade jag upp och lät tankegångarna vindla efter eget tycke.
Duvorna som förra sommaren använde tv-tornet för att uträtta sina behov satt kvar trots att det sedan länge sitter nät runt alla tänkbara entréer till rummet.
Jag undrar varför de inte är tagna av daga.
På andra sidan huset är trappan upp till klubbrummet och den är inte särskilt trevlig att gå i då duvorna inte bryr sig ett skvatt om det är en trappa eller nåt annat.
Behoven i första hand.
Vidrigt.

Jag funderar också på kommande säsong.
Lite annorlunda kan jag tycka.
Lite annorlunda då jag har ägnat en tid åt att skriva en lite skrift om det år som bandyn i Kalix var het som en finsk bastukamin.
Hela idrottssverige pratade om den kaxiga nykomlingen i bandyns finrum.
Och till arenan vallfärdade folk.
Men tiden har ändrats.
De tiderna finns nu ljuvt bevarade i minnenas bank.
Och i den skrift jag snart har till försäljning.

Reklampaus.
Jag har knåpat ihop ca nittio sidor i A5-format om Kalix/Nyborg BK:s första vinter i det som då hette Allsvenskan, idag Elitserien.
Trettio år har gått sedan den vintern då KNBK satte färg på bandysverige.
Röd, vit och blå färg.
Köp gärna den.
Den är just nu på tryckeri, jag får ett korrekturexemplar i början av veckan så den är nog snart färdig att sälja.
Pris vet jag inte, beror på vad tryckeriet vill ha.
Återkommer.
Slut på reklamen.

Denna höst startar Kalix sin vandring på en lite lägre nivå i bandyns trapphus.
Man startar i div1.
Ett kassaflöde som tyvärr bara rann mot ett håll, ut mot det stora slukande havet, gjorde det omöjligt att ge sig in i den Bandyallsvenska där en plats var given.
Jag ger mig absolut inte in i några värderingar åt något håll utan konstaterar bara krasst att det var ett nödvändigt ont.
Hör man inte sedlars prassel i kassakistan är det bara rätta sig efter det.
Finns alldeles för många skräckexempel på motsatsen, där de röda siffrorna i bankboken lyser som fyren på Skagsudden en höstkväll men de sittande i värvningsrummet får fria händer.
–Ska vi inte ta in lite juniorer istället? frågar någon.
Blicken denne någon får till svar hade fryst Gobiöknen till is.

Division 1.
Många äro de som föraktfullt rynkar på näsan.
Bandyns bakgård.
Skuggornas dal.
Tyvärr, alla ni belackare och pessimistkonsulter.
Det är alls icke så.
Men okej, väljer ni att se det så så okej.
Jag väljer ett annat spår.
Jag väljer att inte se vad det står för division.
Jag väljer att se bandy.
För det finns något vackert i all bandy.
Och det vackra står inte i orden; division, elitserie eller allsvenska.

Jag är helt övertygad om att vi kommer bjudas på strålande underhållning på Fomab Arena även denna vinter.
Men det är ljusår till det börjar.
19 november.
Två och en halv evighet bort.
Hinner bli många varv i badkaret innanför ishallens vägg.
Det börjar med en hemmamatch.
ISAK Bandy.
Ska enligt källor vara Karlsbyheden IK som nu fått namn efter det samarbete till ett bygge av en multiarena för de nio föreningar i Falun som behöver is till sin idrott.
Ett samarbete de kallar just ISAK (ISytor med tAK).
Jag läser på Falu BS Facebook från den 22 maj att det svajar lite med det projektet och att de signaler som ljuder från de styrande i kommunen plötsligt har ändrat tonfärg.
Vi får verkligen hoppas att allt löser sig till det bästa.

Samarbete var ordet ja.
Finns ju en del att tänka på där.

Kalix Bandys damer då.
Vårt eminenta damlag.
Tjo och tjim från deras omklädningsrum då jag traskade förbi, de var taggade för ett träningspass i nämnda badkar.
Jag försöker förgäves hitta ett spelprogram för damernas allsvenska.
Söker, letar och vrider och vänder.
Men icke.
Om det är jag som söker, letar och vrider och vänder fel eller om det helt enkelt inte finns vet jag inte.
Men om det är så att det inte finns nåt så är det ju mer uselt än Sveriges förlust mot Costa Rica i fotbolls-VM -90.
Första dagen i oktober, det måste finnas.
Får försöka igen.
Nix.
På förbundets hemsida läser jag ” Bandyallsvenskan Dam 23/24 publiceras inom kort”
Herredumilde.

Nåväl.
Vi väljer att blicka framåt.
Snart får även vi is på sandbädden på vår arena.
Trots att denna söndag hade tvåsiffrigt på displayen på sekretariatet.
Vi får helt enkelt samlas en afton med varsin hink med is från frysen hemmavid.



Vi ska ha en jäkligt trevlig vinter.
TILLSAMMANS.

// Sargis

För trettio år sedan var Kalix/Nyborg BK det stora samtalsämnet i bandysverige.
Alla pratade om undret från norr.
-Vad var det där för tjommar från inlandsisens kant som tagit sig upp i Allsvenskan.
Folket och spelarna hurrade.
I styrelsernas inre, slutna, rum muttrades det.
-Det här blir dyrt.
-Var ligger Kalix, stiger vi av tåget i Kiruna?
Ja, den frågan har faktiskt kommit.

Här hemma i vår kommun var det glitter, glamour, dans och hålligång.
Föreningens folk var kungar och det pratades bandy på arbetsplatser, bland hyllorna på Domus (inget Coop då inte), i kön på Tempo Norra (som Systembolaget utan självplock kallades dåförtiden) i gathörn och i Grodparken.
Överallt diskuterades nyförvärv, chanser till succé och om man verkligen ser bollen i en bandymatch.
Alla pratade, oavsett kunskap eller intresse.
Länets bägge blaskor, då med varsin sportredaktion skrev spaltkilometer om bandyn.

Vi supportrar bildade supporterklubb (Drivan) och hela sommaren låg det förväntan i luften inför det som komma skulle.

Och när vi så gled in i november gled vårat lag in på isen för premiär i landets högsta serie i bandy.
Det var en mäktig dag.

Åren går.
Och när vi nu skriver år 2023 är vi alla inte lika unga som då.
Våra kalufser är grånade och några har blivit pensionär.
Klubben heter, sedan länge, Kalix Bandy och har sedan några år tillbaka lämnat de finaste salongerna och spelat i det som har samma namn som då men är ett snäpp lägre, Allsvenskan.

Intresset bland folket och media har svalnat och närmar sig nollgradigt.
De sportsliga framgångarna har uteblivit och senaste säsongen var stundtals dyster.
Få framgångar ger färre folk på läktaren som i sin tur ger sämre intäkter.
Omvärlden förändras och sponsorer knyter igen sina kassaskrin.
Ekonomin i en förening blir allt svagare.

Idag, tredje juli, kom det dystra beskedet.
Kalix Bandy drar sig ur Allsvenskan.
För mig personligen högst överraskande.
Att läget var prekärt visste jag.
Men detta!?
Chock och bedrövelse.

När jag senare läser om ett motstånd från förbund och vissa andra föreningar att försöka hjälpas åt för att, som det så vackert heter, hela bandysverige ska leva blir jag än mer bestört.
Skamligt.

Jag ger mig inte in i nån som helst pajkastning utan nöjer mig med att konstatera att det finns alldeles för många som inte vill att bandysverige ska leva.
Inte hela i alla fall.

Och jag vill också med stora och feta bokstäver poängtera att alla, verkligen alla, de spelare och ledare jag genom åren stött på vid vår arena alltid uttryckt sin glädje att få komma upp hit.
-Bästa bortaresan, är ett vanligt uttryck.
Så även bland alla bandyvänner runt om i landet.
Alla tjoar glatt då jag träffar dem.
-Heja Kalix!
-Det är så kul att ni kämpar på trots all motvind!
Så absolut ingen skugga över dem.
Det är i maktens boningar man förfasar sig över detta avlägsna lag och hur dyrt det är att resa dit.
En gång per år.
Vissa år inte ens det.

-Vadå, att Kalix får resa varenda bortamatch?!
-Ska väl inte vi behöva ge nån peng till!?

Det gör mig ont i själen att det ska pågå sånt i vår lilla sport.
Det är vi för småa för.
Å andra sidan hör inte sånt hemma i någon sport.

Nåväl.
Det är som det är.
Om än kopiöst tråkigt.
Solen lär gå upp i morgon.
Även om det just nu är grått och mulet på många plan.

Jag kan bara hoppas att så många spelare som möjligt fortsätter att glädja, åtminstone, mig kommande vinter.
Trots att tillvaron blir ett pinnhål lägre ner.

Jag personligen kommer stå där.
På trappan till damernas omklädningsrum.
Med block.
Med penna.
För bandy är världens vackraste sport.

Och när seriepremiären går av stapeln kan det bli en repris av den där söndagen i november 1993.
Selånger SK.

// Sargis

Idag har vi den tjugosjunde mars 2023.
En dag som vilken annan………nästan.

Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad börjar rinna iväg i vårens slask.

Takdropp och Snödropp.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro.

Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.

En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson

.
”Bissen”

En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg.
Kronan på verket var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han gjorde med sitt Köping IS i januari 2010.

Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjen lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.

Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.

Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)

Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.

Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked;  – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.

När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Man hade via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.

Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.

Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med tio procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Tio procent, låt det sjunka in.

Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.

Årsdagen av hjärnblödningen närmade sig.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
När promenaden gick av stapeln stod närmare tusen människor där för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
De som trodde de räknade högt med tjugo.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp runt om i hela landet.


^{BBW i Uppsala 2018 då Skutskär IF:s supportrar färgade tåget grönt och gult.
Ett fint minne för mig.}

Så kom nästa smäll.
November 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är utav och muskulatur runt knät är också avslitna.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.
Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.

Det har nu gått åtta år sedan olyckan och tretton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.

En annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med neonatal stroke.
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.



Så all forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.

Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.

Be brave, keep walking.

Swishnumret är: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bankgironumret är: 900-4144


Kommentar.
– ”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida och skrivit om i egen tappning.
– Bilderna är också från hemsidan.


// Sargis

Det är en onsdag.
Det är inte vilken onsdag som helst.
Det blir framåt kvällen en onsdag som vi kalixbor kommer bära med oss i minnenas bank i lång tid.
Det är onsdagen den 10:e mars 1993.
1993.
Trettio år sedan.

Kalix var en bygd i glädje.
Folket i denna bygd, och även i andra bygder runt om i vårt län, gick omkring med mungiporna uppåt.
Okej, okej, det fanns ju också en del som bara muttrade surt och klagade högljutt över att vi övriga äntligen fått något att glädjas över efter några tunga år i kommunen.
Det pratades på arbetsplatser.
Det pratades bland kyldiskarna och kaffepaketen på det som då hette Domus och idag heter Coop.
Det pratades överallt.
Det t.o.m skrevs i de två länstidningarna som i den tiden hade egna lokala reportrar och krönikörer.
Det pratades och skrevs om KALIX/NYBORG BK.

Så nu när alla dessa trettio år passerat och vi har 10:e mars 2023 kliver vi ut på minnenas allé och vänder söderut.
Etthundra tjugotre mil söderut.
Till staden i de norra delarna av Småland.
Till staden där femfaldige världsmästaren i speedway, Ove Fundin, föddes 1933 och ikonen inom svensk radio och tv, Lennart Hyland 1919.
Denne Hyland avled fem dagar efter Kalix/Nyborgs besök i staden.

Staden som ligger vackert placerad vid Svartåns utlopp i sjön Sommen benämns redan 1345 som Tranuaas och idag heter, det lite mer lättuttalade, Tranås.
Strax söder om de centrala delarna av stan, längs länsväg 131, ligger idrottsplatsen Bredstorp.
Med bla en bandyplan som legat där med konstfrusen is sedan 1969 och invigd i januari året efter.
Kanske den största händelsen i bygden sedan Tranås blev utnämnd som stad samma år som Lennart Hyland föddes, 1919.
En bandyplan som idag, likt många andra arenor, heter en sponsors namn,


På denna bandyplan denna onsdag i början av mars 1993.
På ena planhalvan står det femtiotvå år gamla hemmalaget Tranås BoIS.
På den andra står de tillresta laget från Norrbottens kustland, det tre år unga laget Kalix/Nyborg BK.
På läktaren står sjuhundrafem hemmafans men också fem-sex nedresta bortafans som vill vara med att skriva svensk bandyhistoria.
Förutsättningarna är klara.
Hemmalaget klara för nästa års upplaga av Allsvenskan.
Bortalaget, med allra största sannolikhet, klara för samma Allsvenska.
Men….
….det ska spelas om det.

Förutsättningarna var klara.
Och för KNBK ganska gynnsamma.
Två poäng och fjorton plusmåls skillnad bättre än närmsta, och enda, konkurrent om platsen till Allsvenskan, Västanfors IF.
Ett ”Fläkten” som i den tiden hade is på sin arena under hela vintern.
Ett ”Fläkten” som denna onsdag ställdes mot avsågade Bollnäs.
Det ska väl inte kunna hända nåt hemskt?
Men om nu KNBK ligger under med sex-sju bollar i paus samtidigt som VIF leder med lika många så kan det ju bli hemskt.

Lokalradions egna kanal, P4, som startat tidigare under året skulle sända glimtar från de bägge matcherna under ordinarie sändningar.
Bara en sån sak.
Direktrapporter från två bandymatcher i lokalradion.
Ett tecken på intresse.

Själv satt jag på min fabrik.
I den tiden gick jag skift och hade denna vecka eftermiddagsskift, 13:30 till 20:30.
Efter klockan 19:00 såg inte många arbetskamrater till mig.
Många frustade ”Jaja, det är som vanligt med honom, han ser man inte mycket av”
Jag satt andäktigt tyst och stilla inne i pappersbrukets lab.
Radion kontrollerad, dammad och kanalen inställd.
Nu var det puls.
Strunt i dragstyrkor, böjmotstånd och cobb.
Struntsaker.
Nu var det P4 som gällde.

Matchen var igång.
Senaste provresultatet helt ok, bara godkänna.
Sjutton minuter senare måste strömmen gått  på fabriken.
Allt blev mörkt.
Allt blev tyst.
Reportern i radion berättade då på sin småländska dialekt att hemmalaget Tranås inom loppet av en minut gjort 2-0.
2-0.
Sjutton minuter.
Sen spelades nån låt.
Fortfarande 2-0.
Hjärtat passerade halsgropen.
Innan allt lugnade ner sig och livet blev en fest.
För både folk och fä.
Mellan minuterna tjugofyra och trettiosex.
2-1. Kjell Svedlund.
2-2 ”Micha” Illarionov.
2-3 ”Palle” Rönnqvist.
Att sedan Tranås kvitterar strax innan paus var inget jag fick hicka över.
Nu kan inget hindra Kalix/Nyborg BK att bli historiska.

Efter kaffet följs så lagen åt på deras vandring mot avancemang.
Hemmalaget gör 4-3
Gästernas ryske virvelvind ”Micha” Illarionov kvitterar.
Med kvarten kvar gör hemmalaget 5-4 och 6-4 utan att någon som helst skrämselhicka uppstår.
De långväga gästerna tar ikapp.
”Palle” 6-5 i åttionde.
Pauli Miettunen 6-6 i åttiofjärde.

Mitt skift är över.
Portvakten undrade nog vad han såg virvla förbi sitt fönster vid pass 20:30 denna onsdag i mars.
Dåtidens sprinterstjärna, britten Linford Christie, vann det året, 100 meter vid VM i Stuttgart på vindsnabba 9,87 sekunder.
Han hade bara fått silvermedalj med den tiden om han som just passerade portvakten vid fabriken i Karlsborgsverken hade deltagit.

Vi hörde slutskedet av matchen i bilen på väg hem.
Vi hörde reportern berätta om att ”Palle” stänkt in 6-7 i minuten åttiosex.
Och när vi så passerar ”Pulingkorsningen” hör vi att matchen på Bredstorp IP i Tranås i Småland i södra Sverige är slut.
Och att matchen i Bollnäs också är slut.
Där vann jagande Västanfors med uddamålet, 8-7.
Glädjen är stor i min bil.
Och jag hör hur rösten inte riktigt håller då han som sitter bredvid, med lite fuktiga ögon, ska säga nåt.
Han är pappa till en av spelarna.
Det blir lite känslosamma kilometer innan vi är hemma.

Väl hemma ringer det på den vita telefonen på köksväggen.
Ett samtal från andra sidan skogen.
En mycket god kamrat från Påläng ringer.
Genom telefonens ledningar skålar vi i whisky och drömmer oss fram mot nästa säsong.
En nästa säsong i ALLSVENSKAN.
En säsong bland lag och spelare vi bara läst om eller sett glimta förbi i ”Sportspegeln”.
Ni förstår ungdomar, i den tiden visade ”Sportspegeln” bandy.
Även om det idag är svårt att förstå.

Det har hunnit bli fredag då laget kommer åter hem till Norrbotten.
En lite sömnig samling bandyspelare.
En sömnig samling bandyspelare som flyttat gränsen för det nordligaste laget i Allsvenskan ca femtio mil.
Från Sandslån och Härnösand upp till Kalix.

När planet landat på Kallax (inget Luleå Airport då inte) och spelarna släntrar in i ankomsthallen väntar klang och jubel.
En av de som kommit för att fira de senaste norrbottniska idrottshjältarna var självaste landshövdingen, Gunnar Brodin,
Brodin gratulerar med blomsterkvast och tal.
Så gör en landshövding.

Då laget åtta mil senare kliver av bussen vid torget utanför det nybyggda Folkets Hus är det folkfest.
Det myllrar av kalixbor som vill ta emot och hylla ortens hjältar.
Tusentals är de som tagit sig till platsen dit Kalix Kommun ordnat mottagning.
Det var t.o.m annons i tidningen där kommunen gjorde reklam för det hela.
Tro´t om ni vill.


Man har nog sällan och aldrig sett så många glada kalixbor på en och samma plats någonsin.
Glada rop ekade i stan.
Och i någon lägenhet efter Köpmannagatan satt Pelle Pessimist och gav svador över vilket ståhej som pågick.
– Ska man inte få vara sur ifred?


P4 Norrbotten sänder direkt från festligheterna
Mellan inslagen och intervjuerna spelas årets tvåa i Schlager-SM ”We are all the winners”, med Nick Borgen vid micken och friidrottsdamerna Erika Johansson, Maria Akraka och Frida Johansson som bakgrundskör.
Just refrängen vevas ofta och mycket.
”We are all the winners, we are all the best….”
En låt som, för mig, alltid är förknippad med just den fredagen.

Om jag var på plats?
Nix, även då behövdes jag för den svenska exportindustrin.


Reklam
Vill ni ta del av mera från den underbara säsongen 1992/1993?
Då har jag en liten skrift om den.


Pris: 50 :-
Med frakt: 100:-
Bet. med swish: 070-5171634

// Sargis

Ännu en oxvecka bakom oss.
Ännu en oxvecka framför oss.
Men visst känns dessa oxveckor lite lättare?
Ljuset börjar återvända.
Även om omvärlden badar i mörker så tar dagen befälet allt tidigare på morgonen och håller ut längre på kvällen.
Någonstans i fjärran finns nog en vår ändå.

Men först ska vi ta bandysäsongen 22/23 i hamn.
Och till hamnen är det fortfarande många mil och förrädiska grund.
Än går ingen säker för de faror som lurar.
Spännande tider framöver.
Vilka går upp ett snäpp?
Vilka går ner ett snäpp?
Vem vinner?
Vem vinner inte?

Strålande tider, härliga tider.

Helgen som vi är på väg att lämna har varit en intensiv bandyhelg.
För alla.
Matcher på snart sagt varenda isbelagd liten yta runt om i landet.
Utom i Fagersta.
Där är allt en soppa.
Allt har blivit pannkaka.
Att följa Västanfors IF:s kamp mot Fagersta kommun angående isproblemen på arenan är ingen munter läsning.
Allt som skulle bli bra när kylanläggning och kylrör byttes blev inte bra.
Inte på långa vägar.
De senaste hemmamatcherna har man fått spela på is i Smedjebacken.
Hemmaplan för klassiska IK Heros.
Vibbar från sjuttio- och åttiotalet då vi såg de gulklädda på bandyplaner i norr.

Kalix med- och motgångar
Nåväl, vi lämnar den synnerligen tråkiga följetongen där och vältrar oss i glans och skimmer.
Guldglans.
Guldglans i en hall i Gubbängen i de södra delarna av Stockholm.
KALIX BANDY P14.

Ett lag som har svårt att hitta motståndare under vintern.
Man har varit ner till Uleåborg för match.
Kalix ligger mittemellan Uleåborg och Skellefteå men i Ske-å finns ingen bandy så de tjugo milen ner till Uleåborg och Samuli Niskanens OLS känns nog bättre.
Jag vet tyvärr inte om man varit på nån mer turné bortom korsningen till Siknäs.
Umeå kanske.

Hur som haver.
Denna helg åkte en spelsugen samling unga bandyspelare ner till huvudstaden för att delta i ”Youth Star Cup”.
Det började illa.
Dagen innan avresa ringde lagets ende målman.
– Jag har fått magsjuka.
Som sagt, lagets ende målman.
Så vad göra?
Kalix tränare Englund ringde till Niclas ”Apollo” Sandberg, bördig från Karlsborg och under lång tid spelare i Gustavsberg IF
Nuförtiden tränar Sandberg GT76 P14-lag som också skulle delta i denna cup.
– Kan vi låna en målis från något lag då vi spelar?, undrade Englund.
Och i bandyfamiljen hjälps man åt.
Utan att blinka svarade Sandberg att det skulle lösa sig.
Och resan ner för de förväntansfulla unga grabbarna i rött och vitt startade.

Cupen inleddes på fredagen.
Med förlust för laget från norr.
5-3 i baken mot GT 76.
Ett lag man skulle möta en gång till lite senare under helgen.

Senare på kvällen fick Gustavsberg smaka på norrbottnisk revanschlusta.
6-2.
Segertåget var igång.
Mot nya mål.
Vart är vi på väg?

Lördagen kom.
Och så också nästa seger.
Örebro SK.
4-2.
Påfyllning av kol och tuffa vidare.
Falu BS var ett kort stopp på vägen.
9-1.
Varpå söndagens första stopp blev kvartsfinal mot Vetlanda.

Matchstart 09:00.
Sömniga grabbar?
Inte alls.
Uppladdningen kanske bestod av musik med knaster i ”Skivor från Vetlanda”.
För laget snurrade på i 78 varv och för smålänningarna hackade och raspade spelet.
3-0 till Kalix då stenkakan slutat snurra.
Mot nya mål.
Vart är vi på väg?

Daniel Välitalo.
Icke ett obekant namn inom vår sport.
Uppväxt på Djuptjärn i Kalix.
Ja, det heter PÅ Djuptjärn.
Försvarsikon i Edsbyn.
Finns inte en nu levande person i ”Byn” som inte känner till den gode ”Välli”.
Nu tränare i Edsbyns P14.
Som nu ska möta Kalix Bandy i semifinal.
Finalen hägrar där borta.
En final där GT76 väntar.
Det blir en rafflande tillställning.
Kalix får en drömstart.
2-0 efter sex minuter och två sekunder.
EIF reducerar men Kalix gör 3-1 strax innan paus.
3-1, tjugofem långa minuter kvar.
Håll i!
Håll ut!
Håll tätt!
Byn reducerar än en gång.
3-2.
Bandygrytan är skoningslös.
Visar hörna för Byn.
Missad hörna.
Djupt andetag nu.
Vi står på läktaren på Fomab Arena för att följa vårt lag U möta SIF/Norrtelje men ögonen sår still i sitt gloende i telefonen.
4-2 hurra!
4-3 och fem minuter kvar.
Kämpa!
”Och så blinkar det till
Och dom tänder alla ljus”
Bandygrytan blinkar till med en vacker text.
Matchen slut.
Tåget tuffar på i ostoppbar fart.
Kalix Bandy spelar final.

En final där åter GT76 står laddade.
Fått vila lite längre efter sin semifinal.
Men vila är överskattat när man ska spela cupfinal.

I denna final får en målvakt från Spånga Bandy den stora äran att vakta bur för det vackra laget från vidderna.
0-0 när de börjar.
0-0 när första halvleken börjar brinna ut.
Då.
1-0: Elias Fredriksson.
Bra att ta med in i omklädningsrummet.

Tjugofem minuter kvar.
Tjugofem oerhört långa minuter.
Tick…………..tack………ti……ck………..
Bandygrytans klocka går långsammare än när en nyvaken kalixbo ska säga en mening.
2-0: Elias Fredriksson.
Bravo!!
Svar direkt.
2-1.
Svavelosande ord.
Tio kvar.
2-2.
På den femtioelfte hörnan i rad för GT.
Attans.
Fyrtiosex av femtio.
Hörna Kalix.
3-2: Emil Kattilavaara.
Spännande är ett litet ord nu.
Fyrtiosju.
Hörna GT.
*Blundar*
Missad hörna.
Femtio.
Matchen slut.

Och vinnaren är: KALIX BANDY!

Slutstationen är nådd.
Högst på segerpallen.

Stort GRATTIS till er alla.
Och omtanke till den stackars killen som fick stanna hemma med magsjuka.
Även om du nu var tvungen stanna hemma så har även du en stor bidragande orsak till denna framgång.
Hoppas verkligen att sjukdomen snart ger med sig och att du kan känna dig stolt över detta.

P14 vann.
Kalix Bandy Dam vann.
4-1 mot Bollnäs under lördagen i en match jag inte såg.
4-3 idag, söndag, mot Härnösand i en match jag såg.

På den klassiska starttiden 10:00.
Jaja, klassisk är den kanske inte men matchen startade då.
Elva minuter senare gör hemmalaget 1-0.
Emma Andersson.
Sån start är bra.
Och bättre blir det.
Tjugosju.
Emma Lambertsson.
2-0.
Varpå Haik tar Time Out.
En lyckad åtgärd.
Enstaka minut senare gör man 2-1.
Och vind i seglen på den vita skutan.
Känner att man åter är med i matchen.
Skapar några farligheter och ett par hörnor.
Dock utan framgång.
I stället.
– Ett tredje mål innan paus skulle smaka gott, sade vi experter på läktaren.
Och visst smakade det gott.
3-1, Emma Andersson.
Minut fyrtiofyra.
Om trean smakade gott så smakade fyran utsökt.
4-1, finska splitternya förvärvet Noomi Valikainen.
Direkt på avslag blev det paus.
En paus där butterbullan smakade lika bra som de två senaste målen.

Andra halvlek.
Spelkvaliteten sjönk som Titanic.
Hafsigt och slarvigt.
Inget ordnat spel så långt ögat nådde.
Vilket inte är så långt.
Men det blir spännande avslutning.
4-2 i sjuttiosjunde.
Kalix radar upp hörnor.
Radar upp var det.
Mot Bollnäs under lördagen, tjugoen hörnor och noll mål
Idag, tolv och noll mål.
Så gör Haik 4-3 och det återstår några minuter.
Känns som en evighet.
Kalix målis Katja Illarionova får nypa en låg och hög, lite förrädisk, boll inför en liten publik som håller andan.
Sekunderna efteråt kan vi andas ut.
Två poäng till i säcken.
I sista hemmamatchen för säsongen.
Ett faktum som är trist så det dammar.

Herrarna då.
A och U.
U föll idag mot SIF/Norrtelje med 3-2 i en svängig match.
Tyvärr drog en spelare i Kalix på sig ett rött kort redan innan paus vilket gjorde uppförsbacken lite brantare.
3-0 till laget från Roslagens famn när vi närmade oss timmen.
Snön började sakta dala i en takt som ger tecknarna hos Walt Disney nåt drömskt i blicken.

Kalix gör två reduceringar och slår en missad straff.
Lite småirriterat bland spelarna.
Dramat kröp innanför alla mina lager kläder.
Och det är inte få.
Sen är det slut.

A-laget får väl en liten upprättelse idag då de ger topplaget Örebro en tuff kamp.
Men det var tungt att följa resultattavlans siffror som visades under U-matchen.
Hela tiden jagande.
Två mål upp.
Ett mål.
Nä, åter två.
Ett.
Nu.
Nä.
7-5 till ÖSK som är med i den slutgiltiga striden om kval.

Lördagens debacle lämnas därhän.
Men tv-sändningen från Katrineholm var femstjärnig.
Hatten av till ni som skötte den.
Och ett extra lyft på hatten till kameraskötaren.
Hela tiden rätt.
Mycket bra.

11-4.
Vi lämnar det.

Ikväll firar vi guld.

Och tar sats mot en ny oxvecka.

// Sargis

Det kanske är den allra starkast lysande stjärnan vi sett på världens bandyscener som nu ska hyllas.
Jag hyllar honom så här.


27 april 1962.
För några veckor sedan hade vi svenskar lurats att sätta en nylonstrumpa framför tv-skärmen för att kunna se programmen i färg.

I vårt grannland i öster föddes denna fredag en liten kille på BB i Torneå.
Mor och far Ohtonen enades om att den lille skulle få namnet Jukka.
Jukka Ohtonen.
Ett namn som nu sextio år senare nämns med vördnad och respekt i bandykretsar.
Och även vid massa- och pappersfabriken i Karlsborgsverken.

De första åren
Åren går och en dag går den lilla familjen till närmsta is för att Jukka ska få lära sig åka skridskor.
Han var en lättlärd kille och hans långa karriär inom bandyn sattes i rullning.
Han skolades in i Tornio PalloVeikkot, mer känt som ToPV.
Blev sin klubb trogen till våren 1981.
Hans första säsong i klubbens A-lag slutade i moll.
Laget åkte ur ligan men Jukka var ett hett villebråd på marknaden.

Det blev OLS Uleåborg som fick hans signatur.
Och succén lät inte vänta på sig.
Under de tre säsonger han spelar i OLS helgula dress tar klubben tre guld i de finska mästerskapen.
Tre säsonger.
Tre guld.
Uleåborg hade fått en ny hjälte.

Till Kalix
De styrande i IFK Kalix hade under några års tid haft sina krokar ute i grannlandet i hopp om fin fångst.
Ett par fina namn hade passerat i den röda tröjan under åren men nu högg det till ordentligt.
Man trodde förts att det var bottennapp.
En gammal sjunken stock som kroken fastnat i.
Men det var en fångst klädd i guld.
Trefaldigt guld.
Man hade lyckats håva in hela Uleåborgs superhjälte.
Jukka Ohtonen var klar för IFK Kalix.
Jag vill nog påstå att där och då förändrades bandyklimatet i Kalix.
Det blev taget på allvar.
Lite proffsigare attityd.

Det blev två år på Furuhedsplans is
Men det blev också två år på Furuvallens gräs.
För det räckte ju inte att han var en fantastisk bandyspelare, karln var ju även en femstjärnig fotbollsspelare.
Vilket skulle visa sig än tydligare i hans nästa steg i karriären.

Under de två säsongerna vi såg honom i IFK gick laget till allsvenskt kval båda åren.
Dock utan att vara riktigt nära avancemang.

Men spel i den högsta serien var något som lockade, den nu tjugofyraårige, finländaren.
Så när laget under E6:an hörde av sig var valet enkelt.
Han lämnade IFK i norr för IFK på västkusten.

IFK Kungälv.
Han stannade bland maneter, krabbor och gôa gubbar på västkusten i sju säsonger.
Bandy på vintern (eller det nu västkustarna kallar vinter) och fotboll med Gais under en säsong.
En säsong som, givetvis, slutade i glädjeyra.
Det var säsongen 1987 som de grönsvarta makrillarna tog, efter tolv år på bakgården, klivet upp i Allsvenskan och Jukka var en bidragande orsak med sitt stabila spel i backlinjen.
Efter den succén klev han av fotbollen då han kände att det krävdes för mycket att dubblera på elitnivå.
Det är vi bandyvänner för evigt tacksamma för.

Tillbaka till Kalix
Vi är nu framme vid våren 1993.
Telefonen ringer hos familjen Ohtonen i Kungälv.
– Hej du, det är från Kalix/Nyborg BK. Skulle du kunna tänka dig att flytta upp till oss?
Jukka lade på luren och funderade en stund.
Vid nästa samtal var parterna överens och flyttlasset gick tillbaka till norr.

Den 21:e november samma år spelade Kalix/Nyborg BK sin första match någonsin i det som då hette Allsvenskan (idag Elitserien).
Den första allsvenska matchen någonsin i Norrbotten.
Motståndet hette Selånger SK.
Inför storpublik vann KNBK matchen med 6-3.
Och den historiske första målskytten i Kalix/Nyborgs allsvenska historia blev…
…ni kanske kan gissa vem.
#8 Jukka Ohtonen.

KNBK:s vandring på vägen av framgångar fortsatte hela den säsongen.
Den slutade, kanske lite snopet, i den femte och avgörande kvartsfinalen mot blivande svenska mästarna Västerås SK.
Men laget från norr hade skapat rubriker och bandysverige var lyriska över laget och dess spelare.
Och en av de mest lysande stjärnorna var den pudelkloke mannen från Torneå.
En gigant.
En härskare i mittens rike.
En spelfördelare som med sitt lugn och sin klokhet på banan kom att bli en av de som nämns i tidigt skede då man frågar folk (även mig) om vilken spelare som varit klubbens bäste genom alla år.
I mångas ögon den allra bäste.
#8 Jukka Ohtonen. (ifall ni glömt)

ToPV
Han fortsatte glädja publiken i Kalix fram till 1999 då han lockades av finländska toner i moderklubben ToPV.
Givetvis fortsatte framgångarna.
Under de nio säsonger han spelade i det grönvita laget vid gränsen vann man sex guld och tre silver.
Överallt där man läser om lagets framgångar under de åren nämns Ohtonen som en starkt bidragande orsak.
Jag minns honom i finalen 2007 mot HIFK (Helsingfors) som spelades i Haparanda.
ToPV vann med 7-3 och Jukka var magiskt bra.

HT Bandy
Under sommaren 2008 beslutade de styrande i gränstraktens bandy att göra en ordentlig och gemensam satsning mot den svenska societeten.
Nu skulle kartan ritas om.
Händer skakades och bollen var i rullning.
Ett år senare var ytterligare en framgång lagd i Jukka Ohtonens påse.
Han hade fört HaparandaTornio Bandy till Elitserien.
Det hurrades vid gränsen.
Övriga bandysverige rynkade lite på näsan.
Det blev två säsonger i eliten innan falluckan öppnades.
Jukka som var spelande tränare hängde med en säsong till innan han, våren 2011, lät meddela att han nu skulle lägga undan både klubba och skridskor.
En fantastisk karriär var till ända.

En av de största bandyspelarna vi haft i vårt område, i svenska ligor, i finska ligor, kanske i hela bandyvärlden.
Dessutom en mycket trevlig och skojfrisk herre som jag stöter på då och då på vår gemensamma arbetsplats.

Nu ska han hyllas.
I samband med Kalix Bandys herrlags match mot Lidköping AIK den 29:e januari ska Finska Bandyförbundet ge honom en utmärkelse i ”Hall of Fame” för allt han betytt för finsk bandy.
¤ En lång framgångsrik spelarkarriär.
¤ Långa och betydelsefulla ledaruppdrag inom bandyns förenings- och förbundsvärld.
¤ Övrig förtjänstfull och betydelsefull verksamhet bandyn till fromma.

Jag förutsätter att alla kalixbor sluter upp.
Att ni kommer ut på drivorna för att hylla denne legendar.
Det är definitivt en av de största namn vi haft i Kalix, oavsett idrott.

Hans meritlista är imponerande.
I det finska landslaget spelade han 139 A-, 5 ungdoms- och 5 pojklandskamper.
Han spelade för första gången i A-landslaget säsongen 1980–1981 vid 17 års ålder.
Han avslutade sin landslagskarriär med VM-brons på hemmaplan (Haparanda och Uleåborg) 2001.
Totalt, mellan 1983 och 2001, spelade han i 10 VM och i dem 57 matcher.

¤ Tre VM-silver: 1987, 1989 och 1999.
¤ Sex VM-brons: 1983, 1985, 1991, 1995, 1997 och 2001

¤ Nio finska mästerskap:  Med OLS – 1982, 1983 och 1984.
                                              Med ToPV – 2000, 2002, 2004, 2005, 2006 och 2007.

¤ Tre finska mästerskapssilver:  Med ToPV – 2001, 2003 och 2008

¤ Två gånger årets bandyspelare: 1994 och 2000,
¤ 13 säsonger i finska bandyligan och 15 säsonger i svenska
¤ Årets tränare: 2010 i HT Bandy.

Onnea Jukka Ohtonen!

// Sargis



Jukka i HT:s dress


Full fart framåt i klassisk Kalix/Nyborg-skrud


Guldglädje med OLS 1982.
Jukka står i övre raden utan hjälm.


Guld med ToPV 2009

Kalix Bandys närmaste granne i Bandyallsvenskan fyller jämnt.
80 år minsann.
Och man ska vara snäll med sina grannar.
Därför vill jag hylla vår granne så här.



Det är tisdagen den 19:e januari 1943.
En gråkall tisdag.
Det faller ett lätt snöfall.
Inne på Ericssons konditori i Ljusdal råder ett stilla lugn.
I ett hörn står en radioapparat av märket Radiola.
Det varvas musik där bl.a Ulla Billqvist sjunger sin tre år gamla jättehit ”Min soldat” och nyheter om det krig som råder ute i Europa och om den lilla flicka som denna dag föds i Port Arthur, Texas, USA.
En liten flicka som kommer döpas till Janis Lyn Joplin.

”Hans skor är för stora och hans mössa för trång,
hans byxor för smala och hans rock är för lång.
Men det gör det samma, för han är min soldat
någonstans i Sverige”

Personalen på kondiset gnolar med och dammar lite förstrött bland borden.
Det plingar i dörrklockan och in stiger några sammanbitna personer.
Borstar bort snöflingorna från kragen, sätter sig ner vid ett lite avskilt bord och beställer in bakelser och kaffesurrogat.
Nåt annat kaffe fanns inte att tillgå i dessa tider.
Under de värsta tiderna under kriget fick man endast köpa tretton gram per person och vecka.

Personerna vid bordet hummar och mumlar för att personalen inte ska höra vad som är i görningen.
Plötsligt hörs ett unisont; JA!
Och en av de sammansvurna brister ut i ett leve.
– Vi har just bildat en förening, leve Ljusdal BK!
– Och vi ska spela den vackraste sporten av dem alla, bandy!
– Hurra!
Personalen bjöd på påtåren.

Månaderna gick.
Våren, sommaren och hösten passerade revy.
Det närmade sig åter vinter.
Och den unga klubben stod vattenkammade och redo.
I gult och grönt och vit bandykeps.
Man skulle spela i en serie med Edsbyns, Brobergs och Bollnäs reservlag.
En match mot varje.
Förlust mot Edsbyn.
Oavgjort mot Broberg och Bollnäs.
Men placeringen blev strax utanför pallen.
Fyra.
Sist.

Det skulle bli bättre.
Mycket bättre.

1975.
Ett gyllene år i den klubb som detta år fyller trettiotvå.
Ett år som för alltid är fastnitat i minnet på vareviga invånare i stan.
Man hade säkrat segern i div1 Norra redan i den nästa sista omgången då man vann mot rivalen från kusten, Broberg, med 6-3.
Avslutade med oavgjort mot Västanfors 2-2 på deras IP.
Kvartsfinalen spelades bäst av tre och LBK fick Örebro SK på sin lott.
6-3 hemma på IP följdes upp av 3-3 på Örebro isstadion vilket räckte för avancemang.
Nu väntade IFK Kungälv i semifinalen.

Första matchen borta på Skarpe Nord.
Spänningen inne på konditoriet i Ljusdal är påtaglig.
Den gamla Radiolan är kasserad och en ny och fin stereoradio är införskaffad den står nu på och spelar en glad dansbandslåt med ett band i den tidens utstyrsel.
Musiken som skvalade ut fick tystas ned då de första rapporterna kom via en knastrig telefonledning från västkusten.
Hörde man rätt?
LBK hade på den erkänt svårspelade arenan besegrat IFK Kungälv med 6-3.
Nu var finalen nära.
Och med 2-2 hemma så var saken klar.

Söderstadion se upp!
Ljusdal BK laddar om.
Dags för revansch för finalförlusten 1972 mot Katrineholm.

Och så var dagen inne.
16 mars 1975.
Utanför järnvägsstationen i Ljusdal tassar en hemlös byracka förbi.
Det enda tecken på liv den ser är en tappad servett och en tom burk som innehållit nån dryck.
I fjärran tutar ett fullsatt tåg på sin väg mot Stockholm.
Ljusdal är en öde stad.
Folket tar sig Söderstadion.

Finalen ska spelas mellan LBK och Villa/Lidköping.
Folkfest.
17 220 bandyvänner på läktarna.
När sen slutsignalen går är de tillresta från Hälsingland i eufori.
8-4.
Och på Ericssons fick personalen se till att det fanns guldbakelser när tåget kom tillbaka.

Vi i Kalix har ofta stött på detta lag.
Utan att ha nån som helst statistik på det så tror jag att LBK kan vara det lag vi mött flest gånger sedan vi blev Kalix/Nyborg och sedan Kalix Bandy.
Vi har vunnit matcher i vardagens serielunk.
Vi har vunnit viktiga matcher.
Vi säkrade slutspelsplats under vår första säsong i Allsvenskan den 19 januari (!) 1994 då vi vann med  6-3 hemma på vårt IP.
Vi säkrade fortsatt spel i Elitserien den där magiska marsdagen 2018 då vi vann med 10-2 och stämningen var att jämföra med SM-guld.

Men vi har också dystra minnen.
Förlorat i vardagens grå serielunk.
Förlorat i viktiga matcher.
Mars 2005.
Dubbelmöte.
LBK vill upp.
Kalix vill inte ner.
Må bästa lag vinna.
LBK vinner hemma 6-3.
Kalix vinner hemma med 7-4.
Glädjen var total i de gulklädda.
Man gick upp på fler gjorda bortamål.

Samarbetspartners.
Under några år samarbetade vi grannar över staketet på flick- och damsidan.
Några tjejer från LBK tränar hemma och matchar i Kalix.
Föräldrar med bandyhjärta skjutsade tjejerna till de matcher som spelades i Kalix.
Det uppmärksammades vida omkring.
Själva tog vi det med ro.
Man ska väl samarbeta mellan granngårdarna.
Det lönar sig bäst för alla parter.
Och det är trots allt bara sjuttiotre mil mellan oss.

Mitt bästa minne med denna vitala åttioåring är från våren -22.
Bandy när bandy är bandy.
I strålande vårsol kommer en busslast unga spelare i grön och gult för att ha en härlig helg i Kalix.
Det var en upplevelse såväl för unga knattar från Ljusdal som för en inte lika ung farbror från Nyborg, strax utanför Kalix.

Så jag lyfter keps, luva och cylinderhatt för åttioåringen.
Stort GRATTIS Ljusdal BK!
Och välkomna än en gång till Kalix den 25:e februari.
Vi ses då.


En dag ska jag besöka Ljusdal och ert IP med vacker hängande belysning.
Ta det som ett löfte eller hot.

// Sargis

Trettondagshelgen 2022 är över och förbi.
En helg som vi enligt västlig kristendom firar att de tre vise männen anlände till stallet i Nasaret där den lilla knatten Jesus tretton dagar hade sett dagens ljus.
De kom med presenter, presenter som dagens små knattar hade fnyst över axeln åt och skickat hem de tre männen med en obscen gest.
Ingen mobiltelefon, dator eller A-traktor.

Nåväl, denna helg är för oss bandyvänner en intensiv helg.
Matcher varje dag vid alla de möjliga tidpunkter.
Bandygrytan står och småsjuder från tidig morgonstund till sen nattimme.
En härlig helg.
Kanske det hade uppskattats om de tre vise männen gett frikort till valfri bandymatch till den där Jesus.

Vad har då hänt under helgen?
Det må ha firats i helgen.
Inte i Kalix.
En lite dyster helg.
Inte ens rökelse eller myrra och definitivt inget guld.
Herrlaget föll.
Lag U gör en trippelhelg längs norrlandskusten.
Tre dagar, tre matcher, en vinst.
F17 spelar ett sammandrag i Flickallsvenskan på Grosvad i Finspång.
Grosvad.
Får lite vibbar av ”Ett päron till farsa”.
Griswold.
Tjejerna spelar fyra matcher på två dagar.
Faller i alla, men endast i den sista faller de igenom.

Herrlaget faller mot IK Tellus som därmed tar revansch för förlusten i Kalix på annandagen.
Vår kapten Johan Sundquist gör 0-1 på straff redan i den andra minuten.
Sen vänder hemmalaget på biffen med tre mål inom fem minuter i mitten av halvleken.
Janne Rintala reducerar och Simon är en stolpträff ifrån kvittering.
Strax därpå gör ”Chrille” Frohm 4-2 innan kaffet.
I andra drar männen i blått ifrån upp till 7-2, varav två på straff, innan Janne gör matchens sista mål.
Och vi drar oss till minnes matcherna hemma på gatan då föräldrarna ropat in de vilt kämpande spelarna där ute under gatlampan.
Då avgjordes matcherna med det dramatiska ”Sista målet vinner”.
Jag kan ju tycka att sånt ska tillämpas vid såna här tillfällen.


Janne Rintala gjorde två mål i förlusten mot Tellus
Foto: Kenta Jönsson

Ännu tyngre gick det för Katrineholm.
I Örebros hemmahall.
1-0 i baken efter knappt fyra minuter.
4-0 i samma bak efter åtta och en halv minut.
Uppförsbacken börjar bli jobbig.
7-0 efter tjugoen och 13-0 (!) när domaren tutar för rast.
Uppförsbacken är gigantisk.
Lång och tung.
Hela vägen nerifrån Coop upp till vattentornet på Rammelberget.
Andra halvlek vinner de modstulna männen från staden som en gång hette Fulbonäs.
ÖSK gör bara ett mål, på straff dessutom, och gästerna gör två.
– Alltid något, sade fan när han fick se Åmål.
Måhända uttryckte han samma ord nu.

Även Katrineholm U stod rejält på hakan i sin match nere i Jönköping.
10-2 i baken där.
Det blev en tung helg även i Södermanlands tredje största stad.

Kalix U åkte buss.
Långt bort.
Långt hem.
Sundsvall. Skutskär. Umeå.
Med en tunn och liten trupp.
Man fick tunna ut A-lagets trupp för att kunna täcka upp den frånvaro som rådde i detta U-lag.
Fredagskväll på Gärdehov i de norra delarna av Sundsvall.
1-1 med kvarten kvar.
Den blivande storstjärnan i kommunens bandy, Vidar Fredriksson, gör 0-1.
Selånger kvitterar och tar ledningen.
Robin Larsson kvitterar men hemmalaget ser till att staden får fira ordentligt med att avgöra kampen i minut åttiosex.

Lördagen tillbringades i Skutskär.
Klassisk bandyort.
6-1 till de gröngula som hänger på i ett jämnt toppskikt.
Fem lag inom tre poäng.

Söndagen på Nolia i ett snöigt Umeå.
Äntligen.
I en match som aldrig ville ta slut.
Tidstillägg på tretton minuter pga en belysning som trilskades.
-Tack för det, sade spelarna i Kalix.
-Tack för senast, sade Kalix Isac Köpsén som var tillbaka på arenan där allt började.
Där hans bandykarriär tog sina första vingliga skär mot framtiden.
Idag avgjorde han den långa matchen med en kvittering (3-3) i nittioandra och ett segermål (3-4) i  minut etthundratvå.
Och vi kalixsupportrar får äntligen något att fira denna helg vi också.
Inte bara ägna oss åt snöskottning.

Kalix U har just nu full äganderätt på plats nio.

Lite anknytning till Kalix.
Två av våra lysande exporter gjorde varsitt mål.
Tanja Illarionova var utlånad till Bollnäs i Damallsvenskan.
Inför femhundratre (503!) personer i den alldeles nya hallen i Bollnäs satte Tanja en hörna.
Tyvärr räckte det inte och segern och poängen drog iväg tre mil västerut längs väg 50, till ärkefienden Edsbyn.

 I Elitserien gjorde Hanna Snäll ett av AIK:s åtta mål i segermatchen mot Uppsala BoIS.
0-8 på tavlan i hörnet på Studenternas då matchen var till ända.
Målvakten i hemmalaget har också lite anknytning till vårt lag.
Säsongen 2016/2017 vaktade Tytti Segerman buren för Kalix Bandy.
Jag minns bl.a hennes två straffräddningar mot Skutskär i seriens sista match.
Den sista nöp hon och sträckte upp sin hand där bollen låg som klistrad.
En fin bild i minnesbanken.

I herrarnas div1 norra gör Jimmy Simu ett mål och Jimmy Strömbäck tre då deras Gustavsberg vinner mot SIF Norrtelje med 7-1


Tytti Segerman och Hanna Snäll
Foto: Ronnie Ahlsén

Övrigt.
Vi kan väl fortsätta med damerna.
Elitserien.
På annandagen satte folket i Lidköping julskinkan och glöggen i halsen.
-Vad är det vi ser? muttrades det runt om vid julborden i stan.
Favoriterna i blått som knappt förlorat en match sen högertrafiken genomfördes föll pladask i Västerås där de grönvita vann med 6-3.

Tolv dagar senare.
Chans till revansch.
Att Villa skulle förlora två matcher i rad hade tett sig märkligare än en pingvin i Sahara.
Processen blev kort.
Pingvinen kunde stanna kvar bland de övriga pingvinerna på Antarktis.
Hemmafavoriterna vinner med klara 9-2 och invånarna i Lisch kan återuppta det firande de fick ställa in tidigare.
Extra roligt för damerna i blått att målfabrikör Tilda Ström är tillbaka efter två matchers skadefrånvaro.
Hon visar vägen direkt med två mål och är nu uppe i tjugotre på sju matcher.

Herrallsvenskan.
Vi hänger kvar i Lidköping.
Lidköping AIK.
De kommer den närmaste tiden sitta vid skolbänken och lära sig hur länge en bandymatch pågår.
Att lära sig att inte sluta spela då klockan slår nittio.
Att spela till de hör de ljuva tonerna som ljuder då ”the fat lady sings”.
Eller när domaren blåser slutsignal.
Vi minns annandagens tapp hemma mot Boltic.
Laik har 3-0 och klockan går mot nittioett.
Damen som ska sjunga börjar förbereda sig.
Utsmyckningen på torget i stan sätts igång och Cool Candys gör soundcheck.
Bortalaget jagar.
Viktor Mardakin gör 3-1.
Minuten efter kommer ytterligare en reducering.
Och.
I nittiofjärde kvitterar Elis Lindgren.
3-3.

I helgen.
I Karlstad.
Laik har 4-0 i paus.
Boltic jagar och kommer upp till 4-3.
Laik gör 5-3 i sjuttiosjunde.
Och med det svidande poängtappet senast har de kanske lärt sig läxan.
Men ack och ve.
Hemmalaget reducerar i åttionionde.
Och käftsmällen kommer efter nittiotre och en halv minut.
5-5.
På torget i Lidköping får åter arrangören plocka in utsmyckning och Cool Candys stuva undan sina instrument.

Idag, söndag, tar Västanfors sin första tvåpoängare.
Mycket välbehövligt.
Att det dessutom sker mot närmaste konkurrent, Surte BK, där i sumpmarken gör ju saken än bättre för ”Fläkten”.
7-4 hemma på sitt IP gör att man nu ser ryggtavlan på detta Surte, blott två poäng skiljer de bägge.

Kalix hittar vi på plats nio, sex poäng från kvalet uppåt och sex poäng från kvalet nedåt.

Damallsvenskan.
IFK Rättvik får sin nolla i kolumnen för förluster raderad.
Hemma i sin hall faller man i en dramatisk match mot Söråker.
4-5 och laget från Medelpad tar steget upp på andra plats, fem poäng efter just Rättvik i en lite haltande tabell.
Kalix hittar vi på sjätte plats.

Helgens målskyttar
¤ Tova Grönoset: Sex mål för sitt Västerås SK U då man under söndagen vinner den allsvenska matchen på bortais mot Tranås Dam med stora 9-1.

¤ Oscar Larsson: Gör matchens första mål efter tjugo sekunder och matchens sista efter knappa nittiotvå minuter. Däremellan gör han ytterligare fyra och är en mycket stor vinstfaktor då hans Örebro SK Bandy/Köping IS vinner med 7-6 på bortaplan mot Lesjöfors/Filipstad i div2 Mellan.
Anrika föreningar där, Lesjöfors och Köping.

¤ Erica Persson: Ännu en sexmålsskytt. Hon gör sina mål för sitt AIK som gör pulvermos av stackars Sunvära under lördagen.
Matchen i Elitserien på Sjöaremossen slutar 16-0 i solnaiternas favör.

Helgens sandlåda.
SHL.
Sandlådans Hockey Liga.
I matchen Timrå – Luleå.
Strax innan paus mellan andra och tredje perioden blir det fånerier på isen och Luleås Leo Komarov blir ensam utvisad, vilket han med all tydlighet inte uppskattar
Under paus skickar Timrås OFFICIELLA twitterkonto ut ”Leo Komarov, din mamma väntar vid informationen”
Luleå vänder matchen och vinner varpå man på Luleås lika OFFICIELLA twitter svarar ”Hej, Timrå IK, era mammor väntar vid informationen”

Vi pratar alltså officiella konton.
Inte någon supporters.
Klubbarnas officiella.
”Det var inte något som skulle komma ut” säger Timrås pressansvarige.

Varför i hela friden skrev du det då?, undrar jag.
Många kanske rycker på axlarna för sån här och kallar det roligt.
Det gör inte jag.
I en tid då hån, pikar, kängor och allt vad fasen media blåser upp inför de ungdomar vars ledare lägger ner tid och engagemang för att lära sina adepter vad gott kamratskap och sportsligt uppträdande innebär gör att jag blir rasande av såna här saker.



Apropå NSD.
Jag brukar ibland gorma som en utsvulten bandhund på vår lokala media.
Så därför måste jag ju även hylla den då tillfälle ges.
Som nu.
Under lördagen fick vi läsa ett långt reportage om Jonas ”Skorven” Persson.
Ett riktigt bra reportage.
Hatten av.
Bravo.

Till sist.
Kvällspressen har lite svårt med matematiken ibland.

Expressen eller Aftonbladet


Och utanför mitt fönster fortsätter snön att falla.
// Sargis