Klassikermöte

…..Selånger, Selånger, Selånger…..
VARJE GÅNG DEN ANRIKA KLUBBEN nämns vevas minnesbilder upp i bandyvänners inre televisionsapparat.
Vissa i svartvitt.
Vissa i färg.

Få minns dagen i ett dike i Bergsåker i västra delarna av Sundsvall.
Det var just den dagen 1921 grabbarna Birger Jacobsson, Thorvald Söderholm och Nils Andersson satt bland rallarros och rölleka i dikeskanten tuggande på varsitt grässtrå.
De satt och grunnade på om de skulle ta och starta upp en förening och därmed få lite organiserad verksamhet i sin närhet.
Sagt och gjort, förslaget klubbades igenom och som ordförande valdes Jacobsson, som kassör Söderholm och som vice ordförande Andersson.
Som klubbfärger valdes blått och rött.
Selånger SK var bildat.

Få minns 1924
Tre år senare.
Ett år som bara var en vecka gammal då renhållningsarbetarna i Sundsvall fick nog och gick ut i strejk.
En strejk som inte fick den tre år gamla föreningen SSK att plocka in bandyn i verksamheten.
Strax innan jul samma år föds Arne Domnérus i Solna församling.
Hans toner hör vi i nutidens julaftnar då Karl-Bertil Jonsson startar sin välgörenhetsvandring genom natten.


^{Julens hjälte}

Många är de som förnöjsamt nickar och ler vid minnet av söndagen den andra mars 1969.
Samma år som Tipsextra startar är ett märkesår för alla med rödblått hjärta.
Bandylaget i de färgerna når för första gången seriepyramidens högsta topp.
Man vinner div2 Norrlandsserien Grupp 2 med två poäng till godo mot tvåan Härnösand AIK och går vidare till ett ”förkval”.
Ett förkval där man ställs mot segraren i Norrlandsserien Grupp 1.
Nyborgs SK.
Det blev ett drama.
Första matchen på Nyborgsvallen, 6-2 till gästerna.
Andra matchen på Bergsåkers IP, 2-1 till gästerna.
Tredje och avgörande match i Umeå.
2-1 till SSK och nu väntade det slutliga kvalet.
Började med förlust borta mot Köping, 4-1.
Fortsatte med storseger hemma mot Forsbacka.
Och i sista matchen just denna marssöndag då Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt fyllde tjugotvå skulle det räcka med oavgjort mot ”Bandybaronerna” från Lesjöfors.
Det blev en spännande tillställning.
Men SSK höll undan värmlänningarnas intensiva jakt och slutresultatet som präntats in i historieböckerna är 4-4.
Och i staden som, i den största stadsbranden i svensk historia, ödelades 1888 firades nu avancemanget på stadens nöjesställen.

Det alla minns.
Ett år, troligtvis 1979, var SSK med i den stora internationella cupen på Nyborgsvallen.
Den anrika Nock-cupen som sedvanligt skulle gå av stapeln innan serierna startade.
Och ni förstår ungdomar, i den tiden startade serier i mitten eller slutet av november.
Inte helgen innan skolstarten.
Selånger SK, ett exotiskt inslag för oss runt isen som tidigare år bara sett närliggande lag och något lag från Finland göra upp om den eftertraktade cup-segern.
Men nu kom ett allsvenskt lag, ett allsvenskt topplag.
Vi på läktaren buade.
När söndagen kom åkte medelpadingarna hem med pokal, miljoner på kontot och segersång.
Vi som stått på läktaren och ropat buu hade, av någon konstig anledning, lite ont i huvudet och lite hesa halsar.

Någon minns Sven Selånger.
Han hade inget med bandyn att göra.
Han tog silver i backhoppning vid vinter-OS 1936 i Garmisch- Partenkirchen.
Han var också bra i den stora sporten Nordisk kombination.

Ingen, absolut ingen, av de boende i dagens Sundsvall glömmer säsongen 1980/1981.
Trea i den norra gruppen av högsta serien som då hette div1 och var uppdelad i en norr- resp. södergrupp.
Högsta serien hette division 1, näst högsta div2 osv.
Inför säsongen 1981/1982 ändrades rangordningen och Allsvenskan blev den högsta serien följd av div1.
Men uppdelningen norr och söder bestod.
När säsongen 2007/2008 inleddes hade norr och söder satts ihop i en enda smet och högsta våningen hette nu Elitserien, följd av Allsvenskan och först på tredje plats kom div1.
På något vis var det lite bättre förr.

Nåväl, man blev alltså trea i norrgruppen och i kvartsfinalen mötte man Örebro och vann med 2-0 i matcher.
I semifinalen mötte man Villa/Lidköping.
Christoffer Edlund var inte med, han föddes sex år senare och kom till Lidköping först 2020.
Selånger skickade Villa till sommarledighet med 2-0 i matcher och det var dags för final.
På Söderstadion.
Sundsvall tömdes på folk.
På Café Sundsvall satt Gunnar Arvidsson ensam i sin kofta och körsången med Kjell Lönnå fick ställas in då ingen dök upp.
Alla var i Stockholm.
Motståndet kom från Karlstad och var i tiden oslagbara.
Så även denna gång.
4-3 till IF Boltic.
Även klubbens damlag tog sig till final det året.
Ställdes mot lika oslagbara IK Göta som de fem senaste åren vunnit alla fem finaler.
Och det blev ett sjätte guld denna dag, damerna från Stockholm vann med 4-1.
De trettioåtta milen hem till staden mellan Norra och Södra berget gick i tystnad.

När namnet John-Olov Bergström nämns vevas fina minnen upp.
Såväl i Norrbotten som på Söders höjder och i Sundsvall.
”Jola” från Nyborgs SK gjorde två säsonger i Hammarby (66/67 och 67/68) innan han återvände till polartrakterna för spel med moderklubben.
I förkvalet våren 1969 var han nära att sänka SSK med sitt bländande spel men nådde inte riktigt fram.
De styrande i klubben hade dock fått upp ögonen för tjugosjuåringen från löjrommens trakter.
Det blev en lyckad värvning och ”Jola” Bergström blev SSK trogen under sex säsonger.

En annan norrbottning som får folket runt Gärdehov att plocka fram minnesbilder av finaste sort är Ingemar Aava.
Född i Haparanda, uppväxt i Haparanda, bandyskolad i Haparanda.
Värvad till Hammarby inför säsongen 1976/1977.
Tre säsonger senare var studierna på KTH över och när ”Bajen” dessutom föll ur högsta serien var det dags för flytt till staden där man för första gången ser en vägskylt med ”Haparanda” när man kommer körandes på E4 söderifrån.
Strax söder om stan står den ”Haparanda 650”.
Då känner man att hemmet är nära, ty Kalix är ju fem mil närmre.
Det blev en framgångssaga.
En spelare med stort register som långt senare blev framröstad till Selångers bäste spelare genom tiderna.

^{Den bäste av dem alla, Ingemar Aava.
Till höger en annan legendar i SSK, Royne Sjödin}

En femte är främmande och minns ingenting.

Många minns att Selånger SK kan stoltsera med tjugosex raka säsonger i festvåningen i pyramiden.
Femhundra tjugotvå matcher.
Tvåhundra trettio vinster.
Ett fint facit.

^{Sluttabell för säsongen 94/95.
En tjugosex säsonger lång svit tar slut.}

Vi minns otaliga matcher mellan Kalix och Selånger.
Den första som kommer fram är från 21 november 1993.
Aldrig tidigare hade en allsvensk match avgjorts så långt norrut i vårt land.
6-3 till hemmalaget.
Returmötet på annandagen vann SSK hemma på Gärdehov med 4-2.

Någon kanske ser de två matcherna lagen emellan för tjugo år sedan, 2005, i sin upplaga av ”Minnenas television”.
Med fyra dagars mellanrum.
Tänk om de tänkt samma då som nu.
Hemma och borta på samma is.
14 december 2005.
På en arena belägen vid E4 strax norr om centrala Sundsvall vann Kalix på med 7-4.
Fyra dagar senare.
I Kalix.
18 december delade lagen på poängen.
3-1 till hemmalaget i paus och vi med rödvita halsdukar fick vittring på vinst.
Det blev inte så.
Det blev 3-3.
Och sex dagar senare blev det julafton.

Folket i Sundsvall kanske också minns att den lokala radiokanalen ”Sköna hits” började i oktober det året.

Vi i Kalix zappar med stor munterhet fram bilder från säsongen 23/24.
Säsongen i div1, alltså den tredje serien i rangordningen.
Då mötte vi Selånger vid två tillfällen.
Två matcher.
Tjugotvå mål framåt.
Noll och inget bakåt.
13-0 på Gärdehov samma dag som granen åker ut.
9-0 på vår arena samma dag som man i Japan firar Setsubun (vårens ankomst).

Kommande helg möts de bägge lagen i såväl div2 som div3.
Både hemma och borta.
På samma is.
Nya minnen skapas.

^{Ska vi få se detta till helgen?
Glada röda.
Inte fullt lika glada blåröda}

Så här tänkte de bägge tränarna inför annandagen 1994.
Kalix vann med 6-0.


Till sist.
Lennart Salander har lämnat oss.
En stor bandyvän som under senare tid haft lite rackligt med hälsan och därför inte kunnat närvara vid matcherna.
Något han sade sig sakna då jag träffade honom på Folkets hus under årets ”Skyltsöndag”.
Som vanligt var han vid gott mod och vi pratade bandy under en god stund.
Innan vi skiljdes åt sade han:
– Även om jag inte kan vara på plats vid matcherna så kan jag följa dem via det du skriver. Det måste du fortsätta med.

Jag lovar dig Lennart, det ska jag göra.


// Sargis