Kategori: Matcher

2 mars.
Ännu en dag i kvalets käftar.
Hårda skoningslösa käftar.

Kvalet 2017 slutade i eufori och tårar av glädje.
3 mars.
I det kvalets andra omgång vann Kalix mot Nässjö med uddamålet 3-2 sedan Jimmy Berglund gjort två mål och storfiskaren Leonid Bedarev ett.
Kvalets sista match gick mot Ljusdal.
Och alla minns 10-2.
Fortsatt plats i Elitserien då.

Men det var då.
I årets kval gäller fortsatt plats i Allsvenskan.
Och dagens motståndare kommer från f.d finalstaden Uppsala.
Unik BoIS.
En fin förening som Kalix genom åren haft goda kontakter med.

De kom inte med en buss med Degerfors IF:s klubbmärke.
De kom i lite lätt snöfall och enstaka plusgrad.

Innan matchstart försvann det lätta snöfallet och solen bröt sig igenom.
Det blev en sån där magi på bandyis.

Klockan rullade på till 14:00 och samma grönskjortebeklädda trio som igår tyckte att nu är det dags.
Dags för avslag.
I kvalets käftar.

^{Kvalets käftar är skoningslösa}

Halvlek ett.
Säsongens näst sista hemmahalvlek för våra herrar.
Damerna sparar sina två sista till lite senare under eftermiddagen.
Spelarna är redo.
Vi i publiken är redo.
Solen är redo.
Så pass redo att Unik:s lagkapten väljer sidbyte då han vinner slantsinglingen.
Hans målvakt Victor Mårtensson får flytta till buren ner mot Furuhedsskolan.
Kalix målvakt Joel Snäll får ställa sig med solen i ögonen och spilld mjölk överallt.

^{Solen vräker in innan avslag}

Kalix gör avslag.
Igår lyckades man drälla ut bollen till VIF-hörna redan efter tio sekunder.
Inte så idag tack.
Det blev inte så.
Idag fick de röda matchens första hörna efter halva minuten.
En hörna som gick bom.

Det går nästan tre minuter innan gästerna har sitt första ordentliga anfall.
Det går nio minuter innan de får sin första hörna.
En bom och straffrunda.

Minuten senare får hemmalaget sin andra hörna.
Från höger.
Från hörnet där lockande ljuva doftslingor från Bosse och Mariannes grillade lägger sina tentakler runt den som ska peta hörnan.
I detta fall Anton Khrapenkov.
Han skakar undan de ljuva dofterna och slår in bollen till förste skytt.
En förste skytt som innehar röd tröja #17.
1-0.
Johan Sundquist.
Spelar på lågfart med lite känningar men han är så oerhört viktig.
Han drar alltid på sig vettskrämda motståndare, får ofta frislag eller serverar sina kompanjoner fina bollar.
Och så skjuter han ju bra.

1-0.
Bra start.
Bara ösa på nu.
Det ser bra ut hittills.

Kvarten avklarade då solen lämnar plats för lite gråa skyar.
Ändå en ljuvlig söndag men det är inte bara på himlen moln drar in, vi anar en del orosmoln nere på isen också då gästerna i vitt börjar hitta lite spel efter en jobbig inledning.
Börjar ta sig lite ton.

Tuomas Mokko får ett felskär i fint läge då han tar sig in från höger i höjd med straffområdet.
Det blir platt fall istället för framgång.

Matchen är inte lika hetsig och intensiv som gårdagens.
Jämnt tätt men inga farligheter framför de bägge målmännen.

Unik gräver upp Fyrisån längs mittlinjen och bygger upp domkyrkan en bit in på sin planhalva.
De röda har märkbart svårt att ta sig fram.
När speluppbyggnaden inte klickar i som den ska så blir det allt som oftast inga bra anfallsförsök av hemmalaget.
Så det finns bara att skotta in mer kol på kämpaglöden.

Umedalens damer kliver in på läktaren då passerar trettiofem.
Ett lag som har vittring på serieseger och ett kval mot Elitserien.
Vinn idag samtidigt som Söråker faller mot Uppsala BoIS.
Umedalen gör sitt och vinner med 5-0 mot Kalix.
Men ack, ve och onda makter.
Söråker tar en poäng och vinner därmed Allsvenskan Norra.
Jag bugar mig och gratulerar.

Det första de gulsvarta damerna från Umeå får se är Uniks andra hörna.
Den var inte mycket att se.

Kalix sjätte hörna är nära resultat då Johan glider en meter eller en och en halv innan han skjuter.
Målvakt Mårtensson är med på noterna och räddar galant.

Spelet fortsätter i liknande stil som tidigare.
Kan väl tycka att Unik är de som nu håller i dirigentpinnen.
Kalix får inte ihop sitt manskap som de ska.
Man faller allt djupare i gropen.

Unik drar ett frislag en halv meter utanför.
Unik får två hörnor strax innan rast.
Den första avslutar #10 Linus Axelsson med ett Pizzoni-skott utanför.
Den andra blir en sån där ett-skott-hörna.
Denna gång händer inget hemskt.

Sen tar vi rast.
Paus.
Över en kopp kaffe och en hembakt bulla värd att begå brott för konstaterar vi att Kalix ledning är bräcklig och att Unik nog leder lite på poäng.
Men tavlan visar 1-0 och det är det som räknas.
Ja, det heter bulla med a, inte bulle med e.


^{En ensam skyttekung på väg in}

Halvlek två.
Säsongens sista hemmahalvlek för våra herrar.
Det är nu det ska hända.
Det är nu Kalix ska komma upp ur den grop man fallit allt djupare i.
Det är nu Kalix ska dra ifrån.
Ge oss lite andrum.
Skona våra sargade nervtrådar.
Det blev icke så.

Det börjar med en hemmahörna.
Bom.

Bakom min rygg där på trappan till damernas omklädningsrum börjar det pumpas discomusik.
Tyvärr inte Sigge Fürst med sin storsäljare ”Bullfest”, den hade passat perfekt efter tabberaset i klubbrummet under pausen.
”Klappa takten alla bagarbarn
Bullfest, bullfest hela da’n
Vetemjöl från livets grottekvarn
Bullfest, bullfest hela da’n”

Och medan damerna byter om och pumpar musik på volym konstaterar jag med modstulet sinne att Unik nu har Kalix i ett starkt grepp.
Men.
Försvarsspelet är av hög klass.
Ingen släpps igenom.
Och de få bollar som slinker igenom plockar Joel som fallfrukt.
Dock kvarstår ju tavlans siffror.
1-0.
Ynka ett litet, lite mål som skiljer.
Det är skört.
Det är bräckligt.
En felstuds.
En hörna.
Ett ynka mål.

Två snabba hörnor för männen från Owe Thörnqvists hemtrakter får min skrämselhicka att öka i frekvens.
Första räddar Joel med en skolgårdslyra.
Andra räddar den rusande muren briljant.
Hickan lugnar sig en smula.

I minut femtionio händer det saker.
Domare Birgersson blåser för straffslag.
Till Kalix.
Lagets fjärde under helgen.
Ett mål och två bom igår.
Johan Sundquist kliver fram.
Signal.
Målnätet rasslar.
Lättnaden.
Glädjen.
2-0.
Johan tvåmålsskytt.

Nu kanske det kan lossna.
Det gör det……..inte.

Det är jämnt.
Det är tätt.
Det är hafsigt.
Det är slarvigt.
Det ropas vid snart sagt varje avblåsning.
Det är kvalbandy.

Röda bänken får en åthutning.

I sextioåttonde kommer det en skur snöblandat regn.
Eller regnblandad snö.
Isen förvandlas till en knotterplank.
Mina glasögon blir prickiga.
Skuren är över på tio, elva, tolv minuter.

Och som om det inte räckte att vädergudarna ställde till det.
Minuten är sjuttioett.
Emil Eskhult slår en diagonal lyra mot Joels vänstra stolpe.
Förbi alla.
Utom en klubba i brösthöjd.
Den klubban tillhör #22 Teo Eklund och den klubban styr in reduceringsmålet för Unik.
Ett fint mål.
Ett mål som inte kom speciellt överraskande.
Det hade hängt i den regnvåta luften under lång tid. 2-1

Apropå denne Emil Eskhult.
Han och Kalix Joel Snäll fick efter matchen ta emot pris som respektive lags bäste aktörer av en mycket, MYCKET, kompetent jury.
Ett beslut som ingen disciplinnämnd i hela norra Europa kan sätta sig över och ändra utfallet av.

Kalix begär Time Out direkt efter målet.
Staben inser att det föreligger fara på såväl taket som i väggarna.
Och på isen.
Nya direktiv.

Sjuttiosex och sjuttioåtta.
Två röda hörnor.
Ge oss ett mål nu.
Nähä, inte det inte.

Nu fungerar ingenting i anfallsväg för hemmalaget.
De vita tillåts allt oftare hota.
De rödklädda sliter som fabriksarbetare i försvarsspelet.
De vita börjar bli allt mer desperata.
Många lyft.
Långa lyft.
Korta lyft.
Breda lyft.
Låga lyft.
Isen tillåter inga långa transporter av boll så lyrspelet är det enda rätta.

Matchen ska upp till minut nittiofyra.
Gästerna fortsätter lyfta in.
De placerar allt de har, spelare, materialförvaltare, ledare, Owe Thörnqvist, Gösta Knutsson och den gamle käppakrigarbacken Arne Carlsson runt straffområdet för att ta emot lyften.
De röda har fullt upp att hålla ihop.
Det ropas en del ”Hallå” då de vita anser att de blivit bryskt behandlade i den täta klungan framför straffområdet eller att någon fångat ned bollen med för hög klubba.
Och ja, vid ett tillfälle såg det mycket misstänkt ut.
Men det fick passera och det blev inte många protestsånger och fastlimmade vita spelare.

Nittioett.
Unik får sin åttonde hörna.
Från hörnet där nu grilloset lagt sig.
Från höger för er som mot all förmodan inte känner till grillens placering på vår arena.
Sammanbitna miner, spända käkar på Uniks bänk som jag nu står nära.
Signal.
Hörnan petas.
Skottet går tre decimeter över.

Och när klockan slår nittiofyra är det över.
Inte bara matchen.
En match som Kalix vinner med mycket möda, stort besvär, många nödar och ännu fler näppar.
Hemmasäsongen är över.
Bara två o-e-r-h-ö-r-t viktiga bortamatcher kvar.
Västanfors på lördag.
Unik på söndag.
Och däremellan ska Unik och Fläkten mötas.
Onsdag i Serwenthallen.

Rysare.

Till nästan slut.
Skickar ett ”Krya på dig” till Västanfors Elias Gustafsson.
Han sägs ändå, tack och lov, må ganska bra trots allt.

Till slut.
Tack för ännu en härlig säsong Kalix Bandy Dam.
Alltid lika kul att se er på isen.
Och även utanför.
Glädje och fint spel.
Femte plats är en mycket fin placering.
Nya tag nästa vinter.
Vi ses då.

Till allra sist.
Det här var säsongens sista matchrapport.
Jag återkommer med säsongssammanfattning när allt detta helvetiska kvalet är över.
Och givetvis även med andra texter.
Ta det som ett hot eller löfte.

Ta hand om er i denna galna värld.
// Sargis

Första dagen i mars.
Hankatterna sjunger upp sig.
Bandyn närmar sig målsnöret.
Det är slutspel.
Och.
Det är kvalspel.

^{Erik Olovsson, kvalhjälte 2013}

Förra året denna dag spelades det kvalbandy på Västanfors IP.
Hemmalaget vann med uddamålet, 4-3, mot Kalix Bandy.
Och 2013 vände Kalix borta på Studenternas mot Sirius ett 5-2-underläge till vinst med 6-5 sedan Erik Olovsson avgjort i nittionde.
När kvalet var över var Kalix åter ett lag i Elitserien.

Idag skulle åter Kalix och Västanfors mötas.
Denna gång i Kalix.

När jag runt 12-slaget idag körde upp till arenan ägnade jag en tanke på folket i Kalix.
Det folk som traskade runt på trottoarerna utan varken mening eller mål.
Varför?
Varför går ni inte på bandy?
Viktig match.
Hyfsat väder.
Underbar sport.
Jag blir lite fundersam.
Men alla ni som trots allt väljer att stå där på läktaren är guld värda.
Tack alla ni.

De hade kommit till Kalix med buss.
Kan vara den snyggaste buss som rullat in genom grindarna där bakom ishallen.
En vit buss med ett stort klubbmärke som prydde bakre delen av långsidorna.
Västanfors IF:s klubbmärke tänker ni.
Nix.
Klassiska fotbollsföreningen Degerfors IF.
Ett lag jag håller på.

Denna tjusiga buss hade startat under fredagsmorgonen och rullat genom landet i god fart och stannat för natten i Luleå vid 19-tiden.
– Gick hur bra som helst, tyckte den alltid lika trevlige Adam Johansson i VIF-ledningen.
I morse fortsatte färden de åtta milen längs en E4 i dis och dimma med slutdestination Kalix.

^{Ska man åka buss ska man åka snyggt}

När så gängse uppvärmningsrutiner var avklarade i de bägge lägren och vaktisarna gjort den sista prepareringen av isytan var det så äntligen dags.

Dags för ännu en kvalmatch i Kalix.
Funderar en stund på hur många sådana jag sett genom de år som flytt.
De äro tusenden.
I alla fall många.
Väldigt många.

Sammanbitna miner på spelarna.
Sammanbitna miner på folket i avbytarbåsen.
Sammanbitna miner på domare Håkan Birgersson med sina assisterande.
Sammanbiten min på mig.

Och signalen ljuder.
Vi är igång.
Dis och dimma över arenan.

Halvlek ett.
Runt tio sekunder senare ljuder domarens pipa igen.
Västanfors, i snygg vit dress med tydliga blå siffror på ryggen, har fått matchens första hörna.
En bjudning från hemmalaget.
Det ska väl inte bli mål redan, tänker jag.
Det blev det inte heller.

Nästan exakt en minut senare får Kalix sin första hörna.
Från vänster.
Ensam i dimman i hörnet mot Järnvägsgatan står Niklas Sundqvist.
Han får sin uppgift.
Peta in hörnan på förste man i skytteledet.
Signalen skär genom dimman.
Förste skytt skjuter.
Drömöppning.
1-0.
Minut två.
Målskytt Jonathan Johansson.
En försvarsminister som i dagens match var fullständigt lysande.
Styr och ställer med pondus och bra snack.
Vi minns också den välkomsthälsning han gav en vitklädd herre en knapp halvtimme senare.
Å nej, här kommer herrn inte förbi.
Och det tog tvärstopp.

I tredje minuten får VIF sin andra hörna.
Tätt mellan den kryddan.
Mannen med anteckningsbok har svettig tid.
Det blir inget av den.

Gästerna har i inledningen visat att de inte kommit hit för att parkera nån annan buss än den med Degerfors-emblemet.
Möter upp hemmalagets speluppbyggnad högt upp och när de vinner boll kommer de i raska anfall.
Inget tråkspel här inte.

De får en hörna sedan vår Joel gjort en blixtrande räddning då han slänger ut högerhanden snabbare än sin egen skugga.

Kvarten avklarad.
Hemmalaget börjar ta ett litet grepp om händelserna.
Dock inget som får gästerna i brygga.
Linus Krantz får snedträff då han skjuter från lite avstånd.
Bollen på väg utanför.
Då sticks en klubba fram och styr bollen dit den ska.
I nät bakom den briljante burväktaren Erik Lundgren.
Klubban satt i händerna på Kalix #10 Emil Stock och tavlan får nu visa 2-0.
Andningen börjar komma i takt.

Trodde jag.
Två minuter senare visa samma tavla 2-1.
I en lite rörig situation framför Joel i buren hamnar bollen hos VIF #9 Jonatan Perlefeldt och från nära håll kan han knacka in reduceringen.

De vitklädda hittar ny energi och tanden blir blodad.
De jagar på.
De röda med kapten ”Böna” Johansson i spetsen håller tätt.

I tjugoandra får Kalix sin andra hörna.
Skott avlossas.
Och en hand i muren räddar.
Tyvärr för de vita är det inte målman Lundgrens hand.
Straffen är solklar.
Han har genom åren gjort oräkneliga mål på straffslag.
Jimmy Berglund.
Nu gör han ett till.
3-1.

Isens kvalitet börjar bli lite sämre.
Den fuktiga luften gör ytan knottrig och bollen börjar bete sig lite som den tjurige tvååringen som inte vill, som kan själv.

Trettioen minuter.
En liten stund med rött bollinnehav ger till slut lagets fjärde hörna.
Ett mål.
En straff.
En bom.
Ett bra facit.
Nu blir det ännu bättre.
Från vänster.
4-1.
Emil Stock.

Kalix Jonathan Wikström skjuter från avstånd.
En tidszon utanför.

Spelet är jämnt.
Kanske lite för lång tid sedan ett ordentligt rött anfall nu.
Å andra sidan kommer de vita inte heller till allvarliga hot.

Fyrtiofyra.
I fritt läge dras ”Jonte” Wikström ner och straffen är lika klar som den första.
Han har genom åren gjort oräkneliga mål på straffslag.
Jimmy Berglund.
Nu gör han….. inte ett till.
Buteljhögt till vänster om keepern som gör en strålande parad som får hela Västmanland att gemensamt sjunga en hyllning.
Snygg räddning.
Men hur många straffmissar finns det i världen?
Oavsett hur många det finns så är känslan att Kalix stått för en stor del av dem denna vinter.
En vinter med missar.

Och som brysselkål på all jävlighet.
Knappt två minuter senare är anfallet är vitt.
Det utmynnar i en hörna från vänster.
Ett skott.
Ni vet ett sånt där ett-skott som gav två poäng i matchen mot Falun.
Nu är det Fläktens tur att skjuta.
Pang.
4-2.
Ett-skott-målskytten heter Sigge Andersson.

Paus.
Lite upprört i det röda lägret efter VIF:s hörnmål då de menar att det borde ha varit ett solklart frislag till rött i sekvensen innan.
De hårda orden rullar dock fort ut genom grindarna vid entrén och ut över nejden innan de så småningom bara blir små viskningar.
Under pausen får jag också lära mig att man inte ska skaka en ej stängd förpackning med blåbärssoppa i bilen.
Det blir lite att rengöra då.

Halvlek två.
Fyrtiofem minuter kvar.
Fyrtiofem helt öppna minuter.
Gästerna i vitt fick med all säkerhet luft under vingarna av ett-skott-målet.
Två mål upp är ingen brant uppförsbacke i bandy.
Bara en slakmota.
Och hur hanterar våra röda detta?
Var väl, trots allt, det bättre laget i första ronden men nu gäller det att spela smart.
Huja, det här är spännande.
En pärs för publiken.

Halvleken rullar igång med vitt avslag.

Två minuter senare händer det som jag absolut inte vill se på en bandyplan.
Inte någonstans.
En skadad spelare ligger alldeles utslagen och stilla på isen.
Den unge #7 i VIF Elias Gustafsson får läkarvård och blir efter en stund utburen på bår och bärs upp till omklädningsrummet där han senare blir hämtad av ambulans.
Jag blir så illa berörd av såna här scener sen jag, på nära håll, såg en helt avsvimmad Anton Spångberg i IFK Motala bäras ut efter en vådlig kollision med en kalixspelare för många år sedan.
Usch.
Det blir inte lätt att försöka koncentrera sig på matchen efter denna händelse.
Om det var ojuste tackling eller bara en kollision ger jag mig inte in på då det bara blir pajkastning av allt.
Det enda som nu är huvudsaken är att den unge Gustafsson piggnar till och att det inte blir nåt allvarligare men av det hela.

Det blir sex minuters tillägg till följd av detta.
Senare en Time Out och lite annat skrufs så vi får alla som allt ett övertidsarbete på nio minuter.

Gästerna fortsätter med sin höga press.
Ligger på som iglar djupt nere i Kalix försök till uppbyggnad.
Det blir inte alltid helt rätt med passningar och åkvägar.
Men resultattavlan bakom Joel visar 4-2.

Lite muntra miner mellan båsen.
VIF:s Alexander Zinkevitch och Johan Sundquist, som inte spelat mycket, står och snackar en stund.
Samme Zinkevitch och Peter Stock i Kalix ledarstab ser ut att ha en glad stund där de står.
Kul att se.
Hett och hetsigt ute på isen.
Muntra miner på sidan av.

Spelet är just nu inte av världsklass.
Däremot kampen, spänningen, hettan och viljan att vinna.
Passningar går fel.
Domarens signal ljuder allt oftare.
Händer saker hela tiden.
Viktiga minuter rullar.
Viktiga poäng på spel.

”Jonte” Wikström skjuter.
Målvakten Lundgren räddar utan att ha full kontroll på armar, ben och boll.
Räddningen leder till en resultatlös hörna.

Dimman tätnar en smula.
Kan också vara mina glasögon som immar av mitt, av anspänning, flåsande.
Och ”Fläkten” blåser vind i seglen för männen från Aspbenning.
Inte mycket fungerar för de röda i anfallsväg.
Nu gäller bara kämpa.
Tokkämpa.

^{Vad är väl ett träningspass på Ullevi i dis}

Lite kul då den vitklädde liberon ropar ett ”neeejjj!!” då hans kollega blir avblåst för offside långt nere vi kortlinjen femtiosju meter längre bort.
Helt klart att han såg att det inte var offside.

Vi hafsar oss upp till minut sjuttiofyra.
Kalix tilldöms sin tredje straff.
Tredje.
Jimmy avböjer att skjuta.
Emil Stock, som varit en av de bättre i Kalix, tar tag i saken och glider fram.
Signal.
Frågan kvarstår.
Hur många straffmissar finns det i världen?
Vi lägger dit ännu en till.
Egentligen är det ju lite fel mot målvakten att kalla det missad straff.
Det är ju han som ska ha cred för sin insats.
Räddad straff.
Två räddade och i övrigt en klockren match.

Vid Kalix förra straff som missades tog det runt en och en halv minut innan reduceringen till 4-2 kom.
Nu tog det inte mer än trettiofem sekunder.
Hugo Bergman.
4-3.
Och eftersom vi just klivit in i mars månad så är det katt som osar.
Det osar ordentligt.

Och det är inte ens sista kvarten.
Nio minuters tillägg.
Oceaner av tid.
Vågorna på oceanerna rullar allt saktare.
Till slut står de still.
Klockan går inte framåt.
Det gör de vita.
Jagar.
Jagar.
Vittring.

VIF får sin sjunde hörna.
Alla bommar boll.
Kalix får sin sjätte hörna.
Alla bommar boll.

Åttioett.
Staben hos gästerna upptäcker till sin fasa att Johan Sundquist, som vilat under matchen, rullat in i skyttelinjen på sitt lags sjunde hörna.
Vi hör Pavarotti.
Vi hör Caruso.
Vi hör höga toner ljuda.
Sjutton är inne!!
Se upp på sjutton!!
Skottet tar i ramen någonstans.
Och en suck av lättnad hörs från operascenen nedanför sekretariatet.

Åttiofem.
Jag har andnöd.
Och immiga glasögon.
Eller är det dimma?
Hemmalaget får sin nionde hörna.
Från vänster.
Chefen i försvaret.
Ministern.
Jonathan Johansson.
Kan nu lägga till tvåmålsskytt på sitt visitkort.
Som förste skytt i ledet vevar han in 5-3.

Det känns lite lugnare nu.
Men det återstår…
….fjorton minuter.
Fjorton.

Nu ger gästerna allt de har.
Försöker.
Men de röda är täta.
Fredar sitt område med god klass.
Men två mål är bräckligt.

Vi passerar nittio.
Nio kvar.
Sju kvar.
VIF får hörna.
Kalixspelarna offrar sig för konungen, fastlandet samt Öland och Gotland.

Nittiosex.
Nu ska det väl gå vägen detta.
Äh vi gör ett till, tänker Emil Stock och klipper in 6-3.
Lördagsdramatiken är stängd.

Och vid nittionio blåser domare Birgersson den ljuvliga slutsignalen.

Slut
Trots allt kan jag tycka hemmasegern var rättvis men gästerna bjöd på ett tufft motstånd.
Ett motstånd som försökte utan att bara täta hemåt.
Heder.

Men huvudsaken för kvällen är att Elias Gustafsson repar sig.
Att han snart är åter.

I skrivande stund rullar den vita bussen med Degerfors klubbmärke längs E4 på sin väg söderut genom landet.
De räknar med att vara hemmavid runt 04.00 imorgon bitti.
04.00 i ett sovande Fagersta.

^{Tack för idag, vi möts igen nästa helg}

Till sist.
Imorgon fortsätter kvaldramatiken då Kalix herrar möter Unik Bandy.
Avslag kl 14.00.
Imorgon möter våra damer Umedalen.
Avslag kl 16.15.

En dag.
Två matcher.

Och i Kalix har det nu börjat snöa.

// Sargis

Nittiotredje minuten.
Kalix Bandy får en högerhörna.
Domaren visar ett-skott-fingret.
Tystnaden på arenan är total.
Etthundraen åskådare är tyst på en och samma gång.
Barnen som leker i snöhögarna tystnar.
Till och med den korp som då och då flyger bort över läktaren sätter sig tillrätta i träden.
Signalen ljuder.
Bollen petas.

Fredagskvällen närmade sig sitt slut, klockan var 23:00 då matchen på Zinkensdamm mellan IF Ulvarna och GT 76 u23 just avslutats och de fyrtiosju i publiken lommade hemåt i stockholmsnatten när en busschaufför startade sitt fordon i Falun.
En blå buss med siktet inställt på en ort på andra sidan Kalix älv.
Nittio mil bort.
Att spela bandy är att åka buss.
Till Kalix.
Och hem igen.

Ingen aning om när de nådde sitt mål men när jag kom in på arenan vid 12:00 idag såg jag inte röken av nån reströtthet eller tidsomställning hos de gästande herrarna.
Glada grabbar som joggade omkring eller bollade gris.
Allt med fokus på vad som väntade två timmar senare.

Termometern i min Opel visade sju grader under noll och vinden kom från nordväst och satte rosor på kind på såväl spelare som publik.
Men.
Den höll undan myggen.

^{Uppvärmning utan besvärande mygg}

Domartrion under ledning av David Eneland var, för mig, en ny bekantskap men det var en trevlig trio herrar som dessutom ledde matchen med fast och säker hand.
Uttryckte dessutom inför andra halvlek att de tyckte stämningen var god ute på plan och att det var hårda men schyssta tag.
Precis som bandysport ska vara.

Men när nu klockan visade 14:00 tyckte de att det var dags att sätta igång allvaret.
Och då gjorde de det.
Med en fin melodislinga lät man förklara att bollen skulle rulla.

Halvlek ett
Inte ofta man ser laget som vinner slantsinglingen välja sidbyte.
Lagkaptenen i Falun gjorde nu det för att kanske skydda sin målis från den låga solen.
Vilket får mig att minnas tillbaka till den tid då spelarna kolade under ögonen för att skydda sig mot isens blänk.
Alla liknade tvättbjörnar där de åkte omkring i solskenet.
Det gör ingen nu.
 
^{En bandyspelare kisar i solen}

Hemmalagets Hugo Olsson får hedersuppdraget att slå avslaget i denna synnerligen viktiga match.
Inga utrymmen för missade avslag här inte.

Det går tre minuter.
Ett misstag i det röda försvaret bjuder gästerna på en fin möjlighet men Kalix målvakt är med.
Och ni vet ju vem….
…han heter Joel Snäll.
Han kommer presentera sig ordentligt senare under matchens gång.

Falun får matchens första hörna i femte minuten.
Missar med en tidszon.

Kalix Emil Stock skjuter en bit över.
Målmannen i FBS har full koll.

Första tio präglas av kamp.
Inga misstag.
Täta hemåt.
Avväg varje anfall.
Kamp.
Kamp.
Låt det fina spelet ligga åt sidan.

Hemmalaget kanske har bollen lite mer i sin ägo än masarna men man skapar inga lägen av klass.
De gulklädda krymper varenda yta och ger de röda inga möjligheter att passera.

Sextonde minuten och Falun får sin andra hörna.
Från det hörn som längre fram under eftermiddagen kommer än mer i fokus.
Trots att det endast lyser två strålkastare av åtta där.
Efter lite kalabalik framför målman Snäll vispas bollen i nät av mas #95 Hugo Nilsson.
0-1.
Folket i Falun plockar fram folkdräkterna ur gömmorna.
”Gitarren stäm
Och stråken kläm
Och glader han skall bli vår hedersgäst”

Kanske inte det mest rättvisa målet i svensk bandyhistoria men det struntar di gule fullständigt i.

Kampen fortsätter.
Kalix ledarstab nedanför min plats manar på de sina.

I tjugoförsta får Kalix en hörna.
Från vänster.
I samma hörn där de etthundraen på läktaren passerat under eftermiddagen.
Niklas Sundqvist står beredd att peta.
Ur den gula muren hörs en stämma ”Var beredd på #6!!!”
Mycket riktigt.
Det blir #6.
Men trots förvarningens rop så har muren inte en chans att täcka Jonathan Johansson skott.
”Böna” som fått stora delar av vintern spolierad pga av underarmsskada visar nu åter vilken skytt han är.
1-1.

Emil Stock försöker igen.
Målmannen i skägg, röd hjälm, rosa skjorta med blåa siffror visar att han också är en målis med goda kunskaper.
Ligger raklång till höger och limmar Emils skott.
Lite vibbar från ”Buster” där Tubby Morton i Melchester Rovers ofta sträckte ut i fina räddningar.
Denne målman heter William Sundberg.

Några minuter senare gör han om räddningen.
Likt en puma i språnget ligger han i luften och nyper Tuomas Mokkos skott.

Anfallet efteråt händer de saker.
Anfallet efteråt som sker neråt buren där Joel Snäll står.
Domaren står med armarna i kors över sitt huvud.
Straff.
Till Falun.
Lite lama protester från de röda men straffen är korrekt dömd och protestaktionerna avtar fort.
Signalen ljuder.
Han är femstjärnig på straffar.
Han är grym på straffar.
Han heter Snäll, Joel Snäll.
Blixtrande räddning till höger.
Makalös målman.
Den gule ropar ut sin förtvivlan.

Matchbilden fortsätter.
Hemmalaget äger lite mer boll.
Skapar inte mången chans då gästerna är skickliga i sin försvarsstrategi.
De försvarar den gruvliga sidan av ån i mitten föredömligt och tassar då och då över på den ljuvliga sidan där hopp om framgång finns i slutänden men kommer inte ända fram.

Fyrtioandra och vi rödvita hurrar.
Mål.
Trodde vi.
Johans skott träffade tyvärr nätgaveln på utsidan.

Och när vi börjar traska mot fikarummet styr ”Jonte” Wikström ett högt inspel från vänster som alla släppte förbi sig i tron om att allt var lugnt.
Då dyker ”Jonte” upp och styr bollen strax över målman Sundbergs bur.

Sen blir det paus.
Under pausen drar jag mig till minnes över en annan ”Jonte”.
En ”Jonte” som inte fanns.
I en annan tid under en match på Nyborgsvallen där avbytarbåsen var placerade strax nedanför läktaren ”Holken” stod motståndarens ledare och ropade på denne ”Jonte”.
Han skulle ta plats på mitten.
Han skulle vakta någon spelare i blåvitt.
Han skulle åka si och så.
Han skulle…..
Till dess att en avbytare reste sig upp och klappade sin ledare på axeln…
…”du, vi har ingen ”Jonte” i laget”
Jubel på läktaren.
Ledaren bjöd på det och vände sig om och med ett brett leende, bugade sig mot publiken och gjorde en ursäktande gest.
Humor vid bandyisen.

Till hans försvar måste det ju tilläggas att han var ledare för ett annat lag i organisationen och var bara med på resan till Nyborgsvallen som reserv.

När jag vandrar till min inmutade plats ser jag att den där ”en” av de etthundraen i publiken är ingen mindre än vår gamle målvaktshjälte Kari Perkaus.
En fantastisk målis som vaktade buren för Kalix från hösten 2001 till våren 2006.

Halvlek två
Inför ögonen på denne finske fantom i buren, och även för oss andra, blåser domaren igång halvleken.
Det är nu allt ska avgöras.
Streckstriden är inget för de svaga.
Men det är definitivt hemmalaget som är mest i behov av två poäng.
Även om Falun också är väldigt sugna på den karamellen.

Det hinner rulla iväg femton sekunder innan min andning försvinner någonstans.
De gula är millimetrar från framgång innan en självuppoffrande röd sträcker ut teleskopklubba och arm och får i sista stund viftat undan den boll som är på väg in i det tomma målet.
Det dröjer en stund innan min andning åter kommer i rätt takt.

Vår eminente försvarsspelare Clas Karlsson ger sig iväg på en liten tur över den frusna pisten.
Det ser man inte ofta.
Han kommer ända fram till avslutsläge men skottet slinker en bit utanför.

Femtioett då Tuomas Mokko skjuter från avstånd.
Målis Sundberg ser inte bollen förrän sent men hinner få ut en stor skridsko innan det händer nåt otrevligt för honom.

Femtiotvå.
Inte den största skridskon i Bandyallsvenskan hade kunnat rädda.
Efter ett fint och flygande snabbt anfall längs högerkanten får Niklas Sundqvist in bollen till en fristående Emil Stock.
2-1.
Nu kanske det lossnar.

Nähä, inte det.
Det går inte ens en hel minut.
Det har hänt förr.
Kalix gör mål.
Klang, jubel och bandyapplåder.
Jag hinner krafsa ner några bokstäver.
Förrän det ringer i den andra buren.
Ett mål jag inte hinner se.
Lite försiktiga protester om offside men den assisterande domaren är säker på sin sak.
Och då blir det så.
2-2.
91:an Thunblad är hela Dalarnas hjälte.
Alfred Thunblad.
Det morras högljutt på trappan till damernas omklädningsrum där en herre i blå jacka och svart toppeluva står.

Strax efter får Fet-Mats favoriter en högerhörna.
Mannen på trappan anar oråd.
Det blir inget av den hörnan.

När matchklockan visar sextio noterar jag att de gula har vaknat till lite efter kvitteringsmålet.
De börjar komma i lite mer oroväckande anfall.
Förvisso inga hjärtinfarkt-avslut men rätt vad det är så ramlar det in en boll.
Det är fruktansvärt spännande.
Kan inte vårt rödvita lag få lite framgång med sig denna kvalmiga vinter då allt, precis allt, har ställts på kant?
Allt vi begär är två poäng så hotet om direktnedflyttning undanröjs.

Eftermiddagen bjuder fortfarande på underbara förutsättningar.
Såg senare en bild på en fotbollsmatch i Värnamo där det var snökaos.
Kanske det är dags att höja rösterna för att fotbollen ska spelas inomhus.

Masen får två snabba hörnor.
Det osar inte katt nu.
Det luktar grönlutsklarnare.

De röda sticker upp med en hörna och en hörna som efter en lång och utdragen domarkonferens bak lyckta dörrar avvisas.

Sista kvarten och jag börja småfrysa lite.
Hurvas.
Har det börjat blåsa lite mer eller är det anspänning?
Håll tätt nu Kalix.
Två poäng vore underbart men en poäng är bättre än noll i detta läge.

Tio kvar.
Jag blundar mig igenom en bortalagshörna.

Åttiotvå.
Hemmalaget har en möjlighet.
Blir inget.

Gud hjälpe mig igenom detta.

Åttiotre.
Ni vet ju vem som vaktar Kalix mål.
#30.
En strålande, glimrande och vacker djupledspassning skär rakt igenom det röda försvaret och den frispelade mannen i gul skjorta är helt ensam med #30 i svart.
Han drar sig ut till höger och lägger bollen i nät.
Trodde han.
Där bollen ska gå in dyker en stor svart handske upp och tar bollen.
Vig som en panter, mjuk som en dunboll och kall som polarnatten har han följt med i en sidoförflyttning och kan manövrera ut den, på mål säkre, spelaren.
En räddning av yttersta världsklass.
Och i detta läge.
Sju minuter kvar och lika på resultattavlan.
#30 Joel Snäll.

Snabbt motanfall av de röda resulterar i straffslag.
Straffslag.
Till Kalix.
Målvakt Sundberg gör en Hope Solo och måste justera sin utrustning.
Åker ut till bänken för lite tejp samtidigt som tilltänkte straffskytt Sundquist gör sig beredd.
Efter en ocean av tid är målmannen redo.
Signalen ljuder genom eftermiddagens gråa sken.
Det blev ingen bra straff.
Och Hope Solo Sundberg blir hyllad av glada lagkamrater.
Men sina nytejpade benskydd räddar han skottet lite till höger om sig.

Jaja, en poäng då.
Kanske.
Det äro tid kvar.
Plus två extra för tejpningen.

Nu sätter de röda allt framåt.
Forcering.
Framåt.
Hörna nummer sju.
Nix.
Hörna nummer åtta.
Nix.

Vild kalabalik framför FBS målis.
Nära fler gånger om.
Publiken enas i ett n-n-neeiijj.

Och så kommer det.
Avslutet.
Det magiska avslutet.

Nittiotredje minuten.
Kalix Bandy får en högerhörna.
Domaren visar ett-skott-fingret.
Tystnaden på arenan är total.
Etthundraen åskådare är tyst på en och samma gång.
Barnen som leker i snöhögarna tystnar.
Till och med den korp som då och då flyger bort över läktaren sätter sig tillrätta i träden.
Signalen ljuder.
Bollen petas.

Eufori bland de röda.
Eufori i avbytarbåset.
Eufori bland de etthundra plus Kari Perkaus på läktaren
Utslagna gula.

Vem som gjorde det så viktiga målet?
Johan Sundquist.
Otagbart när det som allra bäst behövdes.

Jag hurrar nu när jag skriver det.

Med det målet så är hotet om direktnedflyttning undanröjt.
Ett dramatiskt kval är förmodligen det som komma skall.
Jag skriver förmodligen ty det finns en mikroskopisk chans att laget till och med kan kravla sig upp från kvalplats och hamna på fast mark.
Om…
…Gustavsberg vinner mot Laik imorgon, söndag.
…Kalix vinner borta mot Gustavsberg samtidigt som Laik faller mot Mölndal i sista omgången nästa helg.

Det gulklädda laget som nu åter sitter i sin blåa buss på väg hem mot Dalarnas residensstad har spelat klart grundserien och är också de med största sannolikhet ett kvallag.
Ser inte att Gustavsberg vinner sina två avslutande matcher och att Mölndal ska ta in tjugotre mål i sin sista match.

Tack alla i Kalix Bandy för er prestation.
Ni är fantastiska!

Och stort GRATTIS till dig/er som vann på ”Exklusiva lotteriet”.

// Sargis






 

När jag under tidig förmiddag körde upp mot arenan spelade jag Majesticas nysläppta platta ”Power Train” på hög volym i min bil.
Då visste jag inte att titellåten skulle symbolisera söndagens Kalix Bandy.
Power Train.

“This glory we feel as we go through the night
Shifting the gear, maximum gain
Made of iron and steel going with the speed of light
This is the Power Train”


En dag.
Två matcher.
Fyra poäng.
This is the Power Train.

Det började med damernas.
Söndagen tog fart, molntäcket skingrades och det rödvita tåget startade.
Gästerna med klubbadress Haik/Selånger kom från en förlust mot Umedalen dagen innan och var väldigt sugna på att få med sig två poäng på sin resa neråt Härnösand och Sundsvall.
En revansch för förra helgen förlust mot just detta Kalix hemma på Högslätten.
Men att stoppa det rödvita tåget gick inte denna dag heller.
En jämn och tät match där vi såg två målvakter av mycket hög klass.
Där vi såg vit #4 Moa Nyberg göra två mål för sitt lag och vara en spelare av klass.
En match där vi såg, från VSK lånade, Clara Ulvemark vara planens gigant.
Det stod 3-2 i paus.
Det blev 4-2.
Det blev 5-2 och vi på läktaren andades ut.
Det blev 5-3 och vi fick lite skrämselhicka.
Det blev 6-3 och vi kände segerns ljumma vind svepa in på den soldränkta läktaren.
Det slutade 6-3.

Vi såg även Haparanda SKT:s tjejer från den i staden nystartade flickbandyn besöka oss för att få se en bandymatch.
Deras ledare berättade för oss att intresset är stort för bandy bland tjejerna i Happis.
Jag hoppas verkligen att satsningen bär frukt och att de har ett damlag i snar framtid.
Ett stort steg för bandy.

^{När våra damer spelar bryter solen alltid fram}

Någongång under damernas match pågick landade ett flygplan, som startat för lite mer än en timme sedan på Arlanda utanför Stockholm, på Kallax utanför Luleå.
Jaja, Luleå Airport då.
Ett flygplan med ett bandylag.
Ett flygplan med en materialförvaltare i kortbyxor.

När damernas match var över och isen var tömd rullade en buss in med samma bandylag och samma materialförvaltare in på vår arena.
IK Tellus.
En arena som där och då badade i februarisol.
En sol som strax innan avslag letade sig tillbaka bland de gråa skyar som svepte in.
Men förhållandena var ljuvliga.
Mannen i kortbyxor var lyrisk över att återigen få besöka oss.
Han tyckte detta var en riktig höjdare.

Det tyckte även domare Ulrik Bergman och hans team då jag tog några ord med dem innan match.
Ett trevligt team.
De fick en del att göra under matchen men jag tyckte de klarade av det galant.

Tiden tickade på.
Och plötsligt var den 14:00.

Det hela inleddes med en tyst minut för offren i Örebro.
Vilket det även gjordes inför damernas match.
En värdig och fin tyst minut för alla de drabbade.

^{Strax innan}

Halvlek 1.
När så den tysta minuten var över gav domare Bergman startsignal.
Startsignal på stationen för nästa rödvita Power Train.

Tellus #26 Filip Wikblad har äran att få ta avslaget.

Fjorton sekunder senare kommer första avblåsningen.
Ett frislag någonstans ute på isen för hemmalaget.

Nio minuter senare hade tre hörnor avverkats utan resultat.
Två för di gule från Söders höjder och en för hemmalaget.

Ett hemmalag som under denna inledning visat att nu ska det bärgas poäng.
Hungriga.
Fulla av positiva tankar.
Täta hemåt.
Full fart framåt.
Viktig match då Gustavsberg gjorde 5-1 under sista tjugo i gårdagens match mot Tranås.
Vände ett underläge 7-4 till vinst 9-8 och hotar endast en poäng bakom Kalix.
Dock, innan dagens match i Kalix, en match mer spelad.
Så en vinst här vore ljuvlig.

Klockan ”morar” på.
Elva minuter.
Johan Sundquist har börjat hitta tillbaka till form efter en jobbig vinter.
Nu tar han sig in från vänster hörnflagga längs kortlinjen och kommer ända fram till mål.
Där han krockar med målman Ludvig Örengård.
Bollen rullar vidare och Mattias Snäll, som tidigare under förmiddagen firat vinst med sina spelare i damlaget han är en av två tränare, kan enkelt rulla in ledningsmålet.
1-0.
Bra start.

Mattias som efter matchen får pris som bäste spelare i röd.
Erik Lycksäter får samma pris som bäste man i gul.
De bägge fick pris av en mycket, mycket, kunnig jury.
Expertis i världsklass.

Men att se Johan krocka rejält med målisen fick publiken, och jag, att tappa andan.
Han reste sig, ruskade av sig och firade med målskytt Snäll och de övriga.
Publiken, och jag, kunde åter andas.

Vi ser ett Kalix med en frejdig och fartfylld offensiv.
Ett Kalix med en ihoplimmad och tät defensiv där ingen gul tröja tar sig igenom.
Det är en fröjd för ögat.

Tiden går fram till minut tjugosju.
På tavlan bakom Örengård lyser nu 2-0.
Jag vet inte säkert men jag tror han gör sitt första mål i Kalix.
Nyförvärv inför  denna säsong.
#88 Juho Kaaretkoski.
Han gör målet efter ett fint anfall längs högerkanten innan Jonathan Wikström kan spela fram Kaaretkoski till målet.

Jag noterar i min bok att första halva timmen är vinterns bästa första halva timme.
I alla fall för Kalix.
Jag är inte säker på att ledarstaben i Tellus säger likadant.
Det lyser.
Det bara lyser av jävlaranamma om de röda.
Tåget rullar på.
Med fart.
Med kraft.
Power Train.

Två minuter senare är det nära 3-0 på en styrning från nära håll.
Fyra minuter senare tvingas målisen från Midsommarkransen göra en fin räddning på ett skott av Emil Stock.

I trettioåttonde får så Kalix ett inslag djupt ner mot det vänstra hörnet.
Vänsterhalv Khrapenkov tar hand om det.
Hårt in mot mål.
Målvakten missar lite i sin fångst och bollen dimper ner hos Johan Sundquist.
3-0.
Tre mål mot noll.
Och ingen, absolut ingen, kan säga att det inte är rättvist.

Kalix är nära sitt fjärde på en hörna från det mörka hörnet där bara två av sex lampor behagar vara i tjänst, hörnet där de stora maskinerna har sin entré.
Det högra.

Strax innan kaffet blir det osämja bland de bägge lagens spelare och lite tuppfäktning på sämsta hockeymanér.
Domare Bergman med sin rutin och respekt får ganska fort de hetlevrade att kyla ner sig och nöjer sig med två minuters tilläggstid.

Paus.
Vi konstaterar att det vi sett hittills är vinterns bästa halvlek av vårat lag.
Idel glada miner bland smulor och kaffe.
Jag hälsar på Kalix gamle mittfältare #13 Lars Johansson som nu spelar lite då och då med ”ungdomliga” Bajen Bandy i div2 Stockholm.
Ett lag med idel bandyadel.
Hans-Elis Johansson, Jonas Claesson, Stefan Erixon och många andra tunga namn.
Han är upp för att gratulera sin mamma Gerhild som fyller jämnt.
En dam som genom åren alltid ställt upp som funktionär i Kalix Bandy tjänst.
Stort grattis Gerhild!.

Vi lommar ut och resonerar lite om att vi definitivt inte vill se ett gult mål inom de första minuterna.
Inte ge de tillresta syre och energi.
Bara köra på som i första rundan.
Knappt hinner vi placera oss.
Då det faller ett mål.

Halvlek två.
Det hinner gå tjugo sekunder.
En signal ljuder genom söndagseftermiddagen där nu skymningen gör sitt anspråk på närvaro.
Ett mål har fallit.
En boll har letat sig in i buren ner mot Furuhedskolan.
Armar i skyn.
Och det är hemmalaget som gjort mål.
4-0.
Jonathan Wikström.
Framspelad av kapten Sundquist.
”Jonte” har denna vinter tagit ett steg till i sitt kunnande och är en pålitlig målskytt.
Kul att se.
Och han är från Pålänge.
Puling.

4-0.
Men en ocean av tid ligger framför oss innan slutdestinationen nås.
Det här är inte över.

Runt timmen avklarad.
En tiominutersperiod med fyra gula hörnor.
Och en liten tendens av tydligare anfall av Tellus.
De virvlar på lite för mycket för att jag ska uppskatta det.
Men det röda försvaret är orubbligt.
Alla i röd tröja klädd sliter som galärslavar på stormande hav.
Hårt jobb.
De har bestämt sig.
Här ska inget otrevligt inträffa.

Men givetvis.
I sextiosjätte.
4-1.
Vilgot Müller avslutar ett snabbt och vackert anfall på bästa sätt.
Framspelad av Gösta Ahlgren.
Samtidigt tittar månen fram bakom molnen.

Ledarstaben i hemmalaget inser faran och begär genast Time Out för att lugna ner, rätta till och styra upp.

De gulklädda vädrar stockholmsluft.
Lastar fram i offensiven.
Vill ha mer.
Vill närma sig.
De rödklädda kommer inte framåt i samma utsträckning som tidigare.
Men försvarsmuren är tät och längst bak står han trygg och säker, vår målvakt i förstaklassvagnen.
Joel Snäll.

Anton Khrapenkov gör en långfärdsåkning, vispar in bollen mot mål men det blir ingen utdelning.

Tellus får sin sjunde hörna och nu går klockan lika sakta som när en nyvaken kalixbo ska hålla ett föredrag om kvantfysik eller den engelska regentlängden.

Sista kvarten och nu är det lite oroligt.
Jordens lag snurrar på.
Men likt tidigare så uteblir de allra farligaste hoten.
Och Joel är fortsatt lugn och säker på de avslut som slinker igenom.

Nära åttio.
Lite andrum då en gulklädd blir utvisad.
Kanske deras offensiv mattas av en smula nu.
Spelet hinner bara blåsas igång innan det blåses av igen.
En röd utvisning och vips var det lilla övertaget borta.

Minuten senare.
Domare Bergman sätter sina armar i kors ovanför sitt huvud.
Straff.
Till Kalix.
Nu stänger vi det här, tänker jag.
Det tänker inte målvakten Örengård och räddar Johan straffslag.
En spelare i rött är snabbt framme och hugger returen men Örengård hinner ta den också och blir lite förgrymmad på spelaren i rött.
Och återigen får vi se såna där saker vi inte vill se.
Gruff, stök och hårda ord.

Klockan bakom Joel måste ha stannat i samband med gruffet vid den andra buren.
Jösses vad sakta den går.

Matchen glider in på tilläggstid och när så Kurt vid mikrofonen äntligen basunerar ut att det återstår en minut av det hela känns hans ljuva stämma som en sommarbris mot kinden.
4-1.
En minut kvar.
Kalix Bandy håller undan i botten av serien.

Vilken match laget gör.
Vilken klockren insats.
När det behövdes som mest.
Då är herrarna som bäst.

En dag.
Två matcher.
Fyra poäng.
This is the Power Train.

”This glory we feel as we go through the night
Shifting the gear, maximum gain
Made of iron and steel going with the speed of light
This is the Power Train”

// Sargis

Materialförvaltaren i Tellus stod nittio minuter plus tilläggstid I sina kortbyxor.
Själv hade jag långkalsonger.
Dubbla

^Vinterklädd

Det var tur att dagens match inte skulle spelas under förmiddagen i Boden.
Där och då visade bilens termometer myggfria -25.
När Jonathan Wikström i Kalix, under eftermiddagen, gjorde avslag i matchen Kalix – Djurgården visade termometern -16.
Det var inga mygg där heller.
Vad jag gjorde i Boden av alla ställen en lördagsförmiddag i mitten av januari?
Jag hämtade fyra muntra män med sympatier för dagens motståndare som, från huvudstaden, kom med ett tåg som inte ville riktigt samma som dessa fyra ville.

Det är något fint med en bandybana lång tid innan avslag.
När man vandrar in genom grinden två timmar innan detta avslag.
Det är tyst.
Det är stilla.
Ett oskrivet stycke idrottshistoria ligger framför oss.
En obruten väg genom svensk kultur.
Ingen vet om vad framtiden har i sin portfölj.
Stämningen över arenan är lugn och tillbakalutad.
Lagen anländer.
Hemmaspelarna kommer.
En buss med motståndare rullar in och spelsugna bandyspelare från fjärran ort släntrar upp mot omklädningsrummet släpande på sina trunkar.
Isparketten med dess omnejd förevigas i telefonernas minnesbank.
Musiken börjar rulla ut ur högtalarna.
Det börjar kännas match.
När spelarna kliver av isvärmningen är minerna allvarsamma.
Det som tidigare kändes avslappnat och lugnt känns nu allvarligare.
Det är nära nu.
Match.
Och från grillen i hörnet sprider sig ett os som sätter smaklökarna i glädjevolter.

^{Det närmar sig}

Tiden gick.
Tick, tack, tick.
Klockan visade exakt 15:00 när samtliga matcher i denna dramatiska, sista omgång av grundserien i Bandyallsvenskan skulle avgöras.
Många äro de naglar som tuggats upp runt om i landet denna lördag.
Hur ska det stora alltet sluta?
Bland de åtta första.
Bland de sju nedre.
Varje poäng är viktig.
När avslag sker på samtliga sju arenor har alla lag en poäng.
Någon ska få mer, någon ska få mindre.
Eller rentav behålla den poäng man hade vid tidpunkt noll.

Domaren som idag heter Stefan Johansson sätter pipan i munnen och förkunnar start.

Halvlek ett.
Månen är på väg mot full där bakom gästernas keeper Filip Mörkdahl då, han som gjorde hattrick i Kalix senaste match, Jonathan Wikström gör avslag.
Vi ser att Mats Rönnqvist och Jimmy Berglund är med idag.
Som jag har skrivit tidigare, jag blir lite varm inombords när jag ser gamla (förlåt) rävar ställa upp för föreningen i dessa lite svårare tider.
Tack Mats.
Tack Jimmy.
Klubbhjärta.

Vi ser också att Djurgårdens tröjor är väldigt lika de Argentinas landslag i fotboll använder sig av.
Det är väl inte samma?
Känns dock tveksamt att männen från Samborombon utanför Rio de la Plata med sitt Pampas bakom sig i hundra gröna mil skulle gör reklam för ”Östra Station”.

Tio minuter har passerat när jag funderat klart.
Inget ordnat spel ännu.
De fyra jag plockade upp i Boden och några övriga DIF-supportrar luftar strupen i en liten ramsa.
Djurgården har fått en utvisning och Kalix en hörna.

Så händer det.
Minuten är tretton.
Vad annars?
Vår målman Joel Snäll gör en fin benparad och styr ut skottet till en vänsterhörna.
Gästernas första.
Han står som förste skytt.
Han har gjort flest mål i Argen…i Djurgården denna säsong.
Nu gör han ett till.
En riktig raket upp i nättaket innan nån hann reagera.
0-1.
Arvid Kjellberg.

Det är en helt jämn match vi ser.
Två täta försvar som förhindra sina motståndare till något hot av allvarligare art.
En kort period verkar gästerna ta över för att i nästa korta period se ut som att de röda kanske är lite mer aktiva.
Målvakterna kan bara stå och titta på.
I vintereftermiddagen med minus sexton grader.

Ljudet.
Ljudet av en bandymatch.
Skridskoskenor som skär den kalla, hårda isen.
Det är ljuv musik.
Vackert som fågelsång en tidig sommarmorgon i skärgården.

Joel Snäll räddar ett skott längs isen med yttersta spetsen av sin skridsko.
Hade han haft en storlek mindre hade bollen gått i mål.

Kalix får sin tredje hörna.
Från höger.
Två skott.
Två räddningar.

DIF får sin andra.
Även denna från vänster.
Förra resulterade.
Denna resulterar endast i en insats för bollkallen som får lägga tillbaka den förlupna kulan i sin korg.

I halvlekens sista skälvande sekunder får så DIF ett frislag i farligt läge.
Och återigen får målman Snäll visa upp sina kunskaper.
Det blir till ännu en vänsterhörna.
Domaren visar ett-skott-fingret.
Det blir inget bra skott och vi får, med bottenfrusna tår, lomma till hägrande kaffetår.

Paus.
Jag får lite DIF-prylar av en glad supporter som tackade så hjärtligt för min ”inför-skrift”
Känns som att någon nära mig börjar skala lök där och då.
Lite svid i ögonvrån.
Tack så mycket du glade supporter.
Bandyvänner ändå.

Kaffet och den vänliga gesten får mina frusna tentakler att tina upp, ta spiraltrappan ner till markplan och vandra iväg till min inmutade plats.

Halvlek två.
Tavlan visar försmädliga 0-1.
Men det är fyrtiofem minuter kvar.
Minst.
Det här går att vända.

Djurgårdaren från Pålänge, Elis Lindgren, gör avslag.
I sekretariatet startar man klockan.
Jag tar fram min penna och mitt block.

Kalix får sin tredje hörna.
Från höger.
Sen var det inget mer med det.

Femtioförsta när de flinka och snabba sargvakterna nedanför läktaren får lite att stå i sedan en spelare rammat den perfekt upplagda sargen.
De fixar det galant.
Ett gediget hantverk.

Femtiofjärde när en, från vänster, inslagen boll är hårfint nära att styras in i egen bur av en vilt försvarande spelare blårandig skjorta.
Etthundra trettiofem munnar formas till ett O.
Bollen rinner tätt utanför till en resultatlös hemmahörna.

Det är fartfyllt.
Det är jämnt.
Det är tätt.
Det är spännande.
Och jag vann inte på 50/50-lotteriet.

Sextioförsta.
Ett ödesdigert misstag i röd speluppbyggnad där en stackars spelare tappar bollen i helt fel läge.
Pontus Nordenfors snor åt sig den tappade bollen.
Skjuter
Joel räddar men på returen får han kapitulera.
0-2.
Willy Johansson.
Äsch då.

Ett hörnmål och en försvarsmiss.
Slumpmål kan man tycka.
Men tavlan, Bandygrytan och i all världens medier visar skoningslös fakta.
0-2.

Halvtimmen kvar.
Inte hänga läpp.
Bara jobba vidare.

DIF-keeper Mörkdahl som nog inte kommer få nåt pris som snyggaste målvaktströjan på världens modegalor gör en enkel räddning i kylan då Emil Stock drar på.
Mitt i famnen på denne Mörkdahl.

Jimmy Berglund skjuter tre centimeter utanför på ett frislag.
Munnarna runt arenan blir åter ett O.

Kalix börjar ta över lite nu.
Men med sin tvåmålsledning i ryggen bygger DIF upp ett nytt Östermalm på den sista tredjedelen av isen.
Säkra upp sin mark.
Håll tätt.

Jag ser frostiga ansikten.
Frostiga skägg.
Frostnupna galler.
Frost i träden runt arenan.
Svart himmel.
Utebandy.
Kallbandy.

^Utebandy

Järnkaminerna börjar komma tillbaka i spelet efter några minuter i försvarsställning.
Det är nu helt jämnt.
Och inte många målchanser.
Förvisso har dessa kaminer ett skott två och halv decimeter över men Joel i buren hade full koll på skottet.

Ledningen i hemmalaget känner sig manade till att ta ”Time Out”.
Nya direktiv måste förmedlas.
Och sista kvarten inleds.

Framåt kamrater!
Två mål.
Femton minuter kvar.

Tio minuter kvar.
Kalix har svårt att komma igenom huvudstadens gator.
De är stängda för passage.

Nio minuter kvar.
Johan Sundquist försöker.
Målman Mörkdahl har inte frusit fast utan räddar skottet utan problem.

Tiden går.
Tick.
Tack.
Tick.
Tiden går väldigt fort.
Det börjar krypa en känsla av uppgivenhet i mitt inre.
Två mål.
Tick.
Tack.
Tick.

Åttiofjärde när vår målman Snäll gör en räddning av yttersta världsklass.
Vår målman Snäll är en målman av mycket hög klass.
Mycket hög.

Minuten efter får DIF ett mål bortdömt.
Hög klubba är brottsrubriceringen och domen faller utan några högre protester.

En minut plus tillägg kvar.
Hemmalaget gör nu en sista vildsint forcering.
Framåt kamrater!
Klockan går i raketfart.
Jimmy Berglund skjuter i stolpen.

Kalix får sin sjunde hörna med två minuter kvar.
De randiga i muren är taggade till tänderna.
Fullt fokus mot skyttelinjen.
Peppar varandra till stordåd.
Skottet täcks undan och nu kan inget stoppa Djurgårdens Idrottsförening från två poäng och en plats band de åtta främsta.

Och saken blir än mer biff då de får en straff med minuten kvar.
0-3.
Arvid Kjellberg.

Slut
Strax efter går slutsignalen och spelarna i Djurgår´n får fira med de tillresta supportrarna.
Glädjen är total.
Ytterligare en delikatess att lägga i en disk på Saluhallen på Östermalm.
Laget får nu fortsätta säsongen i serien där man spelar om platser i kval uppåt eller än bättre, en direktplats i Elitserien nästa säsong.
Grattis till det.

För vårt kära Kalix Bandy gäller det nu att ta nya tag i den serie vi nu tillsammans går in i.
Sju lag.
Sex matcher.
Ett lag ryker direkt.
Tre får kvala för att hålla sig kvar.
Kalix har tre poäng upp till fast mark.
En svår uppgift.
Men på inget sätt omöjlig.

Till sist.
Till er fyra jag hämtade upp i Boden idag.
Tusen tack för träffen och ännu mer tack för de fina gåvorna.
Det var väldigt trevligt att få träffa er.
Ha det bra.
Jag hoppas verkligen vi ses fler gånger.

// Sargis

Efter att ha varit borta i några matcher i kvalet till Allsvenskan i våras gjorde han bejublad comeback mot Västanfors hemma och gjorde 1-0 efter två minuter och fyrtioåtta sekunder.
Efter att ha varit borta en lång rad med matcher gjorde han idag bejublad comeback mot IFK Rättvik och gör 1-0 efter två minuter och fyrtiotre sekunder.

Vi bjöds, i vanlig ordning denna vinter, på magnifika förhållanden.
Inga grader åt något håll och ingen nederbörd, eller förresten då vaktisarna hade kvar tre varv med sin maskiner kom en väldigt kort och väldigt intensiv hagelskur och ställde till lite knottror på den blanka isen.
Det blev lite hoppigt men absolut inget som ställde till några större problem för de bägge lagen.

Tidigare under förmiddagen hade våra damer fallit med matchens enda mål mot damerna från IFK Rättvik.
Det målet föll i mitten av andra halvlek och målskytten hette Emma Lambertsson.
Det var det där med att släkten alltid är värst.
Trist att förlora men de rödvita ska ha ett fång rosor trots allt.

Herrlaget som den senaste veckan levt i en mangel, en stenkross ett skruvstäd.
Många kalixbor har vädrat sitt missnöje efter den tunga helgen innan jul.
Men se dom struntar vi i.
Vi som stöttar i med- och motgång.
Publiken som slöt upp idag.
Publiken som ett antal gånger lät den berömda bandyapplåden ljuda över bygden.
Fantastiskt kul att se er och höra ert engagemang.

När jag anlände till arenan en tidsålder innan matchstart stötte jag på en ur ledarstaben i hemmalaget, han berättade att Kalix genom tiderna mest framgångsrike spelare skulle spela.
Liberon med teleskopklubban.
Olov Englund.
Han berättade också att Nils Wikström också knytt skridskorna och var redo.
Och som han var redo.
Har den karl´n överhuvudtaget haft ett uppehåll på något år?
Han var en av de drivande idag.
En som visade vägen.
Kan ju också bero på den genomkörare han fick under lördagen då massor, många massor av folk sökt sig till arenan för att motionera bort julmaten.
Nisse med sin familj och en hoper andra, såväl stora som små, spelade en match i furiöst tempo.
Den perfekta träningen för en inhoppare.

Jag blir in i hjärtat glad av att se gamla trotjänare ställa upp i nödens stund.
Under deras tröjor dunkar ett klubbhjärta av klass.
Tidigare under hösten har även Mats Rönnqvist gjort samma behjärtansvärda insats.

Och så var även den saknade redo för spel.
Han som vi saknat.
Han provade lite försiktigt under ”Winter Classics” under annandagen med en match i kategorin ploj.
Även en max-åkning i den stafett vi bjöds på.
Han kände att allt höll.
Två minuter och fyrtiotre sekunder in i matchen var allt som vanligt.
Armar i skyn.
Johan Sundquist.
Han höll dock igen lite grann men hans betydelse går inte att underskatta.
Må han känna sig i god form ikväll, imorgon och under lång tid.

Klockan slog 13:15.
Finns det mer bandy än söndag kl 13:15 på en utomhusis i perfekt väder?
Tveksamt.
Omöjligt.
Det tyckte även de, i en grå buss, tillresta spelarna i IFK.
De tjoade och tjimmade över att få uppleva detta.
De tjoade och tjimmade nog inte lika mycket senare under söndagseftermiddagen.

Halvlek ett
Domaren heter Jörgen Wingstedt och han förkunnar denna klassiska tid att det är klart för start.
IFK:s #87 Oskar Svensson gör avslag.
Avslag till en start som tar andan ur oss.
Redan efter tjugotvå sekunder är IFK nära framgång.
De hojtar, ylar och gestikulerar efter straffslag.
Det var svindlande nära det domslutet.
Protestlistor runt om Dalarna.

Två minuter senare för gästerna en fullständigt galen dömd hörna till skänks.
Om jag säger så här, det fälldes inte många vackra ord i rött läger.
Palaver.
Hörnan gick bom.

Anfallet efteråt.
The return of Johan.
Driver upp bollen längs höger kanten, kommer långt ner mot kortlinjen, tar sig hela vägen in och kan runda målmannen och vispa in 1-0.
Två minuter och fyrtiotre sekunder.
Bandyapplåder är bland det finaste man kan höra.

Olov Englund får en klubba i ansiktet.
Återigen många upprörda rödklädda.
Den vite syndaren får till sist sitt tiominutersstraff och Olle lämnar isen och kliver in i omklädningsrummet.
Den andre rutinerade comebacken, Nils Wikström, som är läkare i sin profession får åka efter för att se över skadan.
Han skickar Olle till sömmerskan på sjukhuset för några stygn och när klockan visar trettioåtta kliver han in på isen igen.
Med galler och plåster på kind tar han åter herraväldet i det röda försvaret.

^{Med plåster på kind}

Första kvarten passeras och matchen är intensiv.
Händelserik.
Det är riktigt kul att se.
Kanske inte de bägge båsen uppfattar det så för det är högljudda herrar där.
I bägge båsen.

Kalix är nära 2-0 då Hugo Olsson viker in på Johan-manér på vänsterkanten.
Och himlen är blålila.
Måhända i samma ton som Olles nuna imorgon.

^{Himlen är blålila}

Tjugofemte.
1-1.
Planens absolut bäste aktör, IFK:s #4 Patrik Sunnanängs ur snäv vinkel till höger om Joel Snäll i kalixburen.

Vilken spelare han är.
Vilken åkning han har.
Vilka ytor han opererar över.
Det är inte bara måsarna i Magaluf som skriker sig hesa.
Kalix ledarstab lämnar inte en sekund till spillo för att gasta ut till sina spelare att se upp med #4.
Även om han är i fiendens kläder så måste man buga sig och beundra honom.

1-1 var det.
Och klockan går.
Lite humor i det eldfängda.
Domaren missar en hörna till IFK.
Ledarna ropar ut sin klagan.
Då kommer en av de assisterande domarna fram till Kalix bänk och ger dem en åthutning.
Nog för att den åthutningen hängde i luften och var befogad men kanske inte just i denna situation.
Tummen upp och glada miner mellan de bägge båsen.

Åsså var det den där #4.
Patrik Sunnanängs utökar sin ledning i den interna poängligan.
1-2.
Hugger som en folkilsk tax på ett misstag i rött uppspel.
Och en målkung missar inte det läget.
Klockan var trettiotre.
Och skymningen har fallit färdigt.
Svart fond bakom läktaren.
Matchen är fortsatt intensiv.
Händer saker mest hela tiden.

Två halvchanser för hemmalaget senare är halvleken förpassad till den säck vi då och då tömmer då bandyminnen kommer på tal.
En mycket bra halvlek.
Den bästa i vinter.

Paus.
Vi som sitter där med smulor i mungipan och kaffekoppen i näven är alla nöjda.
Ett mål upp kan vi mycket väl ta in om spelet fortsätter så här.
Sen gick vi ut.
Väntan på avslag voro oändlig.
En av ismaskinerna hade lite trubbel så vi fick vänta en stund extra på att den fungerande skulle göra sitt.
Den som väntar på bandy väntar alltid för länge.

Till slut så var väntan över.
Domaren bjöd än en gång på en avslagsmelodi.

Halvlek två.

Tre minuter senare prickar en Kalix Bandys uppställda skyttar på en högerhörna en av tallarna bakom reklamplanket.
Vi får hoppas ingen ekorre just tagit sig en eftermiddagsvila.

Ytterligare tre minuter senare.
Hörna från samma håll.
Ekorren i tallen sover lugnt trots anfallet nyligen.
Denna gång blir det en variant.
Uträknat in i minsta detalj.
Bollen på en fiskelina mellan några rödklädda.
#10 Emil Stock får till slut bollen.
Han vispar säkert in kvitteringen.
2-2.
Och ingen, absolut ingen, kan säga att det målet var orättvist.

Hemmalaget sliter hårt nu.
Jag blir faktiskt lite tagen då jag ser den glöd i deras ögon som bara lyser av revanschlust och segervilja.
Må detta nu hålla.
Ingen mer sån där hedersam förlust tack.

Vita pumpar på.
Den där #4 får mer och mer hjälp av #37 Ludde Bjernulf som blir allt mer drivande i de vitkläddas försök till hot.
Men det röda försvaret med omplåstrade Englund håller emot på imponerande sätt.
Dessutom bjuder pojkarna längst fram på ett anfallsspel vi inte sett på länge.
# 27 Nils Wikström är överallt just nu.
Vilken match han gör.
Johan håller lite låg profil men är ändå ett ständigt hot mot dalalaget.
De vet hans kunnande.

Intensiteten skruvas upp en smula.
Allt mer ropande från spelare, ledare och kanske även från en man med ett anteckningsblock.
Varenda kvadratmillimeter av isen är viktig.

Joel Snäll gör en fin räddning på ett skott från nära håll efter en kust-till-kust-genomåkning av…
..gissa vem.
Jadå, #4 Sunnanängs.

Sextiosjunde.
Johan drar på ett hårt skott som målmannen Adam Reyier snyggt räddar till en högerhörna.
Nu blir det……inte mål.
En rödmålad stolpe står i vägen på Olles skott.
Kan målburen varit felplacerad?

Jag står med mycket trivsel på min plats nu.
Vinterns klart bästa match där nedanför min plats.
Jämnt, tätt, intensivt och många fina kombinationer från de bägge lagen.
Helt ovisst hur poängen skall fördelas.
Spänningen dallrar över isen och vintervädret visar upp sig från sin bästa sida.

Minuten är nu sjuttioett.
Får bollen en bit in på egen planhalva.
Tar fart lite till vänster.
Med sedvanlig stil vaggar han sig förbi den ene efter den andre i fiendeland.
Kommer ner till straffområdet, viker av lite mot höger.
I höjd med  högra frislagscirkeln avlossar han.
Nätet rasslar och #7 Anton Khrapenkov blir jublande glad.
3-2.
Och än en gång rullar de tjocka handskarnas applåder från läktaren.
Kalix Bandy leder mot topplaget IFK Rättvik.
Och vad är klockan?

IFK får två hörnor i rask takt.
Som jag alltid hävdat.
Det här med hörnor är en ryslig ingrediens i vår sport.
Att älskas eller avskys.
I detta fall avskyr jag dom.
Men ta för Guds skull inte bort dem.
Bägge hörnorna gåt bom.

Klockan gåt fort nu för IFK.
Ledningen begär Time Out.
Ringer efter folkdanslag och spelmanslag från hela Rättvik med omnejd för att skapa oro i det så trygga röda försvaret.
Det är ju viktiga poäng i jakten på kvalplats mot Elitserien på spel.
För hemmalaget gäller det att lugna ner styrkorna och säkra de två poäng de just nu har i sin hand.
Viktiga poäng i bottenträsket.

^{IFK är hungriga på poäng i tätklungan}

Åttioett.
Kalix får frislag någon meter utanför IFK:s straffområde.
Lite till höger.
Emil Stock petar någon meter till vänster.
Och där står han.
Johan Sundquist.
4-2.

^{Två mål i återkomsten}

Det är banne mig tvåmålsledning.
Men en ocean av tid kvar.
Måhända har matchuret bakom Joel stannat.
Åtminstone tickar det på i samma takt som vår klingande dialekt.
Tio minuter kvar att blunda sig igenom

Rättvik får hörna.
Kalla kårar.
Bom.

Kalix får hörna.
Tummarna vitnar.
Giv mig ett mål.
Bom.

Vår trogna publik står kvar på sina platser.
Ett tungt bevis på att detta är nervpåfrestande spännande.
Herrejösses vad jag unnar detta gäng poäng.
Vilken match de gör.
Jag är ganska säker på att segersången i omklädningsrummet dröjer en stund så att de utpumpade spelarna får en chans att komma tillbaka till den ljuva verkligheten.

När speaker Lasse förmedlar att det återstår en minut törs jag mig på en liten trudelutt av glädje.
Jag erkänner inför skranket att jag var väldigt osäker på poäng idag.
Men jag tar med glädje emot mitt straff en dag som denna.

Apropå straff.
Det röda kort den stackars vitklädde spelaren fick syna i slutsekunderna kändes hårt dömt.
Mycket hårt.
Tio minuter, ja.
Rött kort, nej.

Och eftersom detta var årets sista match på arenan så ber jag att få önska er alla, ni med bandyapplåderna, ni funktionärer, ni i ledarrollerna, bägge lagens spelare och alla ni läsare ett riktigt….

GOTT NYTT ÅR.
Som vanligt utan smällare och raketer, tack.

// Sargis
 

Igår sågs Lucia med sitt följe i vit skrud skrida runt bland gård och stuva för att sprida ljus och värme i vår mörka tid.
Idag sågs ett bandylag i vit skrud från Tranås med sin lagkapten Max Golander i spetsen skrida runt bland hörnflaggor och mittpunkt på bandyisen i Kalix och sprida mycket ljus och mycket värme till sina supportrar.
Allt medan vi bottenfrusna hemmasupportrar sjönk allt djupare i vemod och förtvivlan.

^{Igår syntes de runt gård och stuva}

Idag
Det var bistert.
Det var kallt.
Och det var jävligt.
Minusgraderna var tvåsiffriga.
Vinden som drog över isen rev sönder alla murar och kröp in under de lager med kläder vi under möda och stort besvär dragit på oss.
Garderoberna i den lilla publikens hem ekade tomma.
Endast den lilla malen var vaken.

Innan avslag hade jag och frugan det stora nöjet att vara inbjudna på smörgåstårta med matchsponsorn Kalix Bygg & Plåt.
Mellan tuggorna fick vi ta del av de bägge lagens tränares funderingar och tankegångar om det som skulle komma.
Bägge var fulla av tillförsikt och var beredd på en svår match.
Tranås tränare Adam Jismark berättade också att han som trettonåring stod på läktaren i Tranås och såg Kalix/Nyborg ta sig till Allsvenskan den där marsdagen för snart trettioett år sedan och att han så sent som i vintras var, tillsammans med kalixbekantingarna Olov Englund, ”Palle” Rönnqvist och Lasse Johansson med i det Hammarby Old Boys som vann veteran-VM för klubblag i Haparanda.
En merit som står högt.

Smulor kvar på tallriken och det är dags för avslag.
I kylan.
I vinden.
I mörk midvintertid.

Halvlek ett.
Domaren för kvällen heter Daniel Carlfjord.
På klockslaget 14:00 blåser han igång dagen match mellan Kalix Bandy och Tranås BoIS med en munter melodi.

Fullmånen lyser som var den av glas och hemmalaget startar i motvind.

Det går fem minuter.
En skarp signal ljuder.
Straff.
Till Tranås.
Den långe finländaren Joona Rajala vräks över ända och domslutet går inte att bestrida.
Även om nu alla straffar till motståndarlag är feldömda.
Alla.
Vår Joel Snäll har räddat många straffar i sin karriär.
Kanske gör han det även nu.
Han var chanslös på denna.
0-1.
#66 Anton Spångberg får ta emot hela Smålands hyllningar.

Kalix får matchens första hörna.
Den blir inte bra.

Det blir däremot en fin långboll från djupaste Småland fram till en i full fart åkande William Reuser.
I fritt läge missar inte en målkung som denne Reuser.
Det gör han inte nu heller.
0-2.
Klockan visar att vi är i minut tolv av de nittio.
Drömstart för gästerna som startade sin resa norrut under Lucias dag och övernattat i Skellefteå.
Och den långa passningen slogs av Oskar Nilsson.

En ganska intensiv inledning av matchen.
Tycker mig ana såväl oråd som ugglor i mossen då jag tycker gästerna börjar hålla lite väl hårt i taktpinnen för att det ska kännas bra.
Många fina anfall och del flipp över den röda backlinjen ställer till hot lite för ofta.

Men så.
Med den så vackra fullmånen till fond där bakom målmannen i BoIS trär hemmalaget igång ett vackert anfall där bollen går en resa genom vintergatan fram till Jonathan Wikström som vinklar in reduceringen från nära håll.
Ibland är ett bandymål ett konstverk.
1-2.
Minuten är sjutton.
En strimma av hopp tänds.
Det kanske jämnar ut sig en smula nu.

Det fortsätter vara vitt övertag.
De bjuder oss på fint bandyspel.
Även om de nu har fel färg på sina tröjor.
Anförda av tröjorna 19, 66 och 39 i första hand ser de till att de med rätt färg får slita ont för att freda sitt revir.
Rajala, Spångberg, och Åsberg är ägare till de tröjorna.

Minuten är nu tjugofem.
Tranås för sin första hörna.
Eller sin andra, den första tog domartrion tillbaka.
Från vänster.
Från hörnet där en utpumpad man sitter ensam i sin biljettkiosk efter att ha tagit entréavgift av en aldrig sinande ström av åskådare.
Hörnan petas.
Vi bjuds på en variant.
Vi bjuds på ännu ett bortamål.
En boll som lite snöpligt letar sig in i någon liten lucka i den röda muren.
1-3.
Målskytten heter Joona Rajala.
En Rajala som senare under eftermiddagen får ta emot ett fint pris som bäste spelare i de vita.
Ett synnerligen bra val av juryn.
Han var riktigt bra han.
Precis så bra som den veteran-vmvinnaren Jismyr sade innan match.
En tränare som kan sina spelare.
I Kalix gick priset till Clas Karlsson.
Också det ett bra val.

Rajala (med ett l) var det.
Det finns ett köpcentra i Torneå, fem mil öster om Kalix, som heter Rajalla (med två l)
Det betyder ”vid gränsen”.

Halvtimmen passeras och matchbilden är sig lik.
BoIS styr och ställer för hela den ihopswishade pengen.
Den swishkampanj som en man med stort BoIS-hjärta satte igång för någon vecka sedan för att hjälpa sitt lag med den långa resan.
Han skramlade ihop sjuttiofem tusen.
Sjuttiofem tusen.
Det är helt makalöst.
Sträck på er smålänningar.
Och du som satte igång insamlingen kan sträcka på dig lite extra.
Det kallas föreningshjärta.
Sjuttiofem….
…tusen.
Jag tappar andan.

I matchen får vår målis Joel Snäll göra två fina räddningar på kort  tid.
Tranås målis Hugo Lundqvist får står ensam och overksam i den bitande vinden.
Han har dock hela reklamplanket bakom sig som vindfångare.
Och ovan honom fortsätter månen sin bana.
Han behöver inte heller bära solglasögon likt sin föregångare i en annan tid.
Legendariske målmannen Torsten Sparv.

Sen händer inte mycket mer under första halvlek.

Paus och efterlängtat kaffe.
Ett kaffe som tinar upp frusna själar.
Men stämningen är lite moloken.
Bekymrade miner i ångan från det varma kaffet.

Sen lommar vi ut till inmutade platser.
Nu har vi medvind.
Nu vänder vi.

Och med den tron ser vi andra halvlek rulla igång.

Halvlek två
Fyrtionio minuter gångna då Emil Stock skjuter från kortlinjen.
Målmannen Lundqvist som nu står i motvinden hade nog räddat det skottet med bakbundna händer och ena foten i en hink.

Vi kommer upp till den femtioförsta minuten.
Här och nu känns det som att dörren stängs.
Ridån dras ner.
Spiken slås in.
På lagets sjätte hörna.
Från höger.
Ingen variant denna gång.
Bara hårt.
Stenhårt.
Ovan försvarande mur.
Ovan vita hjälmar.
Upp i Snälls högra kryss.
1-4.
Målskytt?
Jadå, han med tröja #19.
Med nästan samma namn som ett köpcentra.
Joona Rajala.

^{En vacker eftermiddag trots allt}

Våra rödklädda förmår nu inte komma in i den sista delen av det mörkaste Småland.
Det vita försvaret är väl samlat och väl tätat.
De röda kommer inte här fram.
Oavsett de säger sin kärestas namn eller ej.
Det är helt stängt.
Det ska ju dock föras in i protokollet att de vitas anfall inte känns riktigt lika hotfulla nu.
Vilket ju kan bero på resultattavlans röda siffror 1-4 och att man i första hand riktar in sig att behålla de siffrorna.
De skulle inte behållas.
De skulle utökas.

Runt sextionde ser jag att vår ordförande och vikarierande libero Olov Englund saknas på isen.
Inte han också, hinner jag tänka.
Med en skadelista i laget lång som ett kassakvitto från Rajalla får inte detta ske.
Det gör det inte heller.
Någon minut senare glider ikonen in igen och jag pustar ut.

De röda försöker.
Och försöker.
Men det är inte riktigt hotfulla försök.
Det är märkbart tafatta anfallsförsök.
Lätt infångade.

Och har det inte varit avgjort tidigare så blir det det nu.
Precis då klockan passerat sjuttiofem och det återstår samma tid som Östen Warnebring hade kvar till Eslöv då hans moped strejkade.
1-5.
Emil Ring.
Även detta ett mycket grannt bandymål där under månens sken.

Den lilla, men tack och lov trogna, publiken börjar lämna läktaren.
Uppgivna lämnar de sina platser tomma.
Läktaren gapar tom och öde.

Och ett lag i motgång och besvär missar givetvis en straff.
I minuten sjuttiosju tilldöms Kalix en straff som inte uppskattas av de vita.
Det är högljudda protester.
Men som vanligt hjälper inte dessa höga tongångar.
Domaren är hård och obeveklig.
Inhoppande Jimmy Berglund är utsedd till skytt.
Signal.
Ett hårt skott.
En hård träff…….i målman Lundqvists högra stolpe.
Inget vill sig denna dag.
Inget.

I åttiofjärde kommer så matchens sista mål.
1-6.
Målskytt #11 Oskar Nilsson.

Nu känns det bara sorgligt.
Det här är tungt.
Blytungt.
Ett lag i spillror.
Ett lag som försöker.
Ett lag som så gärna vill.
Det känns i hjärteroten.
Där kylan och vinden tidigare under eftermiddagen rev upp sår.
Blås av snälla domar´n, det här gör ont!

Slut
Han löd mina order.
Han blåste av.
Och glädjen var stor i det vita lägret.
Vitklädda, om inte med ljus i hår, så med glädjens ljus ovanför sina hjälmar hurrar man i ring vid sin målis.

När detta skrivs sitter de på en buss som tar dem hela vägen ner till sin hemmahamn.
En enkel resa i segerns tecken.
De har två poäng med sig i bagaget.
De poängen tror jag de tar med sig med stor glädje och lättnad.

Efter min väg hem blev skuggorna långa i månens bleka sken.
Trädens grenar pekade hånfulla fingrar.
Det kändes lite kallare.
Och lite mörkare.

Men jag kommer aldrig överge Kalix Bandy.
Aldrig.

// Sargis

^{Och fullmånen lyser som var den av glas}


 

Efter att sett vårt land genom ett bussfönster kom de till slut fram.
Etthundra fyrtio mil.
Etthundra fyrtio mil genom ett Sverige i december.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Och när den röda bussen svängde in till resans slutpunkt möttes de av lite bitande kyla och det finaste och viktigaste vi har.
Småknattarna.
Skridskoskola i full fart.
Med vingliga steg och rosor på kind spelar den femtongradiga kylan inte den minsta lilla roll.
En underbar syn.
De var väl femton-tjugo små grabbar och tjejer som med en vilja av granit bara skulle ta sig fram på de där konstiga grejorna på fötterna.
Heja alla!

Tiden rann iväg.
Isen fick en uppfräschning och de bägge lagen värmde upp.
Jag såg en vingklippt rödvit trupp och enligt den ensamme IFK-supportern, som flugit upp från Stockholm för att se sitt lag, så var IFK:s trupp intakt.
Det gick en kall krypning genom min väl påbyltade lekamen.
Fulltalig serieledare mot vingklippt seriejumbo.
Burr.

Och klockan blev 19:00.
Domare för kvällen var Håkan Grunditz och han gör sitt första uppdrag då klockan visar just den tiden.

^{Isen är redo}

Halvlek ett
IFK:s Niklas Holopainen gör avslag.
Matchen rullar igång.
Vi ser att hemmalaget dammat av Mats Rönnqvist ur gömmorna.
Han spelar libero.
Ett bra drag för att sprida lugn och stabilitet i de bakre leden.

Knappt två minuter in i matchen ger sig Kalix vänsterhalv Khrapenkov iväg på äventyr.
Likt en ensam pälsjägare i Alaska är han omgiven av vita toppar men han har ett mål i sikte.
En alldeles utsökt vandring genom de vita vidderna.
Men ack och ve.
Han blir i sista stund infångad av en vitklädd.
Det hade suttit fint med mål där.

Två minuter senare försöker han igen.
Denna gång med ett lågt skott till höger om målvakt André Larsson.
Larsson fäller ut sin stora handske och nyper bollen.
En fin sekvens.

Fem minuter senare blir det inte lika fint.
Åtminstone inte för oss med rödvita sympatier.
De i röd buss tillresta männen från västkusten får matchens första hörna.
Från vänster i bild.

#26 Hugo Andersson gör sitt sjätte mål för säsongen.
Ett lågt skott som målman Joel Snäll får en skridsko på men bollen åker upp i en båge och letar sig in ovan huvuden på den röda muren.
Snopet.
Dumt.
Men likafullt.
0-1.

Första kvarten avverkade.
Möjligen ett vitt övertag i bollinnehav.
Ni vet de där fåniga procenttalen som alltid ska visas speciellt i fotbollens värld.
Man kan ju äga boll hur mycket man vill men skapar man inget framåt så är ju det inget värt.
Nog om det men just nu har IFK ett litet övertag.
Men försvarsarbetet de röda lägger ner är klockrent.
Tätare än Suorva-dammen i Lule-älven.
Inget rinner igenom.
Inget.

Det jag ser just nu gör mig glad i sinne och hjärta.
Det taktiska.
Hur de bägge lagen rullar runt för att hitta luckor.
Hur de bägge lagen följsamt flyttar över sina försvar då hot måste avvärjas.
Ljudet från snabba skridskoskär som river i den kalla hårda isen.
Alltså, vår sport.
Det finns ingen annan som ens kommer på pallplats.
Bandy är först, sen och därefter.

Hemmalaget börjar växa in i rollen.
De vitas bollinnehav är inte lika dominant nu.
De röda börjar ta sig lite ton.
Visa serieledarna att de inte ska få några poäng hur lättvindigt som helst.
Men det är, tyvärr, lite uddlöst där längst fram.
Det skapas väl inga hot av kalibern som får varken den ensamme IFK-supportern eller deras anhängare vid dataskärmarna hemma i Kungälv att kippa efter andan.
Men förr eller senare kan nåt hända.
Jag är nöjd med det jag ser.

Och slitet i försvarsarbetet är guld.

I tjugotredje är det dock gästerna som får ett jätteläge.
Eller ska vi säga jätteläge.
Ensam med Joel Snäll i kalixburen ser den vita anfallaren sitt namn i guldskrift på Bohus fästning vid hemkomsten.
Den räddningen Joel gör kommer snart på tavla, broderi, frimärke och flingpaket.
Vig och följsam väntar han iskallt ut den vite och följer med i sidled och den suck av missmod vi hör över isen överröstar allt.
Han skulle göra fler räddningar av den kalibern senare.
Den match han gör ikväll är av hög världsklass.

Han broder Mattias får på ett bra skott i trettiotredje.
Målman André Larsson får sträcka ut sitt långa ben till höger.

Kylan gör sig påmind.
Men Kalix onda slit värmer oss.

Alldeles i slutet av halvleken får Kalix Jonathan Wikström ett bra läge då han tar ner en utsökt väl avvägd långboll från Anton Khrapenkovs klubba.
Men målman Larsson vill visa att han också kan rädda frilägen.
Och då gör han det.

Sen är det paus.
Skönt att komma in i värmen bland andra bandyvänner.
Ta en kopp kaffe och göra djupa analyser av första halvlek.
Vi är nöjda.
Med spelet.
Med kaffet.
Och vi häpnar lite då vi ser att både Villa och Edsbyn ligger under i sina matcher.
Nåja, det är fyrtiofem kvar.

Och det är det på vår arena också.

Halvlek två.
Banne mig om inte den femtongradiga kylan har ”lenat” av en smula.
Eller så ligger kaffet kvar och skvalpar.
Men det biter inte på lika mycket.
Må nu Kalix få ett snabbt mål.
Då kan det bli en riktigt trevlig kväll.

Halvleken går igång.
Och sex minuter senare står han åter i rampljuset.
I sin svarta tröja med #30 på ryggen.
Han heter Snäll, Joel Snäll.
Ännu en sån där frilägesräddning som får den annars så trögflirtade publiken att ljudligt applådera.
Och det säger en hel del.
Vilken räddning.
Vilken målvakt.
Och än en gång får ljussättarna på Bohus fästning ta ner sin tilltänkta hyllning.

Tio minuter av halvleken gångna.
Ställningskriget från första rundan fortsätter.
De bägge kombattanterna ser till att täta varenda kvadratcentimeter av isytan.
Försöker.
Avvaktar.
Beräknar.
Avväger.
Försöker.
Spänningen ligger över vår arena.

Målman Snäll gör tre fina parader inom några få minuter.

När så timmen är avverkad skriver jag i min svarta bok att det börjar kännas en smula otäckt nu.
Jag tycker mig se att gungbrädan börjar vicka över.
Till västkustarnas fördel.

Det täta röda försvaret börjar spricka upp lite.
Dock skapas det inte några allvarliga hot av de vita.
Men en lite otäck känsla kryper inom mig.
Lite för mycket av det vita.

Sextiotredje och Kalix Hugo Olsson missar målet med en generation.
Sextiofemte och IFK:s Niklas Holopainen skrapar bort lite färg på utsidan av Joels högra stolpe.

Den ensamme supportern manar på de sina.

Nu är det allt mer vitt.
De röda sliter som polarvargar i försvarsarbetet men blir allt mer tillbakapressade.

Måste här passa på att ge en ros, eller en hel bukett, till Kalix #45 Linus Krantz.
En back som aldrig får de stora rubrikerna, en slitvarg som hela tiden ser till att göra det svåra enkelt.
Alltid rätt placerad, alltid svår att passera.
Aldrig iväg på några överilade äventyr.
Ovärderlig i ett lag.
Sen kan vi fundera på vilken bandyspelare som får rubriker.
En bortglömd sport i vår media.

Så kommer då minuten sjuttioett.
Och ett mål.
0-2.
Tillslut får även den bäste vika sig.
En frispelad #8 Axel Ekholm gör inget misstag.
Ekholm gör sitt nionde mål i serien och där gick en smula luft ur min påse av hopp.
Uppförsbacken blev genast brantare.

Sista kvarten inleds med ett skott av Emil Stock.
Ett skott som målvakten räddar utan större mankemang.
Men ett skott är ju alltid ett skott och utan skott gör man inga mål.

Sjuttionionde och matchen stängs.
På IFK:s sjunde hörna.
Från höger.
Från ismaskinens infart.
Spiken slås in.
0-3.
Gustav Olsson.

Två hörnmål och ett friläge sänker att heroiskt slitande Kalix Bandy denna onsdagskväll i december.

Det sista som händer blir lite otäckt för en stund då IFK:s #11 Gustav Ek får en klubba på snoken och blir liggande en stund.
Men det är gott gry och mycket torskleverolja i herrn från västkustens karga klippor så han reser sig upp, ruskar lite på sig och fortsätter den sista stund som återstår.
Det ska givetvis tilläggas att det hela var en ren olyckshändelse och alls inget för domaren att hetsa upp sig över.
Vilket han inte behövde göra under hela matchen.
Hela drabbningen spelades utan en enda utvisning.
All heder till alla spelare.

Och en tanke till reservmålvakterna.
Det är många minusgrader.
Du sitter på en bänk.
Utan att göra någonting.

Ett glatt vitklätt gäng herrar släntrade av isen och sade sig icke rädas de etthundra fyrtio milen i en röd buss de har hem.
I och för sig övernattar de i Luleå.
Så imorgon har de bara etthundra trettiotre mil kvar.
En enkel sak för en bandyspelare.

^{Snart på väg hemåt}

Jag lyfter min svarta luva för alla spelare i Kalix Bandy.
Ni gör en sjuhelv..es bra match.
Ni kommer allt mer och mer in i det här.
Jag är helt övertygad om att den efterlängtade fullpoängaren ligger och lurar i närheten.
Gäller bara att få fatt i den.
Alltid rött, alltid rätt.

Och i Uppsala faller Villa.
Och i Stockholm faller Edsbyn.

// Sargis

Med blott tjugo minuter kvar av denna onsdag har graderna stigit till två, minus.

Det var starka två efter tjugofem.
Det var svaga två efter sjuttiofem.
Det var en efter åttiotvå.
Det var noll efter åttiosex.
Det blev en.
Tack och Gud ske pris för den.
Poängen.

^{Mina damer och herrar: Bandy!}

Förhållanden var utsökta.
För tredje matchen i följd för våra herrar ställer arbetarna i väderleksfabriken in sina instrument och ventiler i rätt läge.
Idag när jag, två timmar innan avslag, kom till arenan möttes jag av den vackraste syn man kan få.
En soldränkt bandyarena med ett gnistrande snötäcke runt om.

Jag växlade några glosor med en av ledarna i bussresande Mölndal Bandy innan match och han var av samma åsikt.
-Det är ju så här bandy ska vara.
-Tänk att få spela här i dessa förhållanden.
Och hur gick er långa bussresa.
– Äh, inga problem.

Chauffören på bussen vid hållplatsen utanför ICA i Mölndal klippte passagerarnas biljetter och satte kurs mot norr klockan 06:00 på fredagsmorgonen.
Mil efter mil.
Och sen en mil till.
Rast, vila och övernattning i Luleå.
Lördagsmorgon, nya biljetter och avfärd till magin på Kalix IP.
Ett laddat gäng som sprang omkring då jag kom till den magiska scenen.

När det så var dags för uppvärmningen spanade jag med en blick likt en jagande hök ut över hemmalaget.
Jag såg inte Johan, jag såg ej heller Jimmy.
Hökens ögon grumlades en smula.
Men blicken blev lite klarare då jag såg nånting nytt där i tvåmålsspelet.
En jag inte kände igen.
Nyfiken.
Och jag ser även att Mattias Snäll är tillbaka efter en lite längre tids sjukdom.
Kul att se.
Det blir nog bra ändå.

Kan också nämna att den förste spelare i Mölndal Bandy att beträda vår is var målvakten Arvid Torstensson.
En merit i ditt framtida cv.

Sedan blev klockan 14.
Och det är sex minusgrader.

Halvlek ett.
Efter en liten diskussion mellan de bägge kaptenerna och domartrion om väder, vind och gårdagens avsnitt av ”På Spåret” var det så äntligen dags.

Domaren som döpts till Jörgen Wingstedt sätter sin pipa (visselpipa, och inget annat) i munnen och blåser igång.
Blåser igång en match som kommer fresta på publikens nerver och sinnen.

Vi som ska drabbas av nervsvaghet och slitas mellan ljus och mörker är blott etthundratio tappra själar varav fem är stiligt uppklädda i Mölndals blåa hemmaställströjor.
Som jag kan gilla det där.
Det är fint.

Medan jag står där och spanar över planen mot de blåklädda på läktaren går matchen igång.
Kalix Jonathan Wikström står för ett magnifikt avslag.

Tjugo sekunder senare får vår målvakt Joel Snäll göra ett snabbt ingripande då en vit tar sig igenom.
Vår målvakt Joel Snäll var för övrigt lysande i eftermiddag.
Minuten senare får Mölndals målman Torstensson visa att han också är en målman av klass.

Matchminut tre.
Det är nu det händer.
Rosor och champagne i rött läger.
1-0.
Anton Khrapenkov är påpasslig på ett inspel från vänster av Mattias Snäll.
Drömstart.
Men det är åttiosju minuter kvar.
Minst.

Jag noterar i min bok att han jag inte kände igen under uppvärmningen är den nye från bandygymnasiet i Sandviken, Vigor Malmberg.
Jag noterar även att han är en snabb figur på skridskorna, håller sig alltid spelbar och räds inte att dra en motståndare.
Riktigt kul att se.
Riktigt, riktigt kul.
Och han är endast sjutton år.
Bara att slå ihop handskarna och hoppas han har möjlighet att komma upp vid fler tillfällen.

Jag hinner knappt skriva klart mina superlativ om honom.
Minut nio.
Anton slår en perfekt lång passning lite från högerkant i höjd med sitt eget avbytarbås, en passning som den nye Vigor som efter en fin åkning kommer in lite från vänster och elegant kan ta ner bollen och vifta den i mål i en och samma rörelse.
Vinterns vackraste.
Kan visas upp i skolor landet runt.
2-0.
Vigor Malmberg.
Jag blir lite extra glad av det målet.

Kvarten avverkad och vi ser en jämn och tät match.
Kan tycka att hemmalaget har kontroll och tillåter inte de bussåkande folket att ta sig in mot Joel i målet.
Ser ganska bra ut.

Och nu ser det än bättre ut.
3-0.
Niklas Sundqvist drar på en bit in i straffområdet.
Målvakten är utom chans och tavlan bakom honom lyser än vackrare.
3-0.
Minuten var arton.
Driftledningen i Mölndal finner sig tvingade till förändringar i linjerna och begär genast Time Out.

3-0 efter arton minuter.
Vilken start.
Väck mig inte.

Nära, nära, ytterligare ett mål då Emil Stock inte riktigt når fram på ett inspel av….
…just det, Vigor Malmberg.
Lite nära då Tuomas Mokko svingar sin korta klubba och skjuter tre decimeter över från en kilometers avstånd.
Målvakt Torstensson hade full kontroll på det skottet så att det skulle ha bivit mål kan vi beteckna som uteslutet.

Skymningen gör omvärlden lite blåsvart och en slöja av grillos ligger över försäljningsstället.
Gästerna försöker och försöker.
De ignorerar det lockande oset och anfaller i hopp om framgång.
Anförda av numrarna 71 och 73 försöker de lura sig igenom.
Men de röda låter sig inte luras.
Kontroll.
Men visst, det känns lite mer obehagligt än för tjugo minuter senare.
Kan ju också bero på att graderna sjunkit.
71 heter Christoffer Trysberg.
73 heter Jonas Trysberg.
Längre fram i matchen kommer tröja 72 att presentera sig.
I den tröjan spelar Martin Trysberg.
Och ledarstaben finns en Per-Anders Trysberg.

^{Bosse och Marianne grillar korv och oset lockar till sig kunder}

I minut fyrtioett är det blott millimetrar, en oklippt långfingernagel och en stolpe från en västkustsk reducering.
Ett frislag från lite avstånd.
Mannen vid bollen tittar sig lite villrådigt omkring utan att se nån som känner sig villig att skjuta.
Jaha, då skjuter jag väl själv.
Joel Snäll ligger raklång i luften och får yttersta delen av sin handske på bollen som träffar stolpen och går ut till händelselös hörna.
De rökpuffar av andedräkt som kommer ur min näbb då jag pustar ut av lättad skymmer sikten under resten av halvleken.
Så det är tur att inget mer händer.

Paus.
3-0.
Lite tappat övertag.
Nån profet inom hockeyns värld sade en gång att det inte finns nåt svårare än att led med just detta 3-0.
Jaja, det kan han ju få tro.
Det här kommer gå vägen.
Trots lite vibbar av oro.
Nu vilar de röda upp sig och får tillbaka den energi som började sina sista delen av halvleken.
Å andra sidan vilar gästerna också och får än mer vilja till anfall.

Halvlek två.
Efter en lite längre rast är det så åter dags.
Tavlan visar vackra 3-0.
Himlen är svart.
Isen är nyspolad.
Jag tar en Läkerol och gör mig redo.

^{Långväga gäster gör sig redo för andra halvlek.}

Fyra minuter av vitt bollinnehav senare får Kalix Emil Stock iväg ett bra skott som tvingar målis Torstensson till en räddning av hög Buster-känsla till vänster.

Obehaget kryper innanför mina många lager av kläder.
De vita ses också sätta betydligt högre press på de röda vid speluppbyggnad djupt nere på egen planhalva.
Blir lite snävare att ta sig förbi.
De skapar också hörnor på löpande band.

Knappa timmen avverkade då det härsknar till i lördagseftermiddagen.
Kalix kapten Jonathan Johansson skickas ut över sargen, precis nedanför min plats, med full kraft.
En ordentlig luftfärd.
Det blir palaver och hårda ord.
Det blir inte ens frislag och Johansson leds in omklädningsrummet i smärtor.
Han håller sig för handleden och är märkbart tagen.
Det blir alltså inte ens frislag.

Det såg inte alls bra med ”Böna” och det förtar lite av den härliga inramningen runt arenan.

Nåväl matchen fortsätter.
Men det blir allt värre att vara rödvit i själ och hjärta.
De vimlar av vita tröjor där ute nu.
De har västkustens vindar i sina segel nu.
Får en hörna.
Bommar.

Klockan går.
Sakta.
Sekunderna känns som minuter.
Minuterna som en evighet.
Och det är tjugo kvar.
Tjugo evighetslånga minuter.

3-0.
Det som är så svårt.

Kalixförsvaret bjuder på en hörna.
Det brukar bli hemskheter av såna.
Inte denna gång dock.

Nu är det enbart mölndalingar på isen.
Och alla heter Trysberg.
De äger allt nu, de där vitaklädda.
Hemmalaget har tappat ork och energi.
Men så de sliter.
De ska bara ha de poäng laget så väl behöver.

Tänk om.
Tänk om Vigors skott på Kalix fjärde hörna gått någon centimeter längre till höger.
Inte träffat den där rödmålade stolpen.
Tänk.
Då hade det gått sjuttiotre.

I matchen mot Katrineholm förra veckan föll ett mål till gästerna efter 74.52.
Idag efter 74.32.
Ett mål som hängt och dinglat i luften under lång tid.
3-1.
Målskytten heter William Westerling.
De glada blåtröjade på läktaren anar framgång.
Spelarna i vita tröjor är nu fulltankade av energi.
De blixtrar om dem.

Ett tåg passerar med fart där på andra sidan Järnvägsgatan bakom läktaren.
Må det inte ha tagit med sig två poäng ner till Mölndal med sin station där tre och halv miljon resande per år passerar grindarna.

Minuterna är nu längre än en evighet.
Och gästerna har allt.
Allt.
Kan detta hålla?

Åttiotvå.
Vi ska till nittiotre.
3-2.
Och än mer vind i seglen för spelarna från sydväst.
Målskytt #12 Erik Sundling.

Jag fumlar efter telefonen och tänker ringa vaktmästeriet för att be dem släcka lyset.
De hinner inte fram till strömbrytaren.
Det går exakt en minut.
3-3.
Martin Bengts.

Det blir än värre.
Ingenting går.
Ingenting fungerar.
Men de röda sliter vidare.
All heder.

Åttiofem.
Kalix får frislag i fint läge.
I cirkeln på vänsterkanten.
Det känns som att senast man lyckades med ett frislag i det läget var i tiderna runt Dackefejden.
Det blir bara skrufs.

Spelet vänder och…..
3-4.
Det var svårt det där med 3-0.
Jag ska aldrig mer döma ut dina tankar Leif Boork.
Eller jo förresten, det kommer jag nog fortsätta göra.

I en trängsel liknande den på tågstationen i Mölndal dimper bollen ner hos #72 Martin Trysberg.
Glädje bland de tillresta på läktaren.
De som inte rest lika långt har gått hem.
De kanske var rädd för trafikkaoset vid parkeringen då den långa kön av bilar ska iväg.
Vad vet jag?
Men att gå hem, finns inte.
Oavsett.

Och vi som inte räds bilköer ( i Kalix är fyra bilar i rad en lång kö) och troget står kvar får se ytterligare ett mål.
En karbonkopia av 3-4.
Men i detta fall i den andra buren.
Den ner mot Furuhedsskolan.
I trängsel liknande den på tågstationen vid Vitvattenvägen dimper bollen ner hos Hugo Olsson i hemmalaget.
4-4.

I nittioförsta får de röda en högerhörna.
Tänk om….
Det blev inte ens ett avslut.

Strax efter det speaker Kurt låtit meddela att det återstår en minut av matchen får Mölndal en högerhörna.
Jag blundar när jag ser den.
Den går bom.
Och vi som är kvar utstöter en unison suck av lättnad.

Det blev i alla fall en poäng.
Den satt hårt åt men den känns ändå rätt bra.
Det var ju väldigt nära ännu en nolla.
Vi blickar framåt.
Laget ska nu på sin första resa för säsongen.
Boltic och Lidköping på programmet.

Hoppas nu bara vår Jonathan Johansson får en någorlunda snabb rehabilitering.
Men det såg definitivt inte bra ut.
Krya på dig ”Böna”

Och i lördagsnatten sitter en samling bandyspelare i buss på väg mot Mölndal.
Hoppas att ingen av er glömt lösa biljetten till hemresan.


^{Fyra av de fem i sitt favoritlags tröjor är redo innan matchen
Så även sargvakter i gult och orange, kanske inte lika fina 🙂}

// Sargis



 

Revelj klockan 03:10
Resa genom landet.
I buss och i flyg.
Match på avlägsen ort 14:00
Hemresa genom landet.
På sköna kudden vid 01:00.
Att spela allsvensk bandy är ingen glamourös tillvaro.
Men det bryr sig ingen spelare om.
De spelar ändå.
Och idag var det en samling herrar i vita skjortor och svarta byxor som fick uppleva lyxen att besöka Kalix.
En herre hade en senapsgul historia till skjorta men han fick åka med ändå.

Katrineholm Bandy.
Eller vad de nu heter.

^{I Katrineholm 03:10 en söndagsmorgon i mitten av november}

De tillresta fick en lite gråkall arena till mötes då de klev av bussen från Luleå.
Men de var lika glada för det där de ”lattjade gris” långt innan avslag.
Muntra miner i spelsugna grabbars kroppar.

Muntra miner även hos domartrion.
Under ledning av legendaren Ulrik Bergman bjöd de på en trevlig pratstund inne på kansliet.
En härlig trio.

Trion fattade ett avgörande beslut då klockan klämtade 14:00.
Klockan uppe vid resultattavlan visade 13:50 vilket den gjort sedan urminnes tider.
Urminnes….ja, ja.
De tog ett enhälligt beslut att sätta igång matchen.

Och så blev det.

Halvlek ett.
Som brukligt är i vår sport så startade det hela med ett avslag.
Den vitskjortade #22 Cim Jacobsson fick den stora äran.
Han skötte det hela med bravur.

I matchen mot Örebro fick vi se ett hemmamål redan efter halvminuten.
Ska vi få ett i denna också?
Det fick vi inte.

Vi fick se ett avslut från hemmalagets Jonathan Wikström i den andra minuten.
Ett skott som gick tre decimeter över den i senapsgult klädde målmannen Lasse Korhonens ribba.
Anfallet efteråt slutade med ett mål.
I en tilltrasslad röra framför Joel Snäll i hemmaburen hamnar plötsligt bollen hos #9 i vitt.
Den vite #9 gör som han gjort massor av gånger under hösten.
Han gör mål.
Rätt man på rätt plats för gästerna.
Är man en målskytt av klass så står man rätt då det vankas målchans.
Linus Doktare.
0-1.

Inte den början som hemmalaget, jag eller övriga i publiken ville se.

Snäll i buren hinner med en fin parad på ett lågt skott från vänster.
En vit blir hårfint avblåst för offside.
Skymningen brer ut sig.
Innan.
Matchminut tio.
Hemmalaget får sin första hörna.
Från vänster.
Han har gjort en kvarts miljon mål på hörna i sin karriär.
Nu gör han ett till.
Jimmy Berglund.
Ett skott mellan målman och mur.
1-1.
Rosor och champagne.

Vi ser en jämn och intensiv match.
Möjligen att de vita har ett litet övertag.
Snabba som bodensonen Tommy Johanssons fingrar över gitarrhalsen då de sätter igång sina anfall.
Spelar runt på folk i fart men de röda står upp fint i försvarsspelet.

Knappa kvarten avverkade.
Domare Bergman visar det ack så förhatliga tecknet för straff till bortalaget.
Och en stund senare får sekretariatet trycka fram 1-2 på tavlan.
Näste målkung har presenterat sig.
#80 Jonathan Hyttinen.
1-2.

Nu börjar gästerna ta över allt mer.
Skillnaden mellan träning på stor is sedan midsommarsillen och veckan innan seriestart syns allt tydligare.
Stor skillnad i åk- och bolltempo.
Stor skillnad i passningars precision.
De röda får allt svårare att komma djupt ner i de västmanländska markerna.
De sporadiska anfallen fångas upp i höjd med Möklinta socken.

I minuten tjugofyra bjuds männen i vitt på en hörna.
Bakåtpassning från mittlinjen rinner iväg till ingen och när så ingen är på plats så fortsätter bollen att rulla ut till gästernas fjärde hörna.
Från hörnet nedanför entrén.
Och givetvis.
Elva av tio bjudhörnor blir baklängesmål.
I efterdyningarna av ett skott.
1-3.
#8 Ville Hämäläinen.
Skymningen börjar ha fallit färdigt och matchklockan visar trettio.
Den andra klockan visar 13:50.
Det har den gjort sedan sommar-OS i Berlin 1936.
Gästerna för spelet rätt tydligt nu.
Det känns lite jobbigt nu.
Och lite småkallt trots att graderna äro få.

Kalix får sin andra hörna.
Från samma hörn då målet föll.
Ska det…
Nähä nä, inte det.

Under de sista åtta-nio-tio minuterna av halvleken kanske vi kan ana en liten uppryckning av våra rödklädda favoriter.
Lite längre anfall.
Kanske inga heta avslut men uppförsbacken planar ut lite.
Gästernas målis räddar ett skott från omöjlig vinkel.
Å andra sidan hade nog Pelle på förskolan räddat det skottet.

En målchans mot vardera bur avslutar de första fyrtiofem minuterna.
Första läget går till gästerna då #15 Jasu Koljonen som med fart smyger upp bakom röda försvarsspelare och är så nära man kan komma att på volley slå in inspelet från vänsterkanten.
Andra läget är i hemmalagets favör då Kalix nye finländare Juho Kaaretkoski tvingar sin landsman Korhonen till en snabb parad längs isen.

Sen blir det paus.
Och dragning på 50/50-lotteriet.
Jag blir i den stunden…….etthundra kronor fattigare.
I vanlig ordning är fikat av hög internationell klass.
En högtidsstund för gommen.

Trio me´Berglund tycker efter en stund att de glufsande upp i klubbrummet nu måste röra på sig så de blåser igång andra halvlek med en trevlig melodi.

Ska de röda kunna samla kraft och energi för att lösa den uppgift som ligger framför dem.
Tavlans röda siffror visar 1-3.
Hur göra för att ändra på det?

^{Andra halvlek rullar igång}

Halvlek två.
Sista halvleken.
Ingen förlängning eller annat trams.

Det börjar bra för de våra.
Lite viftande framför Korhonen innan bollen rinner ut till Kalix tredje hörna.
Det var ju så nära.
Men en hörna kan ju vara bra det med.
Vikarierande kapten Johansson skjuter och målvakten får göra en bra räddning.

Matchen första utvisning kommer i minuten femtio.
Clas Karlsson i hemmalaget får uppsöka syndarnas bänk och avge löfte om bot och bättring.

Första tio minuterna av halvleken är avklarade och jag tycker att de initiativ de röda hade i slutet av första rundan håller i sig.
Katrineholms anfall känns inte lika hårresande som tidigare.
Kanske är de där 1-3 inte omöjliga.
Men de allvarliga hoten mot målmannen i senap är inte många.

Målskytt Berglund försöker från långt avstånd.
Enkelt för målisen som rullar ut till en medspelare.
Medspelaren ser till att ett anfall startas.

Det blev ett lyckat anfall.
#40 Cervin med fart mot mål.
Passerar gränskontrollen vid straffområdet.
En enkel liten passning till höger där #5 Olle Ekholm kommer med god fart.
1-4.

Där och då kändes det som att de sista dropparna ur hoppets bägare rann ut.
Jag kan inte se hur en vändning ska kunna ske.
En suck av uppgivenhet hörs ut i den nu svarta novembereftermiddagen.
Och de vita kopplar ett hårt grepp om pjäsen nu.

När vi närmar oss sjuttio blir två vitklädda utvisade inom några minuters mellanrum.
Kalix blir plötsligt två man mer på scenen.
Ledningen i hemmabåset manar till mer tryck i offensiven.
Anar en strimma av återfunnet hopp.

Strax efter uppmaningen kommer resultatet.
2-4.
På en retur efter #99 Niklas Sundqvists hörnskott.
Första målet sedan återkomsten.
# 10 Emil Stock.

Två mål upp.
Kanske ändå.
Ge oss 3-4 så börjar måhända de reströtta gästerna darra.
Det blir inga 3-4.

Det blir 2-5.
Då det återstår lika många minuter av matchen som de Östen Warnebring hade kvar till Eslöv i sin sång.
Femton.
Kusinerna från stan sätter den definitiva spiken.
Gustaf Doktare gör målet.
Linus Doktare slår passningen.

Och det blir mörkare.
Och kallare.
Och uppförsbacken är tyngre än långbacken på Tervisön.
Och det blir än värre.

Slut på krafter.
Slut på allt.
Kalix Bandy orkar inte stå emot de sista minuterna och siffrorna rinner iväg till 2-8.

Värt att notera är dock Joels Snälls straffräddning i nittioförsta.
En helt fenomenal räddning till vänster.
Matchens prestation.

Sekunden efter 2-8 målet är det slut, över och förbi.

Slut
Jag tycker dock att det stundtals såg rätt lovande ut.
Det finns något bra som ligger och lurar.
Bara träna vidare så kommer det förr eller senare fram från mörkret bakom läktaren.
Att, med tunn trupp och tunga skavanker, falla mot ett Katrineholm som har tillgång till de stora ytorna under hela sommaren är ingen synd och skam.

När jag kör hem refererar Radiosporten om resultat och målskyttar från nåt som de kallar NHL.
Så fruktansvärt ointressant att asfalten krullar ihop sig.

Och någonstans i landet sitter en samling bandyspelare och ledare från Katrineholm på väg hem.
De landar i hemmets sköna vrå långt efter midnatt.

Nästa helg kommer Mölndal Bandy.
Det har de inte gjort förr.

Till sist.
Ett, för oss i Kalix, bekant namn i IFK Uppsala dyker upp i Bandygrytans innersta.



// Sargis