6:e mars.
¤ Douglas Håge, mannen som gestaltade ”Lilla Fridolf” i såväl radio som film föddes denna dag 1898.
¤ Kalix/Nyborgs Stefan Tano vevar in ett frislag till 3-2 i övertidens fjärde minut i kvartsfinal fyra mot Västerås och ordnar därmed till en femte och avgörande match.
Det dramat gick av stapeln för trettio år sedan, 1994.
Trettio år må ha gått men i minnet ligger det på bästa hyllan.
Undra om vi kommer minnas 6:e mars 2024 om trettio år?
Minnas det och bli lika upprörd då som nu.
Parodin på Fomab Arena.
Eftersom det lätt blir lite sandlådenivå typ ”det var han som började”, ”varför får han men inte jag?”, ”min pappa är starkare än din” så kan jag tycka att man ska vara lite återhållsam vad gäller kritik mot domartrion i sina referat om matchen man sett.
Kan bli ren kvällstidningsjournalistik annars.
Ni vet där upprörda spelare öser ut sin ilska och en reporter står bredvid med tindrande ögon och vet att kvällens klickräkning blir en njutning.
Men denna onsdagskväll måste även jag falla.
Hade jag, som brukligt är, satt mig ner vid tangentbordet direkt jag kom hem hade texten blivit skriven med versaler i affekt.
Trots att jag var kvar på arenan en stund efter slutsignalen och att det tar en kvart innan jag är hemma så rök det ur mitt inre då jag klev in genom dörren hemma så jag var rädd att brandvarnaren skulle ljuda.
Så kanske jag sitter som nittiotreåring och minns tillbaka till den där onsdagskvällen då vi fick bevittna den sämsta domarinsats världen någonsin skådat.
Matchen var nittiosju minuter.
Kalix hade etthundra minuter utvisningar.
Etthundra.
Gästerna från Gustavsberg hade noll.
Noll.
Många av utvisningarna må ha varit korrekt dömda men varför i hela Sarons tempellunder är man inte konsekvent och försöker hålla samma nivå för bägge lagen.
Försöker var ordet.
För i mina ögon var det inte en svårdömd match.
Hård, tuff och för all del någon utvisningssituation här och där.
För bägge lagen.
Bägge.
Ta utvisningen på Anton Khrapenkov där i slutet.
Okej, utan mina enögda glasögon kanske den var korrekt dömd.
Men skulle jag noterat varje ”våldsamt slag” han fick ta emot denna afton skulle mitt anteckningsblock varit fullklottrat.
Och utvisningen på Hugo Olsson i slutet av matchen då han blir påkörd av målvakten i kamp om en höjdboll ska jag inte skriva ett ord om, det är risk att det åter börja koka i mitt inre.
När signalen ljöd trodde nog alla, i bästa fall, på straff till hemmalaget eller att avblåsningen kom för att titta till de bägge spelarna.
Men att Hugo blir utvisad!?!
Det kändes som att röda spelare blev utvisade närhelst det behagade, och för vad som helst.
Fel färg på remmarna, utvisning tio minuter.
Du svängde åt fel håll, utvisning tio minuter.
Fel vinkel på klubban då du skjuter, utvisning tio minuter.
Jag tror inte jag ska skriva mer om den grönklädda trion, det blir bara fel.
Men vi kan slå fast att det var parodi.
Och många, väldigt många, upprörda känslor.
Från balkongen, via trappen till damernas omklädningsrum ner till Kalix avbytarbås.
Över isen och upp på läktaren.
Tvåhundra åskmoln.
I ljuvlig senvinterafton.
Vi tar det sportsliga istället.
Betydligt trevligare.
Den laginsats kollektivet Kalix Bandy gör matchen igenom gör mig varm i sinnet.
Man sliter ont då det stormar som värst.
Jag hör Sven Jerrings bevingade ord i referatet från fotbollsmatchen Sverige – Japan i OS 1936.
Byt bara japaner mot ”kalixare”
” Japaner, japaner, försvarande japaner, från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som kastar sig, japaner som fläker sig. Japaner som gör allt för att ta segern åt Nippon. Och svenskar, svenskar som kämpat redligen men som nu är slagna.”
Under den sista kvarten då det stundtals var fullsatt i utvisningshytten nedanför läktaren såg gästerna möjligheter.
Men den röda väggen var tätad och helgjuten.
Och längst bak stod han.
Matchens gigant.
I svart tröja med 30 i vitt på ryggen.
Joel Snäll.
Världsklass.
Hans mamma berättade efter matchen att hon fått ett minne på Facebook från just den här dagen för många år sedan, ett minne från den nu nedlagda ”Vårcupen” där Joel räddar en straff.
Det gör han ikväll också.
Men vi tar det från start.
Klockan är 20:00.
20:00.
Någon sa ”Håll´ på å jaga en myl mitt et nåta, he jär ju gåliggstid”
Matchen rullar igång.
Spänningen går att ta på.
Vi ser Johan Sundquist och Janne Rintala i civila kläder stå i tunneln till omklädningsrummet
Ajdå.
Vi ser gamle kaparen vid kanonerna, Jimmy Berglund, göra comeback.
Kul.
Vi ser också vitamininjektionen Vidar Fredriksson komma tillbaka efter sin handskada.
Kul.
Vi ser Niklas Sundqvist på sedvanligt maner ta sig över isen och ordna fram matchens första hörna.
Då hade det gått tre minuter.
Gustavsberg får två snabba hörnor.
Kalix får så en från vänster.
Den här släpper inte Berglund.
Jodå, det blir han som skjuter.
Tyvärr står det en mur i vägen.
En rätt trevlig match under de första tio.
Kalix börjar kanske ta över lite men skapar inga större hot.
Gästerna är täta.
Men i trettonde släpper lite av tätningsmassan i den vita väggen.
Från höger till vänster strax utanför straffområdet tråcklar sig en lång rödklädd spelare.
Han skjuter.
Klang och jubel.
1-0.
Hugo Olsson.
Jag ger en bandyapplåd med mina nyinköpta handskar från ”Bury Fen”.
Ett dovt och resolut ljud ekar över arenan.
Så ska det låta.
Tre minuter senare hörs åter en bandyapplåd.
2-0.
Anton Khrapenkov med sin karaktäristiska åkstil tar sig genom ängar och fält på Gurras ägor innan han vevar till i höjd med straffområdet.
Femton minuter.
2-0.
Smakstart.
I nittonde presenterar han sig.
Joel Snäll.
Blixtsnabb parad.
Returen slås över buren och över nejden hörs ett sus.
Ledningen känns rättvis men jag anar en viss uppryckning av ölaget.
Börjar ta sig ton och sticka upp i snabba anfall.
Och efter dryga halvtimmen får även Joel erkänna sig besegrad.
Ett snabbt anfall längs vänsterkanten och en hård passning in till en helt fristående Carl Brohäll gör att nollan är spräckt och att de vita får ny energi.
2-1.
Med den nya energin innanför västen tar de nu över en smula.
Vi vill, vi kan.
En energikick som varade i fem minuter.
Vi suckar lite då Niklas Sundqvist får till ett alldeles för lamt avslut i fint läge.
Ett avslut som målmannen, David Rydell, plockar ner utan att blinka.
Han rullar ut bollen till en medspelare.
En medspelare som tar några skär och passar vidare bollen till……..Kalix Hugo Olsson.
3-1.
Tjo och tjim på arenan.
Isen börjar bli knottrig.
Vaktisarna kanske inte skulle ha lagt på vatten innan matchstart då det ”trassade” lite fjunig snö.
Aja, det var nu inget som förstörde och det var ju lika knottrigt för bägge lagen.
En annan comeback i vinter är #4 i Gustavsberg.
Efter en lång tid i ”Bajen” lade han förra våren utrustningen i källarens förråd.
Suget på bandysport blev för stort och när moderklubben under denna säsong hörde av sig var svaret enkelt.
Jag är med.
Från början i U-laget Berget men på senaste tiden i representationslaget.
David Pizzoni.
Strax innan pausvilan försöker han med det hörnskott han en gång i tiden var expert på.
Nån typ av handledsskott, dragskott, fösning.
Oavsett vad så gick den inte hem nu.
Röda ruset är magnifikt, vilket det var hela kvällen.
Även då stora delar satt i dressinen.
Signalen för paus ljuder.
Vi lommar iväg mot det goda fikat medan Kalix vikarierande kapten Jonathan Johansson har ett långt samtal med de tre i grönt.
Det fanns en hel del att samtala om.
Redan då.
Vid mitt bord i klubblokalen samtalar vi om Clas Karlsson.
Vår #12 som tagit många, långa, breda och stora steg i sitt kunnande.
En oerhört nyttig slitvarg som aldrig får de stora rubrikerna.
Jobbar kopiöst, bryter anfall, startar anfall och sällan gör ett misstag.
Hatten av.
Vi får också se en röntgenbild på en ihopskruvad ankel.
Inne i den röda tunneln stod Janne, Johan
och en gammal storskytt från Gyssen, Micke Jansson
Halvlek två.
Lite svajig inledning för de röda.
De vita har tuggat taggtråd i sitt lugna bo under vilan.
Framåt, framåt.
Två mål upp är ingenting.
Så händer det.
Minuten är femtioett.
Gurra tilldöms straff.
Och jag tycker det är lite obehagligt då spelaren ligger kvar med samlad trupp runt sig.
Läkare tillkallas men tack och lov hinner hon inte dit innan spelaren kan resa sig upp och ta sig till bänken.
Klart så för straffslag.
Signal.
Han räddade en straff i en match under ”Vårcupen” den sjätte mars för många år sedan.
Nu gör han det igen.
Lågt och hårt till höger.
Skjut var du vill.
För vi har Joel Snäll i buren.
Vilken räddning.
Han inte bara räddar, han nyper bollen också.
Det jubel som hörs från alla med sympatier för Kalix är det länge sedan vi hörde.
Var publiksiffran tvåtusen?
Sa jag Joel Snäll.
I femtiofemte startar det som sedan ska spåra ur fullständigt.
Kalix blir berövade på en straff i en liknande situation som den som gav de vita sin straff.
Det blir vilt palaver.
Att protesterna är vilda är ett litet ord.
Det ropas och gestikuleras.
Alla röda, alla ledare, all publik….kanske inte de kalixbor med sina söner i GIF, alla är upprörda.
Ledarbänken får en skarp åthutning av domaren.
Jag tycker de är värd en ros som kan hålla sig från vidare bestraffning i den sekunden.
För det var upprört.
Gästerna från ön flyttar fram positionerna.
Två mål upp.
Framåt kamrater.
Ledarna begär, och får, en Time Out.
Fram med staffliet.
Åkvägar ritas.
Kalix är skärrade, gör så här.
Dramatiken fortsätter direkt efter den korta pausen.
De vita får en hörna.
Två röda på botbänken.
Två gluggar i muren.
Men återigen är det röda ruset i världsklass.
Vit hörna igen.
Variant.
Avslutet träffar reklamskyltarna bakom Joel.
Jobbigt nu.
Pulsen på max.
Idrott ska vara spännande, det ska vara dramatik i varenda sekund.
Men detta är på gränsen vad en normal människa klarar av.
De röda sliter som fabriksarbetare.
Fredar sitt område med glans.
I sextiosjätte drar comebackande Berglund ett frislag i ribban.
Returen petas i mååå……utanför.
Neeeiiijjj! hörs genom den sena kvällen.
Jag skriver en stund senare att Kalix måste få tag i bollen och lugna det här ty annars går det till de trakter där det aldrig fryser.
Oceaner av tid kvar och ledningen är skör.
Men det röda försvarsspelet är klockrent.
Alla deltar.
Alla sliter.
Och den där Joel är lugn, stabil och suveränt bra.
Han nyper ett hårt frislag.
Hans bror Mattias missar ett fint läge.
Ännu en utvisning.
Och jag behöver syrgas.
Då.
Då kommer syrgasen
Han missade ett fint läge nyligen.
Mattias Snäll.
Nu lägger han en mycket vacker passning i djupled till en framstormande Robin Alamaa.
Robin blir helt fri med målman Rydell.
En liten fint senare rullar han in 4-1 och läget ljusnar betänkligt.
Men det är ett tidstillägg på en förmiddag så det är inte avgjort.
Men luften känns lättare att andas.
En stund.
Nu plockas det röda spelare av banan i rask takt.
Ut!
Ut!
Fullsatt men inte slutsålt i dressinen nedanför läktaren.
Vi sätter dit en till.
Ut!
Jag ägnar en tanke på de funktionärer som sitter där och ska notera alla tider.
Och ännu en utvisning.
Publiken är stormgalen.
Jag är rädd för upplopp.
De få röda som är kvar på isen hoppar, kastar sig som japanerna Sven Jerring kommenterade om redan 1936.
Till slut så kommer då reduceringen.
4-2
Jonathan Berg.
Nytt hopp väcks i vitt
Ny syrgas behövs för en man i blå täckjacka.
Och vad är klockan?
Nittio.
Kalix har en boll på mållinjen innan en vit hinner upp den och rensa till hörna.
Sätt den snälla!!
Nähä, inte det.
I nittiofemte händer det som får mitt säkringsskåp att fullständigt blåsas ut.
Hugo jagar en lång boll på väg mot Gustavsbergs målbur.
Ska han hinna den.
Han blickar mot bollen i luften.
Då smäller det.
En målvakt med lyrtagning i blick rammar Olsson och smällen är ordentlig.
Signalen ljuder.
Straff, börjar jag notera men ser inga korslagda armar ovan huvudet av domaren.
En arm i luften och den andra pekar i riktning vår spelare.
Utvisning!!!!
På Hugo Olsson.
Den fjärde på kort tidsrymd.
Milde tid.
Allt är bara en fars nu.
Och ytterligare tidstillägg.
Joel hinner med ännu en vass räddning.
Speaker-Lasse meddelar att det återstår en minut.
Jag vet inte om det är av matchen eller dygnet.
Allt är kaos.
En minut går.
Och den ljuvligaste av alla ljuvliga signal ljuder.
Slutsignalen.
Slut
Palavern fortsätter och en del inte så vänliga ord kastas mellan ledare och spelare vid avbytarbänkarna.
Kanske inte så vackert men jag kan förstå att det röda laget är topp tunnor och går igång på minsta gnista.
Om USA:s vinst i OS-hockeyn 1980 var ”The miracle on ice” så var detta ”The spektakle on ice”.
Men än en gång.
LAGET.
Vårat lag.
Den insats de gör denna afton, etthundra tjugosex år efter Douglas Håges födelsedag och trettio år efter Stefan Tanos frislag, den gör mig fortfarande lite tagen.
Tack Kalix Bandy!
Kvaldramat fortsätter.
”Fläkten” på fredag.
Vi ses då.
Till sist.
NorrMedia på plats minsann.
Bra.
Tack.
//Sargis