Kamratvallen

Oktober var i sin sista fas.
Det är söndagsförmiddag runt om i hela landet.
Det blåser en iskall vind från norr.
Rakt genom lång kalsong och vinterjacka.
Det var då.
Det var då jag besökte ett stycke svensk idrottshistoria.
Som nu har nått sin ändstation.
Nu ska hela rasket rivas.
Ut med det gamla.
Borde jag vara rädd?

Redan vid entrén slås man omkull av hänförelse.
Allt är skevt.
Biljettluckan står öppen.
Räknesnurran vid ett av vändkorsen har för evigt stannat på 36731.


Läktaren är luggsliten och färgen flagnar.
Ovanför spelargången är samma symbol som ovan entrén.
Klubbmärket, ett H med en stjärna.
En IFK-stjärna.
Så enkelt.
Så vackert.



Gräset är äkta och förvånansvärt grön trots sen årstid.
Det fortsätter blåsa.

Besöket är över.
Första och sista gången jag fått äran att besöka Kamratvallen i Holmsund.
Där en gång allsvensk fotboll spelats.

Klockorna i kyrktornet några hundra meter bort börjar klinga.

Ödets timme är slagen.