Kategori: Lite annat

Livet strax innan
Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad.
Takdropp och Snödroppar.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro och en sjätteplats i den norra Allsvenskan.

Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.

En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson.
En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg men som sedan några år tillbaka var tillbaka i moderklubben.
Kronan i karriären var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han alldeles nyligen gjorde med sitt Köping IS.

Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjens lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Mathias tänkte lite, som vi alla gör, att han hade det lite körigt och att huvudvärken var normal.
Men den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e mars i almanackan stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.

När det hände
Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.
Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)

Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.
En operation där den första bedömningen gav Mathias fem procents chans att klara.
Fem procent.
Det ger plats för lite eftertanke, fem procents chans.

Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked;  – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på sitt vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.

När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex-sju timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Då den kastanjestora aneurysmen låg mitt i huvudet och alldeles för nära hjärnstammen för att kunna opereras uppifrån hade man gått via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.

Återhämtningen
Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar kom.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.

Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med fem procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Fem procent, låt det sjunka in.

Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.

Årsdagen
Det närmar sig årsdagen av hjärnblödningen.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
Så kom då årsdagen den 27 mars 2011 och den allra första promenaden skulle gå av stapeln.
Det kom inte tjugo.
Det kom inte femtio.
Det kom närmare tusen.
Tusen människor för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
Folket i Köping stod redo för Mathias.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp och det har arrangerats promenader för välgörande ändamål på många orter i vårt land, bl.a Uppsala, Västerås, Gävle, Vänersborg, Lidköping, Sandviken.

Nästa motgång
Så kom nästa smäll.
En torsdag förmiddag i november 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är av och muskulatur runt knät är också avslitna.
Diafragman är svårt skadad, dubbel fraktur på vänster arm och allvarliga brännskador.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.

Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och, som han själv säger, känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.

Lite senare
Det har nu gått elva år sedan olyckan och femton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.

En pandemi som under två års tid satte stopp för den tionde promenaden i följd i staden där allt började, i staden där BBW har sin hemmahamn.
Köping.
I september 2022 gick jubileumspromenaden äntligen att genomföra och ca tusen glada personer slöt upp.

Själv har jag haft förmånen att få växla några ord med ”Bissen” och gå BBW vid två tillfällen.
2018 och 2019 i samband med SM-finalerna i Uppsala.
Fina minnen.

^{BBW i Uppsala 2018 tillsammans med massor av Skutskärsfans}

Adrian
Och en annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med en neonatal stroke
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.

^{Adrian, ett charmtroll}

Stipendier
Insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” har genom åren samlat in ca åtta miljoner kronor (8 MSEK!) som sedan delats ut till väl utvalda personer som ägnar sin tid till forskning och studier om vår hjärna och vad som händer där inne.
Den senaste, för någon vecka sedan, gick till Peetra Magnusson, docent och forskare vid Uppsala Universitet.
Hon tilldelas ett stipendium på 250 000 för sin banbrytande forskning inom neurovetenskap.
BBW skriver i ett pressmeddelande:
  ”Peetra Magnusson forskar om vaskulära missbildningar i hjärnan, särskilt Cerebral Cavernous Malformation (CCM), som kan orsaka stroke. Hon studerar de molekylära mekanismerna bakom sjukdomen, inklusive blodproppars roll i utvecklingen av kavernom. Målet är att identifiera biomarkörer och utveckla farmakologiska behandlingar för CCM”.

Peetra Magnusson kommer få sitt stipendium utdelat på stadshuset i Köping den 27 mars.

2024 fick forskaren Greta Hultqvist stipendiet på 250 000 för sin forskning om den så hemska sjukdomen ALS

2022 fick forskaren Julia Aulin stipendiet för sin forskning om hjärt- och kärlsjukdomars påverkan på hjärnhälsa och om man då kan förutse vem som har störst risk för stroke och Carolin Ingre på KI för sin forskning om ALS .En fråga som för mig personligen känns lite extra angelägen just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Det där med stroke känns lite extra angeläget för mig just nu då en f.d kollega fick en stroke i november 2024 och nu kämpar på för att få igång vardagen.

Uppmaning
All forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.

Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.
Vi samlar för ”Bissen”.
Vi samlar för Adrian.
Och.
Vi samlar för alla de som på något sätt drabbats av någon form av hjärnskada.
För alla.
För livet.

— Be brave, keep walking —

Känner du att du vill hjälpa till……
Swishnummer: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bangironummer:  900-4144


Kommentar.
”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida, Facebook och lite tidningsartiklar och skrivit om i egen tappning.


// Sargis (som givetvis nu swishar en slant)

En guide för dig som är ny

Jag har ju länge tjatat på er som aldrig besökt en bandyarena för att se en bandymatch…
..ta er i kragen och masa er iväg!
Men innan ni traskar iväg ger jag här lite instruktioner i all väl mening.
Var så goda att sitta ner vid bänkarna!

^{Dags för en lektion}

Den här texten tillägnar jag alla ni som funderar på vad ni ska ta er till för att uthärda den långa, mörka, vintern.
Jag vet vad ni ska göra.
Ni ska ta vänner och bekanta med er och gå på bandy.
Glöm Lucia, tomtar och nyårsraketer.
Glöm adventsbelysning och glögg.

Bandy är vinterns, i särklass, vackraste upplevelse.

Okej, säger ni nu.
Men ni undrar vad det innebär.
Så jag ska försöka förklara.

Vi börjar med kläder.
Det kan vara kallt.
Svinkallt.
Kalla grisen.

<sup>Med en iskall blick

Eller varför inte lite uppfriskande spöregn?</sup>
Och ett mycket viktigt tips är…….
Se till att ni besökt hemlighuset INNAN ni klätt er färdigt!
Kan bli besvärligt annars.

^{Frrggnnnhh…..}

Ett annat plus för att slippa bottenfrysning av er lekamen är att ta med lite varm dryck i termos som ni bär med er på lämpligt sätt.
Varm dryck?
Tja, typ.
Kaffe
Te
Glögg
Choklad
Kålsoppa
Eller nåt annat gott….som värmer

^{Att ha kålsoppa i}
Nu är ni framme vid arenan.
De första ni stöter på är en glad funktionär som sitter i en liten byggnad och vill ha en peng av er.
Hen har absolut inga onda avsikter då hen vill ha en slant.
Bara fiska upp stora plånboken och betala.
En liten summa.
En liten summa till ett stort ändamål.

^{Fram med besparingarna}
Men glöm för Guds skull inte…behåll penningpungen framme!
-Köp en lott, ropar någon.
Gör det.
På den lotten kan din framtid i lyx och överflöd vara räddad.
Ju mer folk som köper desto större vinstsumma.
Så lura kompisen att köpa.
Var lugn, kompisen vinner inte, det är ju just du som tar hem den stora vinsten.
Grattis i förskott.
Du blir rik som ett troll

^{Är han rik?}

Så är det då äntligen dags.
Huvuddomaren blåser igång kampen.
Alla tre domarna ska hålla ordning och reda bland alla yra höns på planen.
De har dessutom avvikande kläder.
Men annars är de nog inte avvikande.

^{Det här en domare,
Dock inte någon av de på isen ty de använder inte klubba}
Som den uppmärksamme person du är har du noterat att spelarna har olika färg på tröjorna.
Det är helt i sin ordning.
Fråga grannen på läktaren vilken färg det lag du håller en tumme för har.

^{Den röde företräder Kalix.
Den vite företräder en annan ort.
De gula är domare utan grå peruk}

De som har annan färg är från annan ort.
Långt bort ifrån.
Bra folk de mä.
Men de får vinna nån annan match.
Inte denna.
I-N-T-E.

Bägge lagen har dessutom en figur som vaktar målburarna.
De har ännu en annan färg på sina tröjor.
Det är en härlig typ som kallas målvakter.
Det är en sorts människor som, nästan, helt utan skydd på kroppen försöker förhindra bollar, som kommer vinande genom luften i upp mot 200 km/h från, att gå i mål.
Bra folk de mä.
Men lite eljest.

^{En målman har en uppgift, fånga bollen.
Spelar ingen roll hur}

Dessa sköna målvakter har ingen klubba.
Inte domarna heller.
Alla de övriga har varsin klubba.
Med denna klubba ska spelarna försöka träffa bollen.

^{Boll.  
                             
Inte boll.} 
Om du inte ser skillnaden på vilken som är boll eller inte boll kan du minnas den tumregel den gamle bandylegendaren Berndt ”Bempa” Ericsson en gång myntade.
”Släng en bandyboll och en ishockeypuck framför en katt. Vad tror du katten väljer?”

Spelet går ut på:
Man försöker lura bort spelarna i det andra laget med en avancerad fint och sedan skicka bollen till en annan spelare i sitt lag så man själv inte behöver anstränga sig.
Man kan ju också försöka skjuta så hårt man nånsin kan så att målvakten inte kan fånga bollen.
Då blir det mål.
Är det en från ditt lag som gör mål ska du vara glad som ett barnkalas.
Det är bra med mål för ditt lag.

^{En yster dans vid ett mål}

Är det en figur med annan färg på tröjan som gör mål är du tyst.
Inte ett ljud.
Ja okej, en suck kan du få kväsa ur dig.

^{Vid bortamål känns det tungt. Det är bara som det ska.}

Bara en varning.
Hurra och tjoa inte för häftigt om du står på läktaren.
Det kan börja tisslas och tasslas om att du är berusad, påverkad eller lider av någon allvarlig smittsam sjukdom.
En sjukdom som kallas för positivism.
Absolut inte glädjas för mycket.

Efter fyrtiofem minuter blåser domaren till rast och vila.
En rast som varar runt tjugo minuter.
Håll koll på klockan.

Dags att förpassa dig till någon av de många kioskerna.
Spring inte över isen ty där kör ett par jättelika maskiner som gör ont att få över sig.

Väl framme vid någon kiosk köper du kaffe, korv, hamburgare eller annat godis.

^{Kan aldrig bli fel}

Och ett initierat samtal med någon annan ur publiken brukar innehålla en hel del expertkunskaper.
Alla är kunniga på allt från regler via åkytor till laguttagning.
Samlad kunskap på liten yta.
Sug i dig av allt kunnande.

Kunnande var ordet.
Host…

 Så börjar då andra halvlek.
Nu har du ingen känsel i tårna.
Näsan är rödare än Kalix tröjor.

^{Frusen näsa månne}

Nu brukar det vinnande numret på lotteriet förkunnas.
Det kan/bör vara ditt.
Det kan ju knappast vara någon annans.
Jasså, det var någon annans.. jaja.

Men du tycker ändå att det här är ju rätt trevligt.
Och bara fyrtiofem minuter kvar.

Då händer nåt konstigt ute på plan.
-Vad i all värld är det som händer, undrar du.
Ett helt lag ställer sig i vägen för sitt mål.
Och det andra laget står med höjda klubbor och ser ut som de tänkt skjuta den mänskliga muren sönder och samman.
Konstigt detta.
Men var lugn.
Det är helt i sin ordning.
I Sverige kallas det hörna.
In English corner.

Och de som hytter med klubborna ska försöka få in bolluslingen i mål utan att den mänskliga muren tar bollen.

Du kan ju fundera på vad männen i muren tänker.
Blir de glad om de får en projektil som kommer i närmare 200 km/h på sig?
– Jaaa, jag räddade ett mål
Eller
-Aaaj som ……..varför just på mig!

^{En hörna, a corner}

När så en bryter mot bandyns regler och paragrafer blir utvisad så blir han bara utvisad i fem eller tio minuter.
Inte utvisad ur landet, inte ur kommunen.
Inte ens från arenan.
Blir tajt att på tio minuter hinna ut ur landet, så denna tid får han sitta på en liten bänk och fundera över sina synder.

Där kan han få slänga lite glosor med nån sargvakt.
Sargvakt.
Inte fångvakt.
Men de kanske skulle föredra en bister fångvakt.

Sargvakt är en vältränad och rask figur som snabbare än en vessla pilar fram och tillbaka för att hålla sargen i spikrak ställning längs planen.

^Sargvakt?

När matchklockan bakom ena målet visar nittiotvå, nittiotre, minuter blåser domaren slutsignal.
Då är slut.
Finito.
Game over.
The fat lady sings.
Lugn, bara lugn.
Det är ingen dam som ska sjunga.

Det är bara nåt tufft de de säger i USA.
Och det som sägs i USA, det sägs i Sverige.

^{Jonajtid Stäjts åff Amäärka….}

Titta nu på resultattavlan bakom ena målet.
Står det en högre siffra i första rutan så har Kalix vunnit.
Då blir det dans.

 Är det en högre siffra i andra rutan har laget från annan ort gjort mest mål.
Då blir det tårar och tandagnisslan.

^3-5

Termosen är tömd och din lekamen är bortom all räddning av köldskador men du tänker.
-DET HÄR VAR JU FÖRBASKAT TREVLIGT!!      
Hit ska jag gå oftare.

För det här bandy, det ÄR världens vackraste sport.
Alltid.
Oavsett.

^{Den vackraste av alla sporter}

// Sargis

Säsongen 24/25 startar.
Det är augusti.
Dagarna mörknar minut för minut
Tänd våra ljus
Det är nära till natten
Snart är den blommande sommaren slut.

Runt om i vårt land börjar bandylag kliva in i någon av de tjugotalet bandyhallar som står uppställda från Edsbyn i norr till Åby i söder.
Full fart på stora ytor.
Drömmar om framgångar tänds i svettiga tröjor.

För landets nordligast belägna bandyförening är det långt till de stora ytorna.
När många av lagen i stundande säsong av Bandyallsvenskan tränar på ytor där fartyg lastade med massabalar från TM3 på Karlsborgs bruk har plats att vända tränar Kalix Bandy på ytor där inte ens massabalarna ryms.
Möjligen med skohorn och tvål.
Man tränar på en liten is med alldeles för hög sarg.
Så har man gjort sedan ishallen i Kalix byggdes 1972 och så lär man göra i evighet.
Men drömmar om framgång finns även i de svettiga tröjor Kalix Bandy tränar i.

Och det ska ju snart spolas strax utanför ishallens väggar så småningom.
Trodde vi.

Hösten fortsätter att gå.
Utanför Skagsudden ser vi fiskeflottan tuffa iväg i jakten på havets guld.
Löjrommen.
I skogarna jagas bär och älg.
Och i ishallen fortsätter ortens bandylag oförtrutet sin träning.
I väntan på minusgrader.

Det planeras för en trevlig cup för damerna i slutet av oktober.
Måhända en liten chansning men nog ska väl minusgraderna hunnit växa till sig till dess.
Oktober tar fart.
I mitten av månaden skönjer vi en strimma hopp bortom skogarna mot Anderstjärn.
En aning av kyla.
Som raskt släpper sitt lilla grepp.
Borta är hoppet om cupspel och man tvingas ställa in den så efterlängtade och välplanerade tillställningen.
Trist så det dammade och än tristare när jag tänker att det fanns bra med kyla ett tag innan då det (kanske) hade funnits möjlighet att spola upp banan.
Men faktum kvarstår, cupen blev inställd.

^Inställt
Livet i rinken fortsätter.
Seriepremiären kommer allt närmare för var dag som går.
I världen bortom korsningen till Siknäs spelas matcher för damer, herrar, juniorer, miniorer och allt där emellan.
I Kalix har vi en torr och fin grusbädd och någon träningsmatch för herrlaget i Uleåborg blir det inte då våra finska vänner har samma förhållanden.
Grusbädd.

I denna sörja och gråväder ägnar jag en tanke på de galenskaper att starta serierna än tidigare på hösten och att alla lag ska ha tillgång till en hall inom rimligt avstånd.
Vår närmsta hall ligger i Söderhamn.
Sjuttiotvå mil.
Jag släpper den tanken fort då sinnet börjar mörkna och det börjar ryka ur öronen.

Oktober övergår i november.
Och på grusbädden fryser det till.
En hel vecka innan seriepremiären.
En vaktmästare sade att om de inte hunnit blanda i den vita färgen i isen hade den aldrig klarat det väder som rådde.
En hemsk tanke.
Men det är klart, vi har ju en reservarena sjuttiotvå mil bort så det är lugnt.

Så är då helgen kommen.
Premiären för herrarna är här.
Dagen innan var den i Rättvik.
Där föll våra damer med stora 8-0.
Premiärsöndagen gick av stapeln i strålande väder.
Magiska förhållanden.
Örebro SK med sina härliga supportrar på besök.
Denna grupp som går under namnet ”Svampen” drog ihop flest bortasupportrar under vintern, tätt följt av Djurgården.

Det är niohundra åttionio dagar sedan vi såg våra herrar spela allsvensk bandy och tvåhundra fyrtiosju dagar sedan vi såg dem spela senaste matchen.
Tvåhundra fyrtio dagar sedan Robin Alamaa gjorde 6-2 i 6-3 matchen mot Västanfors i kvalet till denna upplaga av Bandyallsvenskan.
Det målet var det senaste hemmamålet vi såg.
Det hinner gå en halv minut innan vi ser denna säsongs första hemmamål.
1-0.
Ikonen, kaptenen, klubbhjärtat Johan Sundquist.
Vad vi inte vet där och då är att han etthundra nitton dagar, tjugotre matcher och sextionio mål senare gör säsongens sista efter 35.16 i den betydelselösa kvalmatchen borta mot Unik.
När ÖSK matchen är över har mörkret fallit och 1-6 piskar oss i ansiktet.

I Bollnäs faller damerna med 4-1 mot laget från staden som blev landets stad nummer åttiosju på tolvslaget mellan 1941 och 1942.
Caroline Strömberg blir vinterns första målskytt för Kalix.

Matchen mot Örebro blir också en comeback på arenan i Kalix för kisen från Söder.
Han lämnade Kalix Bandy, våren 2015, efter tre säsonger för en flytt tillbaka till sin hemmahamn på Södermalm i Stockholm och spel  i Hammarbys gröna och vita dress på Zinkensdamm.
I våras fick han inte fortsatt förtroende som klippa i försvarslinjen och blev klubblös.
Då ringde Kalix ordförande Olov Englund.
I en intervju i NSD säger han….

”Egentligen hade jag bestämt mig för att inte fortsätta spela bandy. Men då ringde Olov Englund och gav ett bra förslag och sa att de behövde lite hjälp. När en sån kille, som jag har sett upp till sedan jag var liten, ringer och frågar om hjälp ställer man upp, säger Felix Nyman.
Behövde du fundera länge på förslaget?
–Nej, men det kändes som en rolig grej att kunna hjälpa en klubb som har gett mig mycket. Och nu kunna ge tillbaka efter de erfarenheter som jag har samlat på mig.”

Fina ord av Felix Nyman.

Felix blir en resurs att använda i första hand på bortaplan då han bor kvar i huvudstaden med sin familj.
Detsamma gäller de bägge unga Oskar Westerberg och Vigor Malmberg.
Oskar från Gripen/Trollhättan och Vigor från bandygymnasiet i Sandviken men ursprunget finns i IFK Motala.
Gustav Löfqvist från Sirius har gjort några inhopp.
Även Niklas Kuusela, som jag faktiskt inte har koll på, var behjälplig på några bortamatcher.

Behjälpliga under säsongen var även Kalix ”lite äldre” spelare som lagt klubban och hjälmen på hyllan men visade hjärta för föreningen och ställde upp då motlutet var brant.
Olov Englund, Nils Wikström, Mats Rönnqvist, Jimmy Berglund och Peter Stock.
Ovärderliga pjäser.

Vi ska ej heller glömma de unga från ena led som nu fick hoppa in i A-lagssammanhang.
Malte Bjerner, Elias Fredriksson, Olle Risén och Alwin Strömbäck Persson.

Stort TACK till alla er, det hade inte slutat som det gjorde utan er.


^{Deppigt i halva månens sken efter matchen mot Örebro
Foto: Petra Älvstrand, NSD}
Helgen efter kom Katrineholm.
De bjöd oss på bandy av högsta klass.
När jag nu tänker tillbaka på de lag som besökt oss är det Katrineholm som stått för den bästa bandyn.
Fart, fläkt och utspelning.
2-8 är siffror som talar.

Dagen innan hade damerna nollats av Uppsala BoIS.
0-7 där.
Det var en dyster helg.
Och etthundra femtiofem år sedan Suezkanalen öppnades.
En kanal som bleknar i jämförelse med den kanal som rinner från myrmarken på andra sidan Storövägen, förbi Ytterbergs och ut i Revveviken i Båtöfjärden.
Mäktig är ett litet ord.


^{Den mäktiga kanalen}
Tredje helgen, tredje hemmamatchen.
23 november.
Min far hade fyllt åttiosju.
Ett lag som vi inte sett tidigare på besök.
Mölndal BK.
När vi sett dem i arton minuter ligger de under med 3-0.
Ett av målen är ett sånt där mål som ska visas upp för kommande generationer.
På bild, på film, på diabilder och på overheadprojektor.
Unge Vigor Malmberg tar en fin åkning in från vänsterkanten, får en utsökt lång passning av Anton Khrapenkov som han tar ner och viftar in i en och samma rörelse.
När bandy blir ett konstverk.
Sen har Vigor även en stolpträff och blir med sitt frejdiga spel en favorit bland oss i publiken.
Hemmalaget styr, ställer och har kommando.
Leder med 3-0 i paus.
Leder med 3-0 när sista kvarten börjar.
Ligger under med 3-4 i åttiosjätte.
Hugo Olsson kvitterar i åttioåttonde.
En pinne med lite bitter eftersmak, det såg ju så bra ut i sjuttiofem av de nittio minuterna.
Men Vigor Malmbergs mål och agerande på isen sätter guldkant på novemberkvällen.

Under denna match blir vår libero Jonathan Johansson tacklad över sargen och faller så olyckligt att han bryter underarmen.
Ett mycket tungt avbräck då ”Böna” är, med mina rödvita glasögon på, en av seriens bästa på den positionen.
Tar jag av mig glasögonen är han det fortfarande.
Att Johan Sundquist redan är borta och Robin Alamaa borta hela säsongen gör ju inte saken bättre.
Tre blytunga avbräck.

Första resan bort blev en resa att glömma.
Glömma och stoppa undan i en säck.
Två lite större torskar i ryggsäcken på resan hem.
I Karlstad vinner Boltic med….med…med mycket…14-2.
I Lidköping vinner hemmalaget med 8-3.
Min födelsedagstårta smakade raggsocka.
Våta och använda.

Dock ett ljus på tårtan då Kalix femtonårige Malte Bjerner, i matchen mot Laik, gör sitt första mål i A-lagssammanhang.

Den gamla storklubben Boltic med fler SM-guld än det antal mål de gjorde i matchen mot Kalix tar senare en direktplats på rälsbussen till Elitserien.
Den till Årjäng är nedlagd.
Klubben har femton guld varav nio för herrarna, vi minns de sju raka de tog mellan 1979 och 1985.
En imponerande samling pokaler i klubbens klubbrum.

Sen kommer en onsdag mitt i veckan.
En onsdag som i tidernas begynnelse var tv-fri.
Folket fick ägna sin dyrbara tid till annat än Farmen, Let´s dance, Idol, Big brother och andra kvalitetsprogram.
Sedan vi föll ut från Elitserien är det inte ofta vi ser en match mitt i serielunken en onsdagskväll.
Å andra sidan är Elitserien idag utspridd över veckans alla dagar likt den där sporten med platt boll och på tok för hög sarg.

Denna onsdag kliver ett lag med sittsår i baken efter etthundra fyrtio mil i en röd buss kliver in på vår arena.
IFK Kungälv.
Kalix Bandy sliter ont med sitt stukade manskap.
0-1 efter tio blir tillslut 0-3 och pinnen mot Mölndal är den enda pinnen i påsen.
Det börjar skymma i horisonten för vårt lag.
Och allt medan folket sitter hemma vid sina televisionsapparater.

Västkustiska Kungälv åker hemåt, får nya sittsår och får långt senare spela kval om en plats i Elitserien.
Man når dock inte riktigt fram.
Man faller på ett baklängesmål i nittiofjärde minuten i matchen mot Frillesås, ett mål som betydde kvittering för FBK och den poäng som i slutänden fällde avgörande.
Surt kan tyckas.
Mer surt än rävens rönnbär.

Samma onsdag faller Villa/Lidköping mot Sirius på Studenternas och Edsbyn mot Hammarby på  Zinkensdamm.
Två lite oväntade resultat men i slutänden står såväl Villa som Byn på varsin planhalva då finalen ska avgöras i Västerås hall.
Och i den finalen vinner Villa/Lidköping med 7-3.
En högst värdig vinnare.
De förlorar en match i grundserien (Sirius borta) och en match i slutspelet (VSK hemma) så vi kan nog enas om att väschötarna är landets bästa herrlag i bandy.
Men i damernas final faller de blåvita.
VSK tar hand om taktpinnen efter paus i finalen mot Villa och går ifrån till 7-3.

Långt ifrån SM-slutspel och heta finaler åker Kalix herrlag ner till kungliga huvudstaden för match mot IK Tellus.
Damerna tar sin första viktoria när de på hemmaplan vinner mot Skutskär med 4-1.
Herrarna får tack vackert vänta på sin första vinst.
Laget från Midsommarkransen skickar hem laget från norr med ännu en torsk av större format.
2-8.
Nu skymmer det inte längre i horisonten.
Nu är det mörkt.
Svart.
Bengt Grive hade kallar det mörksvart.

Men efter mörksvart skola det ljusna.
Redan dagen efter.
Äntligen kom den.
Den första segern.
På Ekvallen i Gustavsberg.
I en tv-sändning som lämnar en hel del att önska ser vi våra vitklädda göra tre av sina fyra mål på hörna varav det sista när blott minuten återstår.
Emil Stock viftar in segermålet efter en fin variant.
4-3 och decemberluften känns lite lenare i lungorna.

Min grupp på Facebook ”Sargvakten” fyller tio år och passerar smått ofattbara tre tusen medlemmar.
Fantastiskt kul.
Kan ju inte sticka under stol med att jag känner mig överväldigad och mycket glad över det.
Och det fortsätter komma in nya medlemmar.
Tack ni alla.

Dagen efter Lucias skridande tog Tranås en monsterresa till Kalix.
Företrädare för klubben suckade lite uppgivet över det hål i plånboken resan skulle innebära.
En eldsjäl med stort klubbhjärta för BoIS startade en insamling och myten om den snåle smålänningen försvann ut över Sommen och vidare österut mot Östersjön.
På ett hips och ett vips hade ”det snåla” folket swishat in den summa han satt som mål och resan och uppehälle var betald.
Ett mycket fint initiativ.
All heder.

Att laget i deras hjärtan sen gjorde 6-1 och tog med sig bägge poängen hem var däremot inte hedervärt.
Man gör inte så.

Damerna har vaknat till liv ordentligt efter isbrytaren mot Skutskär.
Denna lördag kommer Bollnäs.
Denna dag åker Bollnäs hem utan poäng.
Poängen stannar där de hör hemma.
Under fullmånens sken denna lördagskväll tio dagar före jul vinner Kalix med 5-1.
En tung eftermiddag blir en vacker kväll.

Helgen innan jul ordar jag inte mycket om.
Jag måste väl dock orda om Tillbergas Edvin Porswald.
Allsvenskans målskytt med M.
Fyrtiotvå mål på fjorton matcher är inget man skojar bort.
Fyrtiotvå mål på fjorton matcher är klass.
I fortsättningsserien ”Övre” gör han senare under vintern tolv mål på sju matcher.
I lagets hemmamatch denna söndag innan jul mot Kalix gör han sju.
Sju av femton.
Femton.
Hemska 15-5 på tavlan i ABB Arena och i ”Bandygrytan” brände stora sår i mina ögon.

Lägg därtill att det dagen innan lös 11-1 på tavlan i Nässjö IF:s boning och i samma ”Bandygryta”.
Det var svårt att ta in.
6-26.

Edvin Porswald och hans kumpaner knep en plats i kvalet upp till Elitserien.
Det gick inte så bra.
Eller kanske det gick bra, de blev ju kvar i världens bästa allsvenska och får ju då den stora förmånen att komma upp till Kalix.
En resa jag vet många av dem uppskattar.
Vilket jag uppskattar.

Julen kom.
Det glänste över sjö och strand.
Raska fötter sprang tripp, tripp, tripp.
Kalle Anka och Karl-Bertil.
Är verkligen tomten far till alla barnen?
Tindrande ögon på förväntansfulla barnbarn i vårt hus.

På annandagen lämnar folket sitt frossande bland revbensspjäll och lax för att gå på bandy.
Så har det gjorts i generationer.
Och så ska det göras framöver.
I Kalix hade vi ingen bandy.
Hela havet stormar.
Femton lag i serien.
Sju matcher, fjorton lag, ett lag blir över.
Får stå på sidan och titta på.

Men inga läppar hänges här inte.
Kalix Bandy och Kalix Hockey gör ett gemensamt litet annandagsjippo med en kortare bandymatch och diverse små tävlingar spelarna emellan.
Den bleka decembersolen ställde upp på noterna och gav oss de få strålar den kan bjuda på under den korta stund den orkar upp i denna tid.
Folket kom.
Folket trivdes.
Ett mycket uppskattat evenemang.
”Kalix Winter Classics”.

Tre dagar senare kom vinterns bästa.
IFK Rättvik.
De kom med fullpackad buss.
Damer och herrar.
Damerna var ofina nog att vinna med matchens enda mål.
Extra snopet då matchens enda målskytt var Emma Lambertsson.
Emma som läser algebra och kungalängder vid bandygymnasiet i Rättvik flyttade dit för två år sedan.
Varifrån hon flyttade?
Sätt er ner i små grupper och diskutera.
Det börjar på K.

Herrlaget från Rättvik hade den absolut bäste spelaren vi fick se under vintern på vår is.
Patrik Sunnanängs.
Han var briljant.
Han var lysande.
Men.
Laget Kalix Bandy.
De bjöd oss supportrar med bandyabstinens på en match vi sent ska glömma.
En match i minnesbanken.
Underläge 1-2 då vi dricker kaffe.
Vinst 4-2 då vi åker hem.
Jag visslar förnöjt då jag passerar korsningen till Ryssbält.
Jag visslar lika förnöjt nu när jag minns tillbaka.

Sen tog år 2024 slut.
Trehundra sextiosex dagar var till ända.
Det som började en måndag slutade en tisdag.
Johan Rabaeus läste ”Nyårsklockan” och folket brände tusentals kronor på fyrverkerier.
På nyårsdagen hoppade våghalsade pjäser långt på skidor i södra delen av Bayern i Tyskland och den store fransmannen Lilian Thuram fyller femtiotre.
Vi minns honom främst från fotbollens VM 1998 där Frankrike vann guld efter att ha vunnit mot Brasilien med 3-0 i finalen och Thuram kom med i världslaget.

2025
Det nya året hinner bli fem dagar gammalt innan det är dags för en resa till Dalarna och en match vid foten av hoppbackarna.
På Lugnet i Falun.
Jonathan Wikström firar hattrick och resultattavlan visar 3-3 när slutsignalen ljuder.

Samma dag är våra damer nere på Nolias is i ”Björkarnas stad”.
Matchvinnaren för hemmalaget har gjort tusen mål för både moderklubben HT Bandy och Kalix, idag gör hon tre för sitt Umedalen i en match de vinner med 4-2.

Och en vecka senare hämtar jag fyra muntra män med stora sympatier för Djurgården på järnvägsstationen i Boden.
Ett härligt sällskap som uttryckte sin stora kärlek för den upplevelse de fick på vår arena i en lite kylig vinterkväll.
Deras mungipor hissades allt högre då slutsignalen ljöd och deras favoriter hade gjort tre mål medan hemmafavoriterna inte hade gjort ett enda.
Ett sant nöje att träffa Erik från ”Bury Fen” och hans tre kumpaner.
Bandyvänner.

I och med den matchen var grundserien över och förbi.
Kalix var, sedan länge, klar för den nedre delen av fortsättningsserierna.
Senaste motståndarna Djurgården tog sig, tack vare vinsten i Kalix och IK Tellus fall i Nässjö, till den övre halvan och var jublande glada över det faktumet.

Poängen man skrapat ihop under grundserien följde med in i denna ovissa fortsättning.
Sju lag.
Tre kvalar.
Ett åker ur.
Tellus och Tranås hade med sig tillräckligt med poäng för att de kunde känna lugn och harmoni.
De riskerade inte något obehagligt.
Lidköping hade tre poäng till godo på lagen under kvalstrecket.
Närmast under det strecket jagade Kalix, Falun och Mölndal.
Gustavsberg hade fyra poäng upp till kvalplats och alla larmklockor ljöd över hela Värmdö.
Det var inte bara kniven som satt mot strupen.
Det var hela verktygslådan.

Och det blev lite dramatiskt.
För Kalix del började fortsättningsserien med en resa ner till Tranås och till arenan där Kalix historiska avancemang i mars 1993 säkrades.
En arena med minnen.
Det som då hette Bredstorp och idag har nåt företagsnamn.
Minnet denna dag i januari blev dystert.
Uddamålsförlust och kniven, hammaren, skruvmejseln och de övriga vassa verktygen drevs in ytterligare en centimeter.

Dagen efter lättade trycket då man besegrade Mölndal med ett måls marginal.
Två synnerligen viktiga poäng i jakten på fast mark.

Söråker som dagen innan vunnit mot Umedalen och tagit över ledartröjan i den tajta toppstriden vinner komfortabelt sin andra match på sin turné i fjärran norr.
2-1 mot Umedalen flöjs upp med 8-1 mot Kalix.
Elitserien är nära nu för medelpadiskorna.

Innan serien är över gör våra damer 2-0 i set mot Haik/Selånger.
6-3, 6-3.
Samma siffror som herrarna ska göra senare mot ett lag från Västmanland.
Man faller också returmötet mot såväl Söråker borta som Umedalen på hemmaplan och hamnar på en fin femteplats när allt summerats ihop.
Jag bugar mig djupt och tackar våra fantastiska damer och alla runt laget.
Ett lag som inte får den uppmärksamhet de så förtjänar.
Ett lag med en positiv aura runt sig och en utvecklingskurva som pekar uppåt.
Var lite vilsna i början serien då ovanan av stora ytor sken igenom men har lyft sig allt eftersom serien lunkat på.
Ett lag som är mycket väl värda att följa.

Söråker vinner serien med knapp marginal före Umedalen.
Men vill de ta steget upp i Elitserien?
Jag läser i Sundsvalls tidning att man är mycket tveksam att ta det steget.
Det är någonstans snett när en serieseger och avancemang i seriepyramiden väcker såna frågor.
Det som förr innebar klang, jubel och fanfarer har idag bytts ut till frågetecken och svårigheter.
En sorglig tendens.


Januari gled obemärkt över i februari.
2 februari.
Kyndelsmässodagen.
Fyrtio dagar efter juldagen.
Bosse ”Nygammalt” Larsson hade fyllt nittioett om han varit kvar bland oss.
Lidköping AIK till Kalix.
Osmiumtung förlust för de röda norrbottningarna.
En förlust som gjorde att platsen i kvalet var i det närmaste oundviklig.
Och nästan på dagen sextiotre år tidigare föll Nyborgs SK ur div2 Norra.

En vecka senare.
IK Tellus med sin ledare i shorts på besök.
Tillsammans med matchen mot IFK Rättvik strax innan årsskiftet bjuder våra hemmahjältar upp till lagets bästa insats under säsongen.
Ledare Backevik i shorts och hans manskap får slokörade lomma av isen med 4-1 som en kvarnsten runt kroppen.
Läget var dock lugnt hos gästerna i shorts och kvarnsten då det allsvenska kontraktet var säkrat redan vid brytningen av serien.
För hemmalaget var det, jag vägrar skriva livsviktiga ty inga poäng är livsviktiga, mycket viktiga poäng.
Mycket.
Men uppförsbacken var fortfarande brant.
Allt pekar mot kval.

Hemmamatchen mot Falun får ett lyckligt slut.
Emil Stock gör 2-1 i början av andra halvlek.
FBS kvitterar knappt minuten senare och FBS målman räddar en straff fem minuter innan slut. Likaläget står sig fram till halva slutsignalen.
Då får hemmalaget en högerhörna.
Domaren visar ett-skott-fingret.
Tack det räcker, säger kapten Sundquist och sopar in vinstmålet och tjocka vantar applåderar.
Den så ljuvliga bandyapplåden.

Lidköping vinner mot Gustavsberg med klara 17-6 och nu kan inte GIF passera sitt streck.
Ett resultat som också innebär att det blir kvalspel för Kalix, Falun och Mölndal.

I sista omgången faller Kalix mot ett Gustavsberg som tagit plats i hissen och tryckt på knappen med en nedåtriktad pil.

Kvalet
Jag har tappat räkningen på hur många gastkramande kvalmatcher jag sett sedan jag, som femtonåring med Stenmark-luva på huvudet, för första såg Nyborg SK kvala sig mot högre höjder i mars 1976.
Jag har sett härliga kvalmatcher.
Vi minns ju alla kvalet 1993.
Vi minns också euforin efter den tunga säsongen 2016/2017 då sista kvalmatchen behövde vinnas med två mål mot Ljusdal, det blev 10-2.
Jag har sett tråkiga kvalmatcher.
NSK 1976 var en enda lång rad av sådana.
2018 behövde Kalix vinna mot Falun besegras med många mål, det bidde bara två och intyget för spel i Elitserien revs i tusen bitar och har därefter inte lagats.


^{Kvalfeber på Nyborgsvallen 1976}
Förra året kvalade Kalix upp sig från div1 i ett kval vi inte heller glömmer i första taget.
Det gör inte våra bandyvänner med Västanfors i hjärtat heller.
Och nu skola de mötas igen.
Tillsammans med Unik BoIS ska de göra upp om en plats i nästa säsongs upplaga av Bandyallsvenskan.
Det börjar bra.

Två hemmamatcher.
Två vinster.
Västanfors, kom i vinterns snyggaste buss och fick åka hem i samma snygga buss med en svidande 6-3 förlust mot ett hemmalag som kostade på sig att missa två straffar.Eller rättare sagt, den utmärkte målvakten Erik Lundgren räddade de båda straffarna.
Men en fick han se sig besegrad på.
6-3 och vi fick pusta ut.

^{Vinterns snyggaste buss}
Dagen efter kom Unik/BoIS
En tät och dramatisk match där Johan Sundquist matchades sparsamt men satte en hörna och en straff.
Det räckte så.
2-1.

Helgen efter ska allt avgöras.
Unik hade under veckan vunnit mot ”Fläkten” hemma i sin boning och tabellen var helt öppen.
Det hade kunnat sluta med tre lag på fyra poäng med jämn målskillnad.
Nu gjorde det inte det.
För Kalix fick poäng under helgen.
För säkerhets skull vann man mot Västanfors i en hall i Örebro och kontraktet är räddat.
Damerna gjorde det mot Haik/Selånger.
Herrarna gör det mot Västanfors.
6-3, 6-3.
Lägg därtill 6-3 i Kalix hemmamatch i fjolårets kval.
3-0 i set.
Game, set and match.
Att man på söndagen faller mot Unik har ingen som helst påverkan av utgången så den glömmer vi.

Det blev ett lyckligt slut.
Vi kan pusta ut.
Efter etthundra nitton dagar av vånda så får vi äntligen pusta ut.
Trots allt.
Trots en vinter vi aldrig sett maken, eller makan, av tidigare och aldrig vill se igen.
Aldrig.
Skador, sjukdomar och avstängningar.
Allt har gjort allt.
Men vårat lag har stått pall.
Ett lag som gått på hörntänderna.
Ett lag som varit uträknat.
Hånat.
Men aldrig gett upp.
Ge upp, ett uttryck som inte funnits i det laget.

23 februari 2025 är ett datum som nu förts in i föreningens historieböcker.
Kalix Bandy fick en världsmästare.
Ett mäktigt ord.
Världsmästare.
Ada Olsson.
En klippa i damlaget som under vintern blev uttagen till F17-landslagets slutliga trupp inför det VM som skulle spelas i Trollhättan under helgen 21-23 februari.
Det svenska landslaget med Ada i spetsen gick som ett Power Train genom turneringen utan att vara i närheten av poängtapp.
I finalen mot Finland visar Ada Olsson vägen genom att göra matchens första mål i minut fyra.
Lokomotivet i gult och blått öste på över isen i Slättbergshallen och när slutvisslan ljöd var resultatet 7-0.
Riktigt kul med spelare från Kalix i framgångsrika sammanhang.
Grattis Sverige.
Grattis Ada.


^{En världsmästare från Kalix
Foto: Privat}
Efter denna prövningarnas vinter finner jag inte de ord av tacksamhet jag vill ge till alla i och runt vårt Kalix Bandy.
Spelare, ledare, funktionärer, vår lilla men trogna publik, samarbetspartners….alla som på nåt sätt hjälpt till för att våra lag ska kunna prestera.
Ingen glömd, absolut ingen.

En tacksamhetens tanke också till väderleksministeriet som gett oss utsökta förhållanden genom vintern.
Ingen match i snöstorm, minns Umedalen förra säsongen.
Ingen match i Oymyakon-kyla.
Bara fina isar i fint väder.

Till slut.
Med den absolut bästa avsignaturmelodin från ett radioprogram, ”Marlowes theme” från Smoke Rings, i bakgrunden går jag sakta hem genom stan och tackar jag för mig denna säsong…
” Thank you and good night. We’ll be back with some more sweet and swinging music, we hope…”

// Sargis

……men här och nu öppnar jag dörren för säsongen 2025/2026.

^{Jag är med nästa säsong. Hoppas ni är det.}

Det har nu gått ett år.
Ett år sedan Tomas von Brömssen, stående på Sollidenscenen på Skansen läste sista raden av dikten ”Nyårsklockan” och de många fyrverkerierna sköt i luften.
År 2023 var till ända och 2024 tog sina första andetag.

Nu, ett år senare, skjuter raketerna över Skansen åter i luften.
Johan Rabaeus har, från samma scen, läst samma dikt färdigt och 2024 är paketerat i minnenas arkiv.
Länge leve 2025!

Vad minns vi då av det nyss arkiverade året?
Året som började en måndag och avslutades en tisdag.

Vi minns att Nordamerika hade en total solförmörkelse i början av april.
Det skulle bli än mer förmörkelse där några månader senare.

Vi minns de härliga veckorna under sensommaren då sommar-OS i Paris gick av stapeln.
Det mäktigaste från det är tvivels utan ”Mondo” Duplantis världsrekord.
Hela publiken satt kvar i sen timme bara för att se denne gigant, som redan, vunnit sitt guld göra en attack på sitt eget rekord.
Jublet när han seglade över ofattbara sex meter och tjugofem centimeter fick Eiffeltornet att skaka.
Mig också.
Sex meter, tjugofem centimeter.
Det är ett väldigt högt hopp det.

2024 var också året då Hockeyallsvenskan föll under nedflyttningsstrecket i serien för urbota korkade förslag.
Man lämnade in ett förslag på att man inte ska få matchstraff vid slagsmål med kastade handskar.
Bara fem minuter på botbänken.
Jag tar det igen.
Man lämnade in ett förslag på att man inte ska få matchstraff vid slagsmål med kastade handskar.
Bara fem minuter på botbänken.
SVT:s expert Jonas Andersson säger i saken.
” – Om man ska nyansera lite. Underhållningsmässigt och hur det påverkar en matchbild så gillar jag det. Men då tar man inte hänsyn till de personliga tragedier som fighting innebär. Jag har själv gamla lagkamrater som inte är vid liv längre, och andra som har men för livet. Jag hoppas verkligen inte att det blir allvar”
Han har ju nån poäng men det jag inte begriper är inledningen ”Underhållningsmässigt….”
Vaddå underhållning?
Ja herregud.

Vi glömmer det och letar oss till nåt trevligare.
Nåt betydligt trevligare.
De två fantastiska SM-finalerna i bandy.
Vi bjöds på bandypropaganda av yttersta världsklass i två matcher.
Med en tv-produktion i samma sfär som de bägge matcherna.
Det började med damerna.
Och som det började.
En inledning som sög andan ur oss tv-tittare.
2-2 efter åtta minuter.
Väschötsk ledning 4-2 efter elva.
Sedan blev det lite lugnare och vi fick chans att återhämta oss i sofforna.
När slutsignalen gick stod Villa/Lidköping som vinnare.
7-4.
Men det vi framförallt minns från den matchen är målet.
Målet med M.
Frislag till Villa vid straffområdeslinjen.
VSK bygger mur.
Stor och fin och ordentligt med tätningsmassa.
Då kliver Sanna Gustafsson fram till bollen.
Och lyfter bollen över den täta muren och över en, minst sagt, förvånad Petra Huhta i Buren.
Fantastiskt snyggt.
Ett av säsongens snyggaste mål i svensk bandy.

Sedan klev herrarna in.
Och återigen fick vi tappa vår andning.
Herrejösses vilken match!
Och lägg därtill en dramatik som sätter nerver i gungning.
Villa/Lidköping har 6-4 med tjugo kvar.
VSK får straff.
Fram kliver Daniel Johansson.
Som missar.
Jahaja, då är det över.
Icke.
Johansson tar revansch och reducerar med kvarten kvar.
Jaga, jaga, jaga.
Klockan går fortare än en dopad sprinter under åttiotalet.
In på övertid.
Och där är det slu…..
Han avgjorde finalen 2023.
Nu tar han 2024 års upplaga till förlängning.
I andra övertidsminuten.
I matchens sista flämtning.
Champagnekorkar hade börjat smälla nere i Lidköping.
Viktor Spångberg.
6-6.
Förlängning och spänningen gick att ta på.
Även för oss opartiska.
2023 gick det en minut och fyrtiotvå sekunder.
Då gjorde nämnde Viktor Spångberg 3-2 till VSK.
2024 går det en minut och fyrtio sekunder.
Då gör Christoffer Edlund 7-6 till Villa och de få champagnekorkar som inte flugit i luften tidigare fick nu smällas av.
Sekundprecision.
1:42 – 1:40

Två finaler.
Två guld.
Villa/Lidköping är utan tvekan ett ganska bra lag.

Apropå sekundprecision.
I Kalix Bandys kval i mars detta år missade Johan Sundquist några matcher.
Han kom tillbaka och gör i den matchen mål efter två minuter och fyrtiotre sekunder.
Johan har missat en rad matcher denna säsong, kom tillbaka i den senaste matchen och gör där mål efter två minuter och fyrtioåtta sekunder.
2:43 – 2:48

2024 var året då Allans Svensson lämnade oss.
Vi ska alltid minnas hans plikttrogne och principfaste postiljon Gustav Svensson.
Han som den store romantiker han var firade paret Svenssons tolfte bröllopsdag i Gavlerinken och Brynäs – Leksand och fem år senare under den djupblå natthimlen och snö och is såg Boltic vinna mot Ljusdal med 3-2.
– Och vi som inte trodde Boltic skulle komma så starkt på slutet.
En postiljon full av kärlek.
I den serie som, mycket väl ,kan vara det roligaste man kan se i televisionsapparaten.
Trots att jag sett den massor av gånger så njuter jag i fulla drag än idag när jag ser den.
Helt enkelt tv när tv är rolig tv.
Där har dagens produktioner mycket att lära.

^{Vila i frid Allan ”Gustav” Svensson}

I slutet av januari i samband med ”dubbelmatcherna” mot Skutskär hade jag den stora glädjen att få träffa mannen bakom ”Bury Fen”, företaget som tillverkar och säljer bandyaccessoarer av högsta rang.
Han heter Erik Ström och vid detta trevliga möte med lite småsnack överlämnade han en mycket fin gåva, en necessär ur den kollektion han valt att kalla ”Kalix borta”.
Jag har under året försett mig med lite övriga saker från detta ”Bury fen”, vilket bl.a mina annars så bottenfrusna tår sjunger lovsång över.

2024 var också ett år då jag och frun återigen såg Bo Kaspers Orkester.
Platsen var denna gång Kulturens Hus i Luleå och än en gång fick jag bekräftat, BKO är Sveriges bästa band.
Ett annat band av god kaliber låter under året meddela att man tänker göra en tillfällig (?) återförening och göra några spelningar under våren 2025.
Hösten 2016 såg vi bandet i Luleå under deras avskedsturné.
En magisk spelning av bandet från Eskilstuna, Kent.

^{Sveriges bästa band}
 
Det var också året då ett IFK Vänersborg utan långtidsskadade Emil från Nyborg misslyckades att, via kval, behålla sin plats i Elitserien.
Spelare flydde då Allsvenskan blev ett faktum.
Emil satt lugn kvar i det skepp alla trodde skulle sjunka i och med degraderingen till världens vackraste Allsvenska och skrev på nytt kontrakt.
IFK-kollegorna från Motala som klarade av kvalet tvingades, efter år av motvind och uppförsbackar uppbyggda av ledningen i kommunen, dra sig ur Elitserien och börja om i division ett.
En plats var således ledig i finrummet.
– Eeh jaha IFK Vänersborg, vill ni ha den?
– Nja, vi har ju tappat lite folk och är inställda på Allsvenskan men för fasen…..vi kör!
Med tunga tapp men med en återställd Emil Viklund och spelare med blåvita hjärtan gör ”Lilla Paris” en formidabel höstsäsong av Elitserien 24/25.
Många var de experter som förutspådde en dyster höst för IFK, lika många är de experter som nu sitter med tappade hakor och tvivlar på sin expertstatus.

Över en kaffekopp och en god bakelse i en matchpaus i Kalix fick jag se några röntgenbilder på Emils skadade underben och fot.
Där och då var jag nog tveksam att han skulle kunna spela bandy igen.
Det kunde han minsann.
Den säsong han hittills gjort är femstjärnig.
På en trestjärnig skala.

Det gulklädda laget från ett IP med en historia av högsta klass och hängande belysning av lika höga klass, Ljusdal BK, tog sig upp till Elitserien.
Ett ungt och frejdigt LBK som fått en mycket tung resa genom denna serie.
I skrivande stund, nyårsafton, har de endast en seger och ligger i längst ner i träskets bottenslam där hungriga nedflyttningsodjur lurar.

2024 var också året då Kalix Bandy åter fick prova på glädjen att ta ett steg upp i svensk bandys pyramid.
Den här gången från div1 till Allsvenskan.
Men det var på vippen.

Efter ett speluppehåll långt som ett snöre inleddes bandyåret 2024 den trettonde januari.
Ett snöre som blev lite längre än tänkt då termometern inte var villig att visa bandyvänliga temperaturer.
Kylan gjorde vår bygd bottenfrusen.
Vi minns med fasa den vecka då det låg mellan trettio och fyrtio grader under noll under flera långa dagar.
Den match Kalix skulle spelat på annandagen mot Umedalen sköts av någon anledning upp till trettondagen.
Trettondagen blev en isande kall dag och matchen fick skjutas upp till en annan dag.
Men så till slut.

Nästan på dagen en månad efter den senaste matchen.
Laget åkte till Sundsvall för match på anrika Gärdehov.
Motståndare var lika anrika Selånger SK.
13-0 till laget i buss då domaren förkunnade att allt var över.

Och bussen rullade vidare.
Från Sundsvall.
Till Östersund.
Staden som har flest antal meter skyltfönster sett till antalet invånare.
När bussen rullade förbi alla skyltfönster på sin väg ut från staden och hem mot Norrbotten visade tavlan på  Östersund Arena 0-10.

En lyckad helg för Kalix.
Fyra friska poäng och 23-0 att lägga till den redan fina målskillnaden.
Det börjar närma sig sopad väg till det kval vi alla förutsett men inte vågat prata om.

^{Skyltfönster i Östersund}

Och efter den helg som nu skola komma är det helt klart.
Inte ens den mest pessimistiske kalixbo kan nu missa att allt är klart.
Kvalbulla måste bakas och påhittiga plakat målas.

Jag skulle åka ned.
Se tre matcher på tre dagar i vår fina huvudstad.
Det blev inte så.
Min kära fru började ana oråd när jag måndagen innan avresa fick ur mig att jag inte orkade åka.
När jag senare förklarade för farbror doktorn hur jag mådde var han bergsäker på ”postcovid”
Var sjuk i december men det lilla viruset ville inte släppa taget.
Men som tur var klarade sig laget lika bra utan mig.
Kanske till och med bättre.
Tre dagar.
Tre matcher.
Tre segrar.
Med näppe och nöd besegrades Helenelund med uddamålet, 4-3.
Dagen efter var den på förhand svåraste matchen.
 Serietvåan Gustavsberg på Ekvallen med sitt berg efter långsidan.
GIF var det enda lag som i teorin, praktiken och den heliga skriften kunde utmana om seriesegern.
Det blev aldrig nån match.
8-3 och Johan Sundquist fortsatte ösa på.
Denna match blev det fem fullträffar.
Sammanlagt under helgen i huvudstaden gör Kalix tjugofem mål varav tolv kommer från kapten Sundquist klubba.
Han gör under serielunken fina fyrtiofem mål och femton assist på de femton matcher han spelar.

Och till sist den sista matchen på turnén.
SIF/Norrtälje.
13-4.

Flyget hem svävade på moln.
Seriesegern var klar.
Nu gällde resten bara ära och stolthet.

En ära och en stolthet man behöll de matcher som återstod.
– En självklarhet mot våra samarbetspartners, publik och funktionärer sade Johan i nån intervju.

När gamla klassiska Skutskär IF kom på besök med både damer och herrar hade såväl företag och privatpersoner ställ upp med en liten slant för varje mål som våra bägge hemmalag gör.
Kassören fick jobba lång övertid den lördagen för att räkna ihop summorna.
Herrlaget gör 16-0.
Damlaget gör 10-1.
Många mål.
Många pengar.

^{Målsponsringen gav fina pengar}

Och än en gång vill jag från hjärtat tacka alla ni som nappade på mina locktoner på Facebook.
Tack!

Två matcher senare hade våra herrar fått lägga ytterligare femton mål i kolumnen för antal gjorda mål och inte behövt lägga till ett enda i kolumnen för insläppta.
9-0 på Selånger följdes upp med 6-0 på ett GT 76 som besökte vår arena för första gången.

^{6-0 på GT}

Vi passerar Alla hjärtans dag och kommer till fredagen när det som vi kallar ymnigt snöfall och som sensationslysten kvällspress med stora rubriker benämner ”snösmocka” föll över vår plats.
Det snöade.
Och vi såg nästan ingenting för snön som vräkte ner, och hela tiden kom det bara mer och mer och mer..
Då äntligen kom Umedalen de trettiofem milen efter E4 för match.
Eller match och match.
Tävling i snöförflyttning.
Översnöade stod vi när någon vänlig själ kom och upplyste oss om att matchen (snöförflyttningen) var slut för en timme sedan.
Ty ingen av oss såg vad som hände ute på fältet.
Men 7-2 till hemmalaget är för evigt inpräntade i historieböckerna.

Dagen efter sken solen som den aldrig gjort annat i sina dar.
Vem minns den snö som kanske föll igår?
På samma arena.
Umedalen – Östersund.
Ännu ett initiativ i god anda.
Laget från ”Björkarnas stad” var undansopade från sin hemmaarena då nån motortävling skulle använda området till uppställningsplats och depå.
Jag väljer att inte kommentera det utan gläds istället över att bandyn då kommit överens med alla inblandade parter att kunna lägga denna match på vår arena.
Östersund skulle ju ändå komma hit och möta Kalix på söndagen.
Allt går att ordna när man samarbetar mellan föreningar.
Vi var inte många men ganska få som stod på läktaren och såg ÖBS kvittera till 5-5 i nittioförsta och vi var lika få som såg Umedalen göra 6-5 i nittioandra.
Sen gick vi hem.
Och Umedalen drog iväg längs den ack så tråkiga E4 ner mot sina hemmatrakter.

På söndagen såg vi, några fler än under lördagen, det rödvita herrlaget vinna mot ÖBS med 11-1.

Sista matchen i serien avgjorde nere i Umeå.
På en is som inte var en is.
Nån form av mjukglass.
Utan strössel.
Långa diskussioner om det skulle gå genomföra matchen på Nolia.
Det gick t.o.m rykten om att flytta matchen upp till Kalix.
De skulle bara vågat ta det beslutet då jag befann mig hos sonen med familj i stan.
Det blev nästan en liknande parodi som i snöfallet i Kalix någon vecka tidigare.
Två lag som inte satte kraftansträngningen på max-nivå.
Lite lagom lugnt.
Man minns sin gamle farfar sittande i gungstolen med pipan i näven och sjörapporten i radion.
Rödkallen sydväst fyra, klar sikt.
Och väggklockan tickade taktfast vidare.
I matchen på Nolia tickade klockan upp mot sista kvarten innan de tillresta från Kalix lade i en lite högre växel och vände ett underläge 3-2 till seger med 5-3.

Laget gick genom serien med endast en poäng borta ur samlingen.
Ett kryss borta på Lugnet i Falun mot Isak Bandy i serieupptakten.
137-25 i målskillnad och trettioen poäng av trettiotvå möjliga.
Ett med beröm godkänt betyg.

Så kom kvalet.
Ett kval där allt hände.
Inleddes hemma mot storfavoriten Borlänge.
En match jag inte såg.
Välkommen till oss, sade spelarna i Kalix och skickade hem masen med noll poäng och 5-7 i målskillnad.
Smakstart.
Nu ligger väl inget hinder i vägen för avancemang…….trodde jag.
Det visade sig att hela vägen var nedlusad med hinder.
Betongblock, spanska ryttare, vallgravar och vilda bestar.
Och en tung skada på Johan Sundquist som under matchen mot Borlänge krockat med en medspelare och lite omtumlad fick lämna isen och inte vara i speldugligt skick till resan som nu gick av stapeln.
En helg.
Två förluster.
Och ännu en tung skada
Innanför den ståtliga entrén på Västanfors IP faller laget från norr, Janne Rintala blir skadad och plötsligt är vägen lite besvärligare.
Den blir än besvärligare då laget faller mot Gustavsberg på Ekvallen.
Det börjar kännas lite besvärligt.
En ödesmättad helg väntar då serien vänder.

Onsdag den sjätte mars.
”Dick” Fosbury, mannen som i Mexico-OS 1968 visade omvärlden den hoppstil alla höjdhoppare idag använder sig av, fyller sjuttiosex men lämnar jordelivet bara sex dagar senare.
Ghana har nationaldag och på arenan i Kalix står ett sargat Kalix Bandy laddade för att välkomna Gustavsberg.
Och för att ta revansch.
Snudd på ett måste i den prekära situation man hamnat i.
Nittionio minuter efter första avslaget sträcks rödklädda armar i skyn inför en applåderande publik.
4-2 i en match ingen som såg kommer glömma.
Den kommer pratas om i generationer framöver.
Dels för den heroiska insats spelarna på isen gör.
De sliter ont för att freda sitt mål från påhälsning.
De sliter ont för varenda liten yta.
De blir på olika grunder utvisade i parti och minut.
Det sitter nog ännu några vise män i slutna rum och lusläser dammiga luntor för att finna om det någonstans i vår värld tidigare hänt att det vinnande laget har etthundra (100!) utvisningsminuter och det förlorande (0!)
Det var fullständig kaos ett tag under matchen.

Hopp fram till fredag den åttonde mars.
Internationella kvinnodagen.
Och Västanfors kommer till Kalix.
Ovetandes om vad de kommer att se under uppvärmningen på is.
Han är tillbaka.
Tröja #17.
Två minuter och fyrtioåtta sekunder in i matchen visar han vägen med matchens första mål.
6-3 efter full tid och dramat går in i sista akten.

Borlänge är klara.
Ett Borlänge som sedan måste avsäga sig sin plats då de, likt i Motala, inte har det minsta lilla stöd i kommunhusets korridorer gällande bandybanan Tunet.
Laget som nu huserar i div2 har fortfarande inte kunnat bedriva en ordentlig träning på arenan och hemmamatcherna har varit utspridda runt bygden.
Jag blir bara ledsen.

Gustavsberg är uträknade.
Kalix?
Västanfors?
Ni vet ju svaret.
Med ett (1!) ynka mål till godo kravlar sig Kalix Bandys herrar tillbaka till Allsvenskan.
Ett mål.
Jag led lite med ”Fläkten”.
Men när Borlänge drog sig tillbaka fick samma ”Fläkt” frågan om de ville ersätta.
– Tack för frågan, men vi avstår.

Är ”Gurra” redo?
– Absolut.

Bandysäsongen 23/24 för herrarna är över och förbi.
Så även för damerna.
Damerna som stod för en utomordentligt bra säsong.
När 2024 var tretton dagar ungt hade laget inte spelat sedan i mitten december och nu väntade ett lag med lika många lysande stjärnor som vinterhimlens bägge björnar tillsammans.
Den stora och den lilla.
Denna stjärnbild heter Spånga/Bromsten och har hittills under säsongen inte varit i närheten att mattas av i sin glans.
Jag har skrivit om matchen många gånger men blir lika hänförd varje gång.
Kalix Bandy gör en match som vi kommer berätta om för kommande generationer tills de kastar grus och kottar på oss.
Förvisso vinner gästerna med 4-0 men de fick sannerligen ingenting gratis av våra damer.
De får bara ett enda mål i andra halvlek trots att de kanske hade hand om bollen i högre utsträckning än hemmalaget.
Ett mål i en halvlek.
Det hände nog inte många gånger under vintern för SBBK.
En laginsats utöver det vanliga från de rödvita.

Ett Spånga/Bromsten som dansar genom serien och stannar på full pott i poängkorgen och osannolika 175-18 i målskillnad.
Lysande stjärnor var det.
Men som vanligt denna senvinter.
Rubriker som är svarta som korpen på Athena.
Spånga/Bromsten tvingas tacka nej till sin plats i Elitserien.
Huvudsponsorn som pumpat in pengar vrider igen ventilen och kassaflödet stannar upp.
Illa, mycket illa.
Bandylaget står där med tom pengapåse och drömmen gick i tusen bitar.
Och under mellandagarna vi just passerat dömdes, enligt Sveriges Radio, den sponsorn till tre år i buren för fängelse och fem års näringsförbud för bland annat bokföringsbrott, skattebrott och försvårande av skattekontroll.
Ännu mer illa.

Kalix damer traskar vidare och vi i publiken blir allt mer imponerade över lagets frammarsch.
Vi experter är eniga i våra hyllningar.
– Nä, int´ är dom så dåliga.
Vilket på våran breddgrad är att jämföra med världsklass.

Vinsten mot Östersund ger klirr i kassorna och vinsten mot Bollnäs visar att även andremålvakten Hannah Blombäck håller hög nivå.
Hon håller med ackuratess nollan mot hälsingelaget.

Femtio år och nio dagar efter att Abba knockade Sverige och vann Schlager-SM med sin ”Waterloo” åkte damerna till Högslätten i Härnösand.
Klassisk bandymark.
Senare under kvällen rullade en buss över Höga Kusten-bron med en glad samling damer på väg mot hemmahamn  drygt femtio mil norrut.
3-1 och två nya poäng.
Det skulle bli två till.
Två matcher.
Två poäng.

Vi ser inte ofta en bandymatch sluta 0-0.
Nu fick vi det.
Kalix och Edsbyn spikade igen och delade poäng.
Och i säsongens sista match delade hemmalaget och Söråker systerligt på de poäng som låg i potten.
Lika på tre när slutvisslan ljöd.

Damerna slutar på en mycket hedrande tredjeplats i Allsvenskans norra avdelning.
Ett lag vi alla charmades av tack vare deras fina spel och framåtanda på bägge sidor av sargen.

Bandyn var över för vintern.
De höga drivorna av snö som vi trodde skulle ligga kvar tills den andra semesterperiodens första vecka börjar smälta i hög fart.
Isen på älv och i skärgård släpper sitt grepp och det glittrar av vår.
Vårfåglarna kom i stora skaror och hanarna började sina sedvanliga ritualer för att locka till sig honans gunst.
I bandyns värld satt utvalda personer med telefonen i näven och försökte med olika lockrop dra till sig tänkbara nya spelare.
I den digitala världen, där vi nuförtiden ägnar den mesta av vår tid, ryktades om övergångar och undergångar.
Gångar av guld.
Gångar av grus.
I Kalix var det tyst.

Men vi är vana.
Vana vid att det inte sprids sanningar, halvsanningar, osanningar eller rent nonsens.
Vilket är ganska bra.
Dock kan jag ibland tycka att tystnaden är lite för total.
Det dröjer ibland framåt ispremiären innan vi supportrar vet vad vi kommer ställa ut för personal på isen.
Sprids lite oro och funderingar bland folket att inte veta.


^{Äh hörru, ge mig lite nytt om lagen annars….}

En ljus försommarkväll hölls i vanlig ordning Kalix Bandys årsmöte.
Sedvanliga frågor avhandlades och stämningen var god.
Alla närvarande så med tillförsikt fram emot återkomsten i Allsvenskan.
Och till ny ordförande i föreningen valdes vår bäste och mest framgångsrike spelare genom våra trettiofyra år som förening, Olov Englund.
Ett synnerligen bra val.

Augusti
Sommaren börjar dra sig undan.
Skymningen gör sig åter påmind
Exit light.
Enter night.
Gatlampor och lampor i husens fönster tänds.
Bandyutrustningar dammas av, skridskor slipas och hjälmar putsas.
Det är dags.
Våra lag kliver in i den lilla isytan med en sarg som är alldeles för hög och inte går att flytta.
Men det är is.
Och ingen bandyspelare klagar.

Hösten är lång.
Och varm.
Att kylaggregaten till bandyarenan ska startas upp känns lika troligt som att månen trillar ner.
En vecka före seriestart vrids knappen på ”on” och det börjar så sakteliga frysa på.
Då hade den fina cup som skulle arrangeras under en helg med Kalix, Umedalen och tre finska lag fått avblåsas.
Synd för våra damer att inte fått den helgen innan serien drog igång.
Och för oss bandyvänner att inte få se hur vårat ”lite nya” damlag ter sig innan serien startar.

Lite nytt damlag?
Fem tunga tapp.
De fyra från Umedalen som verkligen såg till att sprida glans över Kalix Bandy visste vi skulle vända hem.
Förbaskat tråkigt men, som sagt, helt väntat.
De gjorde ju en vinter hos oss då Umedalen hade sitt lag i viloläge, ett viloläge som var förutbestämt till endast den säsong som flytt.
Dessutom flyttade lagets fantastiska målvakt Katja Illarionova till Umeå för studier.

In kom ett tvillingpar från Haparanda.
Saga och Linnea Persson.
Vilket innebär att Kalix Bandys damlag har tre (!) tvillingpar i truppen.
Dessutom finns en som är tvilling men hennes syster spelar inte bandy.
Jobbigt för tränarduon Wallin & Snäll kan tänkas.
In kom också Linnea Sandin och Elina Nilsson som bägge gör comeback.

Ett lag som när vi lämnar 2024 bakom oss placerar sig på sjätte plats i tabellen.
Lite bister förlust i den senaste matchen då IFK Rättvik stod för motståndet och tog med sig bägge poängen hem till Dalarna.
1-0 och målskytten var från Kalix.
Emma Lambertsson, som går bandygymnasiet i Rättvik.

^{Tre tvillingpar i samma lag}

Herrlaget.
– Inflöde.
Under sensommaren kom nyheten om att Emil Stock vänder hem med ett färskt betyg från tre års studier i Sandviken där han också haft framgångar i de svartvitas olika ungdomslag.
Ett bra namn.
Det har också visat sig under seriens gång att Emil är en tillgång.
Även högerhalven med seriens kortaste klubba trädde åter på sig den röda tröjan efter ett års uppehåll, Tuomas Mokko.
Finske Juho Kaaretkoski anslöt.
Söderkisen Felix Nyman, som inte fick nytt kontrakt i Bajen, blev glad då Olov Englund slog en signal.
– När en sån ikon som Englund kallar då ställer man upp sade Nyman i lokal media och lovade ställa upp, i första hand, på bortamatcher men även i någon hemmamatch.
Vi såg honom i hemma premiären mot Örebro.

Och så även några unga spelare som tillhör andra föreningar men kan spela med Kalix vid de tillfällen då det inte krockar med deras lags matcher.
Vigor Malmberg, från Motala men studerar i Sandviken.
 Han gjorde även en match i Kalix som blev succé med ett mål och härligt spelsinne.
Oskar Westerberg från Gripen/Trollhättan.
Gustav Löfqvist från Sirius.
De unga egna produkterna Elias Fredriksson och Malte Bjerner har spelat ett par matcher och verkligen visat att de vill utmana.
Målvakten Olle Risén har fått prova sitta på några bortabänkar.
De rutinerade herrarna Mats Rönnqvist, Olov Englund och Nils Wikström har visat stort klubbhjärta och hoppat in då spelarbristen varit påtaglig.

– Utflöde.
Ska Janne Rintala spela?
Ja.
Nej.
Nej.
Kanske.
Inte omöjligt.
Nya rön under varje höstlöv som låg klistrat mot marken.
Under det sista vi vände på stod svaret…..

Caspher Henriksson flyttade till Umeå.
Varför gå en massa skolor när man kan spela bandy i Kalix?
Casper Bergdahl slutade.
Publikfavoriten Vidar Fredriksson valde den andra sporten med is och sarg och flyttade till Luleå.
Som jag kan sakna hans intensitet och vilja.
Albin Rönnqvist, också en lovande junior, valde hockeyn.
Pålitlige Niklas Rönnqvist meddelade sent att han lägger ner.
Erik Nilsson slutade.
Robin Alamaa skadade sig under hösten och säsongen är lagd åt sidan.
Nya tag nästa säsong för mannen med rötter i Båtskärsnäs.
En gammal sågverksort två och en halvmil sydost om Kalix som en gång i tideräkningen hade ett bandylag.
Dock många år innan Robin såg ljuset.

^{Båtskärsnäs, som ingen kalixbo säger.
Vi säger Baskeri.}

Och så var det ju det där med Janne Rintala.
Skulle vi se tröja #90 denna vinter?
Svaret kom.
Och svaret var tråkigt som en film av Bergman.
Nej, Janne lägger ner sin verksamhet.
Ett tapp som sved.
Full förståelse för hans beslut men nog är hans kunnande på isen saknat.
Dessutom en trevlig prick.

För herrarna, en träningsmatch, vinst 4-0 borta mot OLS, och några fåtal träningar på stor yta innan seriestart.
För damerna, ingen match, och några fåtal träningar på samma stora yta innan seriestart.
De övriga lagen i respektive serie kliver ut på den stora ytan under ett tak som glänser i augustimånens sken.
En bister verklighet för två lag som vinter, efter vinter, efter vinter åker landet runt och gör mycket fin reklam för vår ort.

Herrlaget har haft en lite jobbig serielunk.
Förutom dåliga träningsförhållanden under försäsongen har laget drabbats av två skador tunga som Rammelbergets samlade vikt.
Förlusterna har radats upp en efter en.
Ett kryss mot Mölndal (4-4) och en väldigt viktig vinst i bottenskiktet då man besegrade Gustavsberg på banan vid berget med uddamålet 4-3.
Efter den vinsten följde en helg som vi redan glömt.
När vintern var som mörkast.
Då var också resultaten som mörkast.
Uträknade.
Av många hånade.
Då.

Då visade Kalix Bandys herrlag upp sig från sin allra bästa sida.
2024 års sista match på arenan blev den bästa.
Vilken härlig match vi bjöds på.
IFK Rättvik på andra sidan.
Seriefemma med häng på topp tre.
Vi ser en intensiv, hård, schysst och fartfylld match.
Vi ser en resultattavla där bakom målet mot den plats där bara några förkolnade brädor ligger kvar som ett hånfullt grin mot oss som minns Furulogen.
En resultattavla som visar 4-2.
I en match där en av de två skadade är tillbaka.
Han gör två mål.
Det första och det sista.
Johan Sundquist.
Spelarna, och framförallt målisen, i IFK drömmer mardrömmar om den där #17.

Johans 4-2-mål  blir 2024 års sista mål på arenan.
Trehundra trettiosex dagar efter det första.
Även det målet av Johan.
1-0 på straff mot Skutskär den 28:e januari.

För damerna gjorde Natalie Strömberg det första.
1-0 efter en och en halv minut mot Skutskär den 28:e januari.
Det sista gjorde Linnea Sandberg trehundra tjugoen dagar senare.
5-1 mot Bollnäs dagen efter Lucias enda arbetsdag.

Då vinklar vi undan backspegeln och blickar framåt.
Jaja, jag vet.
Jag gillar att använda backspegeln.
Gärna en backspegel som man kan se lite längre tillbaka med.
Som t.ex till söndagen den 3:e januari 1960.
Då vann Nyborgs SK mot Lappträsk med 6-2.

Eller Nyårsdagen 1925.
På denna dag för etthundra år sedan.
Klockan var 10:55
Sven Jerring påannonserade Högmässan och det första programmet i svensk radio gick ut i etern.

Vad 2025 bär för hemligheter har vi ingen aning om.
Men ta hand om er alla där ute så kanske vi ses någonstans.

God fortsättning på året!

Och hör ni.
Om ni inte visste.
Det är vackert med bandy.
I Kalix den 29:e december i början av matchen mot Rättvik.










 

Temperaturen sjunker.
Skymningen faller allt oftare.
Isen på arenan lägger sig gnistrande och vacker.
Bussen är kontrollerad, tvättad och klar.
Allt är klart.
Allt är redo.
Laget i buss gör sig redo för ännu en upplaga av den så härliga Damallsvenskan.
Den norra delen av serien.
Och busschauffören packar väskan.

”On the road again
I just can’t wait to get on the road again
The life I love is making music with my friends
And I can’t wait to get on the road again”


^{Isen spolas i Kalix}

Turer till Bollnäs, Härnösand, Umeå, Rättvik, Skutskär, Söråker och Uppsala ligger och väntar.
Iväg fredag efter jobb och skola.
Match lördag och söndag.
Rulla hemåt i kolsvart söndagsnatt.
Och i ottan på måndagen ringer klockan oåterkalleligt.
En ny vecka.

Men jag lovar er alla.
För bandyspelare finns inte ordet ”klaga”.

Men som vi har väntat på denna seriestart.
Ända sedan den 25:e februari då Natalie Strömberg gjorde 3-2 i åttioförsta mot Söråker hemma på vår arena och medelpadskorna kvitterade i åttiofemte.
När så slutsignalen gick förkunnades inte bara det faktum att matchen var slut, hela succésäsongen 23/24 var till ända.

En succésäsong för Kalix Bandy som lade sig på en mycket hedrande tredjeplats efter omöjliga Spånga/Bromsten och det Söråker som denna eftermiddag i februari rullade hemåt som tvåa i den norra upplagan av Damallsvenskan.

Spånga/Bromsten BK som gick genom serien utan poängtapp klarade också kvalet upp till Elitserien med glans och bravur och glädjen var stor i hela västerort.
I ett par veckor.
Sen kom chocken.
Det blir inget av den där Elitserien.
På föreningens hemsida kan man läsa….

”Styrelsen i Spånga Bandy har tillsammans med lagledare och nyckelpersoner kring föreningens damlag beslutat att dra sig ur Elitserien Dam inför säsongen 2024/2025.
Detta som främst en följd av utebliven sponsring från den tidigare huvudsponsor som förra säsongen möjliggjorde satsningen på damlaget.
Förutom utebliven finansiering har detta även lett till att laget tappat viktiga spelare och ledare som hade behövts för att möjliggöra ett spel i Elitserien Dam. Således saknas finansiering, spelarmaterial och fullständig ledarstab för att ha realistiska möjligheter till att genomföra en säsong i högsta serien”.

Man kan också läsa att de hade som ambition att kunna fortsätta spela i Allsvenskan men så blev icke fallet.
Sorgligt när lag får lägga ner verksamheten.
Vår lilla, men ack så vackra, sport är sårbar.
Vi vill inte läsa om sånt.

Vi kan ju också, varken vi vill eller inte, ta till oss att Edsbyn inte heller har ett lag med i denna serie i vinter.
Det är ju inte bra alls.

Vi i Kalix får lite känningar i ögonvrån då vi tänker tillbaka till ”Tjugondedag Knut” och matchen mot detta Spånga i härligt vinterväder.
Jag har nämnt det förr men kommer fortsätta nämna det så länge jag har minnet i behåll (vilket en del i min närhet påstår att jag inte alltid har) men den matchen Kalix gör mot detta stjärnspäckade SBBK är en heroisk insats.
Trots förlust, 0-4, gick jag med ett leende till parkeringen för en mil i min bil.
Det går inte förneka att de blåklädda var bättre och förde matchen men den laginsats våra damer gör fknvx%ads….äsch, nu ser jag inte bokstäverna på tangentbordet då det samlats fukt i ögat.
Magi på bandyis.

Efter den matchen tar vårt lag tio av tolv poäng.
De tappade poängen är de två sista matcherna.
0-0, efter paussifforna 0-0, mot Edsbyn och nämnda 3-3 mot Söråker.

Till denna säsong ser vi ett delvis nytt Kalix Bandy.
Lite omsättning i truppen under den isfria perioden.
De fyra från Umeå har återvänt till Björkarnas stad för spel med Umedalen IF.
En stad där det varit lite turbulent gällande uppspolningen av Nolias is under hösten.
Jag kan bara hålla tummar och hoppas att allt löser sig till det bästa för föreningen i gult och svart.
Vad ni än gör Umeå kommun, se till att det finns möjligheter för folk och bandylag att åka skridskor så fort det någonsin går.
Allt annat är en skam för Norrlands största stad.


^{Umeå kommun, det SKA vara is på Nolia!}

Nog om detta.
Spelarna var det.
Fyra stycken som valde att spela i Kalix då Umedalen, av skäl och orsaker, pausade sitt lag förra säsongen.
Klara Stridsberg, Linn Dahlén, Meya Wikström och Annie Hattinger.
Fyra namn som verkligen visade klass.
Givetvis tunga tapp men att de skulle dra var ju saker alla visste.
Jag passar på att buga mig djupt, invänta sjukvård får att ta mig upp igen, och tacka dessa fyra för en strålande insats för vår förening.
Vår femstjärniga målvakt Katja Illarionova, som i den omnämnda matchen mot Spånga höll landslagsklass, väljer nu ett liv med decimetertjocka böcker på latin, decimeterlånga ekvationer med kvadratrötter och parenteser samt nudlar till middag fyra dagar i veckan.
Och i och med detta studentliv bortom korsningen till Siknäs så kommer hon vakta bur för Umedalen IF.
Ännu ett tungt tapp för Kalix Bandy.

Men hav förtröstan.
Det finns glada nyheter.
Nyheter som värmer.

På målvaktssidan har vi sedan tidigare Hanna Blombäck.
En ung mycket säker sista utpost som jag såg i hemmamatchen mot Bollnäs i vintras.
Nollan hölls med bravur och laget gjorde tre mål framåt.
Lugnt och stabilt spel av den unga Blombäck gjorde att försvarslinjen kunde spela med stort lugn.
Dessutom.

Dessutom har det också tillkommit en målvakt från Haparanda.
Linnea Persson.

Från Haparanda kommer även denne Linneas tvillingsyster Saga, vilket innebär att laget nu har tre (TRE) tvillingpar i laget.
Det kan inte vara många lag som har det.
Jag undrar hur det går för tränarna att hålla isär vem de ska ge nya order.
– Linnea o Saga Persson.
– Caroline o Natalie Strömberg.
– Jenna o Thilde Nilsson.


^{En motståndare ser bara tvillingar}

Till laget har även Clara Ulvemark anslutit.
Clara med Västerås SK som hemmahamn studerar i Luleå och kommer då, på samverkansavtal, spela med Kalix Bandy.
Vi såg henne i laget säsongen 22/23 men gångna säsongen gjorde hon ett uppehåll.
En bra återkomst.

Två spelare som krupit omkring i hemmets förråd och letat fram de skridskor och klubba de stuvat undan då suget efter världens vackraste sport blivit för stort är Ester Granström och Linnea Sandin.
De fann sina saker och är redo för spel.
Det är vi runt omkring väldigt glada över.

När jag vandrar en stund efter den allé av minnen som damerna i rött skänkt oss är det första jag kommer på det SM-guld vårat F17 gav oss i mars 2010.
Tidigt 0-2 i baken mot Sandviken blev till seger med 8-3 och guldglädjen strålade över Uppsala.
Säsongen 2015/2016 var säsongen Kalix Bandy klev in i den allsvenska hetluften.
Laget slutade på en hedrande fjärdeplats och den stora målskytten hette Jenny Isaksson.
Hon kom från Haparanda (var inte på väg till Helsingborg likt den chaffis gruppen Sverige sjunger om i låten ”Dagar utan färg”) och gjorde oss supportrar muntra med sitt målskytte.
Noterbart från den säsongen är att, ovan nämnde, Klara Stridsberg gjorde några matcher i röd tröja redan då, tack vare ett samarbete på ungdomssidan som då rådde tillsammans med Umedalen.

Jag minns också med stor glädje säsongen 2016/2017.
En säsong som jag aldrig ville skulle ta slut.
När den så gjorde det hittade vi vårt lag på en ståtlig andraplats efter Skutskär.
Sista matchen hemma mot just detta massabrukslag är ett ”topp-fem-minne”.
Vi bjöds laxsoppa innan match, vi stod med fräsiga solglajjor och uppknäppta jackor i vårsolen sken och såg en fantastiskt fin bandymatch.
En match där den tidens målvakt, Tytti Segerman, räddade två straffar från den tidens målskytt med M, Johanna Pettersson.
Bilden där Segerman, efter den andra straffräddningen, likt en majestät står med bollen i vänster näve upp mot den klarblåa himlen i en gest av glädje och stolthet borde bli en tavla.
Våren efter vann samma Skutskär SM-guld.

Säsongen 21/22 gick man obesegrade och hamnade på samma poäng men fyra mål sämre målskillnad än Söråker IF.
Å andra sidan spelade man bara en match den säsongen då ett litet virus höll världen i schack.
Jag kan fortfarande sitta och fundera på varför herrarnas allsvenska gick att genomföra men inte damernas.

Och så givetvis den senaste vintern.
Den ska vi noga packa ner i en liten ask bland alla andra härliga minnen.
En otroligt minnesvärd vinter.

Övriga lagen i serien då.
Måste väl erkänna att jag inte följt deras sommar och höst så jag har ingen aning om hur deras trupper ser ut så jag avstår från att ge mig ut med nåt tips.
Men det är utom alla tvivel säkert att det kommer bli en otroligt jämn serie.
Inget Spånga som kommer dansa genom serien.
IFK Rättvik, med Emma Lambertsson i spetsen, kanske?
Varför inte Umedalen, där fyra spelare vässat upp sig med en vinter i Kalix och en del intressanta nyförvärv typ en målvakt från norr?
Uppsala, som slutade trea i ”Damallsvenska cupen”?
Söråker som slutade tvåa senast vintern?
Eller kanske……..?
Nä, det är omöjligt att sia om utgången.

Men oavsett så kommer det bli otroligt spännande att följa serien från starten kommande helg till målgången under fanorna i början på mars.
Det börjar på lördag, 9:e november
Dagen då nattsuddaren och den olycklige kanotisten Svante Grundberg hade fyllt 81.
Dagen då den gamle försvarsklippan i Västtysklands fotbollslandslag, Andreas Brehme, hade fyllt 64.

För Kalix del börjar det med en busstur till Rättvik och Bollnäs.
Kalix – Rättvik: 87 mil
Rättvik – Bollnäs: 11 mil
Bollnäs – Kalix: 76 mil

”On the road again…..”

Till sist måste jag bara passa på att hylla och tacka alla i damsektionen i Kalix Bandy.
Allt, precis allt, sköts i världsklass, man ordnar, fixar och donar med allt från det stora till det allra minsta och de eventuella problem som dyker upp längs vägen tar man själva i tu med å de snaraste.
För är det någon som inte har plats i damernas organisation så är det den där ”Nån annan”.
Hatten av.
Och så är det ju dessutom trevligt folk.

Nu åker vi……
Buss.


//Sargis

Det är måndag i premiärveckan.
I skrivande stund råder det utanför mitt fönster ett väder som får det tandläkarväder Lasse Winnerbäck sjunger om i sitt mästerverk ”Söndermarken” att te sig som en dröm.
”….gråvita skyar, tandläkarväder…”
Här i Kalix är det grågråa skyar, tvåsiffriga plusgrader, piskande regn och en vind som får vimpeln i grannen Rolfs flaggstång att kämpa ordentligt för att behålla sin plats.
Ett väder som för oss till ett grått England i en annan tid.
Lördagar med Tipsextra.
Leråkrar där Peter Lorimer sköt hårt, där Gordon Banks räddade skott och fångade lösspringande hundar, där Nobby Stiles träffade fler benpipor än bollar.


^{The Banks of England.
Han räddar bollar, han räddar hundar….}

Och inte har vi is på bandyarenan heller.
Jag tröstar mitt gråa sinne med en påse ”Bridge”.
Pesionärsgodis, sade någon.
Jaja…

Men oktoberväder och isbrist i Kalix till trots.
Den alltid lika fina Allsvenskan startar kommande helg.
Herrarnas allsvenska alltså.
Damernas startar den nionde november.
För Kalix del med bortamatch mot IFK Rättvik.
Dagen efter mot Bollnäs.
Återkommer om den.

Så vi tar väl herrarnas serie då.
En serie där alla lag har matchat under hösten.
Ja det är klart, ett lag har inte matchat.
Ett lag har bara sett på bild hur en fullstor bandyplan ser ut.
Det lag som ligger allra längst norrut på bandykartan.
Ni vet i Norrland, där det alltid är mörkt och kallt.
Jag har dock hört det viskas runt knutarna om någon träningsmatch mot våra gulklädda finska vänner från Uleåborg.
OM nu väderleksministeriet ändrar uppfattning och ser till att det blir gynnsamma förhållanden för ismakeri.
Såväl i Kalix som i Uleåborg.

Apropå Norrland.
Hörde i radion om en gentleman från Växjö som stolt berättade att han dagen innan kört bil ända från Norrland och hem.
Norrland.
Ja just det ja.
Det är ju en rätt stor del av vårt land det.

Nytt försök om bandypremiären då.
Den så efterlängtade.
Vi har strukit långkalsongerna.
Lappat den varma tröjan.
Putsat skorna.
Och vattenkammat oss.
Riggade och klara.
I väntan.
Vad kommer att hända under vintern?
Ett lag går upp.
Ett åker ut.
Två lag kvalar uppåt.
Tre lag kvalar för att hänga kvar.
Spänningen.

Man har till denna säsong gjort om lite i denna serie.
Ett omtag som jag personligen tror kan bli ett lyckat tag.
Femton lag som möts i en enkelserie.
De åtta främsta gör sedan upp om serieseger med bubbel och cigarr eller de två platserna i ett nervpåfrestande kval.
De sju nedre lagen får mötas i kampen om att undvika de tre platserna om kval för vidare plats i det allsvensk rampljuset eller, gud förbjude, den sista platsen som innebär att falluckan mot div1 öppnas.
Som sagt, jag tror på det här upplägget.
Även om jag hört det viskas i vindarna från plaster utanför Norrland om andra uppfattningar.

Hu kommer det sluta?
Allsvenskan i bandy har genom åren tett sig till att vara det mest oförutsägbara mänskligheten har skapat.
En serie där det i elva fall av tio varit ovisst ända in i sista kvarten.
Vilket är precis som en serie ska vara.
Spänning är den största drivkraften för mig att följa idrott.
Det må vara rätt skönt då mitt lag leder stort och föra hela spelet men i längden tror jag att jag skulle lessna.

Så att be mig lämna ett tips om slutsegrare är ingen större idé.
Men IFK Kungälv vann den Allsvenska Supercupen så de lär nog ligga med i klungan då man går genom sista kurvan.
Ett annat IFK som gärna vill vara med på upploppet är Rättvik.
Det tunga nyförvärvet från västkusten, Patrik Sunnanängs, gör att jag tror de kommer ligga fint med i detta upplopp.
Denne Sunnanängs från Kungälv som lade skridskorna på hyllan i våras plockade ned dom igen då suget efter en resa till Kalix blev för stort.
Så måste det ju vara.

Djurgården?
Förra säsongen gjorde de succé som nykomlingar.
Har förstärkt med två kalixbekantingar, Christian Frohm och Elis Lindgren.
En sån sak ger extra plus.

Örebro SK?
Varför inte?

IF Boltic vill gärna vara med.
Så även Nässjö IF, som förövrigt var det lag som föll mot Kungälv i Supercupens final.

Sen vete tusan om det finns fler aspiranter på seriesegern.
Men som sagt, att ge sig ut med ett säkert tips är inget att rekommendera.


^{Segrare i Supercupen 2024: IFK Kungälv.
Bild från ”Bandyallsvenskan”}

Kalix då?
Går in i serien först den tionde november.
På hemmais (förhoppningsvis) mot Örebro.

Omöjligt att sia om hur de rödklädda (på bortais vitklädda) står sig i den allsvenska konkurrensen.
Förra säsongen blev en söndagspromenad genom serien fram till kvalet började.
Och, som en av många floskler inom sportens väggar alltid säger, ett kval är ett kval.
Två tunga, blytunga, skador gjorde att detta kval blev en hårresande, nagelbitande och hålla-för-ögonen-spännande historia.
Med ett (1) måls marginal lyckades man klara en plats i hissen upp.
Gudskelov och pris för det.

Laget har, i stort sett, lyckats behålla den trupp man hade ifjol och spetsa till den med Felix Nyman och Emil Stock.
Dessutom en finsk spelare som inte offentliggjorts ännu.
En finsk spelare vi sett förr i rött och vitt.
En finsk spelare med allsvenskans kortaste klubba.


^{Kortaste klubban?}

I afton på föreningens funktionärsträff fick vi dessutom höra om en ung kille som i vinter ska göra lumpen i Boden som kunde tänka sig ta en röd tröja på sig under kommande säsong.
Han är mest van med en…….
Kul.

Just värvningen av Felix Nyman var lite rolig.
Jag tänkte för mig själv då jag läste om att han inte fick fortsätta i Hammarby att han skulle vara en behövlig pjäs i Kalix.
Men att det skulle bli så trodde jag inte.
Blev också glad i hjärta och sinne då jag läste en intervju med honom i den lokala blaskan (bra gjort NSD) där han säger sig vara glad över att få återvända till det Kalix han trivdes så bra i under de tre säsonger han var här förra gången.

Ur intervjun.
(NSD 241015)

– Egentligen hade jag bestämt mig för att inte fortsätta spela bandy. Men då ringde Olov Englund och gav ett bra förslag och sa att de behövde lite hjälp.
När en sån kille, som jag sett upp till sedan jag var liten, ringer och frågar om hjälp ställer man upp, säger Felix Nyman.

Behövde du fundera länge på förslaget?

– Nej, men det kändes som en rolig grej att kunna hjälpa en klubb som har gett mig så mycket. Och att nu kunna ge tillbaka med de erfarenheter jag samlat på mig.

Han säger också att de tre åren i Kalix var mycket lärorika och att han aldrig varit där han är idag om han inte vågat ta chansen att flytta upp.

Fina ord av Kalix ena nyförvärv.

Ett annat nyförvärv är väl egentligen inget nyförvärv.
Emil Stock kommer tillbaka till Kalix efter några år vid skolbänken vid bandygymnasiet i Sandviken.
Mellan förhör på tyska grammatiken och Pythagoras sats har han då representerat bandylaget på orten i de åldersklasser han hör hemma i.
Vilket han gjort med den äran.
Det känns som att Emil är ett riktigt bra ”nyförvärv”.
Kul också när unga spelare väljer att komma tillbaka sina rötter.
Sånt värmer mitt bandyhjärta lite extra.


<sup>Återvändare Nyman


Återvändare Stock</sup>

Det som gör mig lite orolig i vinter är den brist på matcher som laget har innan seriestart.
När nu ”grundserien” endast är fjorton matcher lång gäller det att vara med direkt.
Vi märkte av det förra hösten då man trots vinster hade en del grus och annat skrufs i maskineriet.
Det gäller att sånt grus och skrufs städas ur ordentligt.
Men det är svårt utan matcher.

Jag kan bara be aftonbön, äta upp grönsakerna, uppföra mig ordentligt och hoppas att allt sitter så ska nog laget  kunna vara med i kampen om de åtta åtråvärda platserna.

Det börjar nu.
Lördag 26:e oktober.
Samma dag som bandylegendaren Sören Boström hade fyllt 77 år.

Så här börjar det.
Nässjö IF – IF Boltic
Mölndal Bandy – Gustavsberg IF
IFK Rättvik – Tranås BoIS
Katrineholm Bandy – Djurgården IF
Tellus Bandy – TB Västerås
IFK Kungälv – Falu BS

Kalix Bandy kliver på tåget söndag 10:e november.

Förra säsongen slutade Allsvenskan i dur för Åby/Tjureda som vann och tog fribiljetten uppåt och även i Ljusdal var mungiporna uppåt då laget lyckades via kval ta sig uppåt i hierarkin.
I Karlstad var stämningen lite låg då IF Boltic missade chansen i samma kval.
Ut ur serien åkte Surte med buller och bång.

Vi kan också se att av de fem första lagen vann fyra premiärmatchen.
Bara den slutliga fyran IFK Kungälv som förlorade sin, det gjorde dom mot Åby/Tjureda med 1-3 nere i Småland.
De fyra i slutet av tabellen vaskade noll.
Inget av lagen där nere lyckades ta en premiärpoäng.

Kalix som gjorde sin premiär ett pinnhål längre ner i bandyns seriepyramid tog det första steget mot återkomsten med stabila 7-2 mot Unik från Uppsala.
Den eminente vänsterhalven Anton Khrapenkov gjorde lagets första mål i serien redan efter knappt två minuter på en vänsterhörna.

Må bollen vara rund.
Och må vädergudarna vakna rätt imorgon så ismakarna i Kalix kan bygga is.
Det är dags.

Det är dags för Bandyallsvenskan 2024/25.
Vi är laddade till tänderna.
Och glöm aldrig.
Bandy är världens vackraste sport.
Tillsammans gör vi den än vackrare.

Till slut.
Stort grattis till alla vinnare på Kalix Föreningsgala som gick av stapeln för första
gången under helgen som just passerat.
Idel värdiga vinnare.

//Sargis

29 september 2024.
Jag sitter ensam på läktaren vid bandyarenan i Kalix.
Solen öser in sina strålar i hopp om att ge oss det sista av höstens värme och löven som börjar tappa sitt grepp om björkens grenar lyser i gult.
Det är rätt vackert.
Men något saknas.
Is.
Det är ingen is där nedanför min plats.
Det får mig att minnas tillbaka.
Till samma datum i en annan tid.

^{Vår arena i höstens färg}.

29 september 1994.
Det är dagen efter.
Det är dagen efter den ohyggliga katastrofen ute på ett stormande och becksvart hav.
Ofattbara 852 personer mister livet då Estonia förliser.
852.
Enligt Birthday.se finns det 877 personer som är sexton år och äldre år i min by.
Jag besökte Estoniamonumentet i Stockholm i somras och blev tagen då jag såg alla namn som var ingraverade.
Namn efter namn efter namn…..
Det går inte ta in.

Men denna sorgliga onsdag 1994 ska den konstfrusna bandyarenan ”Kalix IP” invigas.
Den användes redan året innan, den oförglömliga säsongen 93/94, men då med is enbart tillverkad av vädrets makter och flinka ismakare.
Nu låg rören i backen och isen låg blänkande trots att almanackan visade 29 september.
En landskamp mellan Sverige och Finland låg på menyn.
Vi hade sett en match länderna emellan i december 1978.
På Gränsvallen i Haparanda vann di svenske med 3-1 efter mål av Torbjörn Ek (2) och Lars-Ove Sjödin.
Men nu skulle det bli av i Kalix.
För första, och hittills enda, gången i bandyns historia.

^{Målskyttar på Gränsvallen.
Torbjörn Ek #9 och Lars-Ove Sjödin #2}

I en tid då kalixborna intresserade sig för vår sport var även intresset för denna landskamp påtagligt.
Det pratades om den var än man vände sig i samhället.
Kanske inte i de kretsar som fortfarande satt och tjurade över arenans existens, de kretsar som året innan skrek sig hesa i protestsånger över bygget.
Men alla vi övriga såg fram emot matchen.

Onsdagskvällen kom.
Och isen låg blank.
Efter lite tutande i trumpeter av kommunens musikskola, tal av diverse prominenta med landshövding Gunnar Brodin i spetsen och ett löfte av  Joakim ”Jocke” Strömbäck som med en trettonårings myndiga stämma förkunnade att  ”vi ungdomar ska vara rädd om Kalix IP och vi ska inte heller förstöra nånting som kostar kommunen pengar” var det så dags.
De bägge lagen glider, tillsammans med ungdomar från kommunens tre lag, in på den konstfrusna isen.
Och runt arenan står vi.
Publiken.
Tretusen sextioen glada bandyvänner.
Tretusen sextioen.
På en arena utan läktare.
Den tillkom året efter (tror jag att det var)

Den unge ”Jocke” höll vad han lovat och långt senare får han dra på sig A-lagets tröja med #11 på ryggen

Nationalsångerna klingar ut och en tyst minut anbefalles.
En tung, tyst och värdig minut.
En lite märklig känsla surrar inom mig.
Här står vi inför en härlig bandyfest medan tusentals människor lider alla helvetes kval efter att ha mist personer i dess närhet.

Minuten är över och vi får glömma det hemska för någon timme framöver.

Det blir en jämn match.
Och Kalix målkung ”Palle” Rönnqvist för göra sin debut i gult och blått.
Förvisso bara några inhopp men i hans cv kommer matchen alltid finnas med.
Matcher i A-landslaget: 1.

En som fick göra betydligt fler var Hasse Johansson.
Denna legendar i svensk bandy gjorde denna kväll sin etthundrasjuttonde landskamp.
Han stannade så småningom på etthundratjugosju, vilket är flest av alla.

Där jag nu sitter ensam på läktaren kan jag undra över varför den gode ”Palle” inte fick fler chanser.
Han var ju rätt vass.

^{”Palle” i gult och blått.}

Vi med hjärtat i Kalix fick även se två spelare i den blåvita tröjan.
Jukka Ohtonen och Markku Komula.
Komula som gjort en säsong i Nyborgs SK (89/90) och den säsong som nu låg vid tröskeln skulle dra på sig den rödvita dressen.
Vi såg även Samuli Niskanen som skulle bli publikfavorit i Kalix snygga dress säsongen 1996/1997 och Marko Kilpeläinen som även han skulle bli en röd och vit favorit under två vintrar (1997-1999).

När så slutsignalens toner virvlade ut i septemberkvällen stod Sverige som vinnare.
5-4.

1-0. Hasse Johansson.
1-1. Samuli Niskanen.
2-1. Jonas Claesson.
3-1. Hans Åström.
PAUS
3-2. Jukka Ohtonen.
4-2. Jonas Claesson.
4-3. Juoni Vesterinen.
5-3. Patrik Södergren.
5-4. Marko Kilpeläinen.

Jag blir lite vimmelkantig då jag skriver dessa namn.
Jösses, vilka ikoner i vår sport.


^{En annan ikon på isen: Pelle Fosshaug}

Efter matchen sade den f.d förbundskaptenen Håkan Sundin.
”Vilket fint tillskott i svensk bandy Kalix/Nyborg blivit, inom något år de säkert i SM-final med den fina verksamhet de har”

Det fick han rätt i.
P20 vann SM-guld 1994 och 1995.
P19 vann guld 2009.
F17 vann guld 2010.

Efter denna vandring längs minnenas allé reser jag mig och traskar över grusbädden och bort mot entrén.
Jag vänder mig om och ser folkvimlet för mitt inre.
Tretusen sextioen.
Det är rätt många det.


^{Där stod vi, men inte läktaren.}

// Sargis

 

Från Kallax till Kalix.
Åtta mil av skog.
Åtta mil av förväntan.
En resa från flygplats till bandyis.

Ja, flygplatsen heter nuförtiden Luleå Airport men det passade bättre med det gamla namnet Kallax.

När dörren till bussen stängs finns det ingen återvändo.
Bara luta dig tillbaka och åka med.
Låta bussen ta dig längs E4 österut.
Genom skogar, förbi avfarter till de orter som förr fick sitt centrum genomskuret av denna Sveriges näst längsta väg.
Dessa orter som idag lever lite i skymundan.
Förbi avfarter till små byar du inte visste fanns.
Förbi sjöar, berg och busshållplatser.

Men vi tar resan från början.
Nästan.
Vi tar den från den sekund bussen svänger ut på E4 och farten ökar.

Det första du ser på vänster sida är ett stort affärsområde dit folk från när och fjärran söker sig för att öppna sina penningpåsar.
Skynda att köpa.
Pengarna ska rulla.
Köp en radio, köp en flaska, köp en bilmotor.
Allt finns till salu på detta område som inte skiljer sig ett dugg från övriga landets städer.
Affärer i centrum slås ut och kunderna tvingas ta bilen till butiken.
Miljötänk?

På höger sida duggar avfarterna mot centrala Luleå tätt.
Möjligheterna är många men se till att passera då den staden inte har nån bandy.
På hög nivå i hockey och basket både på herr- och damsidan men den vackraste sporten av dem alla har tystnat sedan många år tillbaka.
Bergnäset AIK försöker dock få igång en verksamhet så kanske, kanske luleåborna får gå ut på drivorna runt idrottsplatsen på andra sidan Bergnäsbron.

Sen tar skogen över utsikten.
Persön med sin bensinmack och vägkrog passeras.
Du känner suget efter en schnitzel eller hamburgare men din lagledare gormar att tid inte finns, ni måste nå Kalix i tid innan match.
Avtagsvägen till Boden passeras.
Smedsbyvägen, lika krokig som kvalserierna inom svensk ishockey.
Och sedan blir det ännu mer skog.
Vad är en skog?
Du googlar.
”För att ett område ska kallas för en skog måste området vara minst 0,5 hektar. Det är 5 000 kvadratmeter (50 x 100 meter). Området kan förstås även vara större. Träden inom ytan måste även vara minst fem meter höga”

Det mest spännande som nu händer är att vägen framåt ibland har två filer, ibland en.
Och att träden där ute minsann bildar en skog.
Råneå passeras.
Råneå med sitt utebad, Davids cup (nej, inte Davis cup) i fotboll för de yngre och en pampig kyrka.
Samhällets idrottsklubb IFK Råneå bildades 22 februari 1923 och klubben arrangerade sin första tävling 24 mars samma år då en skidtävling gick av stapeln.
Senare i tiden har basket och fotboll varit klubbens paradgrenar.

I tidigare tid gick den europaväg du nu åker rakt igenom samhället och folket fick minsann vänja sig med höga farter och tung trafik utanför husknuten.
Idag är genomfarten betydligt prydligare och väl värd att ta till nångång.
Men vi saknar Hanssons café.
Ett givet stopp i en annan tid.

När den norra infarten till detta Råneå bara syns som en prick på glaset i backspegeln har halva sträckan lagts bakom dig.
Halva sträckan till centrala Kalix.
Till kommungränsen är det betydligt närmare.

När bussen, förhoppningsvis, rullar under viadukten vid avfarten till Jämtön (Always Island på utrikiska) och Jämtöfjärden, som under sommartid bjuder på glittrande vatten och svanar som står på huvudet i sin jakt på godsaker, men nu ligger översnöad på bägge sidor av vägen börjar stigningen mot gränsen.
Gränsen till himmelriket.
Du ser att det ljusnar i fjärran.
Och backen uppåt är lång.
Bussen får jobba men det är mödan värt.
På krönet av backen.
Där två filer blir en.
Där står den.
Majestätisk i sin ensamhet.
Skylten.

^{Kommungränsen i sikte}
En ny värld öppnar sig.
Du känner dig som hemma.
Du känner lugnet och saktmodet.
Du hör vår fagra dialekt.

I stilla takt rullar bussen vidare.
Nedförsbacke.
I samma stund vägen planar ut och korsningen till Siknäs passeras ser du den första lilla glimten av bebyggelse i kommunen.
Där klockor ljuder till bröllop, begravning och dop.
Klocktornet på Töre kyrka.
En kyrka där filmen ”Så som i himmelen” spelades in.

Ett ögonblick senare siktas ett ufo över trädtopparna.
Ett oidentifierat flygande objekt.
Skulle du se något som rör sig där uppe så var lugn.
Det är ingen grön gubbe från Mars bara en glad servicetekniker som letar efter ett fel på Töre vattentorns översta topp.
Han kan mycket väl ha grön overall och vara född i mars.


^{Töre får gäster från Mars}
På höger sida breder Törefjärden ut sig.
Utanför hamnen ligger en stor och gul boj som förkunnar att du befinner dig på Bottenvikens nordligaste punkt.
Den är också målet för de seglare som i midsommartid tävlar i ”Midsummersail”.
Niohundra sjömil från den tyska hamnstaden Wismar till en gul boj utanför Töre i ljuvlig midnattssol.
I somras deltog etthundra fyrtiosju båtar i kampen om ära, berömmelse och stadens nycklar.


^{Tidig morgon den 25:e juni.
Målgång i 2024 års upplaga av ”Midsummersail”
(Bild från Kalix kommuns film om seglingen)}
Färden mot Kalix går vidare.
Knappa tre mil kvar nu.
Närmare för varje meter.

När du ser en skylt som förkunnar att man kan svänga ut till den lilla byn Sören kan du ägna en tanke på Kalix Bandys trogne supporter som myntade uttrycket ”Nu gör vi ne” var gång de röda hade hörna.
Hans myndiga stämma rullade ut över arenan i många år innan den tystnade en decemberdag för några år sedan.
Förresten heter byn inte Sören på vårt språk, den heter Sör´n.

Raggdynan.
Ett av kommunens högsta berg med sina modiga etthundra fyrtioåtta meter.
Mount Raggdynan.
E4 går nu inte högst upp på berget då den höga höjden skulle vara krävande för såväl fordon som människor.
Etthundra fyrtioåtta meter var det.
På vägens högsta punkt har en s.k faunabro byggts, en bro där skogens vilda djur skall passera från sida till sida i lugn och ro utan att frukta för sina liv i en allt livligare trafik.
Där kunde man förr hörde älg och räv ta ton i..
”Hur ska jag göra för att komma över vägen?
Hur ska jag göra för att komma över dit?
Här har jag stått nu och väntat flera veckor
Och alla bilarna, de bara kör förbi”
Nu hör vi bara ett glatt visslande från samma älg och räv då de lommar över bron.

Det är då.
Det är då ni ser de första svaga förnimmelserna av samhället med guldstänk.
Kalix.
Skorstenar på värmeverket skymtar i fjärran.
Kanske också belysningen på Kalix svar på Kitzbühel, Rudträskbacken.
Dragningskraften får hjulen på bussen att öka takten.

En gul skylt på höger sida visar vägen till kommunens minst tätbefolkade plats.
Målsbäcken.
I skrivande stund finns där en boende.
En dam i lite högre åldersklass.

Nu skymtar du även den fyrtiotre mil långa Kalixälven.
I strid ström på sin vandring från liten porlande bäck i Kebnekaisemassivet till utloppet utanför fabriken i Karlsborgsverken.
En av fyra outbyggda nationalälvar i vårt land och den älv som var tänkt som riksgräns mellan Sverige och Finland vid fredsförhandlingarna efter finska vinterkriget 1808-1809.
Förhandlingar som ägde rum i Månsbyn som blir nästa by att passera.
Man kan ägna en fundering över varför det inte röjs bort de träd och den sly som kantar vägen på älvsidan och förstör sträckan mot detta Månsbyn, en sträcka som kunde vara magiskt vacker.
Täta lövverk skymmer sikten och en utsikt över en älv går om intet.
Kan tycka att det antingen sätts ett hot om Håkan Hellström på hög volym eller en belöning till de ansvariga för detta.
Piska eller morot.
Röj upp.
Nu.

Om nu gränsen hade dragits vid Kalix älv hade din resas slutdestination, bandyarenan i Kalix, legat på finsk mark.
Vilket inneburit att Kalix Bandy huserat i finska ligan och du och ditt lag hade gått miste om förmånen att få resa till vår ort.
Vi är för evigt tacksamma till den person som efter en stunds funderande reste sig och sade ”Nä gott folk, vi drar gränsen vid Torne älv istället”

Kan ju tilläggas att det genom åren förekommit åsikter om att våra lag skulle spela i finska ligan då det är så fruktansvärt långt och dyrt att resa upp hit.

Månsbyn och fredsförhandlingarna läggs bakom dig och resan går oförtrutet vidare.
Stråkanäs nästa.
Vackert utkastad vid älvens strand ligger denna lilla by som fostrat två vinnare av SM-guld i vår sport och en målvakt i AIK:s svartgula fotbollslag.
Olov Englund, Lars Johansson och Gunnar Lund.
Legendarer.

Fartbegränsning och fartkamera.
Max åttio annars en bild i familjealbumet.
Husvagnsförsäljning.
Sågverk.
Bilaffärer.
En orange rondell, den ökända ”Kråkfällan”.


^{Innandömet av ”Kråkfällan”}
Tar du höger där passerar du golfbanans driving range, du passerar en av kommunens pampigaste byggnader – den gamla herrgården Filipsborg- även golfens hål 17 och 18 där vid älvkanten innan du så småningom hamnar i min hemmahamn.
En by med bandyanor från förr.
Nyborg.

Men ni åker givetvis genom denna rondell och når nu…

….KALIX
Skapelsens krona.

En ny och fin bro över älven leder dig in i denna krona.
En bro som är den tredje i ordningen.
Den första invigdes 1930 och roddbåtarna kunde tas upp på land.
I oktober 1957 invigdes den andra bron och i juli 2019 togs det första spadtaget för byggandet av den bro du nu åker över.
Den invigdes under blygsamma former den trettonde december 2021 då ett litet virus satte stopp för pompa och ståt.
Trehundra tjugo meter lång, femton meter bred och vacker som en sommaräng då lamporna under bron sätter fantasin i rullning.


^{En bro och ett litet norrsken}
Du ser vår kyrka.
Sveriges nordligaste medeltidskyrka minsann.
En stilig kyrka som invigdes 1472 av en ärkebiskop vid namn Jakob Ulvsson Örnfot.
Klockstapeln är dock av senare snitt, timrades 1731 av händiga män från Österbotten i Finland.


^{Kyrkan i sin prakt}
Utanför denna kyrka står han.
Sedan den åttonde september år 2000 då han, efter att ha flyttats från skulptören Lars Stålnackes hemgård i byn Bredviken, blev avtäckt av drottning Silvia har han stått här.
I ur.
I skur.
I gryning, kväll, natt och dag.
Rak i ryggen som en fura.
Spanande ut över älven.
Mästerlotsen.


^{Mästerlotsen håller koll}
En stor bandyboll tornar upp sig mellan vår galleria och vägen.
Det finns en del som påstår att du ser ett korn av löjrom.
Kalix löjrom.
Det är säkert bra folk de med men nog tusan ser vi en stor bandyboll.


^{Nog tusan är det en bandyboll}
Och nu är det dags att lämna europaväg fyra.
In i kärnan av samhället.
Känna pulsen.
En puls i långsam takt.
Hade du själv den pulsen skulle läkarna vara väldigt oroliga.
Men vi har en långsam takt, en behagligt långsam takt.
Varför streeessa?

Ett hotell på vänster sida.
Kommunalhuset på höger sida.
Två lokaler där många avgörande beslut tagits.
Några till glädje.
Några till mindre glädje.
Några med snabba resultat.
Några med resultat inom nio månader.
Du vet aldrig hur en förhandling kan sluta.
Fråga de som ville dra riksgränsen vid Kalix älv.

Uppför den lilla backen med det stora gula Folkets Hus i framrutan.
Ett Folkets Hus som står på den plats där en gång biografen Savoy med sin stora trappa stod.
En trappa där vi ungdomar ofta satt i solgasset med en glass eller ibland en tjuvrökarcigg i handen och diskuterade kvantfysik, gamla grekiska filosofer eller poesi på latin.
Det kan ju i och för sig mer handlat om senaste plattan med Kiss, ett avsnitt av Familjen Macahan eller  snygga, tilldragande personer som satte våra unga hjärtan i gungning.
Det kändes i hjärteroten då byggnaden revs.


^{Där många timmar fördrivits
(Bild från sajten ”Kalixbilder” där bilder från kommunens bildarkiv finns)}
Nu börjar du känna att bussens säten inte är lika behagliga som när du satte dig ner för en dryg timme sedan.
Det meorar i kroppen.
Småkryper på rikssvenska.
Men hav lugn.
Du är framme innan du gäspat klart.

Ni passerar sjukhuset, ni passerar högstadieskolan Manhemsskolan som skolat många unga kalixbor genom åren.
Jag gick där ganska nyligen…… jag gick ut nionde klass 1976.
Sa jag nyligen.
Ganska nyligen.

Vid Sportcity med sitt badhus och en sporthall där innebandyn och handbollen gör gemensam sak för att få till en större lokal då denna sporthall är lite för liten svänger ni till vänster.
Och sedan andra vänster.
In på Stationsgatan.
Genom ännu en rondell.
Mitt barndomshem till vänster.
Och nu.

Nu.
Ni lämnar Stationsgatan och svänger in på Vintervägen.
Strålkastare lyser upp vinterhimlen.
Ni rundar ishallen och rullar upp vid dörrarna till ert omklädningsrum.
Ni är framme.
Framme vid vår arena som anlades 1993 efter Kalix/Nyborgs avancemang till högsta serien.
Framme vid skådeplatsen för världens vackraste sport.
Och ni är en del av den.
Oavsett vilken färg på tröjan ni har.
Oavsett hur ert klubbmärke ser ut.
Oavsett ni är spelare, ledare, materialare eller supporter.
Ni är en stor del av det vackra.


^{Nog är det rätt vackert med bandy}
Och visst tusan var resan värd sitt pris.
Kanske inte er kassör nickar instämmande men vore han/hon med på denna resa skulle nog en liten nick komma i alla fall.
Det är jag helt övertygad om.

Sen måste jag ju även tillägga att det finns många andra vägar till Kalix.
Det sägs att alla vägar bär till Rom men det är en sanning med viss modifikation.
En hel del vägar bär även hit.

Kommer du sjövägen är det ”Malören” med sin kyrka från 1770 du först ser av vår kommun.
En pärla mitt ute i ingenstans där lotsar hade sina stugor där de bodde mellan uppdragen att lotsa in de båtar som kom från fjärran land för last vid pappersbruket i Karlsborg, cementfabriken i Töre eller måhända kiosken vid kommunens största båthamn, Marahamn, där ca fem hundra båtar av olika sort ligger tryggt.

^{Vaktstuga/kiosk isi Marahamn.
Ett mål för sjöväga gäster}
När du lämnar denna ö har du två-tre mil över glimmande hav innan du glider in i en skärgård med sjuhundra nittiotvå (792!) öar.
Sjuhundra nittiotvå öar av skiftande karaktär.
Dramatiska klippor eller låglänta stränder.

Du kanske kommer från Överkalix och följer älven hela vägen förbi de vackert belägna små byarna och den mäktiga forsen i Kamlunge där sik håvas och campinggäster trivs.

Eller om du kommer från Hedenäset vid Torne älv och passerar Björkfors kan du ägna en tanke åt de män som, med hjälp av häst och släde, under vårvintern 1944 fraktade kyrkan från en av de 792 öarna ute i skärgården, sex mil söderut, och upp till den plats där den står idag.
Ett gediget jobb av män, hästar och slädar.

Kommer du E4:an från öster träffar du på såväl ET som rymdskepp, stridsvagn, Jack Sparrow och Super Mario då du passerar Sangis.
Du vet aldrig vad du möter på en resa till Kalix.


^{Du blir vänligt bemött i Sangis
(Bild från hemsidan för ”Militärt överskott” en liten butik där dessa figurer står)}
Det finns många andra vägar också men de lämnar jag därhän för denna gång.
Men.
Det allra vanligaste för våra gäster på bandyisen är att ni kommer längs E4 från Luleå.
Från väster.
Mot öster.
I en buss.
Så jag fokuserar denna lilla skrift om den upplevelsen.

Välkomna till Kalix!
Mittemellan norska Hammerfest och hälsingska Ljusdal.

Och välkomna tillbaka.

Här är som lite bättre.
Och lite eljest.

// Sargis

”Det började som en skakning på nedre däck…..”
En svensk tradition som från och med nu även är ett svenskt kulturarv.
Annandagsbandy.

En tradition från trettiotalet då folket i Värmland släppte dansbandsmusiken och rallytävlingarna för att traska iväg ut på drivorna för att se de s.k ”Rödtomtarna” IK Göta och de lika s.k ”Blåtomtarna” Slottsbron IF mötas i den match som årligen spelades just på annandag jul.
De ohyggligt dramatiska matcherna som gick under namnet ”Tomtedansen” eller ”Tomtederbyt” lockade som mest nära sjutusen åskådare.
I den tiden startade seriespelet som oftast på Nyårsdagen eller Trettondag jul så dessa värmländska matcher gällde endast ära och prestige.
Vilket ofta i derbysammanhang betyder så mycket mer än framgång i seriespelet.

Årens hjul snurrade vidare.
Jul lades till jul.
Affärsmän gnuggade händer och småbarnsföräldrar suckade då den ensamme malen lämnade plånboken då det sista inköpet lades till handlingarna.
Julafton firades utan vaken Kalle eller Karl-Bertil.
Juldagen inleddes med besök i bygdens kyrka.
På annandagen ägnade man en tanke till Sankt Stefan som stenades till döds för sin tro denna dag år 35 e.kr.
Eller så gick man på bandy.

^{Kalix Bandys damer visar att det här med bandy, det är vackert det}

De vise männen, som i denna tid var mer än tre och nu satt runt ett bord i ett konferensrum i Svenska Bandyförbundets lokaler, hade nu tagit beslutet om att den högsta serien skulle starta just på denna annandag.
Året var då 1957.
Att starta bandyvintern just den dagen detta år var en lyckträff då Ingmar Bergmans ”Smultronstället” hade premiär dagen innan och folket var uttråkade.
Man visste inte om man sett en zebra eller en Bergmanfilm.
Svartvit och långrandig.
Bandyn räddade folket den julen.

Den säsongen slutade med glädje och hurrarop i Örebro då stadens gulsvarta favoriter besegrat Edsbyn med 4-3 på Stockholms stadion.
I Nässjö kunde man glädja sig åt att bygdens konung Nils ”Nicke” Bergström vunnit skytteligan med tretton mål på nio matcher.
Än idag får alla smålänningar med NIF i hjärtat nåt vått i ögonvrån då denne Bergström omnämns.
En riktig legendar i svensk bandy.

Så kom hösten 1963.
En långhårig orkester från England som kallade sig The Beatles gjorde premiär i Sverige då de tillsammans med Lill-Babs var med i tv-programmet ”Drop in”.
Och filmen ”Åsa-Nisse och tjocka släkten” hade premiär, svartvit men inte lika långrandig som varken en Bergman-film eller zebran.
De vise männen vid konferensbordet i förbundets lokaler hade tidigare under året enats, skrivit på ett konvolut och rest sig och sagt  ”Denna säsong skola vi starta än tidigare än tidigare”.
Sagt och gjort och seriespelet drog igång redan 22:e december.
Hela fyra dagar tidigare än tidigare.

Och från de heta matcherna på S:t Stefans stora dag kan nämnas att de blivande svenska mästarna, tillika vinnarna i den norra gruppen, Broberg IF vann hemma mot blivande svenska silvermedaljörerna Skutskär IF med 3-1.
Vinnarna i den centrala gruppen, Västerås SK, tog sig an ”Bandybaronerna” från Värmland, Lesjöfors IF, och vann med knappa 2-1.
Vinnarna i den södra gruppen Örebro SK vann stort mot Tranås Bois, 6-0 då de nittio minuterna var avklarade.
Norra, centrala och södra gruppen.
Så nära har NHL aldrig varit svensk bandy.
Skyttekungen den säsongen spelade i grönvit VSK-tröja och hette Clas-Håkan Asklund.
Tjugotvå mål på fjorton matcher fån hans läderremslindade klubba.

Vi kan också notera från den säsongen att det krävdes två finaler för att kora en mästare.
Första matchen på Stockholms Stadion kunde inte sära på de två kombattanterna Broberg och Skutskär så man fick ta till ett omspel.
En match som blev den första finalen på konstfrusen is.
På Studenternas i Uppsala vinner herrarna från Söderhamn med 4-1.

I takt med att konstfrusna banor började dyka upp i bandyns utveckling beslutade att säsongen 66/67 skulle börja redan i november.
Idag, nästan sextio år senare, har tak och väggar byggts upp på många orter och röster höjs för än tidigare seriestart.
Vart är vi på väg?
Kanske annandag midsommar är en lämplig dag?

I Kalix har vi konstfruset sedan hösten 1994.
Ja, Kalix/Nyborg spelade sin första säsong (93/94) i högsta serien på is tillverkad av moder natur.
Vatten och minusgrader.

Annandagen under premiärsäsongen (93/94) fick våra rödvita sätta sig på en buss för att fraktas ner till Sundsvall och Gärdehov.
Selånger var sugna på revansch från premiärmatchen då KNBK vann med 6-3.
Bussen passerade de stora avtagsvägarna till Istermyrliden, till Sjöbotten, till fabriken i Husum och den lite läskiga Sandöbron, då Höga Kusten-bron bara fanns i brobyggares tankar och visioner.
Bussen väntade utanför Gärdehov där strax norr om centrala Sundsvall, och någon timme senare styrde den hemåt längs en öde E4.
De kända avtagsvägarna passerades i tystnad.
KNBK hade förlorat sin första annandagsbandy i den högsta serien.
4-2 till SSK och i den berömda trappen på Hotell Knaust inne i stan sjöngs glada visor.

Säsongen efteråt.
94/95.
Kalix/Nyborg fick fira annandag på hemmaplan.
Återigen mot fiender från Sundsvall.
6-0 i hemmafavör.

Kalix har också mött grannen och antagonisten Karlsborg BK vid tre tillfällen.
¤ 1996, ett år då Arne Weise var julvärd i SVT.
Blytung förlust för Kalix, på hemmaplan dessutom.
2-5.
Siffror som sved.
¤1997, Arne Weise sitter där än och tänder sitt ljus strax innan Kalle Anka.
På annandagen släcks alla ljus.
4-3 till hemmalaget på Bruksvallen sedan ”Slava” Arkhipkin avgjort i slutet av en match som Kalix förde och hade ledningen i under lång tid.
¤1998, jadå Arne är kvar.
Och Kalix får äntligen vinna.
6-0.
Jag vill minnas att det var lite av det som på hockeyspråk kallas ”heta känslor” då.
Eller så vill jag inte minnas, gillar inte sånt.

1977.
Div II på Nyborgsvallen.
I paus går de gulsvarta med lätta steg till korvförsäljningen i den, sedan länge rivna, röda längan med lätta steg.
Deras lag leder med 4-1 och vi blåvita lider pin.
Fyrtiofem minuter senare dansar vi kråkor fågeldansen och de gulsvarta står med hängande nacke och läpp.
6-4.

1978.
Div II på Nyborgsvallen.
”Stadslaget” IFK Kalix på besök.
Det blev en lång mil hem för de rödklädda.
5-2 i blåvit favör och i stugorna från Holmen, via Målsön och längst in i Mon hördes klubbvisan eka.
”Så hör vårt valspråk som är heja, heja och gå på…..”


^{Legendariska namn på Nyborgsvallens is}

Under de senaste åren har Kalix haft IK Tellus som annandagsmotståndare på hemmaplan vid två tillfällen
¤2019 kryssade lagen på fyra.
¤2022 vann de röda med 6-3 sedan Simon Viklund gjort två snabba i slutet då stockholmarna hade vittring.

Vad som händer kommande säsong har jag ingen aning om men jag anar att det inte blir nån match för våra herrar.
Femton lag i Allsvenskan.
Sju matcher.
Ett står över.
Vilka kassörer vill skicka sitt lag till Kalix en julhelg?
Sträck upp en hand.

Som jag kan hitta så är gällande publikrekord för annandagsbandy föga förvånande från Sävstaås år 2000.
Arne Weise var julvärd under julaftonen och åttatusen etthundra femtioen (8151) tog sig till arenan för att se de orangea vinna med 6-4.
Åttatusen.
Etthundra.
Femtioen.

På Kalix IP vann Kalix mot Sirius med 4-0.


^{Sävstaås i Bollnäs.
Bild från Bandypuls}

Vi får hoppas att folket beger sig ut på drivorna eller in i hallarna även denna säsong.
Den senaste säsongen var en publiksuccé.
Det vallfärdade folk från när och fjärran med omnejd.
Men några snärtiga rubriker såg vi inte till.
Det finns ju nuförtiden annan idrott som mediehusen tycker vi ska vara intresserade av.
Hej hockey, hej fotboll.
Tv och övrig media styr.
Det är så viktigt för oss i den lilla sporten som inte får många sekunder i rampljuset att vi ställer upp oss då det vankas match.
Inte sitter hemma och gnäller över minskade publiksiffror.
Det är vi själva som måste synas och göra god reklam för vår sport.
Extra viktigt i dessa tider.
Vi måste värna om vår sport.
Vi som vet att den är världens vackraste.

Och annandagsbandyn är från och med nu klassat som kulturarv.
Ett arv vi måste skydda.
Ett arv vi ska vara förbenat stolta över.

Om sex månader är det dags för detta kulturarv.
Då är vi på plats.
Någonstans i Sverige.

Och utanför mitt fönster har dagens regnväder dragit undan och solen tittar fram.
Det går bra nu.

Heja bandy!

// Sargis

Som sextonåring sommaren 1977 väntade på kommande vinters annandagsmatch mot KBK.

Bandy.
Min allra käraste av alla sporter.
Min kära bandy.
Du har tagit ett steg till i din utveckling.
Du fick mig att tappa andan.
Du har nu visat de allra mest avoga att du är VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Och det kommer du alltid vara.
Punkt.

Det vi fick ta till oss under den stora finaldagen trodde jag inte fanns.
Men herregud så du överraskade mig.
En magisk lördag vid min tv.
Det var väl det enda felet med alltihop, att jag inte var på plats.
Men jag lovar, nästa år.
En sån här uppvisning vill jag se på plats.

Uppvisningen började redan på förmiddagen med damerna.
Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

En härlig match med galen inledning.
Två lag med full gas framåt.
Det där med defensiven, det tar vi en annan gång.
Det bedarrade en smula men matchen var en fröjd att se.
En match på allra den högsta nivån.
Och målet.
Frislaget.
Lobben.
Iskyla.
Handleder.
Sanna Gustafsson.
Magi.
Ett mål som måste visas i skolklasser som lockbete.
Ett mål som måste målas av.
Förutom målet med M såg vi bland mycket annat:
¤ Systrarna Friman i Villa.
¤ Sjuttonåriga målvakten i Villa, Olivia Jacobsen, göra debut och agera som det var hennes match fyrahundrafemtiofem.
¤ Tova Grönoset i VSK är en personlig favorit.

Sen kom herrarna in.
Jag har sett mången elitserie- och slutspelsmatch under säsongen.
En del har varit sådär, de lade jag för sig.
En del har varit bra, de lade jag för sig.
En var osannolik, den lade jag för mig.
Finalen.

Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

Jag tror med säkerhet att vi aldrig sett vår vackra sport stå på den nivån under nittio minuter plus tillägg.
Två lag som bara skulle vinna.
En Martin Landström som levererar passningar som inte finns.
En Martin Hammarberg som dunkar på hörnor.
En Christoffer Fagerström som gör tre.
En Christoffer Edlund som gör fyra.
Målmännen Thimfors och Kjellson.
Villa går mot guld.
VSK kvitterar i den allra sista sekunden.
Målet inskickat av han som avgjorde finalen ifjol.
Viktor Spångberg.
Edlund avgör i början av förlängningen.
Värt att notera i en bok:
¤ 2023, Viktor Spångberg avgör för sitt VSK mot Villa 1:42 in i förlängningen.
¤ 2024, Christoffer Edlund avgör för sitt Villa mot VSK 1:40 in i förlängningen.
Nästan kuslig precision.

När bandyn är som allra bäst är den på detta vis.
Det kan inte bli bättre.
Tror jag.
Jag har sagt så förr då man sett en match utöver det vanliga.
Men detta…..nä, det kan inte bli bättre.
Eller vad säger ni spelare?
Kan ni ta det till nästa nivå?
Finns det en sådan över huvud taget?

Efter denna uppvisning måste nu de ledande i svensk bandy verkligen lägga all kraft på att sälja in vår sport i de stora mediehusen.
Visa upp detta.
SVT gör en sändning i toppklass och måste, MÅSTE, ta till sig detta och inse att sporten faktiskt gör sig riktigt bra i tv om man bara vill.
Tekniskt kunnande och massor av kameror gjorde sändningen till en riktig höjdare.
De som hädanefter påstår att man inte ser bollen i bandy på tv ställer vi i skamvrån.
Ett sedan länge förlegat uttalande som blev än mer förlegat efter detta.
Så ni på SVT hör min bön: En match per omgång under vintern vore en dröm, amen.
Tidningarna som, idag, bara jagar klick hade ju blivit nerklickade om de ägnat större intresse av finaldagen än om Wahlgrens eller bantningstips.
Det är jag övertygad om.

Vi som står utanför de styrandes korridorer behöver ta oss i kragen och försöka hjälpa till att göra reklam för vår sport.
Jag kan ibland tycka det är alldeles för mycket negativa tongångar om än det ena, än det andra.
Bandyn ska spelas utomhus.
Bandyn ska spelas inomhus.
Planen är för stor.
Spelet är för defensivt.
Det är för dyrt.
Klubborna ska vara gjorda ”bordi björkarna nere på fjär´n”.

Jag respekterar alla synpunkter och det är av olika tankar vi förs framåt, men på en punkt viker jag mig aldrig.
Och då menar jag aldrig.
En final.
EN.
Inte tre, inte fem, inte femton.
En.
Fortsätt utveckla den, finns alltid nån lite del som kan bli bättre.
Hitta rätt i, den nästan omöjliga frågan, om spelplats.
En viktig men inte helt lätt fråga.
Som jag har gillat atmosfären runt omkring i Uppsala.
Som jag gillade SPELET i Västerås.

Har dock ingen aning om hur arrangemanget runt arenan såg ut.
För några (kanske fler än så) år sedan fanns det som kallades ”Hemmaplan” där folk kunde strosa runt och bekanta sig med lagen i Elitserien.
Kanske köpa en liten souvenir.
Jag har själv stått där för Kalix räkning och tyckte det var riktigt trevligt.
Även de år jag inte stått där har jag uppskattat att träffa representanter för de olika föreningarna.
Mer sånt.

Allt handlar om att synas i bruset.
Och det måste vi i bandyn bli bättre på.
Visa det positiva.
Prata om det positiva.
Även om vi alltid har motvind så finns det alltid ett hörn där det finns lä och värmande solsken.
Sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt.

Så hören upp du kära bandysport.
Du och jag.
Oavsett division, nivå eller väder.
Vi står tillsammans.
Tills dess strålkastarna slocknar och vemodet rullar in.

// Sargis