Kategori: Lite annat

Temperaturen sjunker.
Skymningen faller allt oftare.
Isen på arenan lägger sig gnistrande och vacker.
Bussen är kontrollerad, tvättad och klar.
Allt är klart.
Allt är redo.
Laget i buss gör sig redo för ännu en upplaga av den så härliga Damallsvenskan.
Den norra delen av serien.
Och busschauffören packar väskan.

”On the road again
I just can’t wait to get on the road again
The life I love is making music with my friends
And I can’t wait to get on the road again”


^{Isen spolas i Kalix}

Turer till Bollnäs, Härnösand, Umeå, Rättvik, Skutskär, Söråker och Uppsala ligger och väntar.
Iväg fredag efter jobb och skola.
Match lördag och söndag.
Rulla hemåt i kolsvart söndagsnatt.
Och i ottan på måndagen ringer klockan oåterkalleligt.
En ny vecka.

Men jag lovar er alla.
För bandyspelare finns inte ordet ”klaga”.

Men som vi har väntat på denna seriestart.
Ända sedan den 25:e februari då Natalie Strömberg gjorde 3-2 i åttioförsta mot Söråker hemma på vår arena och medelpadskorna kvitterade i åttiofemte.
När så slutsignalen gick förkunnades inte bara det faktum att matchen var slut, hela succésäsongen 23/24 var till ända.

En succésäsong för Kalix Bandy som lade sig på en mycket hedrande tredjeplats efter omöjliga Spånga/Bromsten och det Söråker som denna eftermiddag i februari rullade hemåt som tvåa i den norra upplagan av Damallsvenskan.

Spånga/Bromsten BK som gick genom serien utan poängtapp klarade också kvalet upp till Elitserien med glans och bravur och glädjen var stor i hela västerort.
I ett par veckor.
Sen kom chocken.
Det blir inget av den där Elitserien.
På föreningens hemsida kan man läsa….

”Styrelsen i Spånga Bandy har tillsammans med lagledare och nyckelpersoner kring föreningens damlag beslutat att dra sig ur Elitserien Dam inför säsongen 2024/2025.
Detta som främst en följd av utebliven sponsring från den tidigare huvudsponsor som förra säsongen möjliggjorde satsningen på damlaget.
Förutom utebliven finansiering har detta även lett till att laget tappat viktiga spelare och ledare som hade behövts för att möjliggöra ett spel i Elitserien Dam. Således saknas finansiering, spelarmaterial och fullständig ledarstab för att ha realistiska möjligheter till att genomföra en säsong i högsta serien”.

Man kan också läsa att de hade som ambition att kunna fortsätta spela i Allsvenskan men så blev icke fallet.
Sorgligt när lag får lägga ner verksamheten.
Vår lilla, men ack så vackra, sport är sårbar.
Vi vill inte läsa om sånt.

Vi kan ju också, varken vi vill eller inte, ta till oss att Edsbyn inte heller har ett lag med i denna serie i vinter.
Det är ju inte bra alls.

Vi i Kalix får lite känningar i ögonvrån då vi tänker tillbaka till ”Tjugondedag Knut” och matchen mot detta Spånga i härligt vinterväder.
Jag har nämnt det förr men kommer fortsätta nämna det så länge jag har minnet i behåll (vilket en del i min närhet påstår att jag inte alltid har) men den matchen Kalix gör mot detta stjärnspäckade SBBK är en heroisk insats.
Trots förlust, 0-4, gick jag med ett leende till parkeringen för en mil i min bil.
Det går inte förneka att de blåklädda var bättre och förde matchen men den laginsats våra damer gör fknvx%ads….äsch, nu ser jag inte bokstäverna på tangentbordet då det samlats fukt i ögat.
Magi på bandyis.

Efter den matchen tar vårt lag tio av tolv poäng.
De tappade poängen är de två sista matcherna.
0-0, efter paussifforna 0-0, mot Edsbyn och nämnda 3-3 mot Söråker.

Till denna säsong ser vi ett delvis nytt Kalix Bandy.
Lite omsättning i truppen under den isfria perioden.
De fyra från Umeå har återvänt till Björkarnas stad för spel med Umedalen IF.
En stad där det varit lite turbulent gällande uppspolningen av Nolias is under hösten.
Jag kan bara hålla tummar och hoppas att allt löser sig till det bästa för föreningen i gult och svart.
Vad ni än gör Umeå kommun, se till att det finns möjligheter för folk och bandylag att åka skridskor så fort det någonsin går.
Allt annat är en skam för Norrlands största stad.


^{Umeå kommun, det SKA vara is på Nolia!}

Nog om detta.
Spelarna var det.
Fyra stycken som valde att spela i Kalix då Umedalen, av skäl och orsaker, pausade sitt lag förra säsongen.
Klara Stridsberg, Linn Dahlén, Meya Wikström och Annie Hattinger.
Fyra namn som verkligen visade klass.
Givetvis tunga tapp men att de skulle dra var ju saker alla visste.
Jag passar på att buga mig djupt, invänta sjukvård får att ta mig upp igen, och tacka dessa fyra för en strålande insats för vår förening.
Vår femstjärniga målvakt Katja Illarionova, som i den omnämnda matchen mot Spånga höll landslagsklass, väljer nu ett liv med decimetertjocka böcker på latin, decimeterlånga ekvationer med kvadratrötter och parenteser samt nudlar till middag fyra dagar i veckan.
Och i och med detta studentliv bortom korsningen till Siknäs så kommer hon vakta bur för Umedalen IF.
Ännu ett tungt tapp för Kalix Bandy.

Men hav förtröstan.
Det finns glada nyheter.
Nyheter som värmer.

På målvaktssidan har vi sedan tidigare Hanna Blombäck.
En ung mycket säker sista utpost som jag såg i hemmamatchen mot Bollnäs i vintras.
Nollan hölls med bravur och laget gjorde tre mål framåt.
Lugnt och stabilt spel av den unga Blombäck gjorde att försvarslinjen kunde spela med stort lugn.
Dessutom.

Dessutom har det också tillkommit en målvakt från Haparanda.
Linnea Persson.

Från Haparanda kommer även denne Linneas tvillingsyster Saga, vilket innebär att laget nu har tre (TRE) tvillingpar i laget.
Det kan inte vara många lag som har det.
Jag undrar hur det går för tränarna att hålla isär vem de ska ge nya order.
– Linnea o Saga Persson.
– Caroline o Natalie Strömberg.
– Jenna o Thilde Nilsson.


^{En motståndare ser bara tvillingar}

Till laget har även Clara Ulvemark anslutit.
Clara med Västerås SK som hemmahamn studerar i Luleå och kommer då, på samverkansavtal, spela med Kalix Bandy.
Vi såg henne i laget säsongen 22/23 men gångna säsongen gjorde hon ett uppehåll.
En bra återkomst.

Två spelare som krupit omkring i hemmets förråd och letat fram de skridskor och klubba de stuvat undan då suget efter världens vackraste sport blivit för stort är Ester Granström och Linnea Sandin.
De fann sina saker och är redo för spel.
Det är vi runt omkring väldigt glada över.

När jag vandrar en stund efter den allé av minnen som damerna i rött skänkt oss är det första jag kommer på det SM-guld vårat F17 gav oss i mars 2010.
Tidigt 0-2 i baken mot Sandviken blev till seger med 8-3 och guldglädjen strålade över Uppsala.
Säsongen 2015/2016 var säsongen Kalix Bandy klev in i den allsvenska hetluften.
Laget slutade på en hedrande fjärdeplats och den stora målskytten hette Jenny Isaksson.
Hon kom från Haparanda (var inte på väg till Helsingborg likt den chaffis gruppen Sverige sjunger om i låten ”Dagar utan färg”) och gjorde oss supportrar muntra med sitt målskytte.
Noterbart från den säsongen är att, ovan nämnde, Klara Stridsberg gjorde några matcher i röd tröja redan då, tack vare ett samarbete på ungdomssidan som då rådde tillsammans med Umedalen.

Jag minns också med stor glädje säsongen 2016/2017.
En säsong som jag aldrig ville skulle ta slut.
När den så gjorde det hittade vi vårt lag på en ståtlig andraplats efter Skutskär.
Sista matchen hemma mot just detta massabrukslag är ett ”topp-fem-minne”.
Vi bjöds laxsoppa innan match, vi stod med fräsiga solglajjor och uppknäppta jackor i vårsolen sken och såg en fantastiskt fin bandymatch.
En match där den tidens målvakt, Tytti Segerman, räddade två straffar från den tidens målskytt med M, Johanna Pettersson.
Bilden där Segerman, efter den andra straffräddningen, likt en majestät står med bollen i vänster näve upp mot den klarblåa himlen i en gest av glädje och stolthet borde bli en tavla.
Våren efter vann samma Skutskär SM-guld.

Säsongen 21/22 gick man obesegrade och hamnade på samma poäng men fyra mål sämre målskillnad än Söråker IF.
Å andra sidan spelade man bara en match den säsongen då ett litet virus höll världen i schack.
Jag kan fortfarande sitta och fundera på varför herrarnas allsvenska gick att genomföra men inte damernas.

Och så givetvis den senaste vintern.
Den ska vi noga packa ner i en liten ask bland alla andra härliga minnen.
En otroligt minnesvärd vinter.

Övriga lagen i serien då.
Måste väl erkänna att jag inte följt deras sommar och höst så jag har ingen aning om hur deras trupper ser ut så jag avstår från att ge mig ut med nåt tips.
Men det är utom alla tvivel säkert att det kommer bli en otroligt jämn serie.
Inget Spånga som kommer dansa genom serien.
IFK Rättvik, med Emma Lambertsson i spetsen, kanske?
Varför inte Umedalen, där fyra spelare vässat upp sig med en vinter i Kalix och en del intressanta nyförvärv typ en målvakt från norr?
Uppsala, som slutade trea i ”Damallsvenska cupen”?
Söråker som slutade tvåa senast vintern?
Eller kanske……..?
Nä, det är omöjligt att sia om utgången.

Men oavsett så kommer det bli otroligt spännande att följa serien från starten kommande helg till målgången under fanorna i början på mars.
Det börjar på lördag, 9:e november
Dagen då nattsuddaren och den olycklige kanotisten Svante Grundberg hade fyllt 81.
Dagen då den gamle försvarsklippan i Västtysklands fotbollslandslag, Andreas Brehme, hade fyllt 64.

För Kalix del börjar det med en busstur till Rättvik och Bollnäs.
Kalix – Rättvik: 87 mil
Rättvik – Bollnäs: 11 mil
Bollnäs – Kalix: 76 mil

”On the road again…..”

Till sist måste jag bara passa på att hylla och tacka alla i damsektionen i Kalix Bandy.
Allt, precis allt, sköts i världsklass, man ordnar, fixar och donar med allt från det stora till det allra minsta och de eventuella problem som dyker upp längs vägen tar man själva i tu med å de snaraste.
För är det någon som inte har plats i damernas organisation så är det den där ”Nån annan”.
Hatten av.
Och så är det ju dessutom trevligt folk.

Nu åker vi……
Buss.


//Sargis

Det är måndag i premiärveckan.
I skrivande stund råder det utanför mitt fönster ett väder som får det tandläkarväder Lasse Winnerbäck sjunger om i sitt mästerverk ”Söndermarken” att te sig som en dröm.
”….gråvita skyar, tandläkarväder…”
Här i Kalix är det grågråa skyar, tvåsiffriga plusgrader, piskande regn och en vind som får vimpeln i grannen Rolfs flaggstång att kämpa ordentligt för att behålla sin plats.
Ett väder som för oss till ett grått England i en annan tid.
Lördagar med Tipsextra.
Leråkrar där Peter Lorimer sköt hårt, där Gordon Banks räddade skott och fångade lösspringande hundar, där Nobby Stiles träffade fler benpipor än bollar.


^{The Banks of England.
Han räddar bollar, han räddar hundar….}

Och inte har vi is på bandyarenan heller.
Jag tröstar mitt gråa sinne med en påse ”Bridge”.
Pesionärsgodis, sade någon.
Jaja…

Men oktoberväder och isbrist i Kalix till trots.
Den alltid lika fina Allsvenskan startar kommande helg.
Herrarnas allsvenska alltså.
Damernas startar den nionde november.
För Kalix del med bortamatch mot IFK Rättvik.
Dagen efter mot Bollnäs.
Återkommer om den.

Så vi tar väl herrarnas serie då.
En serie där alla lag har matchat under hösten.
Ja det är klart, ett lag har inte matchat.
Ett lag har bara sett på bild hur en fullstor bandyplan ser ut.
Det lag som ligger allra längst norrut på bandykartan.
Ni vet i Norrland, där det alltid är mörkt och kallt.
Jag har dock hört det viskas runt knutarna om någon träningsmatch mot våra gulklädda finska vänner från Uleåborg.
OM nu väderleksministeriet ändrar uppfattning och ser till att det blir gynnsamma förhållanden för ismakeri.
Såväl i Kalix som i Uleåborg.

Apropå Norrland.
Hörde i radion om en gentleman från Växjö som stolt berättade att han dagen innan kört bil ända från Norrland och hem.
Norrland.
Ja just det ja.
Det är ju en rätt stor del av vårt land det.

Nytt försök om bandypremiären då.
Den så efterlängtade.
Vi har strukit långkalsongerna.
Lappat den varma tröjan.
Putsat skorna.
Och vattenkammat oss.
Riggade och klara.
I väntan.
Vad kommer att hända under vintern?
Ett lag går upp.
Ett åker ut.
Två lag kvalar uppåt.
Tre lag kvalar för att hänga kvar.
Spänningen.

Man har till denna säsong gjort om lite i denna serie.
Ett omtag som jag personligen tror kan bli ett lyckat tag.
Femton lag som möts i en enkelserie.
De åtta främsta gör sedan upp om serieseger med bubbel och cigarr eller de två platserna i ett nervpåfrestande kval.
De sju nedre lagen får mötas i kampen om att undvika de tre platserna om kval för vidare plats i det allsvensk rampljuset eller, gud förbjude, den sista platsen som innebär att falluckan mot div1 öppnas.
Som sagt, jag tror på det här upplägget.
Även om jag hört det viskas i vindarna från plaster utanför Norrland om andra uppfattningar.

Hu kommer det sluta?
Allsvenskan i bandy har genom åren tett sig till att vara det mest oförutsägbara mänskligheten har skapat.
En serie där det i elva fall av tio varit ovisst ända in i sista kvarten.
Vilket är precis som en serie ska vara.
Spänning är den största drivkraften för mig att följa idrott.
Det må vara rätt skönt då mitt lag leder stort och föra hela spelet men i längden tror jag att jag skulle lessna.

Så att be mig lämna ett tips om slutsegrare är ingen större idé.
Men IFK Kungälv vann den Allsvenska Supercupen så de lär nog ligga med i klungan då man går genom sista kurvan.
Ett annat IFK som gärna vill vara med på upploppet är Rättvik.
Det tunga nyförvärvet från västkusten, Patrik Sunnanängs, gör att jag tror de kommer ligga fint med i detta upplopp.
Denne Sunnanängs från Kungälv som lade skridskorna på hyllan i våras plockade ned dom igen då suget efter en resa till Kalix blev för stort.
Så måste det ju vara.

Djurgården?
Förra säsongen gjorde de succé som nykomlingar.
Har förstärkt med två kalixbekantingar, Christian Frohm och Elis Lindgren.
En sån sak ger extra plus.

Örebro SK?
Varför inte?

IF Boltic vill gärna vara med.
Så även Nässjö IF, som förövrigt var det lag som föll mot Kungälv i Supercupens final.

Sen vete tusan om det finns fler aspiranter på seriesegern.
Men som sagt, att ge sig ut med ett säkert tips är inget att rekommendera.


^{Segrare i Supercupen 2024: IFK Kungälv.
Bild från ”Bandyallsvenskan”}

Kalix då?
Går in i serien först den tionde november.
På hemmais (förhoppningsvis) mot Örebro.

Omöjligt att sia om hur de rödklädda (på bortais vitklädda) står sig i den allsvenska konkurrensen.
Förra säsongen blev en söndagspromenad genom serien fram till kvalet började.
Och, som en av många floskler inom sportens väggar alltid säger, ett kval är ett kval.
Två tunga, blytunga, skador gjorde att detta kval blev en hårresande, nagelbitande och hålla-för-ögonen-spännande historia.
Med ett (1) måls marginal lyckades man klara en plats i hissen upp.
Gudskelov och pris för det.

Laget har, i stort sett, lyckats behålla den trupp man hade ifjol och spetsa till den med Felix Nyman och Emil Stock.
Dessutom en finsk spelare som inte offentliggjorts ännu.
En finsk spelare vi sett förr i rött och vitt.
En finsk spelare med allsvenskans kortaste klubba.


^{Kortaste klubban?}

I afton på föreningens funktionärsträff fick vi dessutom höra om en ung kille som i vinter ska göra lumpen i Boden som kunde tänka sig ta en röd tröja på sig under kommande säsong.
Han är mest van med en…….
Kul.

Just värvningen av Felix Nyman var lite rolig.
Jag tänkte för mig själv då jag läste om att han inte fick fortsätta i Hammarby att han skulle vara en behövlig pjäs i Kalix.
Men att det skulle bli så trodde jag inte.
Blev också glad i hjärta och sinne då jag läste en intervju med honom i den lokala blaskan (bra gjort NSD) där han säger sig vara glad över att få återvända till det Kalix han trivdes så bra i under de tre säsonger han var här förra gången.

Ur intervjun.
(NSD 241015)

– Egentligen hade jag bestämt mig för att inte fortsätta spela bandy. Men då ringde Olov Englund och gav ett bra förslag och sa att de behövde lite hjälp.
När en sån kille, som jag sett upp till sedan jag var liten, ringer och frågar om hjälp ställer man upp, säger Felix Nyman.

Behövde du fundera länge på förslaget?

– Nej, men det kändes som en rolig grej att kunna hjälpa en klubb som har gett mig så mycket. Och att nu kunna ge tillbaka med de erfarenheter jag samlat på mig.

Han säger också att de tre åren i Kalix var mycket lärorika och att han aldrig varit där han är idag om han inte vågat ta chansen att flytta upp.

Fina ord av Kalix ena nyförvärv.

Ett annat nyförvärv är väl egentligen inget nyförvärv.
Emil Stock kommer tillbaka till Kalix efter några år vid skolbänken vid bandygymnasiet i Sandviken.
Mellan förhör på tyska grammatiken och Pythagoras sats har han då representerat bandylaget på orten i de åldersklasser han hör hemma i.
Vilket han gjort med den äran.
Det känns som att Emil är ett riktigt bra ”nyförvärv”.
Kul också när unga spelare väljer att komma tillbaka sina rötter.
Sånt värmer mitt bandyhjärta lite extra.


<sup>Återvändare Nyman


Återvändare Stock</sup>

Det som gör mig lite orolig i vinter är den brist på matcher som laget har innan seriestart.
När nu ”grundserien” endast är fjorton matcher lång gäller det att vara med direkt.
Vi märkte av det förra hösten då man trots vinster hade en del grus och annat skrufs i maskineriet.
Det gäller att sånt grus och skrufs städas ur ordentligt.
Men det är svårt utan matcher.

Jag kan bara be aftonbön, äta upp grönsakerna, uppföra mig ordentligt och hoppas att allt sitter så ska nog laget  kunna vara med i kampen om de åtta åtråvärda platserna.

Det börjar nu.
Lördag 26:e oktober.
Samma dag som bandylegendaren Sören Boström hade fyllt 77 år.

Så här börjar det.
Nässjö IF – IF Boltic
Mölndal Bandy – Gustavsberg IF
IFK Rättvik – Tranås BoIS
Katrineholm Bandy – Djurgården IF
Tellus Bandy – TB Västerås
IFK Kungälv – Falu BS

Kalix Bandy kliver på tåget söndag 10:e november.

Förra säsongen slutade Allsvenskan i dur för Åby/Tjureda som vann och tog fribiljetten uppåt och även i Ljusdal var mungiporna uppåt då laget lyckades via kval ta sig uppåt i hierarkin.
I Karlstad var stämningen lite låg då IF Boltic missade chansen i samma kval.
Ut ur serien åkte Surte med buller och bång.

Vi kan också se att av de fem första lagen vann fyra premiärmatchen.
Bara den slutliga fyran IFK Kungälv som förlorade sin, det gjorde dom mot Åby/Tjureda med 1-3 nere i Småland.
De fyra i slutet av tabellen vaskade noll.
Inget av lagen där nere lyckades ta en premiärpoäng.

Kalix som gjorde sin premiär ett pinnhål längre ner i bandyns seriepyramid tog det första steget mot återkomsten med stabila 7-2 mot Unik från Uppsala.
Den eminente vänsterhalven Anton Khrapenkov gjorde lagets första mål i serien redan efter knappt två minuter på en vänsterhörna.

Må bollen vara rund.
Och må vädergudarna vakna rätt imorgon så ismakarna i Kalix kan bygga is.
Det är dags.

Det är dags för Bandyallsvenskan 2024/25.
Vi är laddade till tänderna.
Och glöm aldrig.
Bandy är världens vackraste sport.
Tillsammans gör vi den än vackrare.

Till slut.
Stort grattis till alla vinnare på Kalix Föreningsgala som gick av stapeln för första
gången under helgen som just passerat.
Idel värdiga vinnare.

//Sargis

29 september 2024.
Jag sitter ensam på läktaren vid bandyarenan i Kalix.
Solen öser in sina strålar i hopp om att ge oss det sista av höstens värme och löven som börjar tappa sitt grepp om björkens grenar lyser i gult.
Det är rätt vackert.
Men något saknas.
Is.
Det är ingen is där nedanför min plats.
Det får mig att minnas tillbaka.
Till samma datum i en annan tid.

^{Vår arena i höstens färg}.

29 september 1994.
Det är dagen efter.
Det är dagen efter den ohyggliga katastrofen ute på ett stormande och becksvart hav.
Ofattbara 852 personer mister livet då Estonia förliser.
852.
Enligt Birthday.se finns det 877 personer som är sexton år och äldre år i min by.
Jag besökte Estoniamonumentet i Stockholm i somras och blev tagen då jag såg alla namn som var ingraverade.
Namn efter namn efter namn…..
Det går inte ta in.

Men denna sorgliga onsdag 1994 ska den konstfrusna bandyarenan ”Kalix IP” invigas.
Den användes redan året innan, den oförglömliga säsongen 93/94, men då med is enbart tillverkad av vädrets makter och flinka ismakare.
Nu låg rören i backen och isen låg blänkande trots att almanackan visade 29 september.
En landskamp mellan Sverige och Finland låg på menyn.
Vi hade sett en match länderna emellan i december 1978.
På Gränsvallen i Haparanda vann di svenske med 3-1 efter mål av Torbjörn Ek (2) och Lars-Ove Sjödin.
Men nu skulle det bli av i Kalix.
För första, och hittills enda, gången i bandyns historia.

^{Målskyttar på Gränsvallen.
Torbjörn Ek #9 och Lars-Ove Sjödin #2}

I en tid då kalixborna intresserade sig för vår sport var även intresset för denna landskamp påtagligt.
Det pratades om den var än man vände sig i samhället.
Kanske inte i de kretsar som fortfarande satt och tjurade över arenans existens, de kretsar som året innan skrek sig hesa i protestsånger över bygget.
Men alla vi övriga såg fram emot matchen.

Onsdagskvällen kom.
Och isen låg blank.
Efter lite tutande i trumpeter av kommunens musikskola, tal av diverse prominenta med landshövding Gunnar Brodin i spetsen och ett löfte av  Joakim ”Jocke” Strömbäck som med en trettonårings myndiga stämma förkunnade att  ”vi ungdomar ska vara rädd om Kalix IP och vi ska inte heller förstöra nånting som kostar kommunen pengar” var det så dags.
De bägge lagen glider, tillsammans med ungdomar från kommunens tre lag, in på den konstfrusna isen.
Och runt arenan står vi.
Publiken.
Tretusen sextioen glada bandyvänner.
Tretusen sextioen.
På en arena utan läktare.
Den tillkom året efter (tror jag att det var)

Den unge ”Jocke” höll vad han lovat och långt senare får han dra på sig A-lagets tröja med #11 på ryggen

Nationalsångerna klingar ut och en tyst minut anbefalles.
En tung, tyst och värdig minut.
En lite märklig känsla surrar inom mig.
Här står vi inför en härlig bandyfest medan tusentals människor lider alla helvetes kval efter att ha mist personer i dess närhet.

Minuten är över och vi får glömma det hemska för någon timme framöver.

Det blir en jämn match.
Och Kalix målkung ”Palle” Rönnqvist för göra sin debut i gult och blått.
Förvisso bara några inhopp men i hans cv kommer matchen alltid finnas med.
Matcher i A-landslaget: 1.

En som fick göra betydligt fler var Hasse Johansson.
Denna legendar i svensk bandy gjorde denna kväll sin etthundrasjuttonde landskamp.
Han stannade så småningom på etthundratjugosju, vilket är flest av alla.

Där jag nu sitter ensam på läktaren kan jag undra över varför den gode ”Palle” inte fick fler chanser.
Han var ju rätt vass.

^{”Palle” i gult och blått.}

Vi med hjärtat i Kalix fick även se två spelare i den blåvita tröjan.
Jukka Ohtonen och Markku Komula.
Komula som gjort en säsong i Nyborgs SK (89/90) och den säsong som nu låg vid tröskeln skulle dra på sig den rödvita dressen.
Vi såg även Samuli Niskanen som skulle bli publikfavorit i Kalix snygga dress säsongen 1996/1997 och Marko Kilpeläinen som även han skulle bli en röd och vit favorit under två vintrar (1997-1999).

När så slutsignalens toner virvlade ut i septemberkvällen stod Sverige som vinnare.
5-4.

1-0. Hasse Johansson.
1-1. Samuli Niskanen.
2-1. Jonas Claesson.
3-1. Hans Åström.
PAUS
3-2. Jukka Ohtonen.
4-2. Jonas Claesson.
4-3. Juoni Vesterinen.
5-3. Patrik Södergren.
5-4. Marko Kilpeläinen.

Jag blir lite vimmelkantig då jag skriver dessa namn.
Jösses, vilka ikoner i vår sport.


^{En annan ikon på isen: Pelle Fosshaug}

Efter matchen sade den f.d förbundskaptenen Håkan Sundin.
”Vilket fint tillskott i svensk bandy Kalix/Nyborg blivit, inom något år de säkert i SM-final med den fina verksamhet de har”

Det fick han rätt i.
P20 vann SM-guld 1994 och 1995.
P19 vann guld 2009.
F17 vann guld 2010.

Efter denna vandring längs minnenas allé reser jag mig och traskar över grusbädden och bort mot entrén.
Jag vänder mig om och ser folkvimlet för mitt inre.
Tretusen sextioen.
Det är rätt många det.


^{Där stod vi, men inte läktaren.}

// Sargis

 

Från Kallax till Kalix.
Åtta mil av skog.
Åtta mil av förväntan.
En resa från flygplats till bandyis.

Ja, flygplatsen heter nuförtiden Luleå Airport men det passade bättre med det gamla namnet Kallax.

När dörren till bussen stängs finns det ingen återvändo.
Bara luta dig tillbaka och åka med.
Låta bussen ta dig längs E4 österut.
Genom skogar, förbi avfarter till de orter som förr fick sitt centrum genomskuret av denna Sveriges näst längsta väg.
Dessa orter som idag lever lite i skymundan.
Förbi avfarter till små byar du inte visste fanns.
Förbi sjöar, berg och busshållplatser.

Men vi tar resan från början.
Nästan.
Vi tar den från den sekund bussen svänger ut på E4 och farten ökar.

Det första du ser på vänster sida är ett stort affärsområde dit folk från när och fjärran söker sig för att öppna sina penningpåsar.
Skynda att köpa.
Pengarna ska rulla.
Köp en radio, köp en flaska, köp en bilmotor.
Allt finns till salu på detta område som inte skiljer sig ett dugg från övriga landets städer.
Affärer i centrum slås ut och kunderna tvingas ta bilen till butiken.
Miljötänk?

På höger sida duggar avfarterna mot centrala Luleå tätt.
Möjligheterna är många men se till att passera då den staden inte har nån bandy.
På hög nivå i hockey och basket både på herr- och damsidan men den vackraste sporten av dem alla har tystnat sedan många år tillbaka.
Bergnäset AIK försöker dock få igång en verksamhet så kanske, kanske luleåborna får gå ut på drivorna runt idrottsplatsen på andra sidan Bergnäsbron.

Sen tar skogen över utsikten.
Persön med sin bensinmack och vägkrog passeras.
Du känner suget efter en schnitzel eller hamburgare men din lagledare gormar att tid inte finns, ni måste nå Kalix i tid innan match.
Avtagsvägen till Boden passeras.
Smedsbyvägen, lika krokig som kvalserierna inom svensk ishockey.
Och sedan blir det ännu mer skog.
Vad är en skog?
Du googlar.
”För att ett område ska kallas för en skog måste området vara minst 0,5 hektar. Det är 5 000 kvadratmeter (50 x 100 meter). Området kan förstås även vara större. Träden inom ytan måste även vara minst fem meter höga”

Det mest spännande som nu händer är att vägen framåt ibland har två filer, ibland en.
Och att träden där ute minsann bildar en skog.
Råneå passeras.
Råneå med sitt utebad, Davids cup (nej, inte Davis cup) i fotboll för de yngre och en pampig kyrka.
Samhällets idrottsklubb IFK Råneå bildades 22 februari 1923 och klubben arrangerade sin första tävling 24 mars samma år då en skidtävling gick av stapeln.
Senare i tiden har basket och fotboll varit klubbens paradgrenar.

I tidigare tid gick den europaväg du nu åker rakt igenom samhället och folket fick minsann vänja sig med höga farter och tung trafik utanför husknuten.
Idag är genomfarten betydligt prydligare och väl värd att ta till nångång.
Men vi saknar Hanssons café.
Ett givet stopp i en annan tid.

När den norra infarten till detta Råneå bara syns som en prick på glaset i backspegeln har halva sträckan lagts bakom dig.
Halva sträckan till centrala Kalix.
Till kommungränsen är det betydligt närmare.

När bussen, förhoppningsvis, rullar under viadukten vid avfarten till Jämtön (Always Island på utrikiska) och Jämtöfjärden, som under sommartid bjuder på glittrande vatten och svanar som står på huvudet i sin jakt på godsaker, men nu ligger översnöad på bägge sidor av vägen börjar stigningen mot gränsen.
Gränsen till himmelriket.
Du ser att det ljusnar i fjärran.
Och backen uppåt är lång.
Bussen får jobba men det är mödan värt.
På krönet av backen.
Där två filer blir en.
Där står den.
Majestätisk i sin ensamhet.
Skylten.

^{Kommungränsen i sikte}
En ny värld öppnar sig.
Du känner dig som hemma.
Du känner lugnet och saktmodet.
Du hör vår fagra dialekt.

I stilla takt rullar bussen vidare.
Nedförsbacke.
I samma stund vägen planar ut och korsningen till Siknäs passeras ser du den första lilla glimten av bebyggelse i kommunen.
Där klockor ljuder till bröllop, begravning och dop.
Klocktornet på Töre kyrka.
En kyrka där filmen ”Så som i himmelen” spelades in.

Ett ögonblick senare siktas ett ufo över trädtopparna.
Ett oidentifierat flygande objekt.
Skulle du se något som rör sig där uppe så var lugn.
Det är ingen grön gubbe från Mars bara en glad servicetekniker som letar efter ett fel på Töre vattentorns översta topp.
Han kan mycket väl ha grön overall och vara född i mars.


^{Töre får gäster från Mars}
På höger sida breder Törefjärden ut sig.
Utanför hamnen ligger en stor och gul boj som förkunnar att du befinner dig på Bottenvikens nordligaste punkt.
Den är också målet för de seglare som i midsommartid tävlar i ”Midsummersail”.
Niohundra sjömil från den tyska hamnstaden Wismar till en gul boj utanför Töre i ljuvlig midnattssol.
I somras deltog etthundra fyrtiosju båtar i kampen om ära, berömmelse och stadens nycklar.


^{Tidig morgon den 25:e juni.
Målgång i 2024 års upplaga av ”Midsummersail”
(Bild från Kalix kommuns film om seglingen)}
Färden mot Kalix går vidare.
Knappa tre mil kvar nu.
Närmare för varje meter.

När du ser en skylt som förkunnar att man kan svänga ut till den lilla byn Sören kan du ägna en tanke på Kalix Bandys trogne supporter som myntade uttrycket ”Nu gör vi ne” var gång de röda hade hörna.
Hans myndiga stämma rullade ut över arenan i många år innan den tystnade en decemberdag för några år sedan.
Förresten heter byn inte Sören på vårt språk, den heter Sör´n.

Raggdynan.
Ett av kommunens högsta berg med sina modiga etthundra fyrtioåtta meter.
Mount Raggdynan.
E4 går nu inte högst upp på berget då den höga höjden skulle vara krävande för såväl fordon som människor.
Etthundra fyrtioåtta meter var det.
På vägens högsta punkt har en s.k faunabro byggts, en bro där skogens vilda djur skall passera från sida till sida i lugn och ro utan att frukta för sina liv i en allt livligare trafik.
Där kunde man förr hörde älg och räv ta ton i..
”Hur ska jag göra för att komma över vägen?
Hur ska jag göra för att komma över dit?
Här har jag stått nu och väntat flera veckor
Och alla bilarna, de bara kör förbi”
Nu hör vi bara ett glatt visslande från samma älg och räv då de lommar över bron.

Det är då.
Det är då ni ser de första svaga förnimmelserna av samhället med guldstänk.
Kalix.
Skorstenar på värmeverket skymtar i fjärran.
Kanske också belysningen på Kalix svar på Kitzbühel, Rudträskbacken.
Dragningskraften får hjulen på bussen att öka takten.

En gul skylt på höger sida visar vägen till kommunens minst tätbefolkade plats.
Målsbäcken.
I skrivande stund finns där en boende.
En dam i lite högre åldersklass.

Nu skymtar du även den fyrtiotre mil långa Kalixälven.
I strid ström på sin vandring från liten porlande bäck i Kebnekaisemassivet till utloppet utanför fabriken i Karlsborgsverken.
En av fyra outbyggda nationalälvar i vårt land och den älv som var tänkt som riksgräns mellan Sverige och Finland vid fredsförhandlingarna efter finska vinterkriget 1808-1809.
Förhandlingar som ägde rum i Månsbyn som blir nästa by att passera.
Man kan ägna en fundering över varför det inte röjs bort de träd och den sly som kantar vägen på älvsidan och förstör sträckan mot detta Månsbyn, en sträcka som kunde vara magiskt vacker.
Täta lövverk skymmer sikten och en utsikt över en älv går om intet.
Kan tycka att det antingen sätts ett hot om Håkan Hellström på hög volym eller en belöning till de ansvariga för detta.
Piska eller morot.
Röj upp.
Nu.

Om nu gränsen hade dragits vid Kalix älv hade din resas slutdestination, bandyarenan i Kalix, legat på finsk mark.
Vilket inneburit att Kalix Bandy huserat i finska ligan och du och ditt lag hade gått miste om förmånen att få resa till vår ort.
Vi är för evigt tacksamma till den person som efter en stunds funderande reste sig och sade ”Nä gott folk, vi drar gränsen vid Torne älv istället”

Kan ju tilläggas att det genom åren förekommit åsikter om att våra lag skulle spela i finska ligan då det är så fruktansvärt långt och dyrt att resa upp hit.

Månsbyn och fredsförhandlingarna läggs bakom dig och resan går oförtrutet vidare.
Stråkanäs nästa.
Vackert utkastad vid älvens strand ligger denna lilla by som fostrat två vinnare av SM-guld i vår sport och en målvakt i AIK:s svartgula fotbollslag.
Olov Englund, Lars Johansson och Gunnar Lund.
Legendarer.

Fartbegränsning och fartkamera.
Max åttio annars en bild i familjealbumet.
Husvagnsförsäljning.
Sågverk.
Bilaffärer.
En orange rondell, den ökända ”Kråkfällan”.


^{Innandömet av ”Kråkfällan”}
Tar du höger där passerar du golfbanans driving range, du passerar en av kommunens pampigaste byggnader – den gamla herrgården Filipsborg- även golfens hål 17 och 18 där vid älvkanten innan du så småningom hamnar i min hemmahamn.
En by med bandyanor från förr.
Nyborg.

Men ni åker givetvis genom denna rondell och når nu…

….KALIX
Skapelsens krona.

En ny och fin bro över älven leder dig in i denna krona.
En bro som är den tredje i ordningen.
Den första invigdes 1930 och roddbåtarna kunde tas upp på land.
I oktober 1957 invigdes den andra bron och i juli 2019 togs det första spadtaget för byggandet av den bro du nu åker över.
Den invigdes under blygsamma former den trettonde december 2021 då ett litet virus satte stopp för pompa och ståt.
Trehundra tjugo meter lång, femton meter bred och vacker som en sommaräng då lamporna under bron sätter fantasin i rullning.


^{En bro och ett litet norrsken}
Du ser vår kyrka.
Sveriges nordligaste medeltidskyrka minsann.
En stilig kyrka som invigdes 1472 av en ärkebiskop vid namn Jakob Ulvsson Örnfot.
Klockstapeln är dock av senare snitt, timrades 1731 av händiga män från Österbotten i Finland.


^{Kyrkan i sin prakt}
Utanför denna kyrka står han.
Sedan den åttonde september år 2000 då han, efter att ha flyttats från skulptören Lars Stålnackes hemgård i byn Bredviken, blev avtäckt av drottning Silvia har han stått här.
I ur.
I skur.
I gryning, kväll, natt och dag.
Rak i ryggen som en fura.
Spanande ut över älven.
Mästerlotsen.


^{Mästerlotsen håller koll}
En stor bandyboll tornar upp sig mellan vår galleria och vägen.
Det finns en del som påstår att du ser ett korn av löjrom.
Kalix löjrom.
Det är säkert bra folk de med men nog tusan ser vi en stor bandyboll.


^{Nog tusan är det en bandyboll}
Och nu är det dags att lämna europaväg fyra.
In i kärnan av samhället.
Känna pulsen.
En puls i långsam takt.
Hade du själv den pulsen skulle läkarna vara väldigt oroliga.
Men vi har en långsam takt, en behagligt långsam takt.
Varför streeessa?

Ett hotell på vänster sida.
Kommunalhuset på höger sida.
Två lokaler där många avgörande beslut tagits.
Några till glädje.
Några till mindre glädje.
Några med snabba resultat.
Några med resultat inom nio månader.
Du vet aldrig hur en förhandling kan sluta.
Fråga de som ville dra riksgränsen vid Kalix älv.

Uppför den lilla backen med det stora gula Folkets Hus i framrutan.
Ett Folkets Hus som står på den plats där en gång biografen Savoy med sin stora trappa stod.
En trappa där vi ungdomar ofta satt i solgasset med en glass eller ibland en tjuvrökarcigg i handen och diskuterade kvantfysik, gamla grekiska filosofer eller poesi på latin.
Det kan ju i och för sig mer handlat om senaste plattan med Kiss, ett avsnitt av Familjen Macahan eller  snygga, tilldragande personer som satte våra unga hjärtan i gungning.
Det kändes i hjärteroten då byggnaden revs.


^{Där många timmar fördrivits
(Bild från sajten ”Kalixbilder” där bilder från kommunens bildarkiv finns)}
Nu börjar du känna att bussens säten inte är lika behagliga som när du satte dig ner för en dryg timme sedan.
Det meorar i kroppen.
Småkryper på rikssvenska.
Men hav lugn.
Du är framme innan du gäspat klart.

Ni passerar sjukhuset, ni passerar högstadieskolan Manhemsskolan som skolat många unga kalixbor genom åren.
Jag gick där ganska nyligen…… jag gick ut nionde klass 1976.
Sa jag nyligen.
Ganska nyligen.

Vid Sportcity med sitt badhus och en sporthall där innebandyn och handbollen gör gemensam sak för att få till en större lokal då denna sporthall är lite för liten svänger ni till vänster.
Och sedan andra vänster.
In på Stationsgatan.
Genom ännu en rondell.
Mitt barndomshem till vänster.
Och nu.

Nu.
Ni lämnar Stationsgatan och svänger in på Vintervägen.
Strålkastare lyser upp vinterhimlen.
Ni rundar ishallen och rullar upp vid dörrarna till ert omklädningsrum.
Ni är framme.
Framme vid vår arena som anlades 1993 efter Kalix/Nyborgs avancemang till högsta serien.
Framme vid skådeplatsen för världens vackraste sport.
Och ni är en del av den.
Oavsett vilken färg på tröjan ni har.
Oavsett hur ert klubbmärke ser ut.
Oavsett ni är spelare, ledare, materialare eller supporter.
Ni är en stor del av det vackra.


^{Nog är det rätt vackert med bandy}
Och visst tusan var resan värd sitt pris.
Kanske inte er kassör nickar instämmande men vore han/hon med på denna resa skulle nog en liten nick komma i alla fall.
Det är jag helt övertygad om.

Sen måste jag ju även tillägga att det finns många andra vägar till Kalix.
Det sägs att alla vägar bär till Rom men det är en sanning med viss modifikation.
En hel del vägar bär även hit.

Kommer du sjövägen är det ”Malören” med sin kyrka från 1770 du först ser av vår kommun.
En pärla mitt ute i ingenstans där lotsar hade sina stugor där de bodde mellan uppdragen att lotsa in de båtar som kom från fjärran land för last vid pappersbruket i Karlsborg, cementfabriken i Töre eller måhända kiosken vid kommunens största båthamn, Marahamn, där ca fem hundra båtar av olika sort ligger tryggt.

^{Vaktstuga/kiosk isi Marahamn.
Ett mål för sjöväga gäster}
När du lämnar denna ö har du två-tre mil över glimmande hav innan du glider in i en skärgård med sjuhundra nittiotvå (792!) öar.
Sjuhundra nittiotvå öar av skiftande karaktär.
Dramatiska klippor eller låglänta stränder.

Du kanske kommer från Överkalix och följer älven hela vägen förbi de vackert belägna små byarna och den mäktiga forsen i Kamlunge där sik håvas och campinggäster trivs.

Eller om du kommer från Hedenäset vid Torne älv och passerar Björkfors kan du ägna en tanke åt de män som, med hjälp av häst och släde, under vårvintern 1944 fraktade kyrkan från en av de 792 öarna ute i skärgården, sex mil söderut, och upp till den plats där den står idag.
Ett gediget jobb av män, hästar och slädar.

Kommer du E4:an från öster träffar du på såväl ET som rymdskepp, stridsvagn, Jack Sparrow och Super Mario då du passerar Sangis.
Du vet aldrig vad du möter på en resa till Kalix.


^{Du blir vänligt bemött i Sangis
(Bild från hemsidan för ”Militärt överskott” en liten butik där dessa figurer står)}
Det finns många andra vägar också men de lämnar jag därhän för denna gång.
Men.
Det allra vanligaste för våra gäster på bandyisen är att ni kommer längs E4 från Luleå.
Från väster.
Mot öster.
I en buss.
Så jag fokuserar denna lilla skrift om den upplevelsen.

Välkomna till Kalix!
Mittemellan norska Hammerfest och hälsingska Ljusdal.

Och välkomna tillbaka.

Här är som lite bättre.
Och lite eljest.

// Sargis

”Det började som en skakning på nedre däck…..”
En svensk tradition som från och med nu även är ett svenskt kulturarv.
Annandagsbandy.

En tradition från trettiotalet då folket i Värmland släppte dansbandsmusiken och rallytävlingarna för att traska iväg ut på drivorna för att se de s.k ”Rödtomtarna” IK Göta och de lika s.k ”Blåtomtarna” Slottsbron IF mötas i den match som årligen spelades just på annandag jul.
De ohyggligt dramatiska matcherna som gick under namnet ”Tomtedansen” eller ”Tomtederbyt” lockade som mest nära sjutusen åskådare.
I den tiden startade seriespelet som oftast på Nyårsdagen eller Trettondag jul så dessa värmländska matcher gällde endast ära och prestige.
Vilket ofta i derbysammanhang betyder så mycket mer än framgång i seriespelet.

Årens hjul snurrade vidare.
Jul lades till jul.
Affärsmän gnuggade händer och småbarnsföräldrar suckade då den ensamme malen lämnade plånboken då det sista inköpet lades till handlingarna.
Julafton firades utan vaken Kalle eller Karl-Bertil.
Juldagen inleddes med besök i bygdens kyrka.
På annandagen ägnade man en tanke till Sankt Stefan som stenades till döds för sin tro denna dag år 35 e.kr.
Eller så gick man på bandy.

^{Kalix Bandys damer visar att det här med bandy, det är vackert det}

De vise männen, som i denna tid var mer än tre och nu satt runt ett bord i ett konferensrum i Svenska Bandyförbundets lokaler, hade nu tagit beslutet om att den högsta serien skulle starta just på denna annandag.
Året var då 1957.
Att starta bandyvintern just den dagen detta år var en lyckträff då Ingmar Bergmans ”Smultronstället” hade premiär dagen innan och folket var uttråkade.
Man visste inte om man sett en zebra eller en Bergmanfilm.
Svartvit och långrandig.
Bandyn räddade folket den julen.

Den säsongen slutade med glädje och hurrarop i Örebro då stadens gulsvarta favoriter besegrat Edsbyn med 4-3 på Stockholms stadion.
I Nässjö kunde man glädja sig åt att bygdens konung Nils ”Nicke” Bergström vunnit skytteligan med tretton mål på nio matcher.
Än idag får alla smålänningar med NIF i hjärtat nåt vått i ögonvrån då denne Bergström omnämns.
En riktig legendar i svensk bandy.

Så kom hösten 1963.
En långhårig orkester från England som kallade sig The Beatles gjorde premiär i Sverige då de tillsammans med Lill-Babs var med i tv-programmet ”Drop in”.
Och filmen ”Åsa-Nisse och tjocka släkten” hade premiär, svartvit men inte lika långrandig som varken en Bergman-film eller zebran.
De vise männen vid konferensbordet i förbundets lokaler hade tidigare under året enats, skrivit på ett konvolut och rest sig och sagt  ”Denna säsong skola vi starta än tidigare än tidigare”.
Sagt och gjort och seriespelet drog igång redan 22:e december.
Hela fyra dagar tidigare än tidigare.

Och från de heta matcherna på S:t Stefans stora dag kan nämnas att de blivande svenska mästarna, tillika vinnarna i den norra gruppen, Broberg IF vann hemma mot blivande svenska silvermedaljörerna Skutskär IF med 3-1.
Vinnarna i den centrala gruppen, Västerås SK, tog sig an ”Bandybaronerna” från Värmland, Lesjöfors IF, och vann med knappa 2-1.
Vinnarna i den södra gruppen Örebro SK vann stort mot Tranås Bois, 6-0 då de nittio minuterna var avklarade.
Norra, centrala och södra gruppen.
Så nära har NHL aldrig varit svensk bandy.
Skyttekungen den säsongen spelade i grönvit VSK-tröja och hette Clas-Håkan Asklund.
Tjugotvå mål på fjorton matcher fån hans läderremslindade klubba.

Vi kan också notera från den säsongen att det krävdes två finaler för att kora en mästare.
Första matchen på Stockholms Stadion kunde inte sära på de två kombattanterna Broberg och Skutskär så man fick ta till ett omspel.
En match som blev den första finalen på konstfrusen is.
På Studenternas i Uppsala vinner herrarna från Söderhamn med 4-1.

I takt med att konstfrusna banor började dyka upp i bandyns utveckling beslutade att säsongen 66/67 skulle börja redan i november.
Idag, nästan sextio år senare, har tak och väggar byggts upp på många orter och röster höjs för än tidigare seriestart.
Vart är vi på väg?
Kanske annandag midsommar är en lämplig dag?

I Kalix har vi konstfruset sedan hösten 1994.
Ja, Kalix/Nyborg spelade sin första säsong (93/94) i högsta serien på is tillverkad av moder natur.
Vatten och minusgrader.

Annandagen under premiärsäsongen (93/94) fick våra rödvita sätta sig på en buss för att fraktas ner till Sundsvall och Gärdehov.
Selånger var sugna på revansch från premiärmatchen då KNBK vann med 6-3.
Bussen passerade de stora avtagsvägarna till Istermyrliden, till Sjöbotten, till fabriken i Husum och den lite läskiga Sandöbron, då Höga Kusten-bron bara fanns i brobyggares tankar och visioner.
Bussen väntade utanför Gärdehov där strax norr om centrala Sundsvall, och någon timme senare styrde den hemåt längs en öde E4.
De kända avtagsvägarna passerades i tystnad.
KNBK hade förlorat sin första annandagsbandy i den högsta serien.
4-2 till SSK och i den berömda trappen på Hotell Knaust inne i stan sjöngs glada visor.

Säsongen efteråt.
94/95.
Kalix/Nyborg fick fira annandag på hemmaplan.
Återigen mot fiender från Sundsvall.
6-0 i hemmafavör.

Kalix har också mött grannen och antagonisten Karlsborg BK vid tre tillfällen.
¤ 1996, ett år då Arne Weise var julvärd i SVT.
Blytung förlust för Kalix, på hemmaplan dessutom.
2-5.
Siffror som sved.
¤1997, Arne Weise sitter där än och tänder sitt ljus strax innan Kalle Anka.
På annandagen släcks alla ljus.
4-3 till hemmalaget på Bruksvallen sedan ”Slava” Arkhipkin avgjort i slutet av en match som Kalix förde och hade ledningen i under lång tid.
¤1998, jadå Arne är kvar.
Och Kalix får äntligen vinna.
6-0.
Jag vill minnas att det var lite av det som på hockeyspråk kallas ”heta känslor” då.
Eller så vill jag inte minnas, gillar inte sånt.

1977.
Div II på Nyborgsvallen.
I paus går de gulsvarta med lätta steg till korvförsäljningen i den, sedan länge rivna, röda längan med lätta steg.
Deras lag leder med 4-1 och vi blåvita lider pin.
Fyrtiofem minuter senare dansar vi kråkor fågeldansen och de gulsvarta står med hängande nacke och läpp.
6-4.

1978.
Div II på Nyborgsvallen.
”Stadslaget” IFK Kalix på besök.
Det blev en lång mil hem för de rödklädda.
5-2 i blåvit favör och i stugorna från Holmen, via Målsön och längst in i Mon hördes klubbvisan eka.
”Så hör vårt valspråk som är heja, heja och gå på…..”


^{Legendariska namn på Nyborgsvallens is}

Under de senaste åren har Kalix haft IK Tellus som annandagsmotståndare på hemmaplan vid två tillfällen
¤2019 kryssade lagen på fyra.
¤2022 vann de röda med 6-3 sedan Simon Viklund gjort två snabba i slutet då stockholmarna hade vittring.

Vad som händer kommande säsong har jag ingen aning om men jag anar att det inte blir nån match för våra herrar.
Femton lag i Allsvenskan.
Sju matcher.
Ett står över.
Vilka kassörer vill skicka sitt lag till Kalix en julhelg?
Sträck upp en hand.

Som jag kan hitta så är gällande publikrekord för annandagsbandy föga förvånande från Sävstaås år 2000.
Arne Weise var julvärd under julaftonen och åttatusen etthundra femtioen (8151) tog sig till arenan för att se de orangea vinna med 6-4.
Åttatusen.
Etthundra.
Femtioen.

På Kalix IP vann Kalix mot Sirius med 4-0.


^{Sävstaås i Bollnäs.
Bild från Bandypuls}

Vi får hoppas att folket beger sig ut på drivorna eller in i hallarna även denna säsong.
Den senaste säsongen var en publiksuccé.
Det vallfärdade folk från när och fjärran med omnejd.
Men några snärtiga rubriker såg vi inte till.
Det finns ju nuförtiden annan idrott som mediehusen tycker vi ska vara intresserade av.
Hej hockey, hej fotboll.
Tv och övrig media styr.
Det är så viktigt för oss i den lilla sporten som inte får många sekunder i rampljuset att vi ställer upp oss då det vankas match.
Inte sitter hemma och gnäller över minskade publiksiffror.
Det är vi själva som måste synas och göra god reklam för vår sport.
Extra viktigt i dessa tider.
Vi måste värna om vår sport.
Vi som vet att den är världens vackraste.

Och annandagsbandyn är från och med nu klassat som kulturarv.
Ett arv vi måste skydda.
Ett arv vi ska vara förbenat stolta över.

Om sex månader är det dags för detta kulturarv.
Då är vi på plats.
Någonstans i Sverige.

Och utanför mitt fönster har dagens regnväder dragit undan och solen tittar fram.
Det går bra nu.

Heja bandy!

// Sargis

Som sextonåring sommaren 1977 väntade på kommande vinters annandagsmatch mot KBK.

Bandy.
Min allra käraste av alla sporter.
Min kära bandy.
Du har tagit ett steg till i din utveckling.
Du fick mig att tappa andan.
Du har nu visat de allra mest avoga att du är VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Och det kommer du alltid vara.
Punkt.

Det vi fick ta till oss under den stora finaldagen trodde jag inte fanns.
Men herregud så du överraskade mig.
En magisk lördag vid min tv.
Det var väl det enda felet med alltihop, att jag inte var på plats.
Men jag lovar, nästa år.
En sån här uppvisning vill jag se på plats.

Uppvisningen började redan på förmiddagen med damerna.
Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

En härlig match med galen inledning.
Två lag med full gas framåt.
Det där med defensiven, det tar vi en annan gång.
Det bedarrade en smula men matchen var en fröjd att se.
En match på allra den högsta nivån.
Och målet.
Frislaget.
Lobben.
Iskyla.
Handleder.
Sanna Gustafsson.
Magi.
Ett mål som måste visas i skolklasser som lockbete.
Ett mål som måste målas av.
Förutom målet med M såg vi bland mycket annat:
¤ Systrarna Friman i Villa.
¤ Sjuttonåriga målvakten i Villa, Olivia Jacobsen, göra debut och agera som det var hennes match fyrahundrafemtiofem.
¤ Tova Grönoset i VSK är en personlig favorit.

Sen kom herrarna in.
Jag har sett mången elitserie- och slutspelsmatch under säsongen.
En del har varit sådär, de lade jag för sig.
En del har varit bra, de lade jag för sig.
En var osannolik, den lade jag för mig.
Finalen.

Elitseriens två bästa lag.
Perfekta förutsättningar.
Jösses.

Jag tror med säkerhet att vi aldrig sett vår vackra sport stå på den nivån under nittio minuter plus tillägg.
Två lag som bara skulle vinna.
En Martin Landström som levererar passningar som inte finns.
En Martin Hammarberg som dunkar på hörnor.
En Christoffer Fagerström som gör tre.
En Christoffer Edlund som gör fyra.
Målmännen Thimfors och Kjellson.
Villa går mot guld.
VSK kvitterar i den allra sista sekunden.
Målet inskickat av han som avgjorde finalen ifjol.
Viktor Spångberg.
Edlund avgör i början av förlängningen.
Värt att notera i en bok:
¤ 2023, Viktor Spångberg avgör för sitt VSK mot Villa 1:42 in i förlängningen.
¤ 2024, Christoffer Edlund avgör för sitt Villa mot VSK 1:40 in i förlängningen.
Nästan kuslig precision.

När bandyn är som allra bäst är den på detta vis.
Det kan inte bli bättre.
Tror jag.
Jag har sagt så förr då man sett en match utöver det vanliga.
Men detta…..nä, det kan inte bli bättre.
Eller vad säger ni spelare?
Kan ni ta det till nästa nivå?
Finns det en sådan över huvud taget?

Efter denna uppvisning måste nu de ledande i svensk bandy verkligen lägga all kraft på att sälja in vår sport i de stora mediehusen.
Visa upp detta.
SVT gör en sändning i toppklass och måste, MÅSTE, ta till sig detta och inse att sporten faktiskt gör sig riktigt bra i tv om man bara vill.
Tekniskt kunnande och massor av kameror gjorde sändningen till en riktig höjdare.
De som hädanefter påstår att man inte ser bollen i bandy på tv ställer vi i skamvrån.
Ett sedan länge förlegat uttalande som blev än mer förlegat efter detta.
Så ni på SVT hör min bön: En match per omgång under vintern vore en dröm, amen.
Tidningarna som, idag, bara jagar klick hade ju blivit nerklickade om de ägnat större intresse av finaldagen än om Wahlgrens eller bantningstips.
Det är jag övertygad om.

Vi som står utanför de styrandes korridorer behöver ta oss i kragen och försöka hjälpa till att göra reklam för vår sport.
Jag kan ibland tycka det är alldeles för mycket negativa tongångar om än det ena, än det andra.
Bandyn ska spelas utomhus.
Bandyn ska spelas inomhus.
Planen är för stor.
Spelet är för defensivt.
Det är för dyrt.
Klubborna ska vara gjorda ”bordi björkarna nere på fjär´n”.

Jag respekterar alla synpunkter och det är av olika tankar vi förs framåt, men på en punkt viker jag mig aldrig.
Och då menar jag aldrig.
En final.
EN.
Inte tre, inte fem, inte femton.
En.
Fortsätt utveckla den, finns alltid nån lite del som kan bli bättre.
Hitta rätt i, den nästan omöjliga frågan, om spelplats.
En viktig men inte helt lätt fråga.
Som jag har gillat atmosfären runt omkring i Uppsala.
Som jag gillade SPELET i Västerås.

Har dock ingen aning om hur arrangemanget runt arenan såg ut.
För några (kanske fler än så) år sedan fanns det som kallades ”Hemmaplan” där folk kunde strosa runt och bekanta sig med lagen i Elitserien.
Kanske köpa en liten souvenir.
Jag har själv stått där för Kalix räkning och tyckte det var riktigt trevligt.
Även de år jag inte stått där har jag uppskattat att träffa representanter för de olika föreningarna.
Mer sånt.

Allt handlar om att synas i bruset.
Och det måste vi i bandyn bli bättre på.
Visa det positiva.
Prata om det positiva.
Även om vi alltid har motvind så finns det alltid ett hörn där det finns lä och värmande solsken.
Sida vid sida, tillsammans hjälps vi åt.

Så hören upp du kära bandysport.
Du och jag.
Oavsett division, nivå eller väder.
Vi står tillsammans.
Tills dess strålkastarna slocknar och vemodet rullar in.

// Sargis

En säsong är över.
Den blåa täckjackan är hängt undan.
Men till nästa höst igen, kommer den tillbaks igen.
Så även min penna och mitt block.
Så här i inledningen av ”Silly season” kan jag avslöja det.
Det blir ännu en säsong med bokstäver, ord och meningar i bandyns tjänst.
Ännu en säsong under balkongen.
På trappen upp till damernas.
Damernas omklädningsrum, ifall ni trodde nåt annat.
Och vem vet, rätt vad det är kanske jag dyker upp på annan arena.
Det är för mig ett kärt nöje.
Att få träffa bandyvänner på annan ort.


^{Jag står här även nästa säsong}

Vad har då hänt denna, stundom griskalla, vinter?
En vinter som, för herrlaget, blev lite annorlunda än vad grundtanken var.
Ni känner ju till det vid det här laget.
Det blev en vinter i div1 Norra.
Passar här på att, från hjärtat, tacka alla i herrlaget för det sätt de ställt upp för föreningen.
På alla sätt bidragit till att hålla flödet ur penningpåsen så litet som möjligt.
En, utöver det sportsliga, en mycket hedervärd insats av alla inblandade.

Resan genom vintern lämnade startpunkten den tolfte november.
En söndag i november då den mörka omvärlden glömdes för en stund.
Solen sköljde över höstens lätta snötäcke och den nyspolade isen på vår arena blänkte som en spegel.
En magisk bild.
En perfekt start på en resa som ska nå ändstationen i Borlänge med obarmhärtig dramatik etthundranitton dagar och tjugofyra matcher senare.

Denna magiska söndag då allt började stod finska OLS på andra sidan mittlinjen.
Nittio minuter senare lämnade de isen med en 5-1 förlust.
En match där vitamininjektionen Vidar Fredriksson gör vinterns första mål när han i den tionde minuten vispar 1-0.
Vidar som tyvärr missade en lång bit av resan under vintern då en skada i handen satte stopp på åkturen.
Och det är med stor sorg i bandyhjärtat jag hör att han nu tar andra vägar i sitt stora idrottskunnande då han antagits på hockeygymnasiet i Luleå.
Jag lyfter på min huvudbonad, tackar honom för det vi fått se av honom inom bandyn och önskar honom all lycka i framtiden.
Tack för showen Vidar, och bandyn finns ju alltid kvar ifall du skulle ångra dig.

Och under samma helg har damerna börjat sin allsvenska safari.
Denna helg i hälsingeskogarnas sus.
Seger under lördagen mot Bollnäs i den hall jag kommer besöka om någon vecka senare och knapp förlust mot Edsbyn i den hall jag kommer besöka samma helg som den i Bollnäs.

Två dagar senare kliver jag in i en av de tre minibussar som ska ta herrlaget långt ut i Europa för en svår internationell match.
Tjugo mil i en lite kylig novembertisdag.
4-4 på en bandyarena med stor läktare i Uleåborg.
En hamburgare på ett hak.
Tjugo mil hem.
Midnatt råder då de tre minibussarna anländer hemmahamnen.
Morgonen efter stiger spelare och ledare upp när tuppen gal och masar sig iväg till sina jobb.
Att vara bandyspelare är inget för den morgontrötte.
Själv gormar jag lite på tuppen, vänder mig och somnar om.
Livet som pensionär.

^{Uleåborg en tisdag i november}

Helgen efter börjar allvaret.
Serien.
Vad är div1 för serie?
Kalix Bandy räknas som Burj Khalifa-höga favoriter.
Alla, med betoning på alla, räknar med en enkel resa mot seriens topp.
Men, som alltid, det ska spelas om det.
Man vet aldrig vad som döljer sig på okända farvatten.
Det kan dyka upp grund, minor och illvilliga sjörövare bak närmsta liten kobbe så det gäller att hålla fokus även om utsikten är god.

Det börjar med uppsaliensiska Unik Bandy hemma på Fomab Arena.
En Fomab Arena som förmodligen inte heter Fomab Arena nästa säsong.
När serien räknas ihop långt senare har Kalix Bandy stänkt in etthundratrettiosju mål.
Det första kommer på en vänsterhörna efter en minut och femton sekunder i denna match.
Anton Khrapenkov.
När slutsignalen rullar ut över nejden visar resultattavlan 7-2.
Stor seger trots att spelet såg lite vingligt ut fram till snabba 4-2 och 5-2 efter drygt sjuttio minuter.
Men trots allt, en bra start.

Helgen efter kommer Isak på besök.
Isak åker hem med en tung förlust.
Klang, jubel och girlander för hemmalaget.
9-0.
– Vi är betydligt bättre hemma, sade den härlige figuren Groth i Isaks ledarteam.
Jo tack, det skulle vi minsann bli varse om helgen efter.

Damerna fortsatte ha sina matcher bortom kommungränsen.
Bortom den skylt som någon kilometer bortanför korsningen till Siknäs förkunnar att vår kommun slutar och Luleås tar över.
I Rättvik och Söråker.
En pinne i Dalarna.
Noll pinnar i Medelpad.

Det blev december.
Jag och gamle målkungen Jonas Claesson fyllde år.
Kanske inte lika många.
Jag och sonen körde ner till samma hälsingeskogar som damerna nyss lämnat.
Basläger i Bollnäs.
Utflykt till Edsbyn på fredagskvällen.
Såg Byn och Saik kryssa på 7-7 i en trevlig match.
På lördagsförmiddagen traskade vi till den nya hallen i Bollnäs för ett besök.
En stilig byggnad med lite gammal industri bevarad.
Vi såg även en stilig biograf inne i stan.
Sen åkte vi till Falun.


^{Den pampiga biografen i Bollnäs}

I Falun skulle Kalix Bandy ta ännu en seger.
Tre i rad.
Trodde jag.
I trevlig miljö drack vi kaffe, åt en korv och surrade vacker vintersport med trevligt folk.
– Vi är betydligt bättre hemma.
Med mycket nöd och än mer näppe bärgade Kalix hem en poäng.
Men det satt hårt åt.
Efter Isaks kvittering tio före slut osade det brända poäng för norrbottningarna över hela Lugnets friluftsområde.
Från backhopparbackarna och ut på E16.

Dagen efter åkte vi till Ljusdal.
Ett besök hemma hos en kär bandyvän innan det var dags att pallra sig iväg till den klassiska arenan där minnen från fornstora dar känns i hela arenan.
Dessutom en skylt på reklamväggen med de klokaste ord jag läst på länge.


^{Detta budskap}

På denna klassiska mark skulle vi se Järvsö och Kalix i kamp.
Det blev Järvsö i kamp.
Kalix i kramp.
Men till slut lyckades man få in två bollar, segern var bärgad och poängen stuvades in i den buss som senare satte kurs mot hemmaplan sjuttiofem mil norrut.
I en svart Kia på väg mot Umeå satt en bekymrad far och son och oroades över de två matcher vi sett.

På självaste nobeldagen är det chans till revansch för Järvsö.
I en match jag inte såg.
Det blev ej heller någon nobelmiddag.
En ordentlig mansförkylning satte stopp.
Det blev ingen revansch.
Våra herrar hade skakat av sig det som inte stämde helgen innan och satte full fyr.
12-2.
Och i Stockholms stadshus kunde folket fortsätta sitt glufsande efter att ha följt Bandygrytan under timmarna två.

Damerna hade hemma……inte denna helg heller.
Stor torsk i poängfisket mot Spånga/Bromsten.
Segerdans och sång efter stor vinst vid massabrukets fot i Skutskär.
Apropå Spånga/Bromsten BK.
Ett lag som inte tappade en enda liten poäng på sin vandring mot Elitserien.
Raka spåret med fjorton segrar på fjorton matcher i serien och den hyfsade målskillnaden 177-18.
I kvalet vann man de bägge matcherna man spelade med målskillnaden 17-3.
Bara buga sig.

Dagarna blir allt mörkare.
En vecka till vintersolståndet.
Det är i denna tid det känns som att det skymmer innan gryningen.
Det ljus vi har kommer från strålkastarna där borta där en gång det bara var skog och en liten vattensamling där idag parkeringen är.

Och nu.
Nu har Kalix damer hemmamatch.
Äntligen.
Då kommer också snö i massor.
På alla längder och i alla riktningar.
Men våra damer på hemmaplan rår inget snöfall på.
Knappt ens seriesuveränen Spånga längre fram i tiden.
Denna match blir rik på snö och fattig på mål.
1-0 på en tavla med snö på.

Och nu blir det jullov.
Inga fler matcher under år 2023.
Herrarna skulle haft en match hemma mot Umedalen men den flyttades till trettondagen.
Den blev inte av då heller.
Men lite underligt kändes det att vara utan vacker vintersport redan i mitten av december.

Julen kom.
Julen gick.
Tomtefar tog tomtemor under armen och åkte iväg till solig strand och välförtjänt paraplydrink.
På annandagen vallfärdade svenska folket till bandyarenorna.
Det talades om storpublik lite här och var.
Men det gick media förbi, de pumpar sidorna fulla med en annan sport på is.

Hos Kalix konkurrenter ute på Värmdö, Gustavsberg IF, äger den stora publikfesten rum på självaste nyårsafton.
En tradition de kört på med sedan mitten av 90-talet.
Förra vintern hittade 1258 personer till Ekvallen för att se ”Gurra” och GT 76 spela 6-6 innan nyårsfirandet skulle ta fart.
Och denna säsong kom det elva till, 1269.
Ettusen tvåhundra sextionio!
Det är en helt otrolig siffra.
Denna dag kom folket för att se sitt GIF ta sig an Skutskär.
De gick hem till ”Grevinnan och betjänten” med ett stort leende sedan deras favoriter vunnit
med 5-1.
Hatten av ni i Gustavsberg som knyter ihop detta.
Ni har verkligen lyckats.
Och strax innan tolvslaget läste Tomas von Brömssén en dikt på Skansens scen.

När klockorna hade ringt ut och det nya året lagt sig till rätta kom kylan till oss i norr.
Det blev kallare för var dag.
Vi suckade vid minus tjugo.
Vi suckade lite till vid tjugofem.
Ännu lite mer vid trettio.
När termometern stannade vid trettiosju fanns inga suckar kvar.
De var bottenfrusna.
Vi satt i ett järngrepp.
Fastfrusna i kung Bores våld.

Trettonhelgen var det dags för match.
Herrarna möter Umedalen i matchen som flyttats från annandagen.
Damerna möter Söråker.
Var det tänkt.
Kung Bore skrattar hånfullt och öppnar kylventilerna lite extra.
Matcherna ställs in och värmekällorna i våra slott och kojor går för full maskin.

Till slut släpper han på sitt grepp och vi anar bättre tider.
Strålande tider, härliga tider.
Äntligen får vi åter träffas över en rykande kopp kaffe och expertsnack vid vår arena.

Vi är nu två veckor in i år 2024.
13:e januari.
Tord Grip fyller åttiosex och på vår bandyis står Spånga/Bromsten BK.
Under ledning av den mycket trevlige ledaren Michael Bratt tänker de ta ytterligare en vinst med tvåsiffrig marginal.
Det blir den bästa match jag såg våra damer göra under vintern.
Och det bästa målvaktsspelet.
Katja Illarionova var briljant och hennes kamrater framför sig är lysande.
Endast 4-0 till SBBK och ledare Bratt påpekar att han varit till Kalix vid ett flertal tillfällen med olika lag.
Och aldrig förlorat.
– Du är inte välkommen till oss någon fler gång, säger jag till honom.
Vi skrattar, skakar hand och han lommar iväg mot lagets buss.
Jag lommar iväg till min bil och känner en sån glädje över det damlag vi har i Kalix Bandy att det blir lite känslosamt.

Herrlaget är på turné.
Lördag, 13-0 mot Selånger.
Söndag, 10-0 mot Östersund.

Den förkylning jag hade i mitten av december har satt sina spår.
När vi nu närmar oss helgen då vårt herrlag ska åka ner till Stockholm för tre matcher på tre dagar.
Jag och frun hade bokat resa och hotell.
En trevlig helg med bandy och träff med goda vänner från Linköping på programmet.
Såg även fram emot att få träffa den store Helenelund-supportern Stefan och hans polare och även Martin i SIF/Norrtelje.
Det gick åt pipsvängen.
Jag kände att jag inte var tillbaka i full blom.
Kraften (om jag nu mot förmodan hade nån innan) var bortblåst.
Farbror doktorn bockade för varenda ruta i kolumnen för ”Post-Covid”
Det är väl själve skam att man kan bli smittad via posten.
Ska aldrig mer öppna ett brev, bara räkningar och Covid.
Jag var tvungen kasta in handduken och resan avbokades.
Det fick bli en helg vid grytlocket istället.
Och trots allt.
Det blev en hejdundrande helg.
Tre dagar.
Tre matcher.
Tre segrar.

Under fredagskvällen fick dock gästerna från polartrakterna slita ont för poängen.
Försvarsgiganten Jonathan Johansson dundrar in en hörna till 4-3 tio minuter innan slutet vilket står sig tiden ut.

Lördagens match kände jag lite extra oro inför.
Seriefinal.
Mot Gustavsberg.
Johan Sundquist i målform och segern blev betryggande 8-3.
Johan gjorde fem.

Sista dagen på turnén tillbringades i staden där Margareta Krook växte upp, Norrtälje.
Måhända ropade hon från sin himmel ”Hörruduru! Ta’rej i brasan!” då domaren dömer mot hemmalaget.
Den klassiska repliken från ”Skattkammarön” där en stilla kväll med sällskapsspel blir ett fullkomligt kaos.
Ute på bandyisen i stan är Kalix skoningslösa och vinner med stora 13-4.
Efter dessa tre segrar känner jag att kvalet inte längre går att missa.
Det ska till ett större under än Cheops pyramid för att laget ska missa någon av de två översta platserna.

Januari närmar sig slutet.
På lördagen kommer Skutskär på besök för dubbla matcher.
Herrar.
Damer.
Dubbelseger, tjugosex gjorda mål och endast ett insläppt.
16-0 och 10-1.
Dessutom ger varje mål skönt klirr i kassan då välvilliga företag och privatpersoner skänker en summa för varje hemmamål i de bägge matcherna.
Jag tackar så hjärtinnerligt de som nappade på min uppmaning.
Än en gång bevisas att bandyvänner är lite bättre.
Till och med MYCKET bättre.

3:e februari.
”The day the music died”
Året är 1959, ett flygplan kraschar nära Clear Lake, Iowa, USA.
Buddy Holly, JP ”Big Bopper” Richardson och Richie Valens omkommer.

I bandyns värld sätter Kalix Bandy återigen fyra poäng in på kontot.
Damerna gör 3-0 på Bollnäs i en match där den unge målvakten Hannah Blombäck får kliva fram från avbytarbänken.
Och som hon gör det.
Hållen nolla och ett femstjärnigt målvaktsspel.

Herrarnas målman för dagen är Joel Snäll.
Han vill inte vara sämre han.
Håller sin nolla och utespelarna gör nio mål framåt.

Vad gäller målvakter kan jag tycka Kalix Bandy har fyra fenomenala i de bägge representationslagen.
Oskar Sundqvist och Joel Snäll på herrsidan.
Katja Illarionova och Hannah Blombäck hos damerna.
Hannah har jag dock inte sett så mycket av men i matchen mot Bollnäs var hon mycket bra och visade att hon minsann är att räkna med.
Katja har tagit ett steg till i vinter.
Utstrålar ett lugn och visar upp en jämn och hög nivå i sina ageranden.
I Joel och Oskar har Kalix två jämna målmän, de står allt som oftast varannan match och det känns lika stabilt oavsett vem av dem som står.
Och så minns vi ju Joels straffräddning mot Gustavsberg i kvalmatchen nyligen.
Frimärke.



^{Uppvisning i akrobatik av Joel och Katja}

Det bet lite i kind och näsa då vi såg damerna bjuda på propaganda mot IFK Rättvik under lördagen och herrarna lika så mot GT76 under söndagen.
Ett GT som gjorde sin debut på vår arena.
I alla fall på seniornivå.
Att de möttes av en bister tjugogradig kyla och ett stekhett hemmalag gjorde ju det besöket lite extra minnesvärt.
På ett eller annat sätt.
Två snabba hemmamål runt tjugonde minuten satte avtryck och man dominerade sedan matchen tiden ut.
Det slutade med tennissiffror.
6-0.
Damerna vann även de med sex bollar, 7-1.
På söndagskvällen visar termometern -29.
Det är kallt.
Men med årets inledning i färskt minne så är dessa -29 nästan väder för flipflop och shorts.
Nästan.

Och är det inte kallt så snöar det.
Februari i ett nötskal.
Så även nu.
Umedalen en fredagskväll.
Och se det snöar, och se det snöar, det var väl…..inte ett dugg roligt.
Vi kan väl kalla det ymnigt snöfall.
I en match bestående av långa bollar vann de röda med 7-2.
När söndagen kom hade snöfallet dragit vidare för att förstöra ryggar på ilsket snöskottande stackare på andra orter.
På vår ort var det perfekta förhållanden och den sista hemmamatchen.
Gästerna kom från republiken Jämtland, från den stad som i Sverige har mest meter skyltfönster per invånare.
Östersund.
Stadens bandylag är ofina nog att göra matchens första mål.
Sen gör de inga fler.
Och hemmalaget gör elva.
Samtidigt på Högslätten i Härnösand vinner damerna sin match mot Haik/Selånger
med 3-1.
En bra söndag.

^{Snön faller och Kalix vinner mot Umedalen}

I och med den segern har damerna en god chans att befästa den tredjeplats i den norra versionen av årets Allsvenska.
Tredjeplats.
Det är, i alla fall för mig, en mycket fin placering.
Men det är två matcher kvar.
Och det är inte vilka matcher som helst.
Lördag och match mot närmsta konkurrent om denna plats på pallen, Edsbyn.
Söndag och match mot Söråker som innehar en ohotad andraplats.
Tar våra damer en poäng mot Byn är saken biff, potatis och lingonsylt.
När matchen startar visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
När domaren flöjtar för paus visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
När domaren tutar för full tid visar tavlan 0-0 och Kalix är trea.
0-0 (0-0) är inte de mest vanliga siffrorna i vår sport men i det här fallet är det väldigt fina siffror.
Tredjeplatsen är fastgjuten.
Dagen efter tar man ännu en fin poäng då man kryssar 3-3 mot Söråker.

En fantastiskt fin säsong är över för detta härliga lag.
Ett lag som har tagit många, långa, höga och breda kliv i sitt bandyspel.
Vi äro mången glad supporter som stått vid sidan av och öst lovord över det spel vi sett laget prestera.
Hatten av.
Tack för denna säsong alla ni spelare och ledare.
Jag hoppas verkligen få se er alla nästkommande vinter.
Ett litet extra tack till de fyra tjejerna från Umeå som bidragit till lagets framgångar.
När Umedalen av orsaker och anledningar blev tvungna att lägga sitt damlag i viloläge inför denna vinter visade bandysporten upp sin fina sida och tillsammans med ledare i Kalix ordnade man så att dessa fyra tjejer kunde träna på hemma i Umeå och ansluta till laget i Kalix då det var dags för match.
Det är så det ska fungera.
Hjälpande händer är så mycket bättre än ett trångsynt tänk på sitt eget.
Tack:
¤ Klara Stridsberg
¤ Linn Dahlén
¤ Meya Wikström
¤ Annie Hattinger
Och stort lycka till i framtiden.
Sen finns ju Kalix Bandy kvar ifall…..

Herrarna avslutar sitt segertåg genom div1 Norra på Nolia i Umeå.
På en is som inte riktigt var is.
Nån sorts mjukglass.
5-3 efter lite möda, besvär och två mål i slutskedet.

Serien är nu över.
Herrarna har endast tappat en poäng under de sexton matcher man spelat.
En poäng som ligger kvar och skräpar nedanför backhopparbackarna i Falun.
137 – 25 i målskillnad visar på frejdigt anfallsspel och en väl tätad försvarsmur.
Nu inväntar vi kvalet.
Då väntar andra bullar.
Kvalbullar.

Att laget skulle ta sig genom denna serie utan större bekymmer och nå kvalet var jag nog rätt säker på där i november då allt startade.
Men jag är ändå glad och tacksam på det sätt de gjort det.
Man har verkligen hjärta och spelat med fullt fokus trots att man, i vissa matcher, varit överlägsna och kanske kunnat slå av på takten.
Serien tycker jag ändå har varit rätt kul att följa.
Många nya bekantskaper och vid många tillfällen sett mer av hjärta och lagkänsla än kunnande.
Lite fint.
Framförallt fick jag en knäpp på näsan då jag, fördomsfullt, trodde att det skulle gås hårt på våra spelare då siffrorna rann iväg och motståndaren kände sig överkörd.
Tvärtom, det har varit muntra miner och schysst spel.
Jag hoppas verkligen att alla dessa klubbar har orken att fortsätta bedriva bandysport och ni gör det i samma anda som ni har visat i vinter.

Kvalet.
Vi visste länge att det lag som skulle följa med Kalix från vår serie var Gustavsberg.
Vi visste inte lika länge att det skulle bli Västanfors från div1 Östra.
Vi visste inte förrän dagarna innan avgång att det skulle bli Borlänge Bandy från Allsvenskan.
Ett Borlänge som via en spurt, likt engelsmannen David Wottles i 800-metersfinalen under OS 1972, var såhär nära att slippa kvalet och byta plats med Tillberga.
Men det höll inte riktigt ända fram så det var bara till att packa trunken och bege sig iväg på en resa till den mäktiga Kalixälvens mynning.

Där ett lag i röd dress ivrigt väntade.
Jag själv var hos barnbarnen Joel och Tyra i Umeå.
Följde matchen via Bandygrytan.
Denna fruktansvärda, hemska, hårslitande och alldeles……alldeles underbara Bandygrytan.
Hur skulle vi klara oss utan?
Vi har i Kalix under ett par vintrar försökt skicka iväg rapporteringen via brevduvor, det visade sig inte fungera särskilt bra.
De för%#%& fåglarna var mer intresserade av att göra sina behov där de definitivt inte ska göra sina behov.
Men så en dag i vintras, efter två år av folkets frustration, var duvorna plötsligt borta.
Hur de försvann?
Tja, ibland behöver vi inte veta allt.
Men borta är dom, tack och lov.

Tillbaka till det sportsliga.
Kvalomgång ett.
Borlänge Bandy.
Och jag i Umeå.
3-1 till masen efter blott nitton minuter.
Ajdå.
Mod repas och Grytan visar 3-3 när det blir paus.
Såja.
Hemmalaget gör tre raka till 6-3.
Bravo.
Borlänge reducerar och lite giftiga gaser stiger ut ur Grytan.
Hu.
Anton gör 7-4 i åttiosjunde och nu sprids ljuva dofter av framgång och två poäng.
Att sedan masen får till en reducering sekunderna innan slutet gör ju inte mycket för segern är ju norrbottnisk men alla mål är viktiga så kanske det inte var bra med det målet.
Det skulle visa sig att varje mål var viktigt.
Oerhört viktigt.

Lite grumlig blir dock denna seger då jag nås av nyheten att Johan fick ledas av isen märkbart omtumlad.
Sätter spinn i mina tankebanor då vi alla känner till hans historik gällande skakande hjärna, må inte detta vara ännu en.

Han blir kvar hemma då laget, helgen efteråt, reser iväg.
Att vara spelare i Kalix Bandy är ett liv på resande fot, och hand.
Ständigt på väg bort.
Ständigt på väg hem.
Denna vinter hade vi Umeå, trettiofem mil bort, som närmsta granne.
Nästa vinter blir det Rättvik som får bo på granntomten.
Åttiosex mil dit och åttiosex mil hem.

Med Johan hemma och Olov Englund inplockad ska nu laget möta Västanfors och Gustavsberg.
Det blev två tunga förluster att packa med på flyget hem.
3-4 mot Fläkten följdes upp med svidande 1-5 mot Gurra.
Dessutom åkte näste nyckelfigur på huvudskada i fredagens match.
Borta resten av kvalet.
Janne Rintala.
Det börjar kännas lite bittert nu.
Ska hela vinterns mål försvinna i ett kolsvart töcken.

Serien vänder och det vankas viktiga matcher på vår arena.
Nu måste poängen in.
Det är onsdagen den sjätte mars.
Årets sextiofemte dag.
Kalix ligger i väntan.
I väntan på kvällens match där ett lag från en ö står för motståndet.
Nej, inte från Båtön.
Gustavsberg från, Sveriges sjätte största ö, Värmdö i Stockholms skärgård.
Marginellt större än Båtön.
Matchen blev en minnesvärd historia.
Att vårt Kalix vinner, 4-2, är ju det viktiga men det är av andra orsaker vi kommer minnas kvällen.
100 – 0.
Att det vinnande laget har etthundra minuter på botbänken och det förlorande noll måste gå till historien.
Dessutom i en helt vanlig match, en schysst drabbning med lite tjuvnyp och lite onödiga slag här och var.
I mina ögon var det inget lag som var värre än det andra.
Jag tror jag lämnar den kvällens parodi här.
Men, som sagt, Kalix vann och är åter med i kampen om en plats i hissen.
Spänningen börjar kännas på allvar nu.

Fredagen kom.
Internationella kvinnodagen.
Och Västanfors på besök.
Bägge lagen på samma poäng.
VIF lite bättre målskillnad.
Tar nåt av lagen bägge poängen som ligger i potten tar de kommandot i kampen.
Det blir en bra match.
Och kapten Sundquist är åter med på isen, efter noggranna undersökningar är han godkänd för spel.
Det var, tack och lov, ingen hjärnskakning han råkat ut för så läkarna har stämplat ett stort ”OK” i Johans papper och vi i publiken hurrar lite extra då speakern ropar ut hans namn.
Männen i vitt tappar nog hakan då de i samma ögonblick de sparkar av sig skridskoskydden får höra den utropningen.
De hade nog hoppats att slippa möta en spelsugen Sundquist.
Och visst fasen var han spelsugen.
Tre mål och pådrivande i spelet.
Hade inte den vikarierande målmannen i VIF varit av högsta klass hade hemmavinsten blivit betydligt större än de 6-3 de nu stannade vid.

Måste ägna en rad till denna målis.
Adam Johansson.
Lade handskarna på hyllan för något år sedan då hans händer var stukade efter år av nypande av många och hårda skott.
Är nuförtiden endast ledare.
Men denna fredag blev en lite annorlunda fredag för den gode Johansson.
En målvakt hemma med skada eller sjukdom, vet ej vilket men hemma var han.
Johansson tog rollen som reservmålvakt.
Den målvakt som skulle stå denna kväll blir skadad på uppvärmningen så det är bara inse allvaret och remma på sig skridskorna för Johansson.
In i hetluften.
Han sade sig vara lite ringrostig och lite orolig.
Det såg vi inte mycket av.
Ett briljant målvaktsspel matchen igenom och pris ur matchjuryns hand.
Johanssons boogie-woogie-vals.

Sista matchen.
Sista omgången.
En kvalserie blir inte bättre (eller värre) än detta.


^{Det blir inte jämnare än så här inför en avslutning}

Kalix åker till Borlänge.
Västanfors väntar på besök av Gustavsberg.

Eftermiddagen blir fruktansvärd.
Vi är ute på skärgårdens isar och när jag lättar på Grytans lock första gången faller jag av skotern.
Femton minuter avverkade.
4-0 piskar mig i ansiktet.
Och i Fagersta står det 1-0.
Bye, bye o fina Allsvenska.
Drömmen börjar slakna om en vinter varm och fin…
Kalix piggnar till och jagar vidare.
Varje mål är viktigt.
Varje mål bakåt är mörkt.
Varje mål framåt tänder hopp.
Det växlar ägare av den åtråvärda andraplatsen alltefter matchernas gång.
När ”Fläkten” gör två snabba på övertid på deras IP stannar hjärtat.
Då återstår det ännu många, för många, minuter på Tunet.
Kalix ligger under 8-7 men saker kan ändras.
Men så.
Bandygrytan visar den ljuvligaste av alla ljuvliga skrifter, ”Matchen slut”.
Finns det någon som inte är slut efter en sån här gastkramning kan man undra.

^Poesi
Det resultatet innebär att:
Kalix Bandy åter är allsvenskt.
Med ett måls marginal.
Det räcker så.

Så nu återstår bara att säga TACK.
TACK till alla spelare och ledare i såväl herr- som damlaget för denna otroligt roliga vinter.
TACK till alla härliga bandyvänner runt de arenor jag har besökt, ni är ett mycket trevligt folk.
TACK till er alla som på ett eller annat sätt bidrar till mitt skrivande.
Alla vänliga ord.
Alla roliga kommentarer på Facebook.
Alla påpekanden när jag haft något galet.
Allt.
Ni är ovärderliga.
TACK!

Och glöm aldrig att bandy är världens vackraste sport.
Alltid.

// Sargis



^{Penna och block redo för en ny säsong}








 



 

Allt det trevliga har ett slut.
¤ En spännande bok.
¤ En god middag.
¤ ”Flottarkärlek” med ”Snoddas”.
¤ En bra film.
Och.
¤ Säsongen för Kalix Bandys damlag.

Kommande helg tar den slut.
Efter etthundrasex dagar tar det plötsligt slut.
Det som började i Bollnäs en lördag kl 17 i november.
Det har sedan dess snöat på vår hatt.
Det har varit så kallt att vi krupit in i frysskåpet för att få värme på bottenfrusen lekamen.
Tjejerna har oförtrutet tränat vidare.
Gnuggat åkvägar.
Skjutit hörnor.
Anfallsspel.
Försvarsspel.
Mittfältsspel.
Dragspel.
Jobba, jobba, jobba.
Tränarduon har manat på.
Men du milde Amalia vilket resultat all möda gett.

^{Det har varit kallt om näsa och kind}

Laget har inför helgen radat upp fyra segrar i svit och ligger innan helgen på en hedrande tredjeplats i Allsvenskan Norra.
Vinner man mot Edsbyn på lördag är den platsen säkrad.
Förlorar man kan man återta platsen genom att vinna mot den klara serietvåan Söråker.
Blir man fyra har man lik förbaskat gjort en mycket fin säsong.
Med betoning på MYCKET.

Vi äro många experter som stått runt isen på lagets matcher och uttryckt vår glädje över att se laget.
Ett lag som utstrålar spelglädje och vilja att hela tiden utvecklas.
Ett lag som spelar som ett lag.
Många delaktiga i anfallsuppbyggnad och alla delaktiga då försvarsarbete är tvunget.
Och gällande det där med försvarsarbete….

Spånga/Bromsten BK.
En lördag i mitten av januari kom dessa seriens suveräner till vår arena för att städa av det lag man tidigare har vunnit mot med stora 13-1 på hemmaplan.
Ett SBBK som innan denna lördag i mitten på januari hade smått ofattbara 81-5 i målskillnad.
På sex matcher.
81-5 på sex matcher.

Vi stod förberedda med fastknutna toppeluvor då vi anande att det kommer blåsa omkring blåklädda spelare ute på isen.
Jag tror aldrig jag gått hem från en förlorad bandymatch med mungiporna pekande upp mot januarikvällens mörka himlavalv.
Denna dag skedde det.
Efter ett lagarbete jag sällan sett maken till höll de rödklädda de stora favoriterna borta från framgångar och målkalas.
Ett lag i rött som tätade ihop, som slet likt gnuer i motvind, som hade gett sig….ja ni vet…på att inte låta motståndaren ta ännu en storseger.
Det blev endast 4-0 till de blåa från Stockholms norra delar.
I andra halvlek föll endast ett mål och det skedde i den absoluta inledningen.
Så nollan hölls i närapå fyrtiofem minuter.
Fyrtiofem minuter utan baklängesmål mot SBBK.
Mot ett lag som dittills gjort tretton och ett halvt mål per match.
Hur man nu gör ett halvt mål kan undra.

Och.
Inte nog med att vi fick se vårt röda lag spela ett försvarsspel av guld.
Vi såg en målvakt göra sitt livs match.
Fullständigt lysande.
Strålkastarnas sken bleknade då Katja Illarionova briljerade.
Vinterns bästa enskilda insats.

Vi har sett hela laget lysa mot Skutskär och Bollnäs.
Jag såg inte laget skotta snö mot Haik/Selånger.
Vi har sett laget dominera matchbilden mot IFK Rättvik.

Vi har sett de inlånade tjejerna från Umeå göra stor nytta även i röd tröja.
Tyvärr kanske det tar slut även det efter denna helg.
Tyvärr för oss som har rödvitt hjärta men bra för bandyn om Umedalen kan återuppta sin bandy för damerna efter en säsong i träda.
Men jag tackar er av hela mitt hjärta Klara, Linn, Meya och Annie.

Vi har sett lagets andre målvakt, Hannah Blombäck, få ta matchen mot Bollnäs.
– Tack för förtroendet, sa den unga Blombäck och spikade igen.
Hon höll nollan med bravur.
Jag lyfter min luva.
Där och då fick vi bevisat att vi har två målvakter av klass.

^{Två målvakter drillas}

Vi har sett nästa stora spelare.
Hon står där som en general i försvaret.
Libero.
En libero med härlig och kraftfull skridskoåkning när hon då och då, med bollen klistrad vid sin klubba, ger sig av på äventyr mot vettskrämda motståndare på andra planhalvan.
Hon är ung och hon heter Ada Olsson.
Hon är, i mina ögon, vinterns utropstecken.

Men framförallt.
Och det är vi många som sagt under vinterns gilla gång.
Vi ser ett lag.
Och det, det är det bästa i korpsången.

^{En korp}

Men efter helgen är det slut.
Allt det trevliga har ett slut.
¤ En spännande bok.
¤ En god middag.
¤ ”Flottarkärlek” med ”Snoddas”.
¤ En bra film.
¤ Säsongen för Kalix Bandys damlag.

Så passa nu på att se detta glänsande lag.
Lördag kl 11 mot Edsbyn.
Söndag kl 11 mot Söråker.

Ta med familjen ,grannen, nån du möter på Coop eller den där okände släktingen i Amerika som du fått mejl om att hen är villig att skänka dig sina miljoner bara du skickar dina bankuppgifter.

Ta med vår kommuns företrädare.
Ty de skulle må bra av att se vilket lag vi har.

Tyvärr ser jag inte dessa två matcher.
Jag är och träffar Joel och Tyra i Umeå.
Farmor och farfars två ögonstenar.

Jag passar därför nu på att buga mig djupt och tacka alla i och runt detta lag för denna säsong.
TACK.
Och stort ”Lycka till” under helgen.
Vi ses nästa vinter.
Det…det är en order!

// En imponerad Sargis.


^{Spelglädje.
Målglädje.
Det glada laget.
Bild av Lars-Åke Hultbäck.}

Det är söndagskväll i konungariket Sverige.
En helg går mot sitt slut.
En väldigt bra helg dessutom.

Kylan släpper sitt grepp.
En svinkyla som bitit sig fast nästan varje dag detta år börjar nu ”lena av”.
Och då vet ni ju vad som kommer istället.
Snö.
Igår, lördag, hopp om ljuset.
Förvisso -30 men då jag körde hemåt efter en tur upp till Kalix öste solen på ordentligt där den hängde en bit ovan Liljebacken och försatte hela ”långrakan” mellan Sandviks- och Ryssbältkorsningen i ett gult hav av solsken.
Reflexerna i den vita snön gjorde världen utanför bilfönstret vacker.
Men kopiöst kall.

Och nu ikväll, söndag, är det trettio grader mildare.
Men det har börjat snöa tvärsöver.

Bandygrytan har dock varit av bästa sort och bjudit på smaker av allra högsta klass.
Kalix Bandys herrlag har varit iväg på en tre dagar lång turné i trakterna kring huvudstaden.
En huvudstad som ligger lite avsides så man gjorde bort tre svåra matcher under helgen.
Tre matcher från fredag 19:30 till söndag 15:00.
Finns sporter där spelare limmar fast sig och sjunger protestvisor om de får spela två matcher inom kort tid.

^{Helgens tre hinder}

Fredag.
Första hindret i trippeln.
På Sollentunavallen.
Helenelund IK.
Det blev en rysare vid Grytan.
4-3 i norrbottnisk favör sedan Jonathan ”Böna” Johansson avgjort på hörna.
Johan Sundquist som hade en galaföreställning under helgen inledde sin kungavandring med tre mål i kylan i Sollentuna.
Clas Karlsson rammade målburen då han räddade en boll på mållinjen i slutet av matchen.
Vad är väl en stolpe när man har två poäng inom räckhåll?
En match.
Två poäng.
Bra.

^{Det går fort i bandy}

Lördag.
Andra hindret.
Seriefinal.
Vid foten av berget.
Ekvallen i Gustavsberg.
Gästerna från långt bort får ett trevligt välkomnande med fika, frukt och bröd i omklädningsrummet då de anländer.
Dessutom en fin handskriven lapp med texten ”Lite energi och kärlek. Välkomna till Gustavsberg”
Fantastiskt fint gjort.
Bandyvänskap på riktigt.


^{Ett välkomnade av klass}

Två obesegrade lag står redo.
Knappa sex minuter in i bataljen gör han sitt första mål för kvällen.
När nittioåtta är spelade har han gjort fem.
Ja, ni vet ju vem vid det här laget.
Vår kapten.
Johan Sundquist.
Hugo Olsson gör två och Robin Alamaa ett.
8-3 och från Grytan spred sig dofter av daggvåt sommaräng.
Ett resultat jag inte vågat tro på.
Två matcher.
Två segrar.
Upp i topp i tabellen.

Och Åke Söderblom var född denna dag år 1910.
Men det visste ni väl redan?

Söndag.
Tredje hindret.
Norrtälje IP.
”I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand
Och vassarna vagga och nyslaget hö, det doftar emot mig ibland”
Trippeln fulländad.

Jag var lite orolig inför denna match.
Tredje matchen på kort tid för ett lag som inte kunna träna ordentligt sedan Åke Söderblom föddes.
Eller åtminstone på lång tid då väderleksministeriet tyckt att de där usla norrbottningarna ska minsann få så de tiger.
Norrbotten har frusit.
Jag kan inte minnas att vi haft så här kallt under så lång tid.
Men för all del, jag kan ha fel.
Mitt minne tillhör inte de mest långvariga.

Hur skulle fredagens och lördagens matcher plus denna långa period av oregelbunden träning påverka spelarna idag?
Dessutom såg jag SIF/Norrtelje vinna stort i Umeå strax innan jul och jag såg några tröjor som såg vassa ut så att nöten skulle bli lika svår att knäcka som Povel Ramels kokosnöt var jag övertygad om.
Det blev inte så.
Kapten Johan fortsätter sitt målskytte då han gör matchens första mål efter två och en halv minut.
Niklas Sundqvist vevar in högerhörna efter fjorton.
Fyra minuter senare gör Johan sitt andra och Kalix tredje.
Det ljusnar.
5-2 i de långväga gästernas favör då helgens sista pauskaffe inmundigas.

Själv är jag på kalas med utsökt fika på bordet så det blir sporadiska uppdateringar från den  berömda Grytan.
Nån liten titt mellan tuggorna måste jag dock kosta på mig.
Känns dock tryggt att kunna sätta sig till bords och ta för sig av bordets läckerbitar och ha vetskapen om 5-2.
Det blir till slut stora 13-4.
Johan?
Jadå, han gör fyra.
Totalt tolv under helgen.
Ett bra facit.
Han har dock inte den rosa ledartröjan i div1 norras målliga.
Den innehas av Oskar Helin i Norrtelje.
Johan har gjort tjugofem mål.
Helin tjugoåtta.
Men i poängligan leder vår #17.
Lägg till åtta assist till de tjugofem målen.
Oskar Helin har endast tre assist.
Trettiotre – trettioett i Johans favör.

De övriga målskyttarna idag var.
Niklas Sundqvist.
Anton Hellman.
Casper Henriksson.
Mattias Snäll gjorde två.
Jonathan Johansson likaså.
Och även Janne Rintala.


^{Akrobaten Joel Snäll avvärjer ett hot}

Summering.
Tre matcher.
Tre segrar.
Den heliga treenigheten.
Femton plusmål att lägga i säcken.
Det börjar se bra ut.

Och nu
Nu väntar en trevlig bandysöndag.
Först en vecka utan svinkyla.
Förhoppningsvis utan stora mängder snö.
Apropå snö.
Den tjugofemte är det halvsnödagen.
Den mängd vi har då kommer fördubblas innan våren tar över.
Den tjugoåttonde är det Karl-dagen.
Det väder som råder då ska råda i sju veckor.

Men åter till kommande söndag.
Då äter vi palt.
Och vi ser Skutskär IF.
Såväl herrar som damer.

Återkommer till de matcherna.

// Sargis.

Och idag, söndag, år 1900 föddes Elof Ahrle.
Men det visste ni väl redan?

6:e januari.
Epifania.
Ett ord för denna dag som fanns redan år 150 hos de basilidianska gnostikerna.
Ett ord som lär betyda ”synligblivande uppenbarelse”.
Besvärligt för de gamla gnostikerna kan tyckas.
Vi kallar den ”Trettondagen”.

En stor dag för oss i bandybubblan.
Nästan, men bara nästan, i klass med annandagen.
Många fina matcher på menyn en dag som denna.
Dock inte i Kalix.
Här har kylan satt oss under press vareviga dag detta år.
Kallstart på 2024.
Det händer inte ofta att jag titta på termometern och gläds över -24.
Så hände i morse.
Efter många och långa dagar där samma termometer visat mellan -35 och -40 känns dessa -24 som en ljuv sommarbris.
Men all bandy är inställd.
Givetvis.
Herrarna skulle möta Umedalen idag , damerna Söråker imorgon söndag och P16 Umedalen idag.

Jag kan dock minnas tillbaka till en svinkall dag för många år sedan.
I en tid då köldgränserna var flytande.
Låg lite lojt och guppade omkring.
Att det kunde vara ohälsosamt viftades bort med tuff jargong.
– Äh, var inte sjåpiga, klart vi spelar.
Tack och lov har tider och jargong förändrats.

På förmiddagen denna dag såg jag NSK möta Selånger på Nyborgsvallen där bortom skolan mittemot vårt hus.
Det var nåt kopiöst kallt och matchen avgjordes i den lite annorlunda spelformen 4*22,5.
Efter slutsignalen traskade jag hem, tinade upp en smula, drog på ett lager till med kläder och körde upp till Kalix där matchen Kalix – Vetlanda gick av stapeln.
Lika bisarr kyla och matchen spelades 3*30.
Kalix #16 ”Kalle” Zaletaev var obegripligt bar där han som ett nedisat lokomotiv frustade fram genom polarkylan.
Har inget som helst minne av resultat eller nåt annat från matchen men ”Kalles” framfart och den bitande kylan sitter inpräntat i minnesbanken.
Så här efteråt kan jag ju tycka att de bägge matcherna givetvis skulle ha ställts in.
Men då hade jag ju inte fått minnas dem.

Låt oss backa tiden och göra lite historiska nedslag för denna helg

1960.
Tredje omgång i div3 Norrbotten.
Ute på Seskarö vann kamraterna från Kalix med 3-1 i sin första match i serien och en dyster stämning spred över ön då hemmalaget inkasserade sin andra raka förlust.
Och dessutom fick folket vänta ytterligare arton år innan den efterlängtade bron kom på plats.

Sportklubben från Nyborg åkte till Luleå för match mot sportklubben från stan.
LSK – NSK.
150 personer runt arenan såg gästerna dominera och skapa de flesta målchanserna.
Allt som oftast genom bröderna Alf och Olle Lundbäck.
Luleåkeepern ”Kingen” Isaksson var, som vanligt, omutlig och räddade hem de bägge poängen till sitt LSK.
2-1 när domarduon tyckte att det fick räcka.


^{Dramatik i Luleå}

6:e januari 1961 sändes det första programmet av ”Sportspegeln”.
Programledare var den legendariske Sven ”Plex” Pettersson.
Programmet var i svartvitt och folket hade inte lärt sig tricket med nylonstrumpan över tv-skärmen.
Jag minns dock inte om jag såg programmet.
Jag var blöt i håret sedan pastor Pedersen hällt vatten på mitt huvud.
Sicken typ, den där Lotta Engbergs farfar, hälla vatten på en stackars en månad gammal liten pys.


^{Jag hann inte med att följa NSK:s match i Bandygrytan}

Samtidigt i Boden.
Befolkningen träffas runt bandyisen för att heja fram sitt kära BBK i en match mot ett lag från en by en mil söder om Kalix.
En söderort.
Nyborgs SK.
Folkets hejande hjälpte och BBK gick segrande ur bataljen med stora 5-1.
Ett resultat som skrivande journalist tyckte var lite för stor då gästerna hade massor av chanser till framgång men hemmamålvakten Börje Moberg var på ett sjusärdeles humör och parerade gång på gång nyborgsspelarnas skott.

Två dagar senare fullbordades den dystra helgen för Kalix kommuns bandy då Pålänge GIF mot IFK Luleå med 6-1.

Året efter.
Trettonhelgen 6-7:e januari 1962.
Tredje och fjärde omgången i div2 Norra.

Haparanda kryssar mot Selånger, 2-2, och faller mot Härnösand, 0-2.
Karlsborg kryssar mot Härnösand, 2-2, och vinner mot Selånger, 5-1.
Nyborg sätter sig i en buss.
Man brukar säga att nyborgsbussen har inga säten.
Den har bara en massa pinnar och grenar där kråkorna kan sitta.
I denna buss med pinnar sitter en samling bandyspelare och en chaufför som styr söderut.
Första anhalt Sundsvall och match mot Heffners.
Medelpadingarna hälsade norrbottningarna välkomna med att göra 3-0 inom den första kvarten.
Varsågod att skölj.
När tiden var ute var resultatet 5-2 och nu gällde det för de långväga gästerna att ladda om för ny match dagen efter.

Ny dag och chauffören vände norrut, mot Sandslån och Flottarvallen.
Flottarvallen, ren poesi.
Kan vara det vackraste namnet på en idrottsplats.
Flottarvallen.
Där spelas tyvärr ingen bandy längre.
Men då gjorde det det.
”Timmerkusarna” i Sandslån SK stod redo då NSK rullade in.
Revanschlystna efter torsken i Sundsvall.
Lite kyliga -18 hindrade inte folket att bege sig till arenan med det poetiska namnet.
Runt tvåhundra glada hemmasupportrar fick se sina ”Timmerkusar” pulverisera de där kråkorna från norr.
11-1.
Och redan i den tiden är man skyttekung om man heter Edlund.
SSK:s N.G Edlund gjorde sex av de elva målen.

Senare under eftermiddagen sågs en buss rulla över gamla Sandöbron.
På väg mot norr.
På väg hem.
I total tystnad.
Inte ett kraxande hördes trots att den var fullastad med kråkor.


^{Flottarvallen i Sandslån i höstlig skrud
Bild: Olof Wigren}

Åren går.
1978.
Senare under året vinner Edsbyn SM-finalen mot Västerås SK.
6-4 inför 16 600 på Söderstadion i Stockholm.
Och hela vägen hem till byn hördes sången eka…
”Vi är från Byn, bönder från Byn.
Armar, klubbor, upp emot skyn. Edsbyn på is, vilken underbar syn.
 Hallelujah – vi är från Byn.”

Björn Skifs tappar texten då han i schlager-EM framför sitt bidrag ”Det blir alltid värre framåt natten”
Textraden ”Dagarna och kvällarna, då lever jag – röppni fälls, örr ur i knön, och gniblisåå, på kvällen” är svensk musikhistoria.

På lördagen den 7:e januari samma år möter NSK sina antagonister Sandslån.
Ingen har glömt 11-1.
Eller kanske alla.
Men chans till revansch.
Dramatik på Nyborgsvallen.
Publiken på de höga drivorna eller på läktaren är nära kollaps av spänning.
När signalen ljuder har de bägge lagen broderligt delat på poängen, 3-3.
Samma dag vinner IFK Kalix mot Umedalen med 5-3.
Kanske ett tecken.
Kalix vinner mot Umedalen under trettonhelgen.

Happis tar bägge poängen med sig från mötet med Sandvikarna IF, 6-2
Och Karlsborg vill inte vara sämre, de vinner med 3-2 mot Härnösand.
En fin helg för norrbottnisk bandy.
Sju av åtta poäng.

Vi fortsätter vår resa i tidsmaskinen.
Sakta men säkert framåt.
Nu 1990.
Året då Stefan Edberg vinner Wimbledon och Colin Nutleys ”Black Jack” har premiär.
Under den trettonhelgen är det full rulle på Furuhedsplan och Nyborgsvallen.
Besök från avstånd.
Linghed och Skutskär.
Full pott till vår kommun.
Under lördagen vinner NSK mot Linghed med 8-3 och IFK mot Skutskär med 3-2.
Och dagen efter fullbordas poängplockningen med IFK:s vinst mot Linghed med 9-3 och NSK:s vändning från 1-2 i paus till vinst med 3-2.
NSK:s försvarsspelare Niklas ”Ninni” Sandberg gjorde ett mål den säsongen.
Det gjorde han på övertid i den matchen.
Det gäller att göra målen vid rätt tillfälle.

Fyra år senare.
1994.
Ett år med en sommar vi minns.
”Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome”

Ett år då Telly Savalas går ur tiden.
Förmodligen med en klubba i mungipan.
Vi minns honom med slätrakat huvud sätta brottslingar på plats i ”Kojak” men även som skurken Blofeld i James Bond-filmen ”I hennes majestäts hemliga tjänst”

Svensk bandys stora snackis Kalix/Nyborg BK åkte ner till Edsbyn för bandymatch under trettonhelgen det året.
På Ön.
Hade någon sagt till mig att nio år senare skulle det invigas en bandyhall där hade jag nog sett till att den personen fått lite medicin.
Bandyhall, jo jo.
Nåväl, nu var alltså KNBK där för match mot  hemmafavoriterna i rött och blått.
Eftersom man inte börjat bygga hallen riktigt än så fick de sexhundra åttio i publiken se en match i virvlande snö och långbollar.
Viktiga poäng i jakten på slutspel ligger i potten.
Jämnt och snöigt ända fram till slutsignalen.
Resultattavlan var skoningslös för de rödblåa, som nu var helvita av det myckna snöandet, hemmasupportrarna.
3-2 till de kaxiga nykomlingarna från en plats nästan mittemellan Edsbyn och Murmansk.

^{Norrbottens-Kuriren satte betyg efter matchen mot Edsbyn}

Så var vi då framme vid tidsresans ändhållplats.
Förra säsongen.
22/23.
Sextiotvå år efter det jag fick vatten på mitt huvud av pastor Pedersen.
Kalix Bandy åkte ner till huvudstaden för match mot IK Tellus.
Ett Tellus man besegrat med 6-3 på annandagen.
Lite förhoppningar hade jag vid skärmen.
Efter två minuter är förhoppningarna lite större.
Johan Sundquist vevar in en straff till 1-0-
Men de grusades fort.
7-3 i baken och en lång slakmota inleddes för laget i mitt hjärta.

2024.
Svinkallt.
Och ingen bandy.
Abstinensen är gigantisk.

Men snart.

// Sargis.

Och när jag efter att ha skrivit detta gå förbi termometern så mörknar åter mitt sinne.
-28.
Det sjunker.

^{Det är dags för kung Bore att avgå!}