Författare: Stefan Vikström

Våren 1990
Det började en helt vanlig dag under våren 1990.

Säsongen 89/90 var över och allt var precis som vanligt.
 IFK hade vunnit div1 Norra och nått kval till Allsvenskan.
Ett kval man återigen missade.
Mitt NSK hamnade lite längre ner på en sjunde plats.

Det var då min far gav mig chocken.
Han tillhörde den innersta kretsen i NSK och hade därför nyheten ”Det finns långt gånga planer på ett samarbete mellan NSK och IFK”
Jag hamnade i andnöd.
Samarbete med IFK!!
Nä, aldrig.

Jag tänkte ett varv till.
Jag tog mitt förnuft till fånga.

”Det är nog ingen dum tanke, det kanske är på tiden att utveckla bandyn i kommunen inte bara tävla om att vara bäst i stan”

Det blev några hetsiga info-kvällar där Ja- och Nej-sidan fick lufta sina tankar.
”Bandyn måste ta nästa steg framåt”
”Det här gör IFK bara för egen vinning, de dödar bandyn på byn!”

Vid medlemsomröstningen var det spänning i luften.
En efter en stegade vi fram med våran lilla papperslapp.
JA eller NEJ.

Jag erkänner att jag blev lite känslosam när jag såg en gammal trogen NSK-vän med darrande hand lägga sin lapp i lådan för att sedan ta sin käpp och sakta halt ut ur lokalen.
Han visste nog åt vilket håll det skulle sluta.
Sen lade jag min lapp med ett klart och tydligt JA i samma låda.

När rösterna var räknade hade JA vunnit med stor marginal.

Och den 2 maj 1990 skrivs med vattenfast penna in i svensk bandys historieböcker.
Kalix/Nyborg BK var bildat.
En ny era var inledd.


^{Ett historiskt handslag}

Säsongen 90/91
Målsättning var satt.
Tajmad och klar.
In i minsta detalj.
Allsvenskan om tre år.

Kunde det vara möjligt?
Vi var luttrade av misslyckade kval för våra lag.
NSK.
IFK.
KBK.
Alla hade provat.
Ibland nära, oftast långt ifrån.

Och för att skruva upp våra förhoppningar hade man värvat in en ryss minsann.
Många var vi som stod där runt Furuhedsplan med förväntningar.
Vi såg den nye Lomanov, den nye Anufrienko, den nye Kanareikin.
Han hette Raipe Fashutdinov.
Han var ingen ny.
Han var inte bra.

Serien blev ingen succé.
Till mångas glädje.
Ni vet den där Jante och hans kompisar.
”Tro inte att ni är nåt”

L-G Henriksson gör föreningens första mål någonsin i seriesammanhang i inledningsmatchen mot Östersund.
Det hjälpte föga.
Förlust 2-3 och även förlust dagen efter mot HAIK.

När serien var över och förbi fick vi läsa ner till plats sju för att hitta den årsgamla föreningen.
Endast tre lag bakom sig och rivalerna i KBK lågt före sig.

Och många röster hördes: ”Vad var det jag sa?”

^{Hösten 1990: Världens första Kalix/Nyborg BK}

Säsongen 91/92
Spädbarnsåret var över.
Nu skulle laget lära sig gå, att ta nästa steg.
Mot toppen.

Ut med den lite misslyckade ryssen.
In med två nya, och en finländare.
”Misha” Illarionov, ”Sigge” Glukov och Pauli Miettunen.

Det lät fint.
Lite positiva vindar.

Vilket behövdes efter beskedet som chockade oss då koncernledningen inom Assi beslutat att dra ner på personalen vid fabriken i Karlsborg med i stort sett halva styrkan.
Ett hårt slag mot kommunen som bara något år tidigare drabbats då samma Assi lade ner sågverket i samma Karlsborg.
Men någonstans växte en sammanhållning och styrka hos oss alla.
Ett ”nä nu jävlar får det vara nog”
Det var fint att se när vi i tusental tågade genom samhället upp till ishallen där protesttalen avlöste varandra.
Måhända hjälpte vår kraft till litegrann men likafullt skickades 300-400 arbetare ut i arbetslöshetens mörka vrår.

Samhället var dystert.
Kanske inte lika dystert som den film som spelades in och sändes i SVT någongång under vintern.
En becksvart historia där det inte sparades på negativa tankar om vår ort.
Jag minns han som fick frågan vad han gör när han och hans kompisar träffas, ”Jaa, det blir ju då att vi tar fram flaskan”.
Filmen fick aldrig något pris i nån som helst filmfestival.

Bandyn då?
En klar förbättring från förra säsongens sjunde plats.
Trea i den slutgiltiga tabellen.
Åtta tappade poäng längs vägen.
En poäng från den kvalplats Bollnäs, som tvåa i tabellen, nöp.
Ljusdal vann serien och kvalades sig sedan upp till Allsvenskan.
Det kändes väl lite snopet ska erkännas men det var ju på det tredje året det var tänkt.

Säsongen 92/93
Under sommaren såg vi Danmark halka in i fotbolls-EM och sedan vinna hela klabbet.

Och i bandyn.
På Furuhedsplan blänkte naturisen redan 15 oktober.
Det ser vi knappt idag trots att kylan tillverkas på konstgjord väg.
Måhända ett omen, perfekt start ger perfekt slut.

Laget åkte till Haparanda för en cup.
En cup man vinner.
Laget åkte till Stockholm för en cup.
Man vinner mot IFK Vänersborg (utan Emil Viklund, han hade bara fyllt ett år tidigare under året), Nässjö, Helenelund och Gornic från Kazakstan innan Sirius blev för svåra i finalen.

Man spelar FEMTON träningsmatcher innan seriestart.
Femton!
Idag är vi glada om vi får se en enda.

Serien
Det är denna säsong det ska ske.
Serieseger!
Upp till bevis!

Serien inleds 21 november och vi står ca 400 personer på drivorna.
Fyllda av förhoppning och förväntan.

-Man vinner den första, Skutskär hemma.
-Man vinner den andra, Forsbacka hemma.
-Man vinner den tredje, Umeå borta.

6 poäng
32-5 i målskillnad.
Bra början.

Sen rullar segertåget på.
Vinst borta mot topprankade Bollnäs.

I den tiden fanns inte Bandygrytan och text-tv visade inte löpande resultat från div1 så vi fick tack vackert lyfta luren och slå numret till sekretariatet på Sävstaås i Bollnäs.
Det var en örontrött personal som femtioelva samtal senare förmedlade oss slutresultatet 9-4 till Kalix.
Ett styrkebesked från KNBK och hoppet började tändas.

Helgen efter besegras nästa toppkonkurrent.
Broberg/Söderhamn.
”Palle” gjorde tre och rubriksättaren i NSD fick feeling och lade ut ”Patrik gjorde tre – Nu tror vi på Pall-svenskan”

För övrigt så skrev de bägge lokaltidningarna kilometer av text om bandyn i allmänhet och KNBK i synnerhet.
Två tidningar med lokala sportreportrar med genuint intresse för sport.
Det ser vi inte idag.

Prestigevinst mot grannen KBK på annandagen inför 1300 åskådare.

Halva serien avklarad med full pott och serieledning med fyra poäng ned till Bollnäs.
Det börjar verka kvalspel banne mig.

När sedan Broberg besegras nere i Söderhamn kan nog inte den mest pessimistiske kalixbon säga att det inte blir kval.

Man vinner även i den sista matchen, borta mot KBK, och vi läser en ljuvlig tabell.
Arton matcher.
Arton segrar.
138-49 i målskillnad.
Klass.

Kvalet
Nu var bandyn glödhet i vår kommun.
Bandyn knöt samman folket.

Det pratades bandy på arbetsplatser, i byggbaracker, bland hyllorna på Domus, på skolorna, på badhuset och på Gästis där det vackra folket fikade på dagarna ( alltså vi daglediga skiftarbetare på fabriken i Karlsborg)

Nu räckte det inte med kilometrar av text i de bägge tidningarna.
Nu var det flera mil.

Och den 27 februari är det så dags.
Kvalet inleds.
Första matchen går hemma mot de långväga gästerna från Tranås.
Ett Tranås som kvalade för att behålla sin plats i den högsta serien.

1952 personer med hög puls runt isen.
Spelare och ledare med än högre puls.

En inledningsmatch med dramatiskt slut.
Ställningen är sexig.
6-6.
”Palle” står vid straffpunkten då ca fyra minuter återstår av matchen.
Signalen går.
Skottet kommer.
Målvakten räddar!….
……….
……men ramlar baklänges in i målet och domaren blåser för mål.
Det uppskattades INTE av ledningen hos smålänningarna.
Hos oss på drivorna uppskattades det desto mer.

Sen följer två blytunga förluster på arenor långt bortom Siknäs-korsningen.
I Bollnäs och i Fagersta (Västanfors)
Läget blev lite prekärt.

Nu krävdes vinst mot samma Västanfors annars var ännu ett kval vaskat.
Det blev vinst 8-4.
Och i tabellen tätnar det som dimbankar mellan Kvarnören och Repskärsgrund.
Tranås har fem poäng.
Kalix fyra.
Fläkten fyra.
Bollnäs tre.

Nästa match.
Bollnäs hemma.
Ännu ett drama utan motstycke.
Inför 3300 runt Furuhedsplanens blanka is.
3300!!

Det står 3-3 då fem minuter återstår.
”Mischa” Illarionov har bollen.
Passar ut till höger där #17 kommer svepande.
Närmar sig straffområdet i högerinnerläge.
Skjuter.
Jag lovar er, det är 3300 strupar som vrålar mot skyn.
Ett vrål av glädje som fick rutorna på sjukhuset två frislag bort att skaka.

4-3 och den allsvenska platsen gick nu att ta på.

Vem #17 var?…….tja, gissa…….”Palle” Rönnqvist.

Med två poäng och stor målskillnad till godo på Västanfors åkte nu KNBK ner till Tranås för att säkra den historiska biljetten till den fina takvåningen i vår seriepyramid.

Själv satt jag på min fabrik med öronen klistrade vid radion där P4 Norrbotten sände.
P4 Norrbotten sände! försök ta in det.

Vi minns nog alla vad vi gjorde då beskedet om Palme-mordet kom, Estonia-tragedin, vad vi gjorde under kvartsfinalen mot Rumänien vid fotbolls-VM 1994……

Och jag minns vad jag gjorde vid 21-tiden onsdagen den 10 mars 1993
På väg hem från ett skift på fabriken passerade jag och mina samåkare Puling-korsningen då vi i radion hörde det ögonblicket då slutsignalen nere på Bredstorp i Tranås ljöd.

^{Slutsignalen i Tranås ljuder}

Kalix-Nyborg BK hade lyckats i sin målsättning.
Kalix-Nyborg var det nordligaste lag som någonsin spelat i Allsvenskan.

P4 pumpade på med en hit från Schlager-SM som avgjorts helgen innan.
 Och hela vårt sargade samhälle sjöng med i kör…..

”…..We are the winners we are all the best
Att vi få va tillsammans det betyder mest
Även om de mulnar och ridåen har gått ner
Så har vi ändå vunnit om alla hänger med….”

^{Glädje runt Furuhedsplan}

En låt som jag än i denna dag blir lite blank i ögonvrån då den spelas.
Ljuvliga minnen väcks till liv.

Säsongen 93/94
Hela Sveriges blickar vändes mot undret från norr.
Vad tusan var det för gäng från polartrakterna som nu ska spela i allsvensk bandy?
En samling tystlåtna murvlar från vidderna kan väl inte utgöra nåt hot mot oss etablerade?

Nåväl.
Hösten gick.
November kom.
På nybyggd arena utan varken läktare eller konstfruset var det så dags för premiär.
Mot Selånger.

Vi såg två av de bästa genom tiderna i vårt lag ta isen i besittning.
#8 Jukka Ohtonen.
#16 ”Kalle” Zaletaev.

Vi såg SSK ta ledningen.
Vi såg Jukka göra KNBK:s och norrbottensbandyns första allsvenska mål då han kvitterade.
Vi såg KNBK vinna med 6-3 och om bandyn var het innan så passerade den kokpunkten nu.
Och köerna till souvenirkiosken ringlade sig lång.
Alla, alla ville äga en luva eller halsduk.
Klä sig respektabelt.
Det lager som tagits in såldes slut omgående.


^{Kalix IP 21 november 1993
Inget konstfruset, ingen läktare, bara massor av folk och massor av glädje}

Framgångarna fortsatte genom vintern.
Skulle laget t.om, likt det bara Boltic lyckats med tidigare, ta sig slutspel under sin första säsong?
Och folket fortsatte vallfärda till Kalix IP.
När säsongen var över låg publiksnittet på osannolika 2600 personer.

I sista omgången, hemma mot närmaste konkurrenten vid strecket Ljusdal, säkrades platsen i slutspelet via en 6-3 seger.

DEN MATCH VI MINNS ALLRA BÄST från grundserien är matchen en kväll i mitten av januari.
Regerande svenska mästarna skulle komma på besök.
Och med dem deras ökända fans.
Allt förbereddes för en stökig kväll.
Det stökigaste dess härliga grönvita supportrar gjorde denna kväll var att sjunga ”27 grader kallt och lappar överallt”.
Vi bytte halsdukar bjöd varandra på en lite medhavd dryck och tillkallad ordningsmakt hade en lugn kväll.
VSK ledde med stora 7-1 i paus.
KNBK jagade sånär ikapp.
7-5 till de grönvita.
Och alla 4500 !! vandrade hemåt rätt nöjda trots förlusten.
4500!!
Det är svårt att ta in.

SLUTSPELET
Det kallas Elitserien.
Lag 1-4 i norr- resp. södergruppen.
Man mötte alla lag i en match.
Lag 1-6 direkt till kvartsfinal.
7-8 åttondel mot 1-2 i den undre serien, kallad Allsvenskan.

KNBK håller undan och blir sexa.
Från denna sk Elitserie minns vi framförallt en match.

VILLA. 7-0 på ett IP i magisk vinterskrud.
Det kom en busslast supportrar från Lidköping fulla av förväntan och mycket trevliga.
De var lyriska över att få uppleva den syn de såg med snö i fur, gran och fångnät.
Över den färgprakt den stora publiken gav där på andra sidan där ingen läktare fanns.
Jag själv pratade med en gentleman som kom traskande mot entrén med en yngling i släptåg.
– Jaha hur gick det åka buss ända nerifrån södra Vänerns strand? undrade jag.
– Nä, vi har inte åkt buss, svarade mannen och pekade på den yngre, det här är mitt barnbarn och jag ringde honom för nån dag sedan och frågade om han ville komma ut och övningsköra en bit och här är vi nu.

Villas stora stjärna i den tiden ”Micke” Arvidsson sade sig aldrig tidigare blivit så utspelad som i den matchen.

KVARTSFINALEN
Bäst av fem.
Västerås SK.

En holmgång som folket i både Västerås och Kalix ännu talar i tungor om.

VSK tar första ronden hemma.
Retur i Kalix.
Peter Nilsson får en uppgift ”Ta hand om Pelle Fosshaug”
Detta spelgeni och galning i samma tröja #20
Peter visar världsklass och neutraliserar Fosshaug till ingenting och KNBK manglar ned VSK med 7-2.

Match tre tar VSK.
Match fyra i busväder på IP blir ett drama.
2-2 i full tid.
Kalix får frislag.
Stefan Tano får träff.
3-2 och en avgörande match väntar nere i Västerås.

Och jösses så nära det var.
VSK kom undan med nödrop, nödsignaler och nödraketer och en räddad boll på mållinjen.
4-3 till ett skakat grönvitt hemmalag.
Ett grönvitt lag som sedan gör 3-0 i matcher i semin mot Boltic och sedan 5-2 mot Vetlanda i finalen.

KNBK:s succésäsong var över.
Men laget hade nu satt Kalix på kartan på ett sätt vi aldrig förr eller senare kommer uppleva.
Vilken reklam för bygden!

^{Dags för kvartsfinal nummer fyra}

Jag var oerhört stolt att  tillhöra denna förening.
En stolthet jag än idag bär med mig.
TACK


^{En slutspelsmatch mot Boltic i februari}

Hösten kom.
Hösten gick.
Och gick.
Och gick.
Och…..gick.

VI BANDYVÄNNER I KALIX visste snart inte om det var dagarna som blev allt mörkare eller om det var en ond, mörk föraning om bandyn i vår bygd.
Vi som haft bandy i kommunens bröstmjölk.
När vår kyrka stod klar nångång under 1400-talet var redan bandyn i full blom, långt innan de där engelsmännen tog åt sig äran.
Varje lite samling gårdar hade ett bandylag och folket stod på drivorna och ropade ”heja, heja friskt humör!”
Men vad skulle hända nu, hösten 2025?

Många var de som visste, ”jasså, det blir ingen bandy i vinter” eller ”ja du, nu är bandyn död” och liknande domedagsprofetior haglade mellan extrapriserna på Coop och över fikabrödens smulor på caféet i Gallerian.
Och ärligt talat, jag var nära att falla in i misstron.

Inte blev saken ljusare varje gång jag och Opel svängde upp till arenan för att kolla läget.
Runt om i konungariket Sverige rullade bandybollar från morgon till kväll och matcherna fick Bandygrytan att brädda över.
Den arena jag besökte var torrare än Atacamaöknen i norra Chile.

^{Bandyarenan i Kalix hösten 2025?
Atacamaöknen i norra Chile?}

Jag dansade isdans.
Jag åt upp alla grönsaker.
Jag vattenkammade mig.
Jag bad bönen ”Spola, spola isen” varje kväll vid läggdags.
Men icke.
Vår arena förblev torr.
Jag föll in i de mörka rösterna.
Uppgivet tänkte jag ge upp mina största intressen, det otroligt roliga med att skriva om vår vackra sport och driva FB-gruppen ”Sargvakten”.
Allt kändes lika muntert som en tretimmars film av Ingmar Bergman.
Eller Lars Norén.

Tack och lov kände inte de Kalix Bandys ungdomar som var tilltänkta som representationslag samma dystra tankar.
De tränade oförtrutet vidare innan för den alltför höga sargen med ett humör långt ifrån mitt.

Så kom då till slut ett besked.
Ett besked vi längtat efter.
Kalix Bandy kommer följande vinter få plats i div2 Norra och i div3 Nord Norra.
Damerna kommer ingå i ett samarbete med två finska lag och kommer då spela i den finska ligan.
Och på den torra grusbädden började helt plötsligt en skir hinna av is anas.

Det började bli lättare att andas.
Vi får se bandy.
Men div2 och div3?
Okej, det blir nog bra.
Jag hade fel.
Jag hade så fel man någonsin kan ha.
Det blev inte bra.

Det blev helt otroligt bra!
Helt. Otroligt. Bra.
Det blev en underbart rolig vinter som vi nu har stuvat undan i minnenas garderob.
Men inte så djupt in, jag brukar komma på mig själv med att tänka tillbaka på vad vintern bjöd på.

Jag träffade Anton Khrapenkov härom veckan.
En Anton som verkligen brinner för bandyn och att få vara en hjälpande hand för de unga spelarna i laget.
Han var glad som en spelman över säsongen.
Över hur grabbarna, som inte spelat en tävlingsmatch på många år, har växt in i seniorernas tuffa värld.
Från lite vingligt i början till riktigt fin bandy i slutet.
Den ljusnande framtid är röd och vit.

Jag blir också glad då jag hör att även Niklas Sundqvist har tyckt det varit en rolig vinter i det unga laget.
Att även laget har uppskattat såväl Antons som Niklas närvaro och rutin gör ju inte saken sämre.

Kalix Bandy har en väldigt härlig samling spelare som stormtrivs med sporten och gemenskapen i laget.
Jag blir varm i hjärtat då jag hör allt positivt från ledare, föräldrar och, framförallt, från spelarna själva.

Och jag som var nära ge upp.
Långnäsa på mig.

Vad har vi fått se av dessa grabbar?

Vi börjar med div3.
Den första av Kalix matcher i vinter rullades inte igång förrän dagen då ”Kvällstoppens” Kersti Adams-Ray föddes 1941 och folket i  Finland sätter två ljus i fönstret och firar sin självständighetsdag.
6 december.
Denna dag, denna höst kommer Härnösand AIK på besök.
Haik.
För oss i vår landsända minns vi många duster med detta rödklädda lag från Sveriges minsta residensstad.
Det kändes som gånga tider då dagens speaker hälsade Härnösand AIK välkomna.

Förr i höga serier.
Nu i div3.
Fjärran från rubriker, glitter och glamour.
Haik:s skyttekung med det passande namnet Alfred Skyttner gör denna premiärmatch första och sista mål, Anton Khrapenkov gör hemmalagets bägge mål.
2-5 visar tavlan då eld upphör.

^{Gångna tider i Kalix}

Dagen efter möts lagen igen.
Nu med Haik som hemmalag.
Hemmalag på bortais.
Bortalaget på hemmais, Kalix, ligger under med 5-2 efter fyrtiosju minuter och råden är dyra.
Men att ge upp finns inte i deras tankevärld.
Malte Bjerner gör 5-3 efter femtio.
När så ca tio minuter återstår händer det saker.
82:25,  5-4, Anton Khrapenkov.
84:08,  5-5, Elias Fredriksson
85:00,  5-6, Ludvig Frohm
Tre skott.
Tre mål.
Sen gör Emil Kattilavaara Enbom 5-7 på straff i nittionde innan Henrik Viklund i Haik fastställer slutresultatet i nittioförsta.

Vi gick med lätta steg mot parkeringen.

^{Vi firar en seger}

När sedan alla siffror och poäng behandlats av högt utbildade professorer i hemliga bergsrum någonstans i landet visar det sig att detta Härnösand AIK vinner serien och att de bara har en förlust under vinterns matcher.
En förlust som kom just denna dag.

Ett extra plus till ledningen i detta Kalix div3lag som vid ett par tillfällen lånade in Linnea Sandberg och Ada Olsson från damlaget när så behövdes.
Och de gjorde icke alls bort sig.
Varför de nu skulle ha gjort det?
Två damer med stort kunnande.
Riktigt kul.

Div2-laget.
I tiden då det vimlade av bandylag i vår kommun startade serierna ofta på annandag jul.
Det var nästan så för Kalix Bandy denna säsong.
20 december.
I vinterns mörkaste tid.
Denna mörka dag var det dimma över bygden.
Mörker och dimma.
Men omgivningen var vacker.
Div2.
Tillsammans med lagen i div3 utgör de viktiga byggstenar i svens bandys pyramid.
Utan stabil grund rasar toppen.

I denna dimma stod jag nästan ensam.
Varför folket vänder laget ryggen kan man ägna lång tid över med pannan i djupa funderingars veck.
Men vi som står kvar, vi som har devisen ”Passion oavsett division”, vi får denna dimmiga lördag fyra dagar före ju se ännu en klassisk bandyförening.
Tjugosex säsonger i högsta toppen av pyramiden.
SM-silver 1981.
Selånger SK.

Kalix Melvin Johansson gör div2-vinterns första rödvita mål.
Ett mål som blir första halvleks första och sista.
Matchen slutar 4-2 i sundsvallisk favör.
Dagen efter vinner Medelpads hjältar med 6-4.
Men Kalix var nära efter ännu en magisk upphämtning från 5-0 till 5-4 på tio minuter innan SSK avgör i nittioandra.
Man hör suckarna av lättnad när deras buss passerar vårt samhälle när de åker hemåt i natten.

^{Div2-premiär i dimma och dis}

Under resten av vintern bjuds vi på många fina matcher.
En del ger poäng.
En del ger inga poäng.
Och vi ska ej heller glömma alla godsaker som lagts upp i klubbrummet då vi kommit lommande för paus.
Tack alla som ställt upp med bakverk som ökat omfånget på var och en av oss bandyvänner i Kalix.

NÄR SÅ DEN LITE KYLSLSAGNA vintern till slut släpper sitt grepp och serierna är färdigräknade hittar vi div3-laget på en fin tredjeplats med sina fyra segrar och fyra förluster och div2-laget hamnar på en, lika fin, femte plats i sin serie med fyra segrar och två oavgjorda på sina tolv matcher.
Jag säger som vår konung sade till de damer som vann stafetten under skid-VM i vintras:
– Sträck på er!

För mig personligen tycker jag inte det är placeringen i en tabell som är det viktiga.
Det viktiga är väl att dessa unga killar ska fortsätta utvecklas för att så småningom börja blicka mot nästa våning.
Och jag lovar er, fortsätter det som det börjat kommer det bli ett riktigt bra lag av detta.
Riktigt bra.

Jag är full av beundran över det jag sett under denna lite annorlunda vinter.
En mycket kul vinter.
Mycket kul.

Till hösten ska allt bli än bättre (kan vi kanske, eventuellt, möjligen hoppas på)
Då ska arenan blänka tidigare än den fiaskoartade höst vi hade senast då inte isen låg blank förrän sent.
Att träningar kan ske på den yta bandy ska spelas vilket gör våra spelare betydligt bättre förberedda.
Simmaren Sarah Sjöström hade aldrig blivit den starkt lysande stjärna hon var/är om hon legat och sprattlat i ett badkar.

^{10 november började vi ana det rätta underlaget.}

Våra damer så.
Ingick i ett kul samarbete med Kampparit från Mikkeli i sydöstra Finland och Botnia från den finska huvudstaden.
Deltagit i den finska ligan och tog sig till final.
En final man förlorade mot Akilles från Borgå.

Vi fick se laget spela vid ett tillfälle.
När 2026 tog sina allra första andetag såg vi KBK (som laget kallades) möta Akilles och Sudet på vår arena.
Kylan höll oss i ett fast grepp.
De enda klagomål som hörde var bottenfrusna tår som förgäves försökte få sina ägare att bege sin i värmen uppe i klubbrummet.
Spelare och domare tuffade på som om inget hänt.
Och trots klagande tår så trivdes vi i publiken i fulla drag.
En vacker vinterlördag då vårt KBK började med att falla mot Akilles med 4-1 och sedan dela på pinnen mot Sudet, 3-3.

Tack för vintern tjejer!
Hoppas vi ses kommande säsong.

^{Vårt KBK}

Tanken slår mig
Tänk om jag nångång där i slutet av nittiotalet anat att jag många år senare skulle sitta och skriva ”vårt KBK”.
I den tiden var KBK nåt helt annat och de var definitivt inte vårt.
Karlsborg BK.
Idag kan jag sakna dem.

Annat då.
Våra två Emil ute i landet lyckades bra med sina uppdrag.
Emil Stock och hans TB Västerås vann Bandyallsvenskan och tog därmed en plats i nästa års upplaga av Elitserien.
En serie där Emil Viklund och hans kumpaner i IFK Vänersborg till slut lyckades klamra sig kvar i.
Men det var med mycket nöd och ännu mer näppe.

Vigor Malmberg i IFK Motala charmade oss alla då han gjorde en bejublad succé i röd och vit tröja i en hemmamatch under den allsvenska säsongen 24/25.
Denna vår lyckades han och de övriga i blåvita Motala ta steget upp i Allsvenskan.

Oskar Westerberg som även han gjorde några matcher i Kalix rödvita dräkt, gjorde bl.a två mål i den vinstmatch mot Västanfors som säkrade nytt allsvenskt kontrakt förra våren, var denna vår med i det Blåsut BK, dit han utlånats från Gripen/Trollhättan, som försökte ta sig upp till denna allsvenska.
Det var nära framgång men tyvärr så lyckades man inte hela vägen fram.

^{Vigor och Oskar}

Lars Johansson från Stråkanäs spelar i härliga Bajen Bandy.
Ett lag som passerat det ungdomliga men innehar en oslagbar rutin.
De hamnade tvåa i div2 Stockholm.

Joakim Palme i Spånga/Bromstens div3-lag har också passerat det ungdomliga.
67 år ung.
Jag tycker det är rätt fint att bandyn är en sport där ungdomlig entusiasm och lite äldre klokhet och  rutin kan spela tillsammans.
Tillsammans med ett brinnande intresse för sporten.

En klubb jag håller en tumme på är landets sydligaste bandylag.
Fredriksberg BK.
Från Ronneby i Sveriges trädgård, Blekinge.
De kan numer titulera sig som ett div1-lag.
En liten klubb med stort hjärta.

Vad göra nu?
Följa Silly Season med alla dess rykten och sanningar.
Sanningar som nån har hört på stan.
Sanningar som spricker.
Sanningar som svider.
Sanningar som gläder.

Huvudsaken det pratas och skrivs om bandy.
I positiva ord.

För vi vet ju alla..
BANDY ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
Oavsett när.
Oavsett var.
Oavsett hur.

//Sargis

^{Nog är det ju rätt vackert ändå}







 

Säsongen 2025/2026 är till ända.
Över och förbi.

VI KLIVER UT från den bandybubblan vi levt under många månader.
Ut till den galna världen vi har idag.
En värld där galna män jagar makt och mäter små muskler.
En värld där människor lever i misär tack vare dessa män.
En värld där man i Sverige beter som vildar för att få tag i en….i en….i en kaffeburk (!).
Finns fullkomligt galna klipp där folk med vilda blickar springer som rovdjur på jakt in i den butik där en stackars anställd just förlorat i lotteriet om vem som ska slipp öppna portarna för dagen.
Man knuffas, trängs, rycker och sliter den stackars burken ur händerna på människan i närheten.
JAG ska ha den här!
Nä, JAG!
Men JAG hade den först!
Det låter som en dag i sandlådan på förskolan Humlan.
Det är i en butik nära dig.
Fullständigt vansinne.

I vårt lilla hörna av världen har det, förutom kaffeburkar, också ägnats kilometrar i media om vem som ska bli huvudfiguren i en urbota fånig reklam som överlevt sig själv sedan Dackefejden.
Vem ska bli överstepajas i ICAs reklamfilmer?
Spekulationerna har funnits fler än mosaikbitar i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
Arton och en halv miljon.
Jag blir matt av bara tanken.
Hur kan man engagera sig i vem som ska bli en figur i en tv-reklam?

Jag är dock tacksam att den store stjärnan inte sålde sin själ för en fånig reklam.
Han står troget kvar där i sin lilla butik i småländska Knohult och bjuder damerna på lite bröllopskonfekt.

^{Han låter sig inte lockas in i reklambranschen.
Handlare Sjökvist i Knohult.}

I vår bubbla har vi följt vår sport.
I ur och skur.
I dur och moll.
På snödrivor.
På läktare.
På plats.
Och gläntat på locket på den bästa av alla grytor ”Bandygrytan”.
Vi har följt bandy på bakgården en disig tisdag kl 21.00.
Vi har följt bandy i festvåningen.
Vi har lusläst lokala tidningar om allt de skriver, varenda ord i de två rader en textrobot skrivit.
Vi har läst och lyssnat suveränerna på ”Bandypuls” som ger oss full fakta om vad som sker.
Tack för oslagbara poddar och texter.

PASSAR PÅ ATT TACKA bröderna Christoffer och Fredrik på just ”Bandypuls” för alltid intressant lyssning om vår sport och uppdateringar om den nu så berömda ”Pegan”.
Kanske dags för en uppvisningsturné genom landet.
”Pegan” med nio liv.

Och har ni inte lyssnat på avsnittet där Saik:s Tova Grönoset intervjuas, gör det nu.
Nu.
Ett otroligt starkt avsnitt.
Ett avsnitt där hon överrumplar såväl Christoffer Million vid mikrofonen som oss lyssnare med att för första gången öppet berätta om den överfallsvåldtäkt blev utsatt för hösten 2023.
Utan filter tar hon oss igenom den fruktansvärda och avskyvärda händelsen hon blev utsatt för på väg hem från en träning med sitt VSK.
Jag lovar er, det går inte hålla undan tårarna.
Det går inte gå oberörd genom lyssningen.
Tack Tova Grönoset för att du berättar.

VAD HAR VI DÅ VARIT med om inom vår sport då?
Jag tänkte ta er genom vad jag tagit del av.
Nu blir det ganska mycket så jag tänkte ta det i två ”avsnitt”.
Lite om finalerna jag såg i denna skrift.
Lite om Kalix och övriga ljusglimtar i nästa text.

Jag börjar med finalerna.
Det största i sportens värld.
Den första var redan 1907 då IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1 i Boulognerskogen i Gävle.
Sedan har åren gått.
Och gått lite till.
Och nu år 2026 spelades alltså final nummer etthundra tjugo.
Etthundra tjugo finaler i rad.
Utan avbrott.
Varken två världskrig, uselt väder, pandemier eller andra motgångar har kunnat stoppa denna världens längsta finalserie inom alla idrotter.
Etthundra tjugo år av Bandyfinal.
Rätt häftigt.

Och snälla ni som råder över denna final.
Jag läser ibland att en del vill göra finaleN till finaleR, bäst av tre, fem, eller hockeyns uttjatade sju.
Lyssna inte med det örat.
Stäng igen och vaddera hörselgångarna när ni hör sånt.
En final.
Ett guld.

För tredje året i rad arrangeras denna unika final i Västerås.
Till, som vanligt, en ljudmatta av högröstade klagomål.
Det klagas runt om i stugorna på än det ena än det andra, tredje och fjärde.

Efter fem eller sex finaler på plats i Uppsala och fem i Stockholm besökte jag nu Västerås för första gången.
Och visst, det finns lite förbättringspotential men helheten får högt betyg av mig.
Att vädret var som det var kan vi ju inte lasta arrangören för.
Men eftersom allt var bättre på John Pohlmans tid så ta en kontakt med honom.

^{En vinterdag med Pohlman}

Biljettpriset går diskutera.
En mindre slant lockar fler.
Och kanske lite dåligt med mat och sittplats för folket mellan matcherna då arenan ligger en bit från centrum.
Förvisso serverades bandyns högtidsrätt ”Pytt i panna” inne i öltältet men det missade jag och fick nöja mig med en nödhamburgare under ett regnskydd.

Det finns chans till förbättring.
Men, som sagt, jag är nöjd och återkommer gärna nästa år.
Och nästa, och nästa….

Ja, bandy är bäst utomhus.
Men vi måste inse att idag går det inte.
Hur hade det sett ut under helgen att spela två finaler i utomhushall?
O, hemska tanke.

^{Ett Västerås i regn hade inte varit bra för final}

Innan jag tar den sportsliga delen vill jag skicka ett stort TACK till Mattias för hämtning på järnvägsstationen och en  trevlig pratstund över en kaffe på ett häftigt hotell i stan.
Tack ”Buss-Mattias”.

Det sportsliga då.
Wow.
Vilka finaler vi fick se.

Först ut på arenans is var damerna.
Damerna från Lidköping.
Damerna från Sandviken.

Sandviken AIK hade under vintern visat mycket hög klass och vunnit såväl grundserien som fortsättningsserien,”PlayOn”, men har inte varit i final sedan 2013 på Friends Arena, en final man vann mot AIK.
I och med att man vinner detta ”PlayOn” så är man direktkvalificerad för semifinal.
En semifinal där grundseriens trea Uppsala BoIS, med Hanna Snäll från Kalix i tröja #8, väntar.
Man börjar med två raka segrar.
I match tre samlas en stor publik i arenan i Sandviken för att se sitt lag säkra finalplatsen.
Samma stora publik lommar hemåt i kvällens mörker med nedsjunkna axlar efter en, lite oväntad, förlust med uddamålet, 3-4.
Match fyra går i Uppsala och hem kommer de svartvita damerna viftande med ett välkomstbrev till finalarenan i Västerås.

Villa/Lidköping BK hade en rakt uppåtgående formkurva och var fulltankade av tändvätska i tanken om att ta sitt femte guld sedan 2021, ett guld man missade ifjol men nu skulle det tillbaka till Västergötland.
Resan till finalen går via 2-1 i matcher mot Skirö och en blytung seger och en gruvlig revansch mot fjolårets finalmotståndare VSK.
Man inleder med en uddamålsförlust i en galen match i Västerås där gör 5-4 i sjuttiosjätte och vädrar framgång, men damerna från Lidköping-vid-Vänern vill annat, kvitterar och tar ledningen med 6-5 i åttiosjunde.
När 7-5 kommer i åttionionde börjar man tänka att ”jahapp, nu är det klart” men icke det, två blixtsnabba VSK-mål inom dryga minuten ställer till det innan Freja Lööf frälser hela väschötaschlätta med sitt 8-7 i nittiofemte.
VSK tar revansch i nästa match innan så Villa tar två raka och kan kvittera ut nyckeln till ett omklädningsrum under finaldagen.

En finaldag som nu börjar.

EFTER SEDVANLIGA PROCEDURER sätts bollen i rullning.
Den rullar på i två minuter.
Knappt.
Sen presenterar hon sig.
Herredumilde vilken spelare hon är.
Och vilken målskytt.

JAG VAR MED I BANDYPULS enkät inför finalerna där man fick sia om slutresultat och matchvinnare.
I denna match hade jag 5-3 till Saik och att denne målskytt skulle vara avgörande med sina tre mål.
Det blev inte 5-3.
Hon gjorde inte tre.
Det blev 6-2.
Och hon gjorde tre…..i första halvlek.
Sedan ett till.
#20 Tilda Ström!
Hon kan mycket väl vara den bästa spelaren i världen just nu.
Svårstoppad med bra fart under fötterna.
Ett vasst skott från bägge hållen.
En passningsklubba med millimeterprecision i siktet.

^{Tilda Ström}

Och inget lag vinner guld utan en briljant målvakt.
Det hade de S-märkta.
Ellen Jansson.
I början av andra halvlek visade hon världsklass när hon först räddade en straff och strax efteråt avvärjde ett friläge där alla, och då menar jag alla, räknade med reducering för Villa.
En lång boll långt in på Saik:s planhalva.
Framåt rusar en ensam Villait.
Jag och min gode vän Lars står på läktaren och ger expertråd.
Varför rusar inte målvakten ut och tar bollen?!?
Du kan ju inte stå kvar!
Ellen Jansson struntar blankt i de goda råden.
Tack och lov.
Villaspelaren hinner först till bollen och tänker reducering.
Drar sig ut till höger.
Och nu…..
Då ligger hon där, mjukt och följsamt har hon följt sin motståndares drag och täcker nu varenda tänkbar öppning mot buren och räddningen är ett konstverk.
Fantastisk prestation.
För mig dagens höjdpunkt.
Efter det spikade hon igen helt och hållet.
Jag säger det igen, Ellen Jansson.

^{Hon räddar ett friläge. Hon heter Ellen Jansson.
Fotograf: Ulf ”Fabbe” Fabiansson}

Ett annat namn att nämna i det vinnande laget från stålstaden är Alina Zinkevitch.
Ligger bakom mycket i spelet med sin fart och suveräna passningsklubba.
Tyvärr, för svensk bandy, kan detta ha varit hennes sista framträdande.
–  Det kan det vara. Och i så fall kan jag ju inte få ett bättre slut, säger hon till Gefle Dagblad efter matchen.
Efter matchen träffade jag hennes sambo, Kalix gamle målvaktshjälte från 16/17 Abbe Bodin, han sade att hon kommer……

En hamburgare under ett regnskydd och en öl i ett tält, sjöblöta fötter och lite frusen lekamen senare var det dags för….

….Nästa match
DÅ GLIDER VI IN på herrarnas match.
Herrarna från Lidköping.
Herrarna från Edsbyn.

Jag såg dessa båda lag mötas i grundseriens sista omgång.
Skådeplatsen var den otroligt fina arenan i Lidköping.
Första gång jag var där och jag häpnade när jag klev in.
Så där ska en bandyns boning se ut.
Ja, jag förstår att allt handlar om pengar och att alla föreningar och kommuner inte har kassavalv av farbror Joakims storlek att ösa ur när det kommer till bandyhallsbygge och att det därför slutar med en själlös plåtbyggnad med läktare på en sida och en kal och grå plåtvägg på den andra sidan.
Det här var nåt annat.

Nåväl, matchen jag såg där blev en rätt ensidig historia.
Edsbyn som jagade en sjätte plats och direktkvalificering till kvartsfinal blev nedmanglade av ett ruskigt bra hemmalag.
8-3 och jag funderade på om och hur denna blåvita maskin över huvud taget går att störa på sin väg mot sitt femte guld i sin åttonde raka final.
Och Christoffer Edlund gjorde fem.

Lite anknytning till Kalix den kvällen då Vadim Arkhipkin fick pris som bäste man i Byn, han gick Bandyskolan och något litet steg till i Kalix Bandys regi innan familjen flyttade bortom länsgränsen.
Och när hemmalaget gjorde mål ljöd den gamla ”Den glider in” ur högtalarna.
Den är skriven av Peter Karlsson från Kalix.

Jag vill också tacka alla glada ”gubbar” jag fick äran att träffa över en bit mat och en öl innan match och den, av alla spelare signerade, matchtröja de ordnat och som överlämnades av Pelle Fosshaug.
En mycket fin och uppskattad present.
Tack för en riktigt trevlig kväll och tack för tröjan.
Även ett tack till Johnny för klubbnålen med Laik:s klubbmärke.
En kväll att minnas.

Villa tar sedan kvartsfinalen med 3-1 i matcher mot Gripen/Trollhättan.
3-1 !
Vinterns största knall då Gripen tar en match och de gör det i Lidköping.
Många tappade hakor där.
Även någon lång näsa.

3-0 i semifinalerna mot VSK.
Två jämna matcher och en tredje med stora siffror.
Villa går till sin åttonde raka final.

Edsbyn då.
Missade sjätteplatsen vilket också var en sak som ställer till ansiktsuttrycken med lång näsa och tappad haka.
Laget fick därför börja den långa vandringen med åttondelsfinal mot grannen från kusten, Broberg/Söderhamn.
2-0 till byamännen.

I kvartsfinalen ställs man mot rivalerna från Bollnäs.
3-1 till de rödblå och nu börjar man ana större saker.
Men först ska Sirius passeras i semifinalen.
Serietvåan i blått och svart.
Utan en enda förlust hemma på vackra Studenternas sedan Gillis Grafström tog OS-guld i konståkning.
Tretton matcher i grundserien.
Tretton vinster.
Två kvartsfinaler mot Hammarby.
Två vinster.
Edsbyn vinner med 3-0 i matcher varav två av dessa vinster på den omöjliga arenan.

Finalplatsen är nådd.
Har aldrig hänt tidigare att ett lag från åttondelen har smugit  sig hela vägen fram till final.
Och personligen såg jag inte att detta skulle ske med tanke på det jag såg av Byn i början av februari.

Dags så för final.
7500 personer på läktaren och fyra pelare i vägen.
Villas kapten Martin Karlsson eldar på supportrarna.
Edsbyns kapten Per Hellmyrs manar till allsång och visslar igång Traste Lindens ”Heja Edsbyn”
”….armar och klubbor upp mot skyn….”

Apropå Hellmyrs.
Jag läste nån journalist någonstans, kan ha varit Peter Axman, som kallade denne ikon på sin plats som högerhalv för ”Den eviga lågan”.
Fint.
Jag hörde också denne #4 inför finalen berätta om hur han alltid känner sig som en glad 11-åring varje gång han kliver in på isen och slår en boll i sargen.
Fint.

Elitseriehymnen tonar ut och bollen sätt i spel.
Tretton minuter senare har hälsingarna 3-0 och ledningen i Villa begär Time Out.
Tre T.
-Tretton minuter.
-Tre mål mot noll.
-Time Out.
En mäktig våg av hälsingevind har dragit genom arenan.
Laget från Lisch är överkörda.
Laget från Byn är överlägsna.

Albin Bysell Söderqvist har gjort två av de tre.
Han hinner med ett till innan paus.
Det fjärde målet gjorde Ludde Bjernulf.
En spelare jag tyckte om att se där han med kraftfull åkning tog sig fram.
4-0 i paus.
Vem trodde det innan avslag?
Inte jag.

Och den där nollan i protokollet berodde mycket på matchens store gigant.
Finalens bäste.
Henrik Karlström, Edsbyn.
Det är det bästa målvaktspel jag sett någonsin.
Kanske inte riktigt som målvakterna mellan snöklimparna på Ugglegränd i Kalix men närapå.
Vilken match han gör.
Undrar om inte hans lagkamrater hade kunnat ta sig en kafferast och han själ fått stå där mot målsugna fiender.
Han hade klarat av det med.

I början av andra reducerar väschötarna och känns vara lite på väg in i matchen.
Målskytten var Martin Andreasson som efter matchen lät meddela att hans karriär är över.
En suverän spelare med Köping IS som moderklubb och som, efter en sejour i Gais, kom till Villa 2014 där han spelat in sig i supportrarnas hjärtan.
Även vi övriga bandyvänner kommer minnas honom som en stor spelare i vår sport.

^{Christoffer Norin är glad.
Martin Andreasson är det inte.}

De får ett mål bortdömt pga offside.
Omöjligt från min plats på läktaren att avgöra om det var korrekt.
Men här känns det som att matchen avgörs.
En tung sekvens för VLBK
Det bortdömda målet och anfallet efter en hörna mot sig.
På denna hörna kliver näste tremålsskytt in i handlingen.
Oskar Wikblad.
5-1 och det rödblåa havet på läktaren mittemot min plats skapar ett mäktigt tryck.
” Rödblått…heja, heja rödblått…” dånar rätt in i mina hörselgångar.

Det blir till slut 8-2 till Edsbyn.
8-2.
När jag och min gode vän väntar på tåget mot huvudstaden funderar vi på om vi fått plats i fickorna med pengarna vi vunnit om vi satsat en hundring på 8-2 till Edsbyn.
Sen slutar vi fundera och köper kaffe och en macka.

^{De höll allsång under hela matchen}

Jag lyfter på min mössa och gratulerar alla ni i och runt de bägge mästarlagen.
Svenska mästarna 2026.
SANDVIKEN AIK och EDSBYN IF.

Till sist.
Det är ändå rätt fint med SM-final.
Trots lite fel och brister.
Men nog fasen ska vi vara rädd om detta evenemang.

Och, som sagt, jag återkommer med en text om mitt Kalix och lite annat smått och gott som hänt under säsongen.
Fjärran från finalernas glans.
Men ändå med ett skimmer av guld.
För vi vet ju…..

… BANDY ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.

// Sargis


^{Hyfsade namn i vår sport}

 

DET ÄR JANUARI
Ett januari som snart rinner bort och lämnar plats för kommande månader.
Det är åtta minusgrader.
Rimfrosten gör vår lilla del av den galna världen vacker.
Det är tisdag och de stora matvaruaffärerna har pensionärsrabatt.
De grå pantrarna trängs bland soppor och extrapriser på kaffe.
I Grodparken i centrala Kalix står den gamle landshövdingen O.W Lövgren troget kvar och på anslagstavlan vid entrén på arenan uppe i Kalix hänger en gammal affisch om en herrmatch från förra vintern knappt läsbar.
Västanfors den första mars 2025.
Minnen svävar förbi.
Ett kval som gick vägen men i slutänden inte betydde ett skvatt.

^{I ur, skur och snö står han där, landshövdingen i vårt län mellan 1947 och 1952.
Född och uppväxt, som det heter, på Nyborg.}

Jag traskar in på arenan och sätter mig en stund på avbytarnas bänk.
Där ligger en kvarglömd hjälm.
Och en trasig klubba.

Där jag sitter i min tystnad tänker jag  på att vi inte sett bandy sedan det nya året 2026 precis fått ordning på tideräkningen.

^{Där sitter jag i min tystnad}

Det var lördagen den tredje dagen på året.
Då såg vi svenska och finska damer i bister kyla.
Termometern visade -22 och alla bandyvänners garderober tömdes.
Men det var en härlig dag.
Fin bandy.
Fin stämning.
Bandy.
Men den bistra kylan höll oss i stadigt grepp under lång tid.
Sen kom snön.
Blöt snö.

^{En lite inaktuell affisch}

Jag och frun hade långt gånga planer på en biltur till Hälsingland.
Edsbyn och Ljusdal under en helg.
Sjuttioåtta mil.
En inte allt för lång resa.
Trevligt, tyckte vi.
Då kom han.
Med full kraft.
Johannes.
Vi stannade hemma.

Hemma på våra breddgrader har våra två herrlag enträget kämpat vidare.
Eller som min fabriks företagsläkare sade i en annan tid ”sämpa vidare”.
Oavsett benbrott eller snuva.
Ta en magnecyl och sämpa vidare.
I div2 har vårt lag fallit dubbelt mot Edsbyn/Alfta och mot Umedalen på bortais på en knappt spelbar plan.
De ska ner till Hälsingland ännu en sväng kommande helg.
Till staden dit resenärerna i ”På Spåret” nyligen fick besöka.
Söderhamn.
Dubbla möten.
Hemma och borta.
Och när januari tar sina sista flämtande andetag får vi äntligen se laget igen.
Vi träffas åter på drivorna för att se laget från björkarnas stad, Umedalen IF.

Div3-laget har även de fallit mot Umedalen men även besegrat Östersund i dubbla möten.
Värt att nämna från mötena i Jämtland att söndagens match dömdes av en femtonårig kille som ser en framtid inom domarskrået.
Han klarades uppgiften med glans.
Sånt är roligare än några siffror på en resultattavla.
Det behövs alltid nya domare.
Även om det nu står många, många av dem runt isarna.
Vadå?
Jag?
Div3-laget ser vi också i januaris sista stund mot Umedalen.
Se till att vara på tårna gott folk, två matcher samma dag.

Apropå Söderhamn i ”På Spåret”.
På tio poäng nämndes nåt om ”Faxe”.
Då högg min bandyhjärna till.
Faxe.
Faxevallen.
Söderhamn.
Man lär sig viktiga saker genom bandyn.

I den stora lilla bandyvärlden vinner Sverige VM-guld i de tusen sjöarnas land.
Både herrarna och damerna.
Och alla är glada.
Mediernas kommentarstrådar fylls med hylln….hån, spott och spe.
Jag blir faktiskt lite illa berörd hur folk beter sig där de sitter vid sina tangentbord runt om i landet.
Riddarna vid tangentborden.
Man får, givetvis, tycka vad man vill om vår sport och om det VM som kanske är lite förutsägbart men att förlöjliga och bara inrikta sig på hånfulla ord är så lågt att jag tappar andan.
”Lägg ner skiten”
”Parodisport”
”Papiljott hockey” Ja, det var särskrivet.
”Vem f*n orkar bry sig?”
”Lägg ner denna löjliga marginalsport”

Ja, Sverige är överlägset.
Men ett guld är ett guld.
När Armand Duplantis, lika överlägset och förutsägbart, vinner en tävling står folket på led för att hylla.
Det sämsta med detta bandy-VM var dock att ”tv-sändningarna” låg bakom betalvägg på Aftonbladet och därmed gick om intet för den stora massan.
DET kan vi klaga på istället.

Tack för allt i landslaget Christoffer Edlund!
Denne magiker på bandyisen tillhörde moderklubben Vetlanda BK då han debuterade i landslaget den artonde januari 2009.
I VM-premiären mot Finland i Västerås visade han klass direkt med två mål.
I söndags gjorde han fem mål i sin sista landskamp.
En sista match som Sverige vann med 9-1 mot just Finland och Edlund fick sitt sjätte VM-guld.
Sjutton år efter debuten.

Å andra sidan ska man aldrig läsa kommentarer på händelser i sportens värld.
Det är en bedrövlig läsning.

^{Vill man se mål ska man se denne småländske magiker}

SÄTTER BANDET i minnenas bandspelare och spolar tillbaka.
Tillbaka till denna vecka 1996.
Trettio år har gått.
Kalix/Nyborg vann mot Nässjö i det som då hette Allsvenskan och var den nedre halvan av den tudelade grundserien.
Den övre hette Elitserien.

816 bandyintresserade kalixbor på arenan som då, kort och gott, hette Kalix IP såg smålänningarna gå ifrån till 3-1 innan kaffe serverades.
Molokna miner.
Det dröjde fram till minut sjuttiotvå innan allt hände, och vände.
6-4 till de rödvita och de tidigare molokna minerna lämnades kvar i snöhögarna runt IP.


Kalix IP.
Det fantasifyllda namnet fick arenan då den stod färdig hösten 1993.
Konstfruset saknades och av alla namnförslag som kom in vann Kalix IP.
Kanske inte det sexigaste av dem alla.
Men ett bra namn.
Sen blev det sponsornamn.
Av en sponsor som inte längre är en sponsor så vad arenan heter vet ingen.

^{Vad än den månde heta så är den en plats där vi träffas och trivs}

Sätter åter in bandet och trycker ”rewind”
Backar långt, till januari 1934 och ser att en ny förening har sett dagen ljus i dagarna.
I Lidköping-vid-Vänern.
Villa BK.
En förening som får sitt klubbnamn efter Villa Giacomina som låg i närheten av klubbhuset.
1988 lade man till Lidköping i namnet och går nu under namnet Villa/Lidköping BK.

Spolar fram några år.
Samma dag som Janis Joplin föds.
19 januari 1943.
På Ericssons konditori i Ljusdal bildas Ljusdal BK.
Föreningen som idag har en av landets finaste bandyarenor.
Ljusdal IP med sin historia och sin hängande belysning.

^{Vi har inte hängande belysning på vår arena men vi har belysning under bron}

Ytterligare några år framåt i svartvit tid.
Den 24 januari det så berömda året 1960 vann Nyborgs SK hemma mot rivalen från stan, IFK Kalix.
250 personer höll andan samtidigt av spänning i slutminuterna men hemmalaget höll undan och målet i minut sjuttionio som betydde 3-2 höll tiden ut trots att gästerna stod för spel och målchanser.
Nisse Andersson i hemmaburen storspelade och hade en stor del i vinsten.
Tord Johansson, Olle Lundbäck och Rolf Persson gladde hemmapubliken med varsitt må medan Sture Kallin gladde IFK:s tillresta supportrar med två mål.

Denna vecka förra säsongen föll vårat herrlag på klassisk mark bortom vår kommungräns.
5-4 i baken mot Tranås på den arena vi minns med ett stort leende.
Det var där Kalix/Nyborg BK i mars 1993 löste ut sina biljetter till nästkommande vinters stora bal på slottet.
Allsvensk dans i fart och fläkt.

Våra damer föll stort hemma mot Söråker.
1-8.
Slutar senare på en fin femte plats då serien räknas ihop.
Tyvärr, är inte detta underbara lag igång denna vinter.
Jag tvår mina BuryFen-påpälsade händer och hoppas på nästa säsong.
Det är alltid lika kul att se detta lag.
Sprid de orden runt vårt lilla samhälle.

Jag reser mig upp och börjar traska mot utgången.
En stilla stund i bandyns tecken är över.
När jag startar Opel sjunger Lloyd Cole ”Like lovers do”.
En fin liten sång.

Väl hemma ser jag min gympa-lärare från högstadiet ta sig förbi vårt hus med kraftfull fart med sparken.
In Sweden we call it a kick.
Jag kollar hans ålder.
Han är alltså tjugo år äldre än jag.
Han var alltså i början av de trettio då han lärde oss allt från bollsport till hoppa bock.
En fantastiskt bra lärare.
Och jag tyckte han var gammal.

// Sargis

^{Ibland är det vackert med vinter}

Året är 2025.
ETT ÅR SOM BÖRJADE en onsdag mitt i veckan.
Ett år som började som började då Johan Rabaeus läste sista raden ur ”Nyårsklockan” och fyrverkerier gick i luften.
Ett år som slutar då Helena Bergström läste samma sista rad ur samma dikt och, om än inte samma, så i alla fall likadana fyrverkerier gick i luften.
Och däremellan kommer fastan.

^{Rabaeus inleder 2025}

Hur var då detta år?
Detta 2025.
Detta år då ”Pelle” Fosshaug och ”Micke” Forsell fyllde sextio.
Johan Sixtensson femtio, David Pizzoni och Joel Othén fyrtio.
Detta år då Birgitte Bardot och den norske skidlegendaren Magne Myrmo lämnade oss.

2025 var också ett år då jag för första gången på många år unnade mig en ask ”Paradis”.
Det skulle jag inte ha gjort.
Vad är det för klåpare som satt händerna i den, tidigare, så goda chokladen?
Tack ”Paradis” för den tid som varit, vi lär inte mötas igen.

På mitt ”Wrapped” på Spotify toppade bodensaren Tommy Johansson och hans band Majestica både som mest spelade album och mest spelade låt.
Såväl låt som album heter ”Power train”
Jag och frun skulle åka till Boden för att se honom i en kyrkokonsert strax innan jul.
Vädret och väglaget ville annorlunda.
Vi stannade hemma.

^{Toppar mitt Spotify}

Sportnotiser
Mjällby vann Allsvenskan i fotboll, vilket kan vara det roligaste som hänt i den serien sedan Åtvidaberg FF:s dagar.
Luleå vann hockeyguldet och hela Norrbotten gick bananer.

Ännu roligare var Boden Handbolls återkomst till festvåningen.
En våning där damerna från garnisonsstaden med en badanläggning som heter Nordpoolen med bravur visar att de hör hemma i.

Fenomenet Armand Duplantis hoppar högt med en pinne.
Sex meter trettio är obegripligt högt.
Fullständigt obegripligt.
Vid vår stavhoppsanläggning bakom sommarstugan nådde vi inte lika högt med vår tallegren till stav.
Inte ens nära.

Bandyn då.
Villa/Lidköping BK vann guld på herrsidan.
Västerås SK vann guld på damsidan.

För hundra år sedan, 1925, vann IK Göta herrarnas guld medan det inte fanns någon serie för damerna i den tiden.

Ljusdal BK fick lämna ifrån sig fracken och cylinderhatten och lämna den fiina våningen medan IF Boltic fick gå till skräddaren och prova ut den eftertraktade klädseln.
Fint ska det vara på toppen.

DEN NYLIGEN PASSERADE ANNANDAGEN är för oss bandyvänner en riktig högtidsdag.
Vi lämnar det dignande julbordet för att under någon timme träffa andra härliga bandyvänner över en kokt med bröd och en rykande kopp kaffe.
Och denna nyligen passerade högtidsdag blev en publiksuccé av sällan skådat slag.
På Zinkensdamm vid Ringvägen i södra Stockholm en succé av aldrig skådat slag.
Närmare sjutusen femhundra personer på plats såg de grönvita hemmafavoriterna vinna mot gästerna från Uppsala med uddamålet.
Just idag är jag stark….

I Smedjebacken såg sexhundra femtiosju personer matchen IK Heros – Grängesberg BK i div3 Nord Södra.
Sexhundra.
Femtiosju.
Div3.
Årets wow.
Utan konkurrens.

^{IK Heros – Grängesberg
Bild: Maja Alander, Ludvika Tidning}

MEN ÄVEN MÅNGA andra arenor hade ringlande köer vid vändkorsen.
En fantastisk dag för vår sport.
Jag känner en stor glädje över den.
Och även en liten gnutta känsla av ”hah-där-fick-ni-alla-dödgrävare”
I Kalix hade vi ingen match i år heller, men isen på vår arena var fylld av folk på skridskor.
Det var också en fin syn.
Jag försökte räkna dem alla men gav upp då ingen hade vett att stå stilla.

I ÅR FÖRSÖKER man också med elitseriebandy på Nyårsafton.
Ring klocka ring
Nyårsbandy har man spelat på Ekvallen i Gustavsberg sedan folket bodde i hyddor och bandyklubborna gjordes bordi björkarna på fjär´n.
En fin tradition.
Dock icke detta år då de säkerhetsansvariga runt evenemanget sagt stopp efter lite tråkiga händelser förra gången.
För övrigt ligger Ekvallens idrottsanläggning på den plats där en gång sjön Putten låg.
Då ställer man ju sig frågan varför inte anläggningen fick heta just Putten.
Ekvallen.
Putten IP.

På denna afton år 1961 inleddes div2 Norra med det glödheta derbyt mellan hemmalaget, tillika nykomlingen i serien, Nyborgs SK och rivalerna från andra sidan Kalix älv, Karlsborg IK.
NSK rivstartade och hade 2-0 redan efter tretton minuter.
KIK jagade ikapp och kunde avgöra i minut åttiofyra.
Det blev ett tyst och stilla nyårsfirande i Nyborg.
Det blev ett glatt och sprudlande firande i orten vid pappersbruket.

Även i staden vid gränsen, där man alltid har dubbelt firande, blev det en lite bättre afton den aftonen då bandylaget vann på bortaplan mot Boliden.

Att man firar dubbelt där beror på ”tidsskillnaden” mellan de två städerna vid gränsen som bara skiljs åt av en timme i tid.

^{Där dåtid, nutid och framtid möts}

Boliden i bandy?
Föreningen lade ner bandy 1962 för att satsa på den där sporten med för hög sarg och för platt boll.
Men de har ett meriterande guld att visa upp.
Från 1954.
Det året vann Boliden ”Norrländska Elitserien”.
En serie som spelades fram till 1958 då man släppte på det s.k ”Norrlandsförbudet”, vilket innebar att inga lag från övre Norrland fick delta i det svenska seriesystemet.
”Norrlandsförbudet”……..jaja..

Tillbaka till det år vi nu lämnar.
Bandy på Nyårsafton var det.
Klockan 13:15.
Jag hoppas verkligen det blir en ny tradition.
Men varför bara tre matcher?
Varför inte full omgång?

^{Dags för avslag}

Kalix Bandy.
Ett händelserikt år för föreningen i mitt hjärta.
Ett år då Kalix Bandy efter trettiofem år förpassades ut på bakgården.
En bakgård där livet är tufft men fyllt av kamratskap.
Tillsammans hjälps vi åt för att tillvaron ska bli så bra det bara går trots motgångar och små plånböcker.
Tillsammans står vi starka mot de krafter som vill rasera vår bakgård och ersätta med lyx och skryt.
Vi trivs rätt bra här.

Men vi tar det från början.
En början som började på bortaplan under trettonhelgen för föreningens bägge representationslag.
En poäng på Lugnet för herrarna där ”Jonte” Wikström på egen hand såg till att en pinne kom med hem.
3-3 och mannen från Pålänge gjorde alla tre röda mål.
Damerna föll med 4-2 borta mot Umedalen.
Första röda målskytten för året blev Ester Granström i den femtionde minuten.

Helgen efter kom Djurgården på besök till Kalix.
Och så även fyra glada supportrar.
En kvartett jag hämtade på järnvägsstationen i Boden dit de till slut ankom efter sedvanliga problem med transportmedlet på räls.
De fick ett bistert mottagande.
Åtminstone av kung Bore.
Vid stationen i staden där solen aldrig sägs le visade den digitala termometern vid entrén på -25.
Försäljningen av solskyddskrämer stod stilla.
Hur ska dessa herrar klara av bister norrbottnisk kyla? tänkte jag fylld av fördomar.
De var glada som spelmän att äntligen få uppleva detta.
Kylan gav med sig en smula och vid matchstart i Kalix var det ”bara” minus sexton.
Det blev en extra kalsong.
En från Bury Fen.
”Ståplats”.
Järnkaminerna vann matchen med 3-0 och gick därmed vidare till Allsvenskan Övre.
Kalix var sedan länge klara för den nedre delen.
Han som kan bära med sig titeln som 2025 års förste målskytt på bandyarenan i Kalix är DIF:s Arvid Kjellberg.
En titel att skryta för sina arvingar.

Första hemmamatchen 2025 för våra damer gick av stapeln mot Söråker.
Svidande 1-8 på tavlan efter nittiotre minuter.
Årets första hemmamål på vår arena gör Thilde Nilsson då hon i minut tio kvitterar till 1-1.
Sen var dagen den dagen över.

Herrlagets första mål på hemmais görs av tremålsskytten mot Falun, Jonathan ”Jonte” Wikström, i uddamålsförlusten mot Lidköping AIK.

^{De kommo från Lidköping och tog med sig två poäng}

Februari är mörk.
Trots att solen är uppe åtta och en halv timme nu jämfört med dagen för vintersolståndet då den drar sig undan efter tre timmar av blekt sken.
I början av denna månad kliver en man in i en komvuxskola i Örebro och utför ett dåd bortom all begriplighet.
Han skjuter tio personer till döds innan han tar sitt eget liv.
Ett lock av sorg lägger sig över landet.
Jag ryser av obehag än idag när jag tänker på de fasansfulla scener som måste utspelats inne i skolans lokaler.

BANDYN KÄNNS lite trivial då, men samtidigt en stund att få träffas, prata och stänga ute den galna tiden.
För Kalix herrars del kommer två raka vinster mycket lägligt och risken för att hamna på den nesliga sistaplatsen som innebär degradering undanröjs.
Men kvalplatsen går inte undvika så det är bara att göra sig redo för ännu ett kval.
Börjar bli en nervpåfrestande tradition.
Framåt senvintern spelar Kalix Bandy kval.
Lika säkert som Kalle Anka på julafton.

Damerna avslutar sin vinter och hamnar på en fin femte plats i Allsvenskan Dam Norra.
Söråker vinner den serien och är därmed klara för Elitserien.
Det tar inte lång tid förrän det kommer ett besked som det ryktats om.
Söråkers IF tackar nej till platsen.
Ett tråkigt besked som väcker funderingar.
Att klättra i seriens pyramid var ju förr en stor och glädjefylld stund i en förenings verksamhet, särskilt om man, som i detta fallet, tagit sig ända upp till högsta serien.
Kling och klang och jubel i busken.
Idag är det många gånger att klubbar väljer att inte ta steget.
Eller tacka nej om frågan att ta över ett avhoppat lags plats.
Det väcker frågor.

Vad som skulle hända i vår förening hade vi ingen aning om där vi nu stod redo inför stundande kval.
Att damerna var klar inför ännu en säsong i Allsvenskan var väldigt glädjande.
Ett härligt lag med fin bandy.
Och nu skulle alltså herrarna reda ut den härva den gånga säsongen varit.
Via kvalspel hanka sig kvar i den bästa av alla Allsvenskor.

DET HAR VARIT en säsong med tunga skador på de bärande bjälkarna i lagbygget.
En säsong där den tunna truppen fått hyra in gästarbetare från andra byggen.
En säsong där gamla hjältar fått dra på sig matchtröjan igen och i samma stund blivit nya hjältar.
Tack vare dessa spelare från andra klubbar och våra egna som egentligen lagt ner sin karriär men nu ställt upp i lagets svåra tid klarade med näppe och nöd.
Det hela började på hemmaplan mot Västanfors.
Frågan vi alla funderar på är hur många gånger i alla dessa kval vi ställts mot detta ”Fläkten”.
Inget kval utan fläkt.
När vi slutat funderat och insett att fingrarna inte räcker till är matchen slut och våra rödvita hemmaspelare har vunnit med 6-3.
Men glädjen skulle grumlas en smula.
Emil Stock blir efter matchen anmäld för en situation där en motståndare blev otäckt liggande på isen och fick märkbart påverkad hjälpas av och föras till sjukhus.
Tack och lov kunde VIF:s Elias Gustafsson åka hem med laget, i den vita bussen med Degerfors IF:s klubbmärke i stort tryck, senare under kvällen men tvingades vila nästkommande match.
Och nu startar en soppa av sällan skådat slag.

^{Man måste åka fint då man ska till Kalix}

Anmälan på Emil Stock går i sedvanlig ordning till en grupp som kallas ”Situationsgruppen” där beslut skall fattas och sedan skickas vidare till Regel- och Domarkommittén (RDK) för att fastställa beslutet.
Situationsgruppen tycker att händelsen ute på isen inte bör belasta varken unge herr Stock eller Kalix Bandy med några rättsliga påföljder.
RDK som vanligtvis följer SG:s dom slår nu näven i bordet och tycker att denna grupp måste veta hut.
Man river upp deras beslut och utfäster ett straff på två matchers avstängning för Stock.
Medlemmarna i SG blir rosenrasande och ställer sig upp i enad front och tackar för sig, lämnar sina stolar och några äppelskrutt bakom sig och avgår med omedelbar verkan.
Men faktum kvarstår.
Kalix, med tunn och bräcklig trupp, brandskattas på ytterligare en spelare i två av de tre matcherna som återstår i kvalet.
Olyckligt.
Men huvudsaken är att den unge VIF-spelaren inte blev värre skadad.
Det var obehagligt att se honom bäras ut.

Dagen efter vinner Kalix mot Unik med knappa 2-1 och det ljusnar i horisonten.
När sedan detta Unik, på hemmaplan, besegrar Västanfors blir det ännu lite ljusare.
Två matcher kvar.
En poäng behövs.
För säkerhets skull tar man två.
Man vinner även andra set mot ”Fläkten” med siffrorna 6-3 och saken är biff, potatis och löksås.
Även en liten skopa lingonsylt.
I matchen på arenan med den tjusiga entrén gör, från Gripen, inlånade Oskar Westerberg två mål och får idag räknas till en av de riddare som med rödvit cape kom inridande och hjälpte det utsatta Kalix Bandy att fortsatt hålla till i den vackra Allsvenskan.

Jag andades ut.
Ännu en jobbig vinter i bandyns tecken var över.
Men någonstans långt inom mig gnagde en olustig känsla.
Jag kunde inte riktigt släppa tanken om att mitt lag har en tunn och bräcklig trupp, att laget är oerhört sårbart vid skador och skavanker.
Förvisso var denna säsong utöver det vanliga i den kategorin och med fullt lag är jag bergsäker på att det där kvalet hade undvikits.
Helt övertygad.
Men känslan i mina inre vrår var ändå inte av sorten jag ville att den skulle vara efter avklarat kontrakt.

^{Aah, en pust av lättnad}

Våren kom.
Skoterföret försvann innan det kom.
Trast och svan i luften och ute i skogarna gäspade björnen nyvaket.
Det är sjuttio år sedan de tjugosex första svenskarna flög i motsatt riktning som trasten och svanen då de åkte iväg till Mallorca på den första charterresan som arrangerats i vårt land.
Christer Ulfbåge fyller åttiotre.
Tomas Von Brömssen fyller åttiotvå.
Svenska folket badade bara bastu.
Och uppe i klubbrummet vid bandyarenan i Kalix sitter en sammanbiten skara.

Stämningen är dyster.
Blickarna är tomma.
Kassakistan likaså.
Den krassa sanningen är brutal.
Det oundvikliga beslutet måste tas.
Ingen, ingen, vill ta det.
Kalix Bandy kan inte riskera sin tillvaro med ännu en säsong i Allsvenskan.
Särskilt nu när, det inte på alla håll omtyckta, beslutet att bygga om serien och istället för gångna säsongens upplägg med enkelserie och sedan uppdelat nu ska ersättas med en rak dubbelserie.
Vilket innebär några fler resor.
Och varje resa är dyr.
Pengar ska ut.
Pengar som inte alltid är så lätt att ta in.
Så beslutet var definitivt inte lätt men rätt.

^{Om jag hade pengar…..}

DÅ SKULLE det bara bestämmas var man skulle placera Kalix kommande säsong.
Alla hoppades på div1.
Sen blev allt tyst.
Tystnad räknas när omgivande ljud inte överstiger 20-30 decibel.
I denna fråga var ljudnivån noll.
Hade en liten fluga flugit in hade vi hört dess vingslag som hammarslag mot plåtvägg.

Och upp i toppen av svensk bandy stormade det så den storm som hade namnet Johannes och drabbade oss nyligen hade framstått som en sländas andetag.
Allting började med avsättning av generalsekreteraren under dolda premisser.
Och sedan fortsatte kaoset via årsmötet där alla i den tidigare styrelsen sade upp sig .
Ingen visste nåt.
Alla visste allt.
Och däremellan låg en liten förfrågan från Kalix Bandy.
Var hamnar vi?
Tystnaden lade sig åter.
Ärendet om föreningen i norr föll mellan stolar, under soffan och längst in i de dammiga vrårna.
Och helt enkelt glömdes bort.

Jag tröttnade och slogs av en mörk tanke.
– Jag ger *pip* i allt.

SAMTIDIGT som denna fars utspelar sig drabbas vår förening av ett inbrott i herrlagets omklädningsrum.
I midsommartid då svenska folket äter sill och hoppar omkring som små grodor runt en lövad stång ägnar sig onda krafter åt att tömma allt som är löst i omklädningsrummet.
Ibland saknar man ord.

Men hur konstigt det än må låta så under de nästkommande veckorna återfick jag tron på bandyn.
Trots att kaoset på förbundsnivå inte ville lugna sig.
Men min tro återkom då bandyvänner och föreningar runt om i vår kommun och runt om i alla de övriga kommunerna skänkte pengar i en aldrig sinande ström till Kalix för att visa medkänsla.
Jag blir varm inombords då jag tänker tillbaka på den tiden då flödet i min FB-grupp ”Sargvakten” fylldes till brädden av kommentarer från generösa givare.

Vi fick en underbar sommar då Storön, Frevisören, Bjumisträsk, Nordanskär, Gräddmanhällan och varenda litet vattenhål fylldes av badsugna, genomsvettiga kalixbor.
En sommar fylld av värme.
Solen sken ikapp med frånvaron av beslut om Kalix Bandys framtida äventyr.

^{Isi Bjumis}

Samtidigt började vi höra tunga rykten om vårt eminenta damlag.
”Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.”

Vi har inte tillräckligt med spelare!
Vi kan inte ställa upp i Allsvenskan!

Jahaja, det var det det.
Tack för alla år Kalix Bandy.
Inget herrlag, vad vi vet.
Inget damlag.
Vad blir det med allt?
Och eftersom ingen visste så var ju inte vår kommun särskilt sugna på att sätta igång arbetet med spolning av isen.
De spelare som fanns kvar fick gnugga inne i ishallen.
Hur länge orkar de med den tillvaron?

Det hann gå långt in på hösten innan allt föll på plats.
Långt. In. På. Hösten.
Runt om i landet spelades matcher men här visste ingen något.
Tills nu.
Och det blev ju rätt bra.
Till och med mycket bra.

Ett unikt samarbete över landsgränsen till öst gjorde det möjligt för de damer som var kvar och inte annat ville än att fortsätta med bandy att få den möjligheten.
Ett samarbete med två finska föreningar och spel i finska ligan.
Ett bevis på att allt går att lösa med vilja, genuint intresse och en sjuhelsikes drivkraft.

HERRLAGET, där nu många av de etablerade aviserat att de slutar, kommer nu att bli de unga som under två år knappt spelat en match utan bara fått ägna sig åt träning.
Unga och väldigt sugna på matchspel.
De som senaste vintern kallades P16.
En synnerligen träningsvillig trupp som fortsätter att växa.
En härlig samling unga killar som ger allt för den sport de älskar.
En trupp att vara stolt över
Nu får de, tillsammans med några från den gamla truppen, chansen i div2 och div3.

Och de har inlett denna säsong på ett mycket bra sätt.
Det är kul att komma till arenan och se parkeringen där spelarnas bilar står, där nu bilar ersatts av epor av olika sorter och kulörter.
Och att sen se dem spela är verkligen en fröjd för ögat.
Måhända är de fortfarande lite unga i sitt kunnande men jösses vilken vilja och energi de visar upp på matcherna.
Det här kommer bli bra.
Mycket bra.
Hatten av killar, och även till de tjejer som spelat med div3-laget!

^{Hatten av}

Och första helgen på 2026 får vi dessutom se våra damer i sitt nya lag.
Tre matcher, två med det nya svenskfinska laget.
Blir mycket kul att se.

Så trots alla motgångar under sommaren och hösten så blev det ännu en bandyvinter.
En riktigt fin.

Å andra sidan.
Kan en vinter MED bandy bli en dålig vinter?
Knappast.

^{Det är rätt fint med bandy}

Heja bandy!

GOTT NYTT ÅR!
Och som vanligt hoppar vi över diverse fyrverkerier och kanske skänker de pengarna till nåt välgörande ändamål.
Kanske till föreningen i ert hjärta.

// Sargis