Jag sitter i min favoritfåtölj och bläddrar i ett nummer av den gamla legendariska tidningen Rekordmagasinet.
På sista sidan i den tidningen var det alltid ett stiligt foto på nåt lag i ropet.
I numret i min hand (nr 11 av den fina årgången 1960) står ett lag i toppeluvor och mörkblåa tröjor befriade från reklam.
På vänster bröst lyser en stjärna, det är natthimlens starkaste stjärna.
Sirius.
Som tredje man i nedre raden syns en man med grå tröja och keps.
De syns oftast där på lagbilder.
Målvakterna.
I detta fall heter han Sigvard ”Sigge” Parling.
En då trettioårig herre som två år tidigare var han vänsterhalv i det svenska landslag som tog VM-silver.
I fotboll.
En sport där han tidigare inkasserat två SM-guld och tre brons med Djurgården.
I DIF fick han smeknamnet ”Järnkaminen” vilket senare resulterade att hela föreningen kom att kallas just ”Järnkaminerna”.
1961 fick han även en silvermedalj i bandyns VM och en i guld då hans Sirius besegrade Edsbyn i SM-finalen på Stockholms Stadion.
Och minsann hade inte karln också en landskamp i hockey, en match mot Japan 1953.
En meriterad man som lämnade oss 2016, 86 år ung.
Men att mina ögon fastnade på den där kepsprydde mannen i grått beror på min fascination på just målvakter.
I alla sporter där målvakter behövs.
Dessa ensamma och utsatta figurer som aldrig har råd med ett misstag.
En utespelare kan göra misstag utan tråkiga resultat, det kan aldrig en målvakt göra.
Folkets domar är hårda.
Jag tänkte därför skriva dessa rader om några ur den långa rad av hjältar mellan stolparna.
Om målvakter i bandyns tjänst.
De som står där och försöker hindra bollar som kommer i upp mot tvåhundra kilometer i timmen i sin färd mot nätet.
Idag väl skyddade med handskar stora som locket på Sjöbloms dass, benskydd större än mina garageportar, diverse andra skydd runt kroppen och givetvis skydd för ansiktet.
Igår med keps, tunna fingerhandskar, benskydd stora som en hoprullad sportbilaga av dagstidningen och vid soligt väder gnuggades sot under ögonen.
Det gör ingen idag.
NSK:s legendariske målis Nisse Andersson med sot under ögonen
I ett annat nummer i min samling (samling och samling men sex, sju nummer i alla fall) av Rekordmagasinet syns en annan målvakt.
Detta nummer är från 1963.
Också denne målis i keps.
Yngve ”Yppe” Palmqvist.
På bilden i Hammarby.
Den ende svenske målis med ett OS-guld i bandy.
Ett guld di svenske tog då bandyn var med som uppvisningssport under vinter-os 1952 i Oslo.
”Yppe” som föddes i Söderhamn 1929 och gjorde A-lagsdebut med sitt Broberg 1949.
Flyttade till Bollnäs året efter och var med och tog klubbens första SM-guld 1951.
Det andra (och senaste guldet hälsingarna tagit) vanns 1956 men då hade Palmqvist flyttat till Söders höjder och
En gång under hans karriär var han i Haparanda, ett besök som slutade hos tandläkaren då en målsugen motståndare sköt honom rätt i garnityret.
Tandläkaren log, det gjorde inte Palmqvist under en tid.
Det skulle dröja länge än innan ansiktsskydd blev en del av målisens utrustning
Tunna handskar var det.
Härnösand AIK besökte alltid någon av min kommuns bandyplaner i den tid Abba snurrade i radion och i den tjocka tv:n med två kanaler sändes ”Sportspegeln” på söndagar kl 20:30 med Arne, Bosse eller Lars-Gunnar som programledare i sina röda kavajer.
Med sig i bussen över Sandöbron hade de rödklädda herrarna från Ångermanland en figur de kallade ”Kryddan”, en målman av god klass.
Han hade en ritual som gör att jag minns honom.
När domare Resin, Blombäck eller Morin blåste straffslag för NSK, IFK eller KBK tog denne målis av sig de tunna handskarna, lade dom i bollkorgen och väste till den stackars nervöse straffskytten att försöka.
Sjutton minusgrader, dåtidens bollar och en frustande skytt.
Då är inte tunna handskar mycket till skydd så det är lika bra att ta av dem.
Om vi backar tideräkningen till det år den, idag 2025, ännu aktive Willie Nelson föds i Abbot, Texas.
1933.
Svenska Dagbladets bragdmedalj ska, under pompa och ståt, delas ut för åttonde gången.
Instiftades 1925 och gavs då till häcklöparen Sten ”Sten-Pelle” Pettersson som året innan tog brons på 110 meter häck vid OS i Paris.
Det är nog många som lyfter på ögonen då juryns besked för 1933 års pristagare basuneras ut på sociala medier.
En trettiofemårig bandymålvakt från Uppsala.
Hans klubbadress var IFK Uppsala och tidigare under året hade han och hans kompanjoner vunnit lagets tolfte SM-guld efter att ha besegrat de värmländska pôjkera i IK Göta med stora 11-1.
Det guldet blev hans sjunde på nio finaler.
Sitt första fick han som sextonåring 1915.
Och under hela sin karriär behöll han sin hemstickade tröja, den fick under inga omständigheter tvättas under pågående säsong.
En gång tyckte hans fru att den såg förskräcklig ut så hon tvättade den utan hans vetskap varpå han tvingades spela en match i en annan tröja.
Och givetvis.
Han blir skadad och missar en stundande landskamp.
Hon tvättade aldrig mer tröjan.
Idag har han en gata i Uppsala uppkallad efter sig.
Sleven Säfwenbergs väg.
Sven ”Sleven” Säfwenberg.
Under hela sitt yrkesliv arbetade han dessutom som fabrikör och utvecklade såväl bandyklubban som bollen.
En sann bandyälskare.
Den 2:e december 2025 delas den etthundrade bragdmedaljen ut.
Eftersom denne ”Sleven” var den förste och hittills den ende från bandyns värld som förärats en medalj så…..
Ta det som ett tips Bragdjuryn.
Med motiveringen “För lysande ledarskap av IFK Uppsalas bandylag” får Säfwenberg ta emot SVD:s bragdmedalj 1933.
En annan filur i buren är Bosse Nilsson från Skutskär.
En färgstark målman med många upptåg under matcherna, det finns härliga historier om bollar i fickan som han snabbt kastade ut om domaren inte hann uppmärksamma en boll i nätet och om en straff han, i en DM-final mot IK Huge, fångade med sin vita keps.
Och han missade aldrig ett tillfälle att med humor avväpna såväl motståndare som nitiska domare.
Föddes 1925 och spelade sin första SM-final med sitt Skutskär 1942.
En final man föll mot Västerås SK med uddamålet, 2-1.
Två senare, 1944, höll han nollan i finalen mot samma VSK och laget från bruksorten fick lyfta pokalen mot huvudstadens himlavalv.
En ihärdig tuberkulos gjorde sedan allt för att sätta stopp för Nilsson, farbror doktorn pekade viftade med fingret och sade med barsk stämma att bandyn inte var att tänka på.
Tiden går och sjukdomen ger med sig.
Nilsson börjar bli redo.
Han tar på sig sin keps, googlar fram telefonnumret till ledningen för Söderfors GoIF och erbjuder sin tjänst.
Mannen i andra änden av samtalet tackar ”ja” och en försiktig väg tillbaka är inledd.
Nästa trappsteg blir Sandviken AIK innan han, frisk och glad, återvänder till sitt Skutskär IF.
Och ett nytt guld.
1959.
Även denna gång besegras VSK, 2-1, och firandet under röken från massabruket visste inga gränser.
27420 åskådare på plats på Stockholms Stadion blev ett publikrekord för bandyfinalen på den arenan som höll sig hela vägen till 1966 då hela arrangemanget drog vidare till Studenternas en gång och vidare till Söderstadion.
Även 1964 var Nilsson och hans SIF i final men föll då mot Broberg efter omspel och året efteråt lät han meddela att karriären mellan stolparna var till ända.
Han sadlade om och blev domare.
I såväl bandy som fotboll.
I bandy dömde han finalerna 1968 och 1972 och i fotboll blev han utnämnd till ”Årets domare” vid två tillfällen.
En filur
Lite framåt i tiden.
Vi drar oss västerut i landet.
Men håller oss kvar vid 1965.
Vi småknattar såg ”Familjen Flinta”, de långhåriga ungdomarna satt klistrade vid ”Drop in” och de mossiga jättegamla föräldrarna såg ”Hylands hörna”.
Och på skivtallriken snurrade Hep Stars ”Cadillac”, åtminstone hos de långhåriga.
Orten vi nu ska besöka ligger fyra mil norr om Filipstad vid sjön Lesjöns södra strand.
Lesjöfors.
En liten ort med knappa ettusen invånare och en OK-mack som revs 2014.
Men i maj 1965 föds där ett litet gossebarn som i framtiden kommer räknas till en av landets främste målvakter genom tiderna.
Mikael ”Micke” Forsell.
En greppsäker och smidig keeper med utsökta utkast.
Gjorde debut i ”Bandybaronernas” A-lag som femtonåring.
1982 blir ett bra bandyår för Värmland.
IF Boltic vinner sitt fjärde raka guld på herrsidan och sitt första på damsidan.
Den icke helt okände Bengt ”Pinnen” Ramström blir ”Årets Man” i svensk bandy och som ”Årets pojkspelare” blir den där unge målmannen Forsell i Lesjöfors IF.
”Årets Dam” blir dock en småländska från Grästorp Skol IF, Maria Karlsson, men det grumlar inte den värmländska glädjen.
Det blir en säsong till med moderklubben innan det är dags för den nu artonårige ynglingen att se sig om i bandysverige.
Nästa stopp Lidköping och en blåklädd förening som långt, långt senare ska bli en mycket framgångsrik förening.
Under tiden han representerar Villa blir han också uttagen i svenska landslaget, debuterar 1988 och gör sin etthundrationde och sista landskamp 1999.
På våren 1991 tackade han för sig och packade bilen för de tjugofyra milen upp till Karlstad och spel i Boltic som vid den tiden tagit åtta guld sedan 1979 men inget sedan 1988.
Det blev ett till med Forsell i buren.
1995.
Han har sagt i nån intervju att om han skulle få leva om ett år skulle han välja just 1995.
Det var ett ganska lycka år för honom med VM-guld, SM-guld, seger i Europacupen, seger i Word Cup, Årets Man, Nya Wermlands Tidnings guldmärke och som kronan över allt så byggde han hus.
Bragdguld?
Å nej, hejda er nu bandyn har ju fått det en gång.
Det fick Annika Sörenstam.
1997 blev Forsell utsedd till ”Världens bäste målvakt”
Som en av de sista i generationen med tunna skinnhandskar på händerna lade han karriären i malpåse efter säsongen 98/99.
Ett inhopp med Boltic borta mot Ljusdal året efter var just ett inhopp.
Och det tackade hans sargade fingrar för, en lång karriär med tunna handskar har gett ett stelopererat lillfinger och ett krokigt.
Forsell från Lesjöfors
Vi håller oss kvar i Lesjöfors.
Vi hör Jussi Björling ta ton ”Ack Värmeland du sköna, du härliga land..” .
Pappa Sven var bejublad målman under ”Bandybaronernas” storhetstid, storebror Marcus valde att bli utespelare och senare i tiden skulle syrran få en son som efter en treårig sejour på Sjöaremossen med Frillesås våren 2024 valde att återvända till det sköna Värmeland.
Han heter Johannes Gustafsson och hans morbror heter……
Andreas Bergwall.
En fantastisk målis med en meritlista lång som Inlandsbanan.
Fem SM-guld.
Sju (7!) VM-guld.
Etthundra nittiofem (195!) landskamper.
I mina ögon den bäste målvakten vi haft i vår sport.
Född dagarna innan avspark i öppningsmatchen i fotbollens VM och knappa tre veckor innan ”Tio I Topp” vi ungdomars favoritprogram i radion plockades bort.
Juni 1974.
Hans långa karriär började i hemmaklubben Lesjöfors, fortsatte 1996 i Kungälv och har sedan tagit en lång och vindlande promenad genom svenska klubbar men även två sejourer med Borsjtj och blinier i ryska Dynamo Kazan innan han lade den egenproducerade ansiktsmasken på hyllan och gav sig på tränarrollen år 2022.
Februari 2018.
I hans sista match uppe i Kalix med sitt VSK snöade det i massor.
Hans grönvita utespelare dundrade in mål i samma mängd som snöflingorna och i paus sattes reservmålvakten Filip Mörkdal in i hetluften….snöfallet.
Efter några minuter in i andra rundan hade denne Mörkdal fått rädda två skott av hemmaspelare och Bergwall, som står hängande vid trappan till deras omklädningsrum, utbrister med ett stort flin – Fan, nu är han ju redan dubbelt så bra som jag, jag fick ju bara göra en räddning!
0-12 på tavlan vid slutsignal och snön fortsatte falla.
VSK föll sedan i kvartsfinalen mot Villa och Kalix Bandy föll ur Elitserien.
Den säsong som nu har tagit fart inleder han ännu en ny roll.
Han ska agera expertkommentator i Sportradion.
Ett synnerligen bra val.
Vi får hoppas att vi får ett ”Bandysportextra” som en fast punkt i radions tablå med sändningar på söndagar kl 13:15 och onsdagar 19:00.
Bandytider.
I en radio nära dig
Tre andra målmän från förr som är värda en rad.
Nyss nämnda Villa/Lidköpings Göran ”Fiskarn” Johansson var en tidig idol för mig.
Likaså Katrineholms Tommy Axelsson.
Och även Per-Olof ”Poppen” Pettersson, landets mest meriterade bandyspelare från Halland.
Började sin bana i Torup BK (föreningen där alla, nästan i alla fall, heter Torhall) innan han via Sandviken och Tranås hamnade i IFK Motala 1981.
Med ett VM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons, ett SM-guld och två SM-silver på hyllan lade han ner karriären 1996 efter, förutom en säsong i Nässjö, representerat IFK i elva raka säsonger.
Baltzar von Platen nickar gillande från sin plats vid Göta Kanal.
Det var namn vi landbandyspelare på gatan i Kalix bara hört om i tv eller radio.
Den bandy de representerade kunde lika gärna spelas på månen.
Det hette då div1 och var avlägset och onåbart.
En dröm vi unga pratade om i matchen på gatans pauser.
Div1…tänk ändå.
Lagen i vår närhet hade försökt och skulle försöka igen men var aldrig riktigt nära.
Än.
Målvakter hemmavid.
Den första jag minns är Nyborgs Nisse Andersson, en målman från tiden utan skydd för näsa och hand.
Även Lars Nilsson, pappa till Kalix Bandys tränare Pär Nilsson, var i samma tid som Andersson.
Göte Rydberg i samma NSK, en mycket bra målis som med sina utkast mot snabbe Roland ”Kålle” Bergström satte mången motståndare i svårigheter.
Och till er ungdomar som inte var med så stod det i fet stil i regelboken att utkasten inte fick kastas över halva planen så det gällde att få studs på bollen innan mittlinjen.
Rydberg hade kunnat vara en god allsvensk målis i Kalix under de första åren då han i tiden bara var strax över trettio.
Kalix/Nyborg hade under åren i div1 Peter Kihlgren (då Johansson) men när den allsvenska platsen var i hamn värvades Anders Resin från Karlsborg.
En mycket lyckad värvning.
Resin var en lugn och stabil keeper som alltid levererade insatser av hög klass.
Efter Resin har många goda målisar dragit på sig en tröja med Kalix klubbmärke på bröstet.
De flesta sprungna ur egen brunn men även några utomsocknes.
Av de egenproducerde minns vi ju Björn Hellman.
En makalöst bra keeper, fullständigt orädd i sitt agerande och radade upp räddningar vi inte trodde fanns.
Jag hade inte höjt ögonbrynen (om jag haft några vill säga) om Hellman hade fått ett samtal av dåvarande förbundskapten.
En annan av de egna var Jonas ”Skorven” Persson,
En skorv som lämnade Kalix 2001 för att prova lyckan i Falun.
Det provet föll väl ut och Persson blev masarna trogen i sju säsonger.
Efter karriären vid foten av hoppbackarna på Lugnet drog han vidare på nya äventyr, till Åsa-Nisses hemtrakter för spel med Vetlanda.
Jag tror också att denne Persson har ritat Kalix Bandys klubbmärke.
Tror, var ordet.
Den senaste säsongen var Joel Snäll magisk.
En av de bästa i Allsvenskan.
Han har nu flyttat till oljans, torskens och Vegard Ulvangs hemland.
Det där landet som Melvin ”Bobo” Slacke och Helmer Bryds Eminent Five Quartet sjöng om i en kärleksfull nidvisa skriven av Hasse o Tage.
Norge.
Här ska Joel Snäll vakta målbur
Vi har haft otroligt bra målisar ur egen brunn genom de trettiofem år som passerat sedan Kalix/Nyborg BK kom till världen.
Ni kan sträcka på er alla.
En av de målvakter Kalix haft från markerna bortom Siknäskorsningen, Istermyrliden och Höga Kusten-bron fick mig att tvivla på mina egna ögon i somras.
I bakre soffan i en båt i Kalix skärgård.
Strax utanför Marahamn.
Mittemellan ”Lidfeldtsudden” och Erikssons på Fälesön.
Kalix Bandys gamle storskytt Jimmy Berglund satt vid ratten med en glatt vinkande figur bakom sig.
Abbe Bodin.
Denne mycket trevlige målis som fick vakta Saik:s bur i finalerna 2014 och 2015 och kammade då hem ett guld och ett silver gör nu, våren 2016, en för många experter en oväntad flytt.
Från ett lag på översta topp till ett lag som kanske inte riktigt är en finalkandidat, Kalix Bandy.
– ”Palle” har haft stor inverkan i det här och gett mig otroligt mycket energi. Han har inte behövt övertala mig, det är det här jag vill göra. Som sagt, folk kanske undrar vad fan jag håller på med, men för mig känns det här skitbra, sade mannen från Grängesberg i en intervju med Bandypuls sedan övergången blev offentlig.
Och visst blev det ”skitbra”, Abbe Bodin var lysande under säsongen trots lagets tunga säsong.
Laget var uträknat, hånat och bespottat efter grundserien men reste sig mirakulöst i det negativa kvalet och klarade nytt kontrakt.
Mycket tack vare en storartad insats av Bodin.
Tyvärr blev det bara en säsong i Kalix, jag personligen hade gärna sett honom under lång tid framöver.
Och han har mer än en gång under senare år bedyrat att han trivdes alldeles förträffligt i klubben.
Abbe Bodin
Två finska burväktare har vi i Kalix också fått glädjas över.
Kari Perkaus.
Kom från Karlsborg där hans utkast var ett ständigt hot för motståndet.
Hans precisa kast kunde träs genom ett nålsöga och hittade alltid fram till målkungen ”Slava” Arkhipkin.
Å andra sidan kunde denne ”Slava” ta ner en pingisboll med förbundna ögon och en hand bakom ryggen.
Perkaus stannade i fem säsonger i Kalix klubbfärger innan hemlandets tongångar lockade och OPS Uleåborg blev adressen.
Näste finländare var Pasi Hiekkanen som hösten 2007 kom med sin trunk längs E4 de sjuttiotre milen från Söderhamn.
2010 lämnade han oss för Torneå LRK.
Han kom tillbaka till Kalix 2012 men denna gång inte för att mota små bandybollar, denna gång var det som målvakt i IFK Kalix eminenta fotbollslag.
Det blev två somrar på Furuvallens konstgräs innan han tog ett steg österut och Assi IF.
2014 tog han SM-guld med Saik och debuterade med gröna Assi IF.
Ett händelserikt år för den store finländaren.
Året efteråt tackade han för sig i Assi och vände åter till de tusen sjöars land.
Hiekkanen i en annan sport
Jag ägnade en stund åt funderingar över om Perkaus var den förste finländske målvakten i Kalix.
Utespelare har det ju vimlat av genom tiderna, men målisar?
Tack vare min kusin, som har spelat med IFK Kalix, fick jag svaret.
Esa Vaalamo.
Kom till IFK i början av neonfärgernas, axelvaddarnas och synthpopens årtionde, 80-talet.
Han hade Vastus i Kemi som senaste klubb men hade säsongen innan tagit ett sabbatsår från burvaktandet.
Han blev snabbt en omtyckt herre bland sina nya lagkamrater då han i yrkeslivet jobbade som försäljare åt Fazer och kunde se till att det alltid fanns tillgång till kakor och choklad i omklädningsrummet på Furuhedsplan.
Andra finska målvakter vi minns
Maalivahti.
Jag börjar genast nynna på Thore Callmars gamla världshit: ”Men då kommer han med mustaschen, han bugar och ber om en dans….”En stor man med en stor mustasch, Seppo Jolkkonen.
Gjorde sin debut i Vastus A-lag som femtonåring 1962 och har sedan samlat medaljer på hög.
Sju ligaguld mellan 1969 och 1977 (Vastus 69, 72, 73 och 74, OLS Uleåborg 75, 76, 77)
Ett VM-silver och fem VM-brons.
Ett guld i cupen i Ljusdal med sitt OLS.
Och jag tror nog att han har varit med om att vinna den största av alla cuper, Nock-cupen på Nyborgsvallen, men helt säker är jag icke och att det stora internet helt missat en sån sak är skamligt.
Jolkkonen avslutade sin framgångsrika spelarkarriär 1981 i Borgå och laget Sakta Farten.
Ett lag som Akilles startat som ett ”farmarlag” och som tog sig upp till högsta serien där de höll till under två säsonger (79/80 och 80/81).
Sakta Farten….så ska ett bandylag heta.
Vi hör supportrarna ropa ”Sakta farten, Sakta farten…”
Sakta Farten
¤Pasi Inoranta.
Förste finländske burväktaren i Sveriges högsta serie då han kom till Hammarby inför vintern 1996/1997.
¤Timo Oksanen.
Kanske den bäste av dem alla.
Kom med sitt bagage till Bollnäs hösten 2001 och blev snabbt en stor hjälte för folket på Sävstaås.
Han var i sin yngre år en spjutkastare av rang vilket visade sig vara till stor nytta i målvaktsutövandet.
För våra finska bandyvänner är 2004 ett år de gärna minns.
VM gick i Sverige och guldet skulle ju, i vanlig ordning, räckas över till den svenske eller ryske lagkaptenen.
Det visste ju alla.
Men Oksanen och de övriga finska lejonen ville annat.
I semifinalen besegrades, för första gången någonsin Ryssland, och i finalen väntade Sverige.
På Rocklunda i Västerås.
Allt var upplagt för ännu ett svensk guld.
Och än mer säkra blev de blågula när man ledde med 4-1 en bit in i andra halvlek.
Då vaknade lejonen.
När nittio minuter var avverkade visade tavlan 4-4 och förlängning väntade.
Det gick tio minuter.
Oksanen tog fram sina kunskaper i spjutkastning och drog iväg ett mäktigt utkast till Sami Laakonen långt bort i fjärran.
Laakonen gör inget misstag och Finland tar sitt första, och hittills enda, VM-guld.
En stor dag i finsk idrottshistoria.
Nämnvärt från 2004 är att det för första gången spelas ett VM för damerna.
På Kistapuisto Stadion i finska Villmanstrand.
Det blev svenskt guld och målvakten Linda Odén från Sandviken höll nollan rakt igenom turneringen.
Framåt gjorde di svenske femtiotvå mål.
Målskillnaden 52-0 är inte fy skam.
Linda Odén har förutom det guldet sju VM-guld ytterligare i sin samling.
Lägg därtill sju SM-guld (ett med Saik och sex med AIK).
Årets damspelare 08/09 och 14/15 kan blicka tillbaka på en fin karriär i buren.
Och platt-tv:n är ”årets julklapp” det året.
Höll nollan genom hela VM 2004
Annat från världen mellan stolparna.
Jag såg en gång en målman i ett gästande lag på arenan i Kalix som roade sig med att kasta bollar ur bollkorgen ut över reklamplanket ner mot Furuhedskolan,
När slutsignalen ljöd och hans lag förlorat stort skulle en liten knatte till bollpojke ta rätt på bollkorgarna, då tyckte målisen att det var riktigt kul att välta ut de bollar som låg kvar mitt framför ögonen på den lille förvånade bollpojken.
Jag ropade några väl valda ord till keepern varvid han visade en av sina fingrar.
Det var inte pekfingret.
Ej heller lillfingret.
Jag har i tv sett Edsbyns Anders Svensson rädda två straffar i SM-finalen 2004.
Den första då Hammarby ledde med 3-2 och hade chans på utökad ledning.
Svensson räddar Patrik Sandells straff.
Med dryga halvtimmen kvar leder Bajen med 5-2 och får ännu en straff.
Samme Sandell.
Samme Svensson.
Pffyyyii.
Svensson räddar igen.
Och medan tv-bilderna visar en ”glädjegest” av Svensson har bollen hamnat hos ”Palle” Rönnqvist långt upp till höger i banan.
”Palle” åker ifrån bajenförsvararen och vevar in 5-3.
”Palle” gör 5-4 strax senare och när slutsignalen ljuder är vändningen fullbordad.
7-6 till de rödblå och Anders Svensson är, tillsammans med ”Palle” hela Edsbyns hjältar.
Straffräddningen och målet är klassiska bandybilder.
Jag har sett Kalix Bandys damlags Tytti Segerman rädda två straffar i en match mot Skutskär våren 2017.
I strålande sol stod vi på läktaren med uppknäppta jackor och fräsiga solglasögon och såg Segerman glänsa ikapp med vårvintersolen.
Skutskärs landslagsspelare och stora stjärna Camilla Andersson fick se sig besegrad två gånger om av Segerman.
När hon räddat den andra straffen höjde hon näven där bollen satt klistrad mot den klarblå himlen.
En pose vi gärna sett som staty på torget utanför Gallerian.
Jag har sett Kalix Katja Illarionova vara orubbligt bra i en match mot Spånga/Bromsten för några år sedan.
Jag har sett (eller kanske inte sett då ingen såg nåt men i alla fall varit med om) en stackars målvakt som i snöstorm släppte in två lååånga lyror av Kalix vänsterhalv Peter Norén.
Ingen såg bollen förrän den damp ner bakom den förvånade keepern.
När slutsignalen gick skickades folket ut för att leta rätt på honom, han hittades översnöad och kunde efter ett långt bastubad åka hem till södra Sverige.
Jag har sett en målvakt i HT Bandy hålla show vid sin bur när hans lagkamrater stack iväg i anfallsspel.
Han hette, och heter än, Marko Herajärvi och var en suverän målis och en suverän gymnast.
Vi har varken före eller efter Herajärvis uppvisningar sett nåt liknande.
Han var värd hela entrépengen, ja givetvis även den grillade korven som serverades på arenan vid gränsen.
Ibland tänker jag på honom då jag möter en långtradare med hans familjeföretags logotype i tryck.
Sen sjunger jag en passande stump av ”Dagar utan färg”.
”Han kom från Haparanda var på väg till Helsingborg, med en lastbil full av varor….”
Jag har sett många, många, fantastiskt bra målvakter passera tidens gång.
Dessa ensamma och utsatta figurer.
Ni är alla hjältar.
Med eller utan keps.
Med eller utan sot under ögonen.
Andra sporter
Jag har även gillat målvakter i andra sporter.
Målvakter från samlaralbumens tid.
I hockeyn var William ”Wille” Löfqvist i Brynäs den store idolen.
Och i fotbollen Kjell Uppling, Ronnie Hellström och Gordon Banks.
”När Ronnie vaktade kassen, då var det lite stil på Bajen”
Till sist.
Min gode vän Bosse Martinsson vaktade en gång i tiden bandymål för Huddinge IF.
De mötte bl.a Katrineholm.
Där målvakten hette……Bosse Martinsson.
Två lag, två målvakter, ett namn.
Det måste vara unikt.
Mycket unikt.
Och nu var det slut.
Tack för att ni läste.
// Sargis
Blev inte ”Årets julklapp” 2004
En sport. En passion
