Ännu ett år har passerat
Vi gör som vår konung en gång uppmanade oss att göra, vänder blad.
Vänder bort 2023.
Och lägger ännu ett år bakom oss.
Ett år som började med en söndag och slutade med ”Hebbe lelle” läsandes ”Nyårsklockan”.
Eller var det kriminalinspektör Lars Martin ”Johan” Johansson?
Ni vet han som tillsammans med kollega Jarnebring jagar högt uppsatta höns i den fantastiska filmen ”Mannen från Mallorca”
”Säger du kebab slår jag ihjäl dig”.
Thomas von Brömssen.
”Ring klocka, ring….”
Däremellan var mänskligheten galen.
Visade upp sitt allra fulaste tryne runt om i vår värld.
Maktgalna män sitter väl skyddade i slott och herresäten medan unga oskyldiga får sätta livet till.
Allt i jakten på att få slå sig på sitt håriga bröst och tycka man är stor, stark och odödlig.
Jag blir förtvivlad över hur grym mänskligheten är.
Och då har jag inte räknat in alla de galenskaper som förekommer runt om i vårt eget lilla land.
Men låt oss glömma det tråkiga för en stund.
Det får vi mer än nog av genom att öppna en nyhetstidning eller slå igång ett nyhetsprogram i tv:n.
2023.
Ett lite omtumlande år på det personliga planet.
I maj när göken gol blev vi farmor och farfar för andra gången då vi fick vårt femte barnbarn.
En liten Tyra satte skimmer över tiden då hon fyra dagar innan storebrors treårsdag såg dagens ljus.
Att kalla dessa små under för livets efterrätt är klockrent.
Barnbarn ÄR livets efterrätt.
När så midsommar passerats och svenska folket började stämpla ut för sina fyra veckors semester drog jag mitt stämpelkort i klockan vid portvakten för allra sista gången.
Klockan var 11:30 och mina kollegor satte sig vid lunchbordet.
Det blev lite känslosamt då jag gick in till Tommy i portvakt/reception och lämnade in kortet.
Tommy är nog den mest lämpade mannen för sin uppgift inom svensk industri.
I många år har han, och hans lika trevliga kollega Gunilla, suttit där och vinkat på morgnarna då man kommit med tunga steg uppför backen från parkeringen.
Och genast har dagen ljusnat.
Vi kramades och han önskade all lycka.
Ett fint ögonblick.
När jag kom ner till bilen kom allt över mig.
– Herregud, jag är pensionär. Efter fyrtiotre år i fabrikens tjänst är det över.
Jag lovar er att det kändes.
2023.
Det var också ett år då det hände saker inom Kalix Bandys väggar.
Saker jag aldrig trott jag skulle få uppleva.
Och jag var väl inte helt nöjd då jag läste nyheten i Bandypuls där i juli nångång.
Men det kanske var rätt beslut.
Det spelades, som tur var, en hel del bandy på vår arena också.
Även detta år med duvor på loftet.
Jag kokar av ilska över agerandet från fastighetsägaren, d.v.s vår kommun men jag släpper det för nu.
Det blir bara fel annars.
Matcher
För herrlagets del var det lite vila efter annandagsmatchen som gav sköna två poäng och en 6-3-vinst mot Tellus hemma på Fomab.
Nu hade det blivit trettondagen och lagen skulle mötas åter.
Nu nere bland slott, tunnelbanor och ett småspringande folk.
I vår vackra huvudstad.
Johan Sundquist gör det första röda målet för året då han dundra in en straff efter lite drygt två minuter.
Sen blev det inget mer bra den dagen.
7-3 till ”Jordens lag” när nittio minuter var till ända.
Man hade nu spelat tretton matcher och hade den jämna raden:
Sex vinster.
Sex förluster.
En oavgjord.
Och i match fjorton väntade IFK Rättvik på hemmaplan.
Ett IFK som senare under vintern fick kvittera ut inträdesbiljetter till kommande säsongs festligheter uppe i den allra finaste salen i bandyns pyramid.
Nu stod de på vår arena och spände muskler.
Återigen gör Johan matchens första mål på straff.
Den evigt unge Rinat Shamsutov i IFK hade syndat och domaren visade tecknet för straff.
Då var Rinat bara fyrtionio år ung.
Denna säsong är han inte det.
Denna säsong har han ännu ett år av rutin med sig.
Ett unikum.
När Janne Rintala gör 3-1 i sextiosjätte börjar vi tro.
När nittio var spelade hade all tro, utom den på Robert Lind i Kramfors, lämnat oss ensamma kvar.
4-5.
I Oymyakon, den lilla byn långt bort i den sibiriska ödemarken, funderade folket om de skulle byta till långbyxor.
Och kanske lägga undan sandalerna.
Ibland, eller ganska ofta, kan jag börja klaga då termometern visar under tjugo iskalla grader.
När jag tittar tillbaka på byns temperaturer i januari 2023 slår det mig att det alltid finns de som har det lite bistrare.
Spelar de måhända 3*30 där?
Bandyallsvenskan fortsatte rulla.
Utom i Kalix.
Två veckors speluppehåll för de rödvita.
Nils van der Poel tar hem massor av priser vid ”Idrottsgalan”.
Väl värd.
En fantastisk idrottsman med en sund inställning till toppidrottens allt sjukare värld.
Många skulle nog må bättre om de tog till sig hans filosofiska tankar.
I Egypten står en samling arkeologer och gör vågen.
Man låter offentliggöra att man äntligen hittat Hekashepes mumie i en sarkofag i en grav i Sakkara.
En sarkofag som inte öppnats på 4300 år.
De egyptiska arkeologernas glädje får lite smolk i bägaren då de någon dag senare öppnar ”Bandygrytan” och ser att Kalix Bandy inkasserat ännu en jobbig uddamålsförlust.
Det blev en sån där extra jobbig uddamålsförlust.
Minut sjuttiofem 4-1 till de röda och den magiska januarisolen liknade allt mer en sol i mars.
Då.
Två minuter.
Tre smällar.
Kvitterat.
Och givetvis strax innan slutet blir det svart.
Kolsvart.
I Karlstad dansar folket på gator och torg ty deras blågula hjältar har vunnit långt upp i norr med uddamålet 5-4.
En av de tyngsta förlusterna jag upplevt.
Det kändes som när man, i någon mil, legat efter en långtradare som virvlar upp ogenomtränglig snörök.
Uppgivenhet.
Tack och lov kom den mitt i en serielunk.
Tänk om det gällt nåt viktigt…..hu.
Bara tugga i sig, svälja och glömma.
Ty redan dagen efter var det dags för match igen.
Denna dag kom gästerna från Sveriges fyrtiofemte största tätort.
Kommunen kallar sig då och då för ”Lidköping vid Vänern” för att inte förväxlas med Linköping.
Lidköping vid Vänern AIK stod redo på ena planhalvan.
Men de fick tack vackert vänta en liten stund.
Ty det var lite festligheter på vår arena.
Finska bandyförbundet hade gett plats för en av såväl finsk som Kalix bandys största profiler genom tiderna i ”Hall of fame”
Och nu skulle han få utmärkelsen i sin hand.
Han fick även en kram av mig.
Legendaren.
Jukka Ohtonen.
Ett fint ögonblick.
Sen spelades matchen och laget från Lidköping fick åka hela vägen hem till Vänerns sydöstra strand med en svidande 6-2-förlust.
Men.
De fick dock se Jukka få pris.
Det missade många kalixbor.
Magiska förhållanden och Jukka får ett pris
Sen var januari slut.
Och Kalix åker iväg till fågelholken i Katrineholm.
Kronfågel arena.
En arena som mången klubbledning med drömmar har i blickfånget.
Å andra sidan har vi i Kalix också en fågelarena.
Tyvärr utomhus med duvor som…ja, som gör det duvor gör när de är nödiga.
3-3 i paus.
Sen kommer raset.
Lavinen.
11-4 och hemmapubliken går hemåt i kvällningen med lätta steg.
11-4.
8-1 i andra halvlek.
Jaja, bara att glömma.
11-4……nä, släpp det.
Dagen efter stod samma Kalix Bandy kammade och riggade för möte med Örebro SK.
Det blev inga poäng här heller.
7-5.
Tre dagar senare gör ett unikum i svensk bandy tre mål för sitt lag i div2 Stockholm.
Tillsammans med bl.a Lasse Johansson från Stråkanäs spelar den evigt unge Hans-Elis Johansson.
Två månader innan hans sextioettårsdag gör han hattrick för sitt Enebyberg i matchen mot Helenelunds andralag.
Tyvärr förlorar Hasse, Lasse och de övriga men ingen kan ta ifrån Hans-Elis tre mål.
Och ja, han spelar även denna säsong.
Dags att ta fram skridskorna Jukka, ni är ju lika unga.
Helgen efter blev det torsk på Tillis.
Säsongens näst sista hemmamatch.
En förlorande trend fortsätter.
Måste vi börja hålla lite koll på det där hemska träsket som breder ut sig under oss?
Anderstjärn ligger förvisso någon kilometer bort men., men.
The men in black, TB Västerås, jublar hela vägen hem med stora 7-3 i bagaget.
Och inte sjönk vattnet i träsket undan efter den helg som nu var i fokus.
Två bortamatcher i Dalarna.
Ett Dalarna som firade Anders Zorns 163-årsdag.
Till lördagens match fanns alla förutsättningar för en trevlig eftermiddag.
Åtminstone på bordet vid vår tv-soffa.
Två och en halv minut in i sändningen smakade godsakerna inte godsaker längre.
Hemmalaget Borlänge gör två snabba och när en halvtimme gått ligger de där förba…de godsakerna nedtryckta i sopkorgen.
Hårt nedtryckta.
4-0 och hönsgården är total i det norrbottniska försvaret.
5-1 när allt är över.
Dagen efter blev det….
…än värre.
Johan gör 1-0 på straff efter tjugo.
Detta mål blir halvlekens enda.
Vi minns raset i Katrineholm för någon vecka sedan.
3-3 blev 4-11 under de avslutande fyrtiofem.
Idag rasade allt utför hoppbackarna där en bit bakom ena målet.
1-0.
Blev 1-8.
Och det är bara två obehagliga poäng ner till kanten av träsket.
Ett träsk där vidriga krafter vill dra ner oss i det dyiga vattnet.
Ner till lägre division.
Då anade ingen vad som skulle hända längre fram.
Vi är framme vid sista omgången.
Ljusdal tittar förbi på en kopp kaffe och en bandymatch.
En alldeles ljuvlig lördagskväll i slutet av februari.
En lite vemodig kväll då man vet att detta är sista matchen för säsongen.
Den överhängande krisen för hemskheter i träsket har vi, med hjälp av räknesticka och abakus, räknat ut att den är i det närmaste obefintlig.
Och tur var väl det.
De gula från Hälsingland gör mål på allt.
De röda från Kalix gör inte mål på nåt.
2-6 på tavlan när kaffet skall inmundigas.
Lite uppryckning andra och siffrorna stannar vid 5-8.
Slut
Säsongen 2022/2023 var till ända.
Den var över och förbi.
Tack och lov, för avslutningen av denna serie var tung.
Tung som cykelfärden uppför ”Inigård-backen”
IFK Rättvik gick hela vägen till Elitserien.
Utan att passera ”Gå”.
Åby/Tjureda och IFK Kungälv fick försöka ta sig upp via kval.
De var inte riktigt nära.
Klassiska Västanfors IF, som hade gigantiska problem med sin hemmabana under hela vintern, föll ner ett steg medan Lidköping och Surte kvalade sig kvar i Bandyallsvenskan säsongen 2023/2024.
Tranås och Finspång tog klivet upp.
SK Höjden från Göteborg blev bästa trea, strax före Djurgården IF.
Det skulle visa sig ha lite betydelse.
Vår
Nu börjar den berömda ”Silly season”
I alla fall i övriga delar av bandysverige.
I Kalix är det ”Silent season”.
Det läggs en våt filt över Kalix Bandy.
Allting tystnar.
Det kanske är bra.
Det kanske inte är bra.
Men vi supportrar hör inte ett ord.
Vem?
Vad?
Slutar?
Inkommer?
Hallå!
Orden ekar över Fomab Arena.
Jag åker till Uppsala för SM-finaler.
Träffar massor av härliga bandyvänner.
Hur går det i Kalix?
Slutar någon spelare?
Nåt nytt på ingång?
Tyvärr, inte en aning.
Villas damer vinner guld ena dagen.
Västerås herrar vinner guld den andra dagen.
Och jag åker hem den tredje dagen.
Jag har sagt det förr.
Stämningen i Uppsala denna helg är oslagbar.
Och VSK-tränaren ”Micke” Carlssons pepp till spelarna inför förlängningen är oslagbar.
Ingen taktiktavla.
Inga ord om alternativa åkvägar.
”Okej grabbar, nu avgör vi detta.
Vem vill avgöra?
Får jag hoppa in?”
Sommar.
Sen blev det sommar.
Och årsmötet avklarades.
Fikat var gott.
Ekonomin var det värre med.
Dystra siffror lästes upp.
Minus, minus, minus.
Jag trodde ett tag det ekade i mitt inre.
Att vi har en tuff uppgift framför oss förstod vi där vi satt med kaffe, bakelse och tom blick.
Två veckor senare kom smällen.
Käftsmällen.
Vi visste att läget var prekärt.
Vi visste att tuffa tider väntade.
Men.
Inte fasen visste vi att vi i Bandypuls skulle få läsa ”Kalix Bandy drar sig ur Bandyallsvenskan”.
Jag blev stum av chock.
Chockad, förtvivlad och förbannad.
Allt sköljde över mig.
Drar sig ur Allsvenskan!?
Vad är det här för hittepå?
Ingen, med betoning på ingen, förstod ett dugg.
Inte ens spelarna.
Vilket fick mig att koka.
Den värsta chocken och besvikelsen lugnade ner sig och efter ett möte där vi alla samlades i klubbrummet gick de lite upprörda känslorna mer över till acceptans.
Speciellt när jag hörde spelarnas reaktioner.
De var, liksom vi övriga, lite tagna på sängen och kände sig lite överkörda men det fanns inte i deras bok att lägga ner sitt spelande.
Det blev lite vått i ögonvrån hos en farbror vid bordet bredvid.
Det är mycket möjligt det var jag.
Nu ska vi vända det här till nåt bra, vi ska gå stärkta ur detta.
Blicken framåt.
Framrutan är alltid större än backspegeln.
Sommaren fortsatte utan att göra nåt större väsen av sig.
I fotbolls-vm på andra sidan jordklotet charmar oss det svenska landslaget och tar hem en bronspeng.
Fantastisk fin fotboll.
Och ett straffdrama mot USA i åttondelsfinalen som tog andan ur folket i sofforna.
Ibland är en halv centimeter en mycket bra halv centimeter.
Spanien tog ett guld som tyvärr överskuggades av en man som tyckte sig ha rätt till ofredande av de firande damerna.
Vidrigt.
Efter Kalix plötsliga avhopp ställdes nu frågan om vilka som ska ersätta.
SK Höjden blev ju bästa trea så därför får ni frågan:
Är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Nix.
Djurgården, är ni beredd att ta över en plats i Bandyallsvenskan?
– Ja, absolut.
Saken var pannbiff.
Höst
Och när så hösten började ta över scenen rullades bandybollar ut på isar runt om i landet.
På stora isar och på små isar.
I Kalix får vi nöja oss med den mindre varianten.
En liten is med på tok för hög sarg.
Men huvudsaken vi är igång.
Såväl på dam- som på herrsidan.
Och kommande säsong är det endast damerna som får bära den allsvenska kronan.
Denna höst firar vi också vår arena som fyller trettio år.
Trettio.
Det har gjorts många mål där under åren som gått.
Mål i rätt bur.
Mål i fel bur.
Snygga mål.
Fula mål.
Mål som inte varit mål.
Minnen.
Trettio år av minnen.
Från Furuhedsplan ett felriktat frislag därifrån till dagens kantstötta och lite omoderna Fomab Arena.
Och inom bandyn hjälper man varandra, det vi om.
När Umedalen tvingades lägga sitt damlag i viloläge så gavs fyra tjejer chansen att spela i Kalix.
Ett Kalix som tappat några tunga namn.
Damerna från Västerbotten tvekade inte en sekund och har hittills denna säsong visat att det här med bandy, det kan de minsann.
Härligt.
November
Vi hoppar en bit in i november.
Den diskbaljegrå, tråkiga och stundtals ogenomträngliga november.
Svinnovember.
Men inte denna söndag.
Runt tio minusgrader.
Och en sol som får oss att minnas den där helgen i mars 2022 då massor av kommande bandystjärnor från Ljusdal var i Kalix på besök.
Småstjärnor som gnistrade ikapp med en magisk vårsol.
Den här söndagen i november var det dock inga småstjärnor från Ljusdal på besök, det var fullvuxna stjärnor från vårt östra grannland.
De kom i minibussar från Uleåborg.
De åkte hem i samma minibussar.
De åkte hem med hängande läpp och haka.
Höstens första match för de bägge lagen slutade i rödvit hemmaseger med fina 5-1.
Senare på eftermiddagen vinner vårt damlag sin allsvenska premiär nere i Bollnäs.
5-3 i norrbottnisk favör i den alldeles nybyggda hallen.
En mycket fin arena som jag besökte lite senare in på vintern.
Men kära bollnäsare, gul och grön?
Är inte det en förening i närheten?
Men tegelväggen var magnifik.
Ljusdals framtid på besök i Kalix våren -22
Tisdagen efter den söndagen åker jag med laget då de ska ut i Europa för returmöte mot samma OLS som senast.
Tre minibussar.
Femton grader under noll.
Arton mil.
Avresa 16:00.
Hemma nära midnatt.
En tisdag i november.
På läktaren stod vi utspridda.
Tio-tolv finska supportrar.
En svensk man med ett anteckningsblock.
Och en samling finska duvor.
4-4.
Det är underbart med bandy.
Alltid.
Och så var det då dags för seriepremiär för vårt herrlag.
Unik Bandy.
7-2 till de rödvita och en lyckad premiär läggs till handlingarna.
7-2 är siffror som skiner men gudarna, tomtarna och trollen skall veta att det såg väldigt vingligt ut innan de två snabba 4-2 och 5-2 kom till jorden.
Detta 7-2 är historia helgen efteråt då Isak Bandy tittar upp.
Isak Bandy kommer från trakterna runt Falun och till de trakterna fick de åka tillbaka med stora
9-0 i baken.
– Vi är bättre hemma, sade den väldigt trevlige ledaren för dessa masar.
Det skulle vi bli varse om.
Väldigt mycket varse om.
Redan helgen därpå.
Jag och sonen i familjen satte oss i bilen och tog oss ner från Umeå där han bor och ner till baslägret i Bollnäs.
På fredagskvällen såg vi Edsbyn möta Sandviken.
Som uppmjukning inför det som komma skulle.
7-7 i en härlig bandymatch.
Lördagen kom och vi tog en promenad i Bollnäs.
Av en ren händelse hamnade vi i deras nybyggda hall.
Ja, jag blir lite avundsjuk.
Ljust, fräscht och alltid perfekta förhållanden.
Och inte en duva.
Under eftermiddagen körde vi till Falun.
Upptäckte Bergslagsdiagonalen.
Returmöte mot Isak Bandy.
– Vi är bättre hemma.
Knappt en ledig parkeringsplats på hela Lugnet.
Nog för att Kalix Bandy drar folk, men detta trodde vi inte.
Inne på isstadion var det………tomt.
Det var tydligen inte bandy i världsklass som lockade folket.
Massor av glada människor och kaffe i ett klubbrum där förr i tiden svävade bland pokalen och tavlor.
Ett fint besök.
Matchen blev kanske inte i världsklass men den blev desto mer spännande.
3-3 och Isak var mycket riktigt bättre hemma.
Lugnet i Falun med hoppbackarna i bakgrunden
Sen blev det söndag.
Även i Hälsingland.
Nästa stopp: Ljusdal.
Match mot Järvsö BK.
På legendariska Ljusdal IP.
Kanske än mer naggad i kanten än vår arena men den historia anläggningen äger skojar man inte bort.
Lägg därtill den hängande belysningen.
Kalla mig gärna en gammal sentimental stofil om ni vill men jag blir lite svag i knäna och darrig på rösten när jag upplever gamla mytomspunna arenor.
Det är nåt speciellt med dem.
Och ja, jag är en gammal sentimental stofil.
Klassisk bandyis, Ljusdal IP
Matchen lär ingen som skriver bandyns historia ha med i sina noteringar.
2-2 till långt in på slutvarvet innan Kalix gör ett sista ryck och går ifrån till 4-2.
En vinst och en oavgjord på den resan kanske var en liten missräkning rent poängmässigt men för oss tillresta en högst minnesvärd resa.
Alltid lika trevligt att besöka andra bandyorter och träffa folk med annan färg på sina hjärtan.
Bandyvänner är ett fantastiskt folk.
Oavsett.
När det så drog ihop sig för årets sista match hade vi bara kommit tio dagar in i december.
Årets.
Sista.
Match.
Den 10:e december.
Man säger att Herrens vägar äro underliga, men denna series upplägg är nog steget värre vad gäller underlighet.
Damerna gör sin sista helgen efteråt.
I snöstorm gör man matchens enda mål och går till jul- och nyårsledigt med den jämna tandraden:
Sju matcher, tre vinter, en oavgjord och tre förluster.
Tillbaka till herrmatchen.
Den såg inte jag.
Jag såg Lars Winnerbäck i hans, hittills, bästa konsert i Luleå på torsdagskvällen.
Sen blev jag sjuk.
Att följa sitt lag via Bandygrytan då de spelar en mil från sin egen soffa är blytungt.
Som tur var vann man komfortabelt med 12-2 mot det Järvsö man hade fullt sjå med för en vecka sedan.
Det lindrade min förkylning.
Mansförkylning.
Aaaatjoo.
Däremot såg jag Umedalen möta SIF/Norrtelje nere i Umeå veckan efter.
Gästerna från Roslagens famn vann komfortabelt.
Hemmalaget fick, i sedvanlig ordning, plocka sarg med en svidande 12-4-dask rätt i nyllet.
Som sagt.
Att besöka andra bandyorter är alltid lika trevligt.
Alltid.
Det ska ni veta där ute.
Jag uppskattar alla er bandyvänner.
Oavsett var vi möts.
Uppsala, Falun, Ljusdal, Umeå eller var tusan som helst.
Men i denna match på Nolia i Umeå saknades en man.
Thomas må inte längre finnas med oss men nog kände jag honom stå där bredvid mig och hans, alltid lika, kloka och vänliga ord om bandy, om musik, om livet, om allt hördes i mitt inre.
Vi kommer aldrig glömma dig.
Tack för allt.
Nolia i Umeå
Vintersolståndet passerades.
Tiden då skymningen infaller innan gryningen tagit fart.
Julafton med Gustav Svensson och Karl-Bertil Jonsson passerades.
Juldagen susade förbi innan den verkliga högtidsdagen kom.
Annandag jul
De stora bandyfesternas egen dag.
Och många stora män har namnsdag.
Denna annandag blev lite avslagen då Kalix och Umedalen som skulle mötts har flyttat matchen till en annan dag.
Annandagsbandyn blir en annan dags bandy.
Trettondagen är den nya annandagen.
Å andra sidan såg jag Villa – VSK på Bandypuls.
Det var inte avslaget.
Inte ett dugg.
Jösses, vilken match.
Och runt om på arenorna i landet strömmade folket till i långa rader.
Suveränt.
En oerhört viktig tradition som vi måste värna om.
Andra sporter kryper in på helig mark och försöker göra denna dag till sin egen.
Vi måste hålla ihop.
Och när jag i lördags (30/12) såg matchen Villa/Lidköping – Vetlanda i Bandypuls fick jag tillbaka tron på idrotten.
Har väl i och för sig aldrig tvivlat på just bandyn men ändå.
I en tid då idrotten håller på att spåra ur fullständigt i sin egofixerade värld var det underbart att se det vi fick till oss från matchen i Lidköping.
Alex Gustavsson är sexton år och spelar i Vetlanda.
I lördagens match gör han sitt första mål i A-laget.
Mot mäktiga Villa dessutom.
Hans VBK ligger under med stora siffror men han blir glad som en speleman ändå.
Hans lagkamrater kommer fram och gratulerar honom med varma kramar och glada tillrop.
Han vänder upp och åker mot mittlinjen.
På vägen får han en klapp på axeln och i baken samt en ”fist bump” av hans motståndare(!)
Det måste kännas stort för en sextonåring.
Det ÄR stort av motståndare att gratulera en glad yngling.
En otrolig sekvens i min tv.
Bara i bandy.
I Gustavsberg har man traditionen att spela match hemma på Ekvallen på nyårsafton.
I år mötte man Skutskär.
Och folket strömmade till.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Fantastisk siffra.
Alla vill se div1 Norra.
Ettusen tvåhundra sextionio.
Att sedan hemmafavoriterna vann med 5-1 gjorde ju publikfesten än större.
2023 var också året då jag blev nominerad till ”Årets supporter”.
En glad ung dam ringde och meddelade detta och ville höra lite om min roll inom bandyn.
Några veckor senare ringde hon igen.
– Du har just blivit utsedd till årets supporter i Norrbotten och går nu vidare till riksfinalen.
Att jag vann 5000:- till Kalix Bandy och lika många pengar till mig själv var ju roligt men jag värdesätter trots allt utnämningen större.
Årets supporter i Norrbotten.
Lite stolt är jag.
Så då återstår det bara för mig att stämma in i lord Alfred Tennysons berömda rader…
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö…”
Eller ska vi ta Gösta Linderholms berömda rader istället?
”Rulla in en boll och låt den rulla, vi ska fixa till en riktig jubelfest…”
Rulla in en boll…..
// Sargis