Trettioårsjubileum

Det är en onsdag.
Det är inte vilken onsdag som helst.
Det blir framåt kvällen en onsdag som vi kalixbor kommer bära med oss i minnenas bank i lång tid.
Det är onsdagen den 10:e mars 1993.
1993.
Trettio år sedan.

Kalix var en bygd i glädje.
Folket i denna bygd, och även i andra bygder runt om i vårt län, gick omkring med mungiporna uppåt.
Okej, okej, det fanns ju också en del som bara muttrade surt och klagade högljutt över att vi övriga äntligen fått något att glädjas över efter några tunga år i kommunen.
Det pratades på arbetsplatser.
Det pratades bland kyldiskarna och kaffepaketen på det som då hette Domus och idag heter Coop.
Det pratades överallt.
Det t.o.m skrevs i de två länstidningarna som i den tiden hade egna lokala reportrar och krönikörer.
Det pratades och skrevs om KALIX/NYBORG BK.

Så nu när alla dessa trettio år passerat och vi har 10:e mars 2023 kliver vi ut på minnenas allé och vänder söderut.
Etthundra tjugotre mil söderut.
Till staden i de norra delarna av Småland.
Till staden där femfaldige världsmästaren i speedway, Ove Fundin, föddes 1933 och ikonen inom svensk radio och tv, Lennart Hyland 1919.
Denne Hyland avled fem dagar efter Kalix/Nyborgs besök i staden.

Staden som ligger vackert placerad vid Svartåns utlopp i sjön Sommen benämns redan 1345 som Tranuaas och idag heter, det lite mer lättuttalade, Tranås.
Strax söder om de centrala delarna av stan, längs länsväg 131, ligger idrottsplatsen Bredstorp.
Med bla en bandyplan som legat där med konstfrusen is sedan 1969 och invigd i januari året efter.
Kanske den största händelsen i bygden sedan Tranås blev utnämnd som stad samma år som Lennart Hyland föddes, 1919.
En bandyplan som idag, likt många andra arenor, heter en sponsors namn,


På denna bandyplan denna onsdag i början av mars 1993.
På ena planhalvan står det femtiotvå år gamla hemmalaget Tranås BoIS.
På den andra står de tillresta laget från Norrbottens kustland, det tre år unga laget Kalix/Nyborg BK.
På läktaren står sjuhundrafem hemmafans men också fem-sex nedresta bortafans som vill vara med att skriva svensk bandyhistoria.
Förutsättningarna är klara.
Hemmalaget klara för nästa års upplaga av Allsvenskan.
Bortalaget, med allra största sannolikhet, klara för samma Allsvenska.
Men….
….det ska spelas om det.

Förutsättningarna var klara.
Och för KNBK ganska gynnsamma.
Två poäng och fjorton plusmåls skillnad bättre än närmsta, och enda, konkurrent om platsen till Allsvenskan, Västanfors IF.
Ett ”Fläkten” som i den tiden hade is på sin arena under hela vintern.
Ett ”Fläkten” som denna onsdag ställdes mot avsågade Bollnäs.
Det ska väl inte kunna hända nåt hemskt?
Men om nu KNBK ligger under med sex-sju bollar i paus samtidigt som VIF leder med lika många så kan det ju bli hemskt.

Lokalradions egna kanal, P4, som startat tidigare under året skulle sända glimtar från de bägge matcherna under ordinarie sändningar.
Bara en sån sak.
Direktrapporter från två bandymatcher i lokalradion.
Ett tecken på intresse.

Själv satt jag på min fabrik.
I den tiden gick jag skift och hade denna vecka eftermiddagsskift, 13:30 till 20:30.
Efter klockan 19:00 såg inte många arbetskamrater till mig.
Många frustade ”Jaja, det är som vanligt med honom, han ser man inte mycket av”
Jag satt andäktigt tyst och stilla inne i pappersbrukets lab.
Radion kontrollerad, dammad och kanalen inställd.
Nu var det puls.
Strunt i dragstyrkor, böjmotstånd och cobb.
Struntsaker.
Nu var det P4 som gällde.

Matchen var igång.
Senaste provresultatet helt ok, bara godkänna.
Sjutton minuter senare måste strömmen gått  på fabriken.
Allt blev mörkt.
Allt blev tyst.
Reportern i radion berättade då på sin småländska dialekt att hemmalaget Tranås inom loppet av en minut gjort 2-0.
2-0.
Sjutton minuter.
Sen spelades nån låt.
Fortfarande 2-0.
Hjärtat passerade halsgropen.
Innan allt lugnade ner sig och livet blev en fest.
För både folk och fä.
Mellan minuterna tjugofyra och trettiosex.
2-1. Kjell Svedlund.
2-2 ”Micha” Illarionov.
2-3 ”Palle” Rönnqvist.
Att sedan Tranås kvitterar strax innan paus var inget jag fick hicka över.
Nu kan inget hindra Kalix/Nyborg BK att bli historiska.

Efter kaffet följs så lagen åt på deras vandring mot avancemang.
Hemmalaget gör 4-3
Gästernas ryske virvelvind ”Micha” Illarionov kvitterar.
Med kvarten kvar gör hemmalaget 5-4 och 6-4 utan att någon som helst skrämselhicka uppstår.
De långväga gästerna tar ikapp.
”Palle” 6-5 i åttionde.
Pauli Miettunen 6-6 i åttiofjärde.

Mitt skift är över.
Portvakten undrade nog vad han såg virvla förbi sitt fönster vid pass 20:30 denna onsdag i mars.
Dåtidens sprinterstjärna, britten Linford Christie, vann det året, 100 meter vid VM i Stuttgart på vindsnabba 9,87 sekunder.
Han hade bara fått silvermedalj med den tiden om han som just passerade portvakten vid fabriken i Karlsborgsverken hade deltagit.

Vi hörde slutskedet av matchen i bilen på väg hem.
Vi hörde reportern berätta om att ”Palle” stänkt in 6-7 i minuten åttiosex.
Och när vi så passerar ”Pulingkorsningen” hör vi att matchen på Bredstorp IP i Tranås i Småland i södra Sverige är slut.
Och att matchen i Bollnäs också är slut.
Där vann jagande Västanfors med uddamålet, 8-7.
Glädjen är stor i min bil.
Och jag hör hur rösten inte riktigt håller då han som sitter bredvid, med lite fuktiga ögon, ska säga nåt.
Han är pappa till en av spelarna.
Det blir lite känslosamma kilometer innan vi är hemma.

Väl hemma ringer det på den vita telefonen på köksväggen.
Ett samtal från andra sidan skogen.
En mycket god kamrat från Påläng ringer.
Genom telefonens ledningar skålar vi i whisky och drömmer oss fram mot nästa säsong.
En nästa säsong i ALLSVENSKAN.
En säsong bland lag och spelare vi bara läst om eller sett glimta förbi i ”Sportspegeln”.
Ni förstår ungdomar, i den tiden visade ”Sportspegeln” bandy.
Även om det idag är svårt att förstå.

Det har hunnit bli fredag då laget kommer åter hem till Norrbotten.
En lite sömnig samling bandyspelare.
En sömnig samling bandyspelare som flyttat gränsen för det nordligaste laget i Allsvenskan ca femtio mil.
Från Sandslån och Härnösand upp till Kalix.

När planet landat på Kallax (inget Luleå Airport då inte) och spelarna släntrar in i ankomsthallen väntar klang och jubel.
En av de som kommit för att fira de senaste norrbottniska idrottshjältarna var självaste landshövdingen, Gunnar Brodin,
Brodin gratulerar med blomsterkvast och tal.
Så gör en landshövding.

Då laget åtta mil senare kliver av bussen vid torget utanför det nybyggda Folkets Hus är det folkfest.
Det myllrar av kalixbor som vill ta emot och hylla ortens hjältar.
Tusentals är de som tagit sig till platsen dit Kalix Kommun ordnat mottagning.
Det var t.o.m annons i tidningen där kommunen gjorde reklam för det hela.
Tro´t om ni vill.


Man har nog sällan och aldrig sett så många glada kalixbor på en och samma plats någonsin.
Glada rop ekade i stan.
Och i någon lägenhet efter Köpmannagatan satt Pelle Pessimist och gav svador över vilket ståhej som pågick.
– Ska man inte få vara sur ifred?


P4 Norrbotten sänder direkt från festligheterna
Mellan inslagen och intervjuerna spelas årets tvåa i Schlager-SM ”We are all the winners”, med Nick Borgen vid micken och friidrottsdamerna Erika Johansson, Maria Akraka och Frida Johansson som bakgrundskör.
Just refrängen vevas ofta och mycket.
”We are all the winners, we are all the best….”
En låt som, för mig, alltid är förknippad med just den fredagen.

Om jag var på plats?
Nix, även då behövdes jag för den svenska exportindustrin.


Reklam
Vill ni ta del av mera från den underbara säsongen 1992/1993?
Då har jag en liten skrift om den.


Pris: 50 :-
Med frakt: 100:-
Bet. med swish: 070-5171634

// Sargis