Mot en fläkt

Säsongen 92/93
”…det känns som när jag kom hit way back in 93”
En rad i Jocke Bergs mästerverk ”Columbus”.
Ett mästerverk framfört av såväl Jockes egna grupp Kent som den coole katten Svante Thuresson.

Så låt oss då vända tillbaka till just 1993.
I mars.
Kärlekskranka katter håller serenader om nätterna och Arvingarna vinner Schlager-SM med sin ”Eloise”.
Och mitt i allt detta skall Kalix/Nyborg BK spela en mycket viktig match i kvalet upp till högsta serien.
På hemmaplan.
Mot Västanfors IF.
Kniven låg mot strupen då man, efter att ha vunnit mot Tranås i kvalets första match, nu förlorat två matcher i rad på sin turné ute i landet.
Den senaste mot samma Västanfors.
Efter att ha haft slutminuterna med sig fick man nu smaka på hur beskt det är att förlora under den tiden.
KNBK leder med 5-4 fram till minut åttioåtta och allt är lugnt.
Då gör ”Fläkten” två snabba och hemresan från Fagersta går i moll.

Så nu är seger ett måste.
Ett stort måste.
Förlust och tåget till Allsvenskan tuffar iväg för en norrbottnisk passagerare för åttiofjärde gången.
Ännu en lång näsa och tappad haka för alla vi som, likt de ylande katterna, tror, hoppas och vill.

Vi står ettusen sexhundra personer runt Furuhedsplan.
Enade vi står, söndrade vi falla.
När så domaren blåser slutsignal stiger ett enat vrål ur ettusen sexhundra strupar upp mot den mörka marshimlen.
”Palle” Rönnqvist, som hela vintern varit het som en tango i Sydamerika en afton i april, har hängt in tre bollar.
Peter Nilsson som stått över en och en halv match med axelskada ville inte vara sämre han och satte tre han också.
”Micha” Illarionov och Pauli Miettunen satte varsitt.
Åtta mål mot fyra och den lokala blaskan vitsade till det med att fläktremmen gick av för laget från Fagersta.
P-G, Folke, Sune och Anette var i högform med sina pennor.

Hur sedan det kvalet slutade är en helt annan historia.
En mycket ljuvlig historia.

Säsongen 53/54
Bandyn spelades utan varken hall eller konstfruset men med läderband på klubbladet.
Det låg två år bort innan den första konstfrusna banan invigdes.
Rocklunda i Västerås.

SM-finalen skulle avgöras på Stockholms Stadion.
Västanfors och Örebro skulle göra upp.
Det blev oavgjort, 1-1.
– Jahaja, hur gör vi nu?
– Sten, sax, påse?
– Dra sticka?
Det blev omspel.
På Tunavallen i Eskilstuna minsann.
Denna gång 2-1 och männen från Fagersta fick lyfta pokal och sjunga segersång hela vägen hem.
Männen som sjöng var följande:
 Hans Lundqvist (mv), Svante Jacobsson, Roland Flink, Ragnar Wahlfeldt, Nils Nordqvist, Erik Sandberg, Alf Engvall, Torsten Svensson, Sven-Erik Broberg , Rune Sääf, Sven Lööv, Erik Nordström.

Säsongen 20/21
2021 är bara tre dagar gammalt.
Victoria Principal, ni vet Pamela i Dallas, fyller sjuttioett.
” Vad vore livet utan Pamela i Dallas?…..”
Och på en bandyarena i Kalix kliver två lag in på isen för att göra upp om ära och poäng.
Gästerna från Fagersta gör matchens första mål på hörna efter elva minuter.
Gästerna från Fagersta gör matchens sista efter åttionio och en halv minut.
Däremellan har gästerna gjort ytterligare två och hemmalaget fyra.
Således står det, föga förvånande, 4-4 på tavlan när slutsignalen ljuder.
En sur tappad poäng för herrarna i rött som hade 4-2 fram till åttioett.

Returmötet på arenan med järnväg, Guds reklam och stilfull entré blev en lustiger historia.
När kvarten återstår leder Kalix med två (8-6).
VIF reducerar med kvarten kvar.
I nästan samma sekund som han kvitterade uppe i norr tre veckor tidigare upprepar han bedriften.
89:31 då.
89:21 nu.
Fläktens målkung Klas Nordström.
Två minuter senare.
På övertid.
Bortalaget får en ett-skott-hörna.
Från höger.
Som förste skytt står Kalix målkung Johan Sundquist.
Innan den hörnan hade tio hörnor tilldelats VIF varav fem resulterat och femton till Kalix vara fem resulterat.
Nu den sextonde.
En lagkapten, en härförare, en målkung.
8-9 på tavlan och de tillresta från långt norrut dansar i ring.
En förlust tung som en packning på tremilamarschen i det militära för hemmafavoriterna.

I en tabell som ingen tog på allvar slutade Västanfors näst sist och Kalix femma, endast en pinne från kval.
Att en tabell inte alltid talar sanning var denna ett praktexempel på då inte alla lag ville resa under de förhållanden som rådde och ”gratispoäng” delades ut lite hit och dit.

Förra säsongen.
Sjätte februari.
2022 är trettiosju dagar gammalt.
Sixten Jernberg hade fyllt nittiotre.
Och på en bandyarena i Fagersta kliver två lag in på isen för att göra upp om ära och poäng.
Tåget passerar och matchen går igång.
Simon Viklund gör matchens första.
Johan Sundquist gör matchens sista.
Däremellan har också vår eminente försvarsarbetare Clas Karlsson gjort ett.
Det händer inte ofta.
Det har suttit personal och lusläst dammiga luntor i bandyns arkiv utan att finna att det hänt varken förr eller senare.
Kalix vinner med 7-4 och det dansas på igenfrusna fontäner runt om i vår kommun.

I två veckor.
Då startar plötsligt dessa fontäner och vi får en ordentlig kalldusch.
Hemma på Fomab.
– Vi brukar alltid göra jäkligt bra matcher här, sade tränare Johansson innan match med en blick fylld av hopp.
– Jaja visa oss, tänkte jag kaxigt.
De röda hade sopat isen med Unik dagen innan och nu hade jag lovat en uppsalienare med rötter i min by att vi skulle hjälpa dem i bottenträsket genom att sopa samma is en gång till.
När femtiotvå minuter var spelade gjorde Janne Rintala 4-2 och allt var lugnt.
Is sopades.
Jag började räkna in ytterligare två små fina poäng till samlingen.

Men.
Ni vet ju det där med den feta damen som ska sjunga.
Gästerna som var piskade att ta poäng i den gyttjiga delen av tabellen gnuggade vidare.
Kämpade likt gnuer i motvind och gav inte den där kaxige, gråhårige mannen på trappen till damernas omklädningsrum en lugn stund.
Gabriel Augustsson gör två snabba och scenen har förändrats.
Hemmalaget får det allt tyngre.
De vita från Västmanland har fått vittring.
Folket från Rönningen i norr till Fårbo i söder håller andan och tummar för sina hjältar.
I sjuttioandra hörs en unison utandning och ett försiktigt jubel från alla stadsdelar i Fagersta.
Artemii Potapenko sätter 5-4 till de kämpande gnuerna och nu gäller det bara att försvara.
Vinst och två poäng betyder att man kliver upp från nedflyttningsplats.
Ett NEEEJJJ ljuder över Västmanland då Gabriel Augustsson missar att avgöra det hela på straff strax efteråt.
Men med ett vildsint kämpande och stort hjärta vinner VIF matchen och inkasserar två poäng.
Två poäng som räddar dem från direkt nedflyttning.
Och jag vet inte om jag sett större glädje i ett bandylag än där och då.
Stora känslor.
Kvalet klarade de senare galant.

Denna säsong
Två lag med höstproblem.
Två lag som är förpassade till liten yta då det av många anledningar och orsaker inte går att spola is på den yta där bandy ska spelas.
Två lag som möttes i ABB Arena i Västerås i den så kallade Allsvenska Supercupen då löjfisket utanför Storön ännu pågick.
Kalix gick segrande ur den matchen med stora 8-2.
Jimmy Berglund behövde bara två minuter i sin comeback för att hitta rätt.

Sen började serien.
En serie som haltar sig fram.
En serie som börjat tungt för laget med fläkt.
Hittills.
Fem matcher, fem förluster.
Och i detta nu bland krälande maskar och kryp i nedflyttningsträskets grumligaste del.
Man står där med ”rolka” upp till knäna.
”Rolka” uttalas med grovt L och är den där svarta geggan som ligger på sjöns botten, den där som suger fast dina fötter då du försöker gå.
Ännu ett ord på det, ack så, vackra kalixmålet.

För någon vecka sedan möttes VIF och Kalix.
I Fager…..nä just det, det var det där med isproblem.
Deras IP låg utan is och hånskrattade mot alla som tänkt sig utöva bandysport där.
Inte ens den kyrkliga reklamen hjälpte mot trasig anläggning och alldeles för milt väder.
Matchen spelades därför i Rättviks bandyhall.
En match med två bortalag.
En matchinledning med smak av godsaker för hemmalaget som inte var hemma.
1-0 efter två.
Men efter nittio lös 2-4 på resultattavlan.
Vi i Kalix var glada.
Då.

Senaste matchen har VIF redan förpassat djupt ner i en grop under den sextionde breddgraden som passerar genom hemstaden.
Stora 11-2 i baken mot Åby/Tjureda vill ingen minnas.

Kalix
För Kalix som hade två matcher under helgen är mungiporna inte mycket högre.
På fredagskvällen mötte man nykomlingen Surte BK i deras hall.
0-2 på tavlan då kaffet inmundigades och känslan var god.
-Får vi nu ett tredje så stänger vi matchen, sade jag i soffan.
Tänk att jag aldrig lär mig.
En bit in i andra rundan hade de gulklädda från västkusten vänt på den stekta sillen och ledde med 3-2.
Simon Viklund gör 3-3 och Johan 3-4.
– Nu då?!
– Nähä, inte det.
Någon minut innan slutet kvitterar hemmalaget och vi får skriva in ännu en 4-4 i våra historieböcker.
Lite surt(e) kan jag tycka.
Det såg ju så bra ut.

Guldkorn
Vi skola dock icke förglömma att det fanns en riktig godbit att ta med sig från den matchen.
En sån där som smakar gott under lång tid framöver.

När jag var fjorton år och åtta månader spelade vi landbandy ute på Ugglegränd eller på garageinfarten hos Anders.
Snöklimpar till målstolpar, tennisboll som matchboll och vinterskor på fötterna.
”Knatten”, ”Fiskarn” och Kanareikin dök ofta upp.

Vidar Fredriksson är fjorton år och åtta månader.
Han spelar bandy på riktigt.
Mot och med stora namn i vår sport.
Med målbur, bandyboll och skridskor på fötterna.
Dessutom gör han mål.
Han viftar in Kalix 2-0 och hela vår bygd hurrar.
Sedan spelar han matchen med stor glädje och hans skridskoåkning vill aldrig ta slut.
Till hemmaspelarnas huvudbry.
De blir inte kvitt den där vesslan.
Han syns överallt.
Fjorton år och åtta månader.
Han går i klass åtta.
Han får inte köra skoter.
Han får inte köra moppe.
Men han gör mål i den näst högsta serien i svensk bandy.
DET, det är stort.

Dagen efter
Sexton timmar senare står Kalix åter på startlinjen i Ale Arena.
Denna gång mot IFK Kungälv.
Niklas Sundqvist gör matchens första mål efter en och en halv.
Sen tar allt slut.
Västkustingarna vinner till slut med 8-1.

En gammal klasskamrat till mig skrev på Facebook.
”Torsk i Kungälv”
Det var lite kul.

Mål
Målkungarna i de bägge lagen är för tillfället:
VIF:
#17 Filip Backström, fem mål.
# 8 Albin Bysell, tre mål.
Kalix:
#10 Simon Viklund, tio mål.
#17 Johan Sundquist, nio mål.


Veckans bästa
Såg på Facebook en liten film från en gata i Ljusdal.
En samling glada grabbar med glädje i blick och rosor på kind som spelade landbandy.
En sport som jag trott dött ut.
Ser aldrig någonstans denna underbara sport.
Heja!Slutord.
Skippa andraadvent-firandet för en stund och masa er iväg till vår hemmaborg Fomab Arena.
Det är garanterat en trevlig upplevelse.
Vi bandyvänner är ett trevligt folk.
Tillsammans med hembakt i världsklass och grillad korv blir eftermiddagen en ljuspunkt i den mörka tid runt om oss.
Var där.

Till sist.
Fotbolls-VM?
Någon?
Nä, jag tänkte väl det

Vi ses på Fomab.
// Sargis