Efter att sett vårt land genom ett bussfönster kom de till slut fram.
Etthundra fyrtio mil.
Etthundra fyrtio mil genom ett Sverige i december.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
Och när den röda bussen svängde in till resans slutpunkt möttes de av lite bitande kyla och det finaste och viktigaste vi har.
Småknattarna.
Skridskoskola i full fart.
Med vingliga steg och rosor på kind spelar den femtongradiga kylan inte den minsta lilla roll.
En underbar syn.
De var väl femton-tjugo små grabbar och tjejer som med en vilja av granit bara skulle ta sig fram på de där konstiga grejorna på fötterna.
Heja alla!
Tiden rann iväg.
Isen fick en uppfräschning och de bägge lagen värmde upp.
Jag såg en vingklippt rödvit trupp och enligt den ensamme IFK-supportern, som flugit upp från Stockholm för att se sitt lag, så var IFK:s trupp intakt.
Det gick en kall krypning genom min väl påbyltade lekamen.
Fulltalig serieledare mot vingklippt seriejumbo.
Burr.
Och klockan blev 19:00.
Domare för kvällen var Håkan Grunditz och han gör sitt första uppdrag då klockan visar just den tiden.
Isen är redo
Halvlek ett
IFK:s Niklas Holopainen gör avslag.
Matchen rullar igång.
Vi ser att hemmalaget dammat av Mats Rönnqvist ur gömmorna.
Han spelar libero.
Ett bra drag för att sprida lugn och stabilitet i de bakre leden.
Knappt två minuter in i matchen ger sig Kalix vänsterhalv Khrapenkov iväg på äventyr.
Likt en ensam pälsjägare i Alaska är han omgiven av vita toppar men han har ett mål i sikte.
En alldeles utsökt vandring genom de vita vidderna.
Men ack och ve.
Han blir i sista stund infångad av en vitklädd.
Det hade suttit fint med mål där.
Två minuter senare försöker han igen.
Denna gång med ett lågt skott till höger om målvakt André Larsson.
Larsson fäller ut sin stora handske och nyper bollen.
En fin sekvens.
Fem minuter senare blir det inte lika fint.
Åtminstone inte för oss med rödvita sympatier.
De i röd buss tillresta männen från västkusten får matchens första hörna.
Från vänster i bild.
#26 Hugo Andersson gör sitt sjätte mål för säsongen.
Ett lågt skott som målman Joel Snäll får en skridsko på men bollen åker upp i en båge och letar sig in ovan huvuden på den röda muren.
Snopet.
Dumt.
Men likafullt.
0-1.
Första kvarten avverkade.
Möjligen ett vitt övertag i bollinnehav.
Ni vet de där fåniga procenttalen som alltid ska visas speciellt i fotbollens värld.
Man kan ju äga boll hur mycket man vill men skapar man inget framåt så är ju det inget värt.
Nog om det men just nu har IFK ett litet övertag.
Men försvarsarbetet de röda lägger ner är klockrent.
Tätare än Suorva-dammen i Lule-älven.
Inget rinner igenom.
Inget.
Det jag ser just nu gör mig glad i sinne och hjärta.
Det taktiska.
Hur de bägge lagen rullar runt för att hitta luckor.
Hur de bägge lagen följsamt flyttar över sina försvar då hot måste avvärjas.
Ljudet från snabba skridskoskär som river i den kalla hårda isen.
Alltså, vår sport.
Det finns ingen annan som ens kommer på pallplats.
Bandy är först, sen och därefter.
Hemmalaget börjar växa in i rollen.
De vitas bollinnehav är inte lika dominant nu.
De röda börjar ta sig lite ton.
Visa serieledarna att de inte ska få några poäng hur lättvindigt som helst.
Men det är, tyvärr, lite uddlöst där längst fram.
Det skapas väl inga hot av kalibern som får varken den ensamme IFK-supportern eller deras anhängare vid dataskärmarna hemma i Kungälv att kippa efter andan.
Men förr eller senare kan nåt hända.
Jag är nöjd med det jag ser.
Och slitet i försvarsarbetet är guld.
I tjugotredje är det dock gästerna som får ett jätteläge.
Eller ska vi säga jätteläge.
Ensam med Joel Snäll i kalixburen ser den vita anfallaren sitt namn i guldskrift på Bohus fästning vid hemkomsten.
Den räddningen Joel gör kommer snart på tavla, broderi, frimärke och flingpaket.
Vig och följsam väntar han iskallt ut den vite och följer med i sidled och den suck av missmod vi hör över isen överröstar allt.
Han skulle göra fler räddningar av den kalibern senare.
Den match han gör ikväll är av hög världsklass.
Han broder Mattias får på ett bra skott i trettiotredje.
Målman André Larsson får sträcka ut sitt långa ben till höger.
Kylan gör sig påmind.
Men Kalix onda slit värmer oss.
Alldeles i slutet av halvleken får Kalix Jonathan Wikström ett bra läge då han tar ner en utsökt väl avvägd långboll från Anton Khrapenkovs klubba.
Men målman Larsson vill visa att han också kan rädda frilägen.
Och då gör han det.
Sen är det paus.
Skönt att komma in i värmen bland andra bandyvänner.
Ta en kopp kaffe och göra djupa analyser av första halvlek.
Vi är nöjda.
Med spelet.
Med kaffet.
Och vi häpnar lite då vi ser att både Villa och Edsbyn ligger under i sina matcher.
Nåja, det är fyrtiofem kvar.
Och det är det på vår arena också.
Halvlek två.
Banne mig om inte den femtongradiga kylan har ”lenat” av en smula.
Eller så ligger kaffet kvar och skvalpar.
Men det biter inte på lika mycket.
Må nu Kalix få ett snabbt mål.
Då kan det bli en riktigt trevlig kväll.
Halvleken går igång.
Och sex minuter senare står han åter i rampljuset.
I sin svarta tröja med #30 på ryggen.
Han heter Snäll, Joel Snäll.
Ännu en sån där frilägesräddning som får den annars så trögflirtade publiken att ljudligt applådera.
Och det säger en hel del.
Vilken räddning.
Vilken målvakt.
Och än en gång får ljussättarna på Bohus fästning ta ner sin tilltänkta hyllning.
Tio minuter av halvleken gångna.
Ställningskriget från första rundan fortsätter.
De bägge kombattanterna ser till att täta varenda kvadratcentimeter av isytan.
Försöker.
Avvaktar.
Beräknar.
Avväger.
Försöker.
Spänningen ligger över vår arena.
Målman Snäll gör tre fina parader inom några få minuter.
När så timmen är avverkad skriver jag i min svarta bok att det börjar kännas en smula otäckt nu.
Jag tycker mig se att gungbrädan börjar vicka över.
Till västkustarnas fördel.
Det täta röda försvaret börjar spricka upp lite.
Dock skapas det inte några allvarliga hot av de vita.
Men en lite otäck känsla kryper inom mig.
Lite för mycket av det vita.
Sextiotredje och Kalix Hugo Olsson missar målet med en generation.
Sextiofemte och IFK:s Niklas Holopainen skrapar bort lite färg på utsidan av Joels högra stolpe.
Den ensamme supportern manar på de sina.
Nu är det allt mer vitt.
De röda sliter som polarvargar i försvarsarbetet men blir allt mer tillbakapressade.
Måste här passa på att ge en ros, eller en hel bukett, till Kalix #45 Linus Krantz.
En back som aldrig får de stora rubrikerna, en slitvarg som hela tiden ser till att göra det svåra enkelt.
Alltid rätt placerad, alltid svår att passera.
Aldrig iväg på några överilade äventyr.
Ovärderlig i ett lag.
Sen kan vi fundera på vilken bandyspelare som får rubriker.
En bortglömd sport i vår media.
Så kommer då minuten sjuttioett.
Och ett mål.
0-2.
Tillslut får även den bäste vika sig.
En frispelad #8 Axel Ekholm gör inget misstag.
Ekholm gör sitt nionde mål i serien och där gick en smula luft ur min påse av hopp.
Uppförsbacken blev genast brantare.
Sista kvarten inleds med ett skott av Emil Stock.
Ett skott som målvakten räddar utan större mankemang.
Men ett skott är ju alltid ett skott och utan skott gör man inga mål.
Sjuttionionde och matchen stängs.
På IFK:s sjunde hörna.
Från höger.
Från ismaskinens infart.
Spiken slås in.
0-3.
Gustav Olsson.
Två hörnmål och ett friläge sänker att heroiskt slitande Kalix Bandy denna onsdagskväll i december.
Det sista som händer blir lite otäckt för en stund då IFK:s #11 Gustav Ek får en klubba på snoken och blir liggande en stund.
Men det är gott gry och mycket torskleverolja i herrn från västkustens karga klippor så han reser sig upp, ruskar lite på sig och fortsätter den sista stund som återstår.
Det ska givetvis tilläggas att det hela var en ren olyckshändelse och alls inget för domaren att hetsa upp sig över.
Vilket han inte behövde göra under hela matchen.
Hela drabbningen spelades utan en enda utvisning.
All heder till alla spelare.
Och en tanke till reservmålvakterna.
Det är många minusgrader.
Du sitter på en bänk.
Utan att göra någonting.
Ett glatt vitklätt gäng herrar släntrade av isen och sade sig icke rädas de etthundra fyrtio milen i en röd buss de har hem.
I och för sig övernattar de i Luleå.
Så imorgon har de bara etthundra trettiotre mil kvar.
En enkel sak för en bandyspelare.
Snart på väg hemåt
Jag lyfter min svarta luva för alla spelare i Kalix Bandy.
Ni gör en sjuhelv..es bra match.
Ni kommer allt mer och mer in i det här.
Jag är helt övertygad om att den efterlängtade fullpoängaren ligger och lurar i närheten.
Gäller bara att få fatt i den.
Alltid rött, alltid rätt.
Och i Uppsala faller Villa.
Och i Stockholm faller Edsbyn.
// Sargis
Med blott tjugo minuter kvar av denna onsdag har graderna stigit till två, minus.