Grattis grannen

Kalix Bandys närmaste granne i Bandyallsvenskan fyller jämnt.
80 år minsann.
Och man ska vara snäll med sina grannar.
Därför vill jag hylla vår granne så här.



Det är tisdagen den 19:e januari 1943.
En gråkall tisdag.
Det faller ett lätt snöfall.
Inne på Ericssons konditori i Ljusdal råder ett stilla lugn.
I ett hörn står en radioapparat av märket Radiola.
Det varvas musik där bl.a Ulla Billqvist sjunger sin tre år gamla jättehit ”Min soldat” och nyheter om det krig som råder ute i Europa och om den lilla flicka som denna dag föds i Port Arthur, Texas, USA.
En liten flicka som kommer döpas till Janis Lyn Joplin.

”Hans skor är för stora och hans mössa för trång,
hans byxor för smala och hans rock är för lång.
Men det gör det samma, för han är min soldat
någonstans i Sverige”

Personalen på kondiset gnolar med och dammar lite förstrött bland borden.
Det plingar i dörrklockan och in stiger några sammanbitna personer.
Borstar bort snöflingorna från kragen, sätter sig ner vid ett lite avskilt bord och beställer in bakelser och kaffesurrogat.
Nåt annat kaffe fanns inte att tillgå i dessa tider.
Under de värsta tiderna under kriget fick man endast köpa tretton gram per person och vecka.

Personerna vid bordet hummar och mumlar för att personalen inte ska höra vad som är i görningen.
Plötsligt hörs ett unisont; JA!
Och en av de sammansvurna brister ut i ett leve.
– Vi har just bildat en förening, leve Ljusdal BK!
– Och vi ska spela den vackraste sporten av dem alla, bandy!
– Hurra!
Personalen bjöd på påtåren.

Månaderna gick.
Våren, sommaren och hösten passerade revy.
Det närmade sig åter vinter.
Och den unga klubben stod vattenkammade och redo.
I gult och grönt och vit bandykeps.
Man skulle spela i en serie med Edsbyns, Brobergs och Bollnäs reservlag.
En match mot varje.
Förlust mot Edsbyn.
Oavgjort mot Broberg och Bollnäs.
Men placeringen blev strax utanför pallen.
Fyra.
Sist.

Det skulle bli bättre.
Mycket bättre.

1975.
Ett gyllene år i den klubb som detta år fyller trettiotvå.
Ett år som för alltid är fastnitat i minnet på vareviga invånare i stan.
Man hade säkrat segern i div1 Norra redan i den nästa sista omgången då man vann mot rivalen från kusten, Broberg, med 6-3.
Avslutade med oavgjort mot Västanfors 2-2 på deras IP.
Kvartsfinalen spelades bäst av tre och LBK fick Örebro SK på sin lott.
6-3 hemma på IP följdes upp av 3-3 på Örebro isstadion vilket räckte för avancemang.
Nu väntade IFK Kungälv i semifinalen.

Första matchen borta på Skarpe Nord.
Spänningen inne på konditoriet i Ljusdal är påtaglig.
Den gamla Radiolan är kasserad och en ny och fin stereoradio är införskaffad den står nu på och spelar en glad dansbandslåt med ett band i den tidens utstyrsel.
Musiken som skvalade ut fick tystas ned då de första rapporterna kom via en knastrig telefonledning från västkusten.
Hörde man rätt?
LBK hade på den erkänt svårspelade arenan besegrat IFK Kungälv med 6-3.
Nu var finalen nära.
Och med 2-2 hemma så var saken klar.

Söderstadion se upp!
Ljusdal BK laddar om.
Dags för revansch för finalförlusten 1972 mot Katrineholm.

Och så var dagen inne.
16 mars 1975.
Utanför järnvägsstationen i Ljusdal tassar en hemlös byracka förbi.
Det enda tecken på liv den ser är en tappad servett och en tom burk som innehållit nån dryck.
I fjärran tutar ett fullsatt tåg på sin väg mot Stockholm.
Ljusdal är en öde stad.
Folket tar sig Söderstadion.

Finalen ska spelas mellan LBK och Villa/Lidköping.
Folkfest.
17 220 bandyvänner på läktarna.
När sen slutsignalen går är de tillresta från Hälsingland i eufori.
8-4.
Och på Ericssons fick personalen se till att det fanns guldbakelser när tåget kom tillbaka.

Vi i Kalix har ofta stött på detta lag.
Utan att ha nån som helst statistik på det så tror jag att LBK kan vara det lag vi mött flest gånger sedan vi blev Kalix/Nyborg och sedan Kalix Bandy.
Vi har vunnit matcher i vardagens serielunk.
Vi har vunnit viktiga matcher.
Vi säkrade slutspelsplats under vår första säsong i Allsvenskan den 19 januari (!) 1994 då vi vann med  6-3 hemma på vårt IP.
Vi säkrade fortsatt spel i Elitserien den där magiska marsdagen 2018 då vi vann med 10-2 och stämningen var att jämföra med SM-guld.

Men vi har också dystra minnen.
Förlorat i vardagens grå serielunk.
Förlorat i viktiga matcher.
Mars 2005.
Dubbelmöte.
LBK vill upp.
Kalix vill inte ner.
Må bästa lag vinna.
LBK vinner hemma 6-3.
Kalix vinner hemma med 7-4.
Glädjen var total i de gulklädda.
Man gick upp på fler gjorda bortamål.

Samarbetspartners.
Under några år samarbetade vi grannar över staketet på flick- och damsidan.
Några tjejer från LBK tränar hemma och matchar i Kalix.
Föräldrar med bandyhjärta skjutsade tjejerna till de matcher som spelades i Kalix.
Det uppmärksammades vida omkring.
Själva tog vi det med ro.
Man ska väl samarbeta mellan granngårdarna.
Det lönar sig bäst för alla parter.
Och det är trots allt bara sjuttiotre mil mellan oss.

Mitt bästa minne med denna vitala åttioåring är från våren -22.
Bandy när bandy är bandy.
I strålande vårsol kommer en busslast unga spelare i grön och gult för att ha en härlig helg i Kalix.
Det var en upplevelse såväl för unga knattar från Ljusdal som för en inte lika ung farbror från Nyborg, strax utanför Kalix.

Så jag lyfter keps, luva och cylinderhatt för åttioåringen.
Stort GRATTIS Ljusdal BK!
Och välkomna än en gång till Kalix den 25:e februari.
Vi ses då.


En dag ska jag besöka Ljusdal och ert IP med vacker hängande belysning.
Ta det som ett löfte eller hot.

// Sargis