För trettio år sedan var Kalix/Nyborg BK det stora samtalsämnet i bandysverige.
Alla pratade om undret från norr.
-Vad var det där för tjommar från inlandsisens kant som tagit sig upp i Allsvenskan.
Folket och spelarna hurrade.
I styrelsernas inre, slutna, rum muttrades det.
-Det här blir dyrt.
-Var ligger Kalix, stiger vi av tåget i Kiruna?
Ja, den frågan har faktiskt kommit.
Här hemma i vår kommun var det glitter, glamour, dans och hålligång.
Föreningens folk var kungar och det pratades bandy på arbetsplatser, bland hyllorna på Domus (inget Coop då inte), i kön på Tempo Norra (som Systembolaget utan självplock kallades dåförtiden) i gathörn och i Grodparken.
Överallt diskuterades nyförvärv, chanser till succé och om man verkligen ser bollen i en bandymatch.
Alla pratade, oavsett kunskap eller intresse.
Länets bägge blaskor, då med varsin sportredaktion skrev spaltkilometer om bandyn.
Vi supportrar bildade supporterklubb (Drivan) och hela sommaren låg det förväntan i luften inför det som komma skulle.
Och när vi så gled in i november gled vårat lag in på isen för premiär i landets högsta serie i bandy.
Det var en mäktig dag.
Åren går.
Och när vi nu skriver år 2023 är vi alla inte lika unga som då.
Våra kalufser är grånade och några har blivit pensionär.
Klubben heter, sedan länge, Kalix Bandy och har sedan några år tillbaka lämnat de finaste salongerna och spelat i det som har samma namn som då men är ett snäpp lägre, Allsvenskan.
Intresset bland folket och media har svalnat och närmar sig nollgradigt.
De sportsliga framgångarna har uteblivit och senaste säsongen var stundtals dyster.
Få framgångar ger färre folk på läktaren som i sin tur ger sämre intäkter.
Omvärlden förändras och sponsorer knyter igen sina kassaskrin.
Ekonomin i en förening blir allt svagare.
Idag, tredje juli, kom det dystra beskedet.
Kalix Bandy drar sig ur Allsvenskan.
För mig personligen högst överraskande.
Att läget var prekärt visste jag.
Men detta!?
Chock och bedrövelse.
När jag senare läser om ett motstånd från förbund och vissa andra föreningar att försöka hjälpas åt för att, som det så vackert heter, hela bandysverige ska leva blir jag än mer bestört.
Skamligt.
Jag ger mig inte in i nån som helst pajkastning utan nöjer mig med att konstatera att det finns alldeles för många som inte vill att bandysverige ska leva.
Inte hela i alla fall.
Och jag vill också med stora och feta bokstäver poängtera att alla, verkligen alla, de spelare och ledare jag genom åren stött på vid vår arena alltid uttryckt sin glädje att få komma upp hit.
-Bästa bortaresan, är ett vanligt uttryck.
Så även bland alla bandyvänner runt om i landet.
Alla tjoar glatt då jag träffar dem.
-Heja Kalix!
-Det är så kul att ni kämpar på trots all motvind!
Så absolut ingen skugga över dem.
Det är i maktens boningar man förfasar sig över detta avlägsna lag och hur dyrt det är att resa dit.
En gång per år.
Vissa år inte ens det.
-Vadå, att Kalix får resa varenda bortamatch?!
-Ska väl inte vi behöva ge nån peng till!?
Det gör mig ont i själen att det ska pågå sånt i vår lilla sport.
Det är vi för småa för.
Å andra sidan hör inte sånt hemma i någon sport.
Nåväl.
Det är som det är.
Om än kopiöst tråkigt.
Solen lär gå upp i morgon.
Även om det just nu är grått och mulet på många plan.
Jag kan bara hoppas att så många spelare som möjligt fortsätter att glädja, åtminstone, mig kommande vinter.
Trots att tillvaron blir ett pinnhål lägre ner.
Jag personligen kommer stå där.
På trappan till damernas omklädningsrum.
Med block.
Med penna.
För bandy är världens vackraste sport.
Och när seriepremiären går av stapeln kan det bli en repris av den där söndagen i november 1993.
Selånger SK.
// Sargis