Idag har vi den tjugosjunde mars 2023.
En dag som vilken annan………nästan.
Vi trycker ”Rewind” på livets bandspelare.
Spolar tillbaka tiden till 2010.
Mars månad börjar rinna iväg i vårens slask.
Takdropp och Snödropp.
Vi njuter av solen som börjar värma och ge våra vinterbleka kinder lite färg.
Och för de allra flesta är bandysäsongen över.
Så även för Köping IS som, hemma på Kristinelund ”Krillan”, avslutade säsongen med en smärtsam uddamålsförlust mot Örebro.
Spelarna hade nu städat bort utrustningen och kände sig ganska trött på allt vad bandy hette.
Men samtidigt fulla av revansch inför nästa vinter som nu låg en evighet bort.
Världens längsta försäsong låg runt hörnet.
En av de spelarna var den rutinerade Mathias ”Bissen” Larsson
.
”Bissen”
En trettiofyraåring med många år i högsta serien där han representerat Västerås SK, Edsbyn IF, Bollnäs GIF, IFK Motala och IFK Vänersborg.
Kronan på verket var SM-guldet med VSK 2001.
Eller möjligen resan upp till Kalix han gjorde med sitt Köping IS i januari 2010.
Den resan kanske han hade i tankarna då han nu, två månader senare, gick hemma i familjen lugna vrå.
Det var bara den där infernaliska huvudvärken som störde.
Den gav inte med sig trots att dagar gick.
Gick och ersattes av en ny.
Med samma huvudvärk.
När vi så vänder upp lördagen den 27:e stannar tiden i det Larssonska hemmet.
Och när den åter startar kommer det inte bli som det varit.
Inte heller som det var tänkt att framtiden skulle bli.
Allting svartnade på bråkdelen av en kort sekund.
Benen försvann och Mathias föll ihop hemma på hallgolvet i ett töcken av smärta och svärta.
Omtöcknad och på gränsen till medvetslös fick han tag i sin telefon och kunde larma.
Larma efter livräddning.
Röntgenbilderna på sjukhuset i Köping visade att det fanns något inne i hans huvud som definitivt inte skulle finnas där.
Nåt som måste åtgärdas snabbt.
Ambulanspersonalen startade upp sin bil, satte igång blåljusen och satte full fart.
Ilfart de tolv milen till Akademiska Sjukhuset i Uppsala där expertisen var samlad.
Magnetröntgen av huvudet.
Och svaret kom.
Det såg inte bra ut.
Det såg verkligen inte bra ut.
Ett gigantiskt stort aneurysm, ett pulsåderbråck.
Ett stort pulsåderbråck som hade legat och läckt ut blod i hjärnan.
Dessutom var risken överhängande för ännu en blödning.
En blödning som inte Mathias skulle överleva.
(Jag ryser när jag skriver detta)
Operation var ett måste.
Ett livsavgörande måste.
Men en sådan här operation krävde läkare med stor kompetens och skicklighet.
Och sådana fanns det inte många av.
Endast några få och just den helgen fanns ingen av dem i Uppsala.
Förfrågan ut i landet.
Tiden var knapp.
Måste hitta en.
Måste.
Från Linköping kom så positiva besked; – Vi har en på plats.
Ambulanspersonalen startade upp, för att få släcka ned.
En tjugofem mil lång bilfärd vore alldeles för riskabelt.
Kör fram helikoptern, beordrades.
Då kom nästa bakslag.
Helikoptern kunde inte lyfta.
Vädret var på vresigaste humör och lät inte nån helikopter störa.
Väntan blev oändlig.
Smärta, oro och morfinsprutor.
Tiden rörde sig i slowmotion.
Tankarna inombords virvlade.
När man så till slut kunde lyfta stod personalen på sjukhuset i Linköping beredd med kunskap och instrument.
Efter en sex timmar lång och komplicerad operation lade man instrumenten åt sidan, pustade ut och konstaterade att operationen lyckats.
Man hade via ljumsken gått upp till hjärnan med mikroskopiskt små instrument och lyckats stadga upp de åderväggar där blodet ska rinna.
Via ljumsken upp i hjärnan.
Med små instrument.
Det är tur vi har skickliga läkare.
Oerhört skickliga.
Nu tar nästa fas vid.
Återhämtning.
Den fasen började med tio dagar liggandes still på rygg.
Tio dagar på rygg.
I stillhet.
Risken var att hjärnan annars kunde börja krampa vilket skulle kunna vara förödande.
Dagar gick.
När det så blev dags att börja röra på kroppen kunde Mathias inte lyfta höger arm eller vänstra ögonlock.
Och som han själv beskriver den första gången sköterskorna sade att han skulle gå och duscha själv: ”Det kändes som ett maratonlopp”.
Att hjärnan var totalt slutkörd märkets då alla ljus och ljud exploderade då de träffade hjärnans alla kontakter.
Han var bl.a säker på att han drabbats av en ny blödning då han satt utanför sjukhuset och väntade på sin fru då de skulle åka hem på permis och dagens ljus, fågelkvitter och sorlet från andra människor sköljde över honom.
Efter en tid i hemmet började Mathias pappa, Rolf, att släpa med honom på promenader.
Promenader som i sin början var runt femtio meter långa.
En halv bandyis.
Ett stort steg för en man som för en kort tid sedan genomgått en operation med tio procents chans till lyckat resultat och överlevnad.
Tio procent, låt det sjunka in.
Promenaderna blev längre och längre.
I vilket väder det än månde vara.
Envis och trägen fortsatte han att gå.
Lite längre, lite djärvare.
Framgång blev en drivkraft.
– En dag ska jag orka gå långt, riktigt långt. Jag ska gå min första mil.
Årsdagen av hjärnblödningen närmade sig.
Minnen och ångest.
Men också en idé.
– Det är på denna dag jag ska gå min första mil. En promenad runt Köping.
Han tog upp saken med nära och kära.
De enades om att göra detta till en manifestation och samla ihop en liten slant till hjärnforskningen.
Hans fru, Emma, gjorde ett event på Facebook och kallade det för ”Bissen Brainwalk”
De satte sig och räknade på vilka som kunde tänkas ställa upp.
Tjugo, blir vi tjugo vore det häftigt.
Samtidigt ett öga på Facebook där anmälningarna haglade in.
När promenaden gick av stapeln stod närmare tusen människor där för att gå och för att skänka en slant till insamlingen.
De som trodde de räknade högt med tjugo.
Året efter kom ännu fler.
”Bissen Brainwalk” är nu ett känt och respekterat begrepp runt om i hela landet.
BBW i Uppsala 2018 då Skutskär IF:s supportrar färgade tåget grönt och gult.
Ett fint minne för mig.
Så kom nästa smäll.
November 2014.
”Bissen” och hans fru har beslutat sig för att ta en helg på spa uppe i Tällberg utanför Rättvik.
Man han aldrig fram.
Kraschen var våldsam.
En mötande bilist försökte köra om ett annat fordon på insidan och prejade därmed ut det fordonet i motsatt körfil.
Där paret Larsson kom.
Räddningspersonalen fick skära ut Mathias medan frun själv kunde ta sig ut.
Mannen som blev prejad omkom.
”Bissen” blev allvarligt skadad med krossad knäskål, senan under knät är utav och muskulatur runt knät är också avslitna.
Dessutom fick hans sedan tidigare skadade hjärna nya skador med en kraftig hjärnskakning och tre nya hjärnblödningar.
Det betydde tre månaders vila för den redan hårt drabbade hjärnan.
Tre månader till sängs, tre veckor på sjukhus och sju i hemmet, utan att orka med vardagen.
Men med en vilja av stål och känslan av ett oändligt stöd från människor runt om i landet går rehabiliteringen lite lättare.
Det har nu gått åtta år sedan olyckan och tretton år sedan den första hjärnblödningen och insamlingsfonden ”Bissen Brainwalk” vandrar oförtrutet vidare.
Trots pandemier och andra hinder.
En annan bidragande orsak till att jag mer än gärna ställer upp på denna insamling är en bild från BBW i Västerås för något år sedan.
En bild som får det att bli vått i ögonen.
Adrian, då 1,5 år ung.
Han föddes med neonatal stroke.
Ta in det.
Han föddes med neonatal stroke.
Inget barn skall födas med hjärnblödning.
På bilden tar han hand med ”Bissen” och sätter igång den promenaden.
Underbar bild.
Så all forskning inom hjärnans funktioner och irrvägar måste fortsätta.
Alla nya rön som kan hjälpa och/eller förhindra måste utredas.
Och allt sånt kostar pengar.
Massor av pengar.
Och det är där vi kommer in i bilden.
Vi ska hjälpa till att samla in behövliga slantar.
Stora som små.
Be brave, keep walking.
Swishnumret är: 123 900 41 44 (Insamlingsfonden Bissen Brainwalk)
Bankgironumret är: 900-4144
Kommentar.
– ”Bissens” historia har jag lånat från BBW:s hemsida och skrivit om i egen tappning.
– Bilderna är också från hemsidan.
// Sargis