Säsongen 2025/2026 är till ända.
Över och förbi.
VI KLIVER UT från den bandybubblan vi levt under många månader.
Ut till den galna världen vi har idag.
En värld där galna män jagar makt och mäter små muskler.
En värld där människor lever i misär tack vare dessa män.
En värld där man i Sverige beter som vildar för att få tag i en….i en….i en kaffeburk (!).
Finns fullkomligt galna klipp där folk med vilda blickar springer som rovdjur på jakt in i den butik där en stackars anställd just förlorat i lotteriet om vem som ska slipp öppna portarna för dagen.
Man knuffas, trängs, rycker och sliter den stackars burken ur händerna på människan i närheten.
JAG ska ha den här!
Nä, JAG!
Men JAG hade den först!
Det låter som en dag i sandlådan på förskolan Humlan.
Det är i en butik nära dig.
Fullständigt vansinne.
I vårt lilla hörna av världen har det, förutom kaffeburkar, också ägnats kilometrar i media om vem som ska bli huvudfiguren i en urbota fånig reklam som överlevt sig själv sedan Dackefejden.
Vem ska bli överstepajas i ICAs reklamfilmer?
Spekulationerna har funnits fler än mosaikbitar i Gyllene salen i Stockholms stadshus.
Arton och en halv miljon.
Jag blir matt av bara tanken.
Hur kan man engagera sig i vem som ska bli en figur i en tv-reklam?
Jag är dock tacksam att den store stjärnan inte sålde sin själ för en fånig reklam.
Han står troget kvar där i sin lilla butik i småländska Knohult och bjuder damerna på lite bröllopskonfekt.
Han låter sig inte lockas in i reklambranschen.
Handlare Sjökvist i Knohult.
I vår bubbla har vi följt vår sport.
I ur och skur.
I dur och moll.
På snödrivor.
På läktare.
På plats.
Och gläntat på locket på den bästa av alla grytor ”Bandygrytan”.
Vi har följt bandy på bakgården en disig tisdag kl 21.00.
Vi har följt bandy i festvåningen.
Vi har lusläst lokala tidningar om allt de skriver, varenda ord i de två rader en textrobot skrivit.
Vi har läst och lyssnat suveränerna på ”Bandypuls” som ger oss full fakta om vad som sker.
Tack för oslagbara poddar och texter.
PASSAR PÅ ATT TACKA bröderna Christoffer och Fredrik på just ”Bandypuls” för alltid intressant lyssning om vår sport och uppdateringar om den nu så berömda ”Pegan”.
Kanske dags för en uppvisningsturné genom landet.
”Pegan” med nio liv.
Och har ni inte lyssnat på avsnittet där Saik:s Tova Grönoset intervjuas, gör det nu.
Nu.
Ett otroligt starkt avsnitt.
Ett avsnitt där hon överrumplar såväl Christoffer Million vid mikrofonen som oss lyssnare med att för första gången öppet berätta om den överfallsvåldtäkt blev utsatt för hösten 2023.
Utan filter tar hon oss igenom den fruktansvärda och avskyvärda händelsen hon blev utsatt för på väg hem från en träning med sitt VSK.
Jag lovar er, det går inte hålla undan tårarna.
Det går inte gå oberörd genom lyssningen.
Tack Tova Grönoset för att du berättar.
VAD HAR VI DÅ VARIT med om inom vår sport då?
Jag tänkte ta er genom vad jag tagit del av.
Nu blir det ganska mycket så jag tänkte ta det i två ”avsnitt”.
Lite om finalerna jag såg i denna skrift.
Lite om Kalix och övriga ljusglimtar i nästa text.
Jag börjar med finalerna.
Det största i sportens värld.
Den första var redan 1907 då IFK Uppsala vann mot IFK Gävle med 4-1 i Boulognerskogen i Gävle.
Sedan har åren gått.
Och gått lite till.
Och nu år 2026 spelades alltså final nummer etthundra tjugo.
Etthundra tjugo finaler i rad.
Utan avbrott.
Varken två världskrig, uselt väder, pandemier eller andra motgångar har kunnat stoppa denna världens längsta finalserie inom alla idrotter.
Etthundra tjugo år av Bandyfinal.
Rätt häftigt.
Och snälla ni som råder över denna final.
Jag läser ibland att en del vill göra finaleN till finaleR, bäst av tre, fem, eller hockeyns uttjatade sju.
Lyssna inte med det örat.
Stäng igen och vaddera hörselgångarna när ni hör sånt.
En final.
Ett guld.
För tredje året i rad arrangeras denna unika final i Västerås.
Till, som vanligt, en ljudmatta av högröstade klagomål.
Det klagas runt om i stugorna på än det ena än det andra, tredje och fjärde.
Efter fem eller sex finaler på plats i Uppsala och fem i Stockholm besökte jag nu Västerås för första gången.
Och visst, det finns lite förbättringspotential men helheten får högt betyg av mig.
Att vädret var som det var kan vi ju inte lasta arrangören för.
Men eftersom allt var bättre på John Pohlmans tid så ta en kontakt med honom.
En vinterdag med Pohlman
Biljettpriset går diskutera.
En mindre slant lockar fler.
Och kanske lite dåligt med mat och sittplats för folket mellan matcherna då arenan ligger en bit från centrum.
Förvisso serverades bandyns högtidsrätt ”Pytt i panna” inne i öltältet men det missade jag och fick nöja mig med en nödhamburgare under ett regnskydd.
Det finns chans till förbättring.
Men, som sagt, jag är nöjd och återkommer gärna nästa år.
Och nästa, och nästa….
Ja, bandy är bäst utomhus.
Men vi måste inse att idag går det inte.
Hur hade det sett ut under helgen att spela två finaler i utomhushall?
O, hemska tanke.
Ett Västerås i regn hade inte varit bra för final
Innan jag tar den sportsliga delen vill jag skicka ett stort TACK till Mattias för hämtning på järnvägsstationen och en trevlig pratstund över en kaffe på ett häftigt hotell i stan.
Tack ”Buss-Mattias”.
Det sportsliga då.
Wow.
Vilka finaler vi fick se.
Först ut på arenans is var damerna.
Damerna från Lidköping.
Damerna från Sandviken.
Sandviken AIK hade under vintern visat mycket hög klass och vunnit såväl grundserien som fortsättningsserien,”PlayOn”, men har inte varit i final sedan 2013 på Friends Arena, en final man vann mot AIK.
I och med att man vinner detta ”PlayOn” så är man direktkvalificerad för semifinal.
En semifinal där grundseriens trea Uppsala BoIS, med Hanna Snäll från Kalix i tröja #8, väntar.
Man börjar med två raka segrar.
I match tre samlas en stor publik i arenan i Sandviken för att se sitt lag säkra finalplatsen.
Samma stora publik lommar hemåt i kvällens mörker med nedsjunkna axlar efter en, lite oväntad, förlust med uddamålet, 3-4.
Match fyra går i Uppsala och hem kommer de svartvita damerna viftande med ett välkomstbrev till finalarenan i Västerås.
Villa/Lidköping BK hade en rakt uppåtgående formkurva och var fulltankade av tändvätska i tanken om att ta sitt femte guld sedan 2021, ett guld man missade ifjol men nu skulle det tillbaka till Västergötland.
Resan till finalen går via 2-1 i matcher mot Skirö och en blytung seger och en gruvlig revansch mot fjolårets finalmotståndare VSK.
Man inleder med en uddamålsförlust i en galen match i Västerås där gör 5-4 i sjuttiosjätte och vädrar framgång, men damerna från Lidköping-vid-Vänern vill annat, kvitterar och tar ledningen med 6-5 i åttiosjunde.
När 7-5 kommer i åttionionde börjar man tänka att ”jahapp, nu är det klart” men icke det, två blixtsnabba VSK-mål inom dryga minuten ställer till det innan Freja Lööf frälser hela väschötaschlätta med sitt 8-7 i nittiofemte.
VSK tar revansch i nästa match innan så Villa tar två raka och kan kvittera ut nyckeln till ett omklädningsrum under finaldagen.
En finaldag som nu börjar.
EFTER SEDVANLIGA PROCEDURER sätts bollen i rullning.
Den rullar på i två minuter.
Knappt.
Sen presenterar hon sig.
Herredumilde vilken spelare hon är.
Och vilken målskytt.
JAG VAR MED I BANDYPULS enkät inför finalerna där man fick sia om slutresultat och matchvinnare.
I denna match hade jag 5-3 till Saik och att denne målskytt skulle vara avgörande med sina tre mål.
Det blev inte 5-3.
Hon gjorde inte tre.
Det blev 6-2.
Och hon gjorde tre…..i första halvlek.
Sedan ett till.
#20 Tilda Ström!
Hon kan mycket väl vara den bästa spelaren i världen just nu.
Svårstoppad med bra fart under fötterna.
Ett vasst skott från bägge hållen.
En passningsklubba med millimeterprecision i siktet.
Tilda Ström
Och inget lag vinner guld utan en briljant målvakt.
Det hade de S-märkta.
Ellen Jansson.
I början av andra halvlek visade hon världsklass när hon först räddade en straff och strax efteråt avvärjde ett friläge där alla, och då menar jag alla, räknade med reducering för Villa.
En lång boll långt in på Saik:s planhalva.
Framåt rusar en ensam Villait.
Jag och min gode vän Lars står på läktaren och ger expertråd.
Varför rusar inte målvakten ut och tar bollen?!?
Du kan ju inte stå kvar!
Ellen Jansson struntar blankt i de goda råden.
Tack och lov.
Villaspelaren hinner först till bollen och tänker reducering.
Drar sig ut till höger.
Och nu…..
Då ligger hon där, mjukt och följsamt har hon följt sin motståndares drag och täcker nu varenda tänkbar öppning mot buren och räddningen är ett konstverk.
Fantastisk prestation.
För mig dagens höjdpunkt.
Efter det spikade hon igen helt och hållet.
Jag säger det igen, Ellen Jansson.
Hon räddar ett friläge. Hon heter Ellen Jansson.
Fotograf: Ulf ”Fabbe” Fabiansson
Ett annat namn att nämna i det vinnande laget från stålstaden är Alina Zinkevitch.
Ligger bakom mycket i spelet med sin fart och suveräna passningsklubba.
Tyvärr, för svensk bandy, kan detta ha varit hennes sista framträdande.
– Det kan det vara. Och i så fall kan jag ju inte få ett bättre slut, säger hon till Gefle Dagblad efter matchen.
Efter matchen träffade jag hennes sambo, Kalix gamle målvaktshjälte från 16/17 Abbe Bodin, han sade att hon kommer……
En hamburgare under ett regnskydd och en öl i ett tält, sjöblöta fötter och lite frusen lekamen senare var det dags för….
….Nästa match
DÅ GLIDER VI IN på herrarnas match.
Herrarna från Lidköping.
Herrarna från Edsbyn.
Jag såg dessa båda lag mötas i grundseriens sista omgång.
Skådeplatsen var den otroligt fina arenan i Lidköping.
Första gång jag var där och jag häpnade när jag klev in.
Så där ska en bandyns boning se ut.
Ja, jag förstår att allt handlar om pengar och att alla föreningar och kommuner inte har kassavalv av farbror Joakims storlek att ösa ur när det kommer till bandyhallsbygge och att det därför slutar med en själlös plåtbyggnad med läktare på en sida och en kal och grå plåtvägg på den andra sidan.
Det här var nåt annat.
Nåväl, matchen jag såg där blev en rätt ensidig historia.
Edsbyn som jagade en sjätte plats och direktkvalificering till kvartsfinal blev nedmanglade av ett ruskigt bra hemmalag.
8-3 och jag funderade på om och hur denna blåvita maskin över huvud taget går att störa på sin väg mot sitt femte guld i sin åttonde raka final.
Och Christoffer Edlund gjorde fem.
Lite anknytning till Kalix den kvällen då Vadim Arkhipkin fick pris som bäste man i Byn, han gick Bandyskolan och något litet steg till i Kalix Bandys regi innan familjen flyttade bortom länsgränsen.
Och när hemmalaget gjorde mål ljöd den gamla ”Den glider in” ur högtalarna.
Den är skriven av Peter Karlsson från Kalix.
Jag vill också tacka alla glada ”gubbar” jag fick äran att träffa över en bit mat och en öl innan match och den, av alla spelare signerade, matchtröja de ordnat och som överlämnades av Pelle Fosshaug.
En mycket fin och uppskattad present.
Tack för en riktigt trevlig kväll och tack för tröjan.
Även ett tack till Johnny för klubbnålen med Laik:s klubbmärke.
En kväll att minnas.
Villa tar sedan kvartsfinalen med 3-1 i matcher mot Gripen/Trollhättan.
3-1 !
Vinterns största knall då Gripen tar en match och de gör det i Lidköping.
Många tappade hakor där.
Även någon lång näsa.
3-0 i semifinalerna mot VSK.
Två jämna matcher och en tredje med stora siffror.
Villa går till sin åttonde raka final.
Edsbyn då.
Missade sjätteplatsen vilket också var en sak som ställer till ansiktsuttrycken med lång näsa och tappad haka.
Laget fick därför börja den långa vandringen med åttondelsfinal mot grannen från kusten, Broberg/Söderhamn.
2-0 till byamännen.
I kvartsfinalen ställs man mot rivalerna från Bollnäs.
3-1 till de rödblå och nu börjar man ana större saker.
Men först ska Sirius passeras i semifinalen.
Serietvåan i blått och svart.
Utan en enda förlust hemma på vackra Studenternas sedan Gillis Grafström tog OS-guld i konståkning.
Tretton matcher i grundserien.
Tretton vinster.
Två kvartsfinaler mot Hammarby.
Två vinster.
Edsbyn vinner med 3-0 i matcher varav två av dessa vinster på den omöjliga arenan.
Finalplatsen är nådd.
Har aldrig hänt tidigare att ett lag från åttondelen har smugit sig hela vägen fram till final.
Och personligen såg jag inte att detta skulle ske med tanke på det jag såg av Byn i början av februari.
Dags så för final.
7500 personer på läktaren och fyra pelare i vägen.
Villas kapten Martin Karlsson eldar på supportrarna.
Edsbyns kapten Per Hellmyrs manar till allsång och visslar igång Traste Lindens ”Heja Edsbyn”
”….armar och klubbor upp mot skyn….”
Apropå Hellmyrs.
Jag läste nån journalist någonstans, kan ha varit Peter Axman, som kallade denne ikon på sin plats som högerhalv för ”Den eviga lågan”.
Fint.
Jag hörde också denne #4 inför finalen berätta om hur han alltid känner sig som en glad 11-åring varje gång han kliver in på isen och slår en boll i sargen.
Fint.
Elitseriehymnen tonar ut och bollen sätt i spel.
Tretton minuter senare har hälsingarna 3-0 och ledningen i Villa begär Time Out.
Tre T.
-Tretton minuter.
-Tre mål mot noll.
-Time Out.
En mäktig våg av hälsingevind har dragit genom arenan.
Laget från Lisch är överkörda.
Laget från Byn är överlägsna.
Albin Bysell Söderqvist har gjort två av de tre.
Han hinner med ett till innan paus.
Det fjärde målet gjorde Ludde Bjernulf.
En spelare jag tyckte om att se där han med kraftfull åkning tog sig fram.
4-0 i paus.
Vem trodde det innan avslag?
Inte jag.
Och den där nollan i protokollet berodde mycket på matchens store gigant.
Finalens bäste.
Henrik Karlström, Edsbyn.
Det är det bästa målvaktspel jag sett någonsin.
Kanske inte riktigt som målvakterna mellan snöklimparna på Ugglegränd i Kalix men närapå.
Vilken match han gör.
Undrar om inte hans lagkamrater hade kunnat ta sig en kafferast och han själ fått stå där mot målsugna fiender.
Han hade klarat av det med.
I början av andra reducerar väschötarna och känns vara lite på väg in i matchen.
Målskytten var Martin Andreasson som efter matchen lät meddela att hans karriär är över.
En suverän spelare med Köping IS som moderklubb och som, efter en sejour i Gais, kom till Villa 2014 där han spelat in sig i supportrarnas hjärtan.
Även vi övriga bandyvänner kommer minnas honom som en stor spelare i vår sport.
Christoffer Norin är glad.
Martin Andreasson är det inte.
De får ett mål bortdömt pga offside.
Omöjligt från min plats på läktaren att avgöra om det var korrekt.
Men här känns det som att matchen avgörs.
En tung sekvens för VLBK
Det bortdömda målet och anfallet efter en hörna mot sig.
På denna hörna kliver näste tremålsskytt in i handlingen.
Oskar Wikblad.
5-1 och det rödblåa havet på läktaren mittemot min plats skapar ett mäktigt tryck.
” Rödblått…heja, heja rödblått…” dånar rätt in i mina hörselgångar.
Det blir till slut 8-2 till Edsbyn.
8-2.
När jag och min gode vän väntar på tåget mot huvudstaden funderar vi på om vi fått plats i fickorna med pengarna vi vunnit om vi satsat en hundring på 8-2 till Edsbyn.
Sen slutar vi fundera och köper kaffe och en macka.
De höll allsång under hela matchen
Jag lyfter på min mössa och gratulerar alla ni i och runt de bägge mästarlagen.
Svenska mästarna 2026.
SANDVIKEN AIK och EDSBYN IF.
Till sist.
Det är ändå rätt fint med SM-final.
Trots lite fel och brister.
Men nog fasen ska vi vara rädd om detta evenemang.
Och, som sagt, jag återkommer med en text om mitt Kalix och lite annat smått och gott som hänt under säsongen.
Fjärran från finalernas glans.
Men ändå med ett skimmer av guld.
För vi vet ju…..
… BANDY ÄR VÄRLDENS VACKRASTE SPORT.
// Sargis
Hyfsade namn i vår sport